Kollektivt knattrande i Ölandsvåren

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Så gör vi det igen. Ägnar en helg på norra Öland åt inspirerat kollektivt tangentbordsknattrande. Det är tredje året i rad, och den här gången är vi elva skrivsugna, var och en med sitt eget projekt. Här skrivs dikter, kursrapporter, vetenskapliga artiklar, metodböcker, blogginlägg, skönlitteratur, betraktelser, låtar …

DSC_0002 1

Det är något lite magiskt med dessa helger. Vi sätter inga ramar eller regler för vår vistelse, mer än att vi tar en runda när alla har samlats på fredagen och låter var och en berätta om sina planer. I övrigt skriver var och en hur man vill, när man vill och var man vill. Vid ett bord i stora salen, på rummet eller i trädgården. Vädret är med oss – inte för fint, inte för fult, utan precis lagom bra för produktiviteten. Om det nu är den man vill åt.

DSC_0011 kopia

Vart jag mig i världen vänder ser jag mina härliga skrivande vänner. Några har jag känt i många år, andra är nyare bekantskaper och några har jag aldrig träffat förut. Det dröjer inte länge förrän vi känns som en enda stor familj. Själv skriver jag dikt och redigerar noveller. Det flyter på bra.

DSC_0005

Då och då pausar vi för att fylla på depåerna med kaffe, te, mat, energi och inspiration – det kan bli en promenad över strandängarna eller ut till min inspirationsfyr, en tupplur, en stunds yoga eller meditation. Somligt i gemenskap, somligt i ensamhet. Åt var och en efter behov.

DSC_0011 1

Lördagskvällen blir en fin stund, fylld av ord och musik. Några skrivvänner uppträder med egenhändigt producerade låtar. Vi sjunger allsång. Jag debuterar som estradpoet och känner mig efteråt modigare än modigast – jag som nästan aldrig skrivit dikter, aldrig låtit någon läsa och för några månader sedan definitivt inte skulle kommit på tanken att framföra en dikt inför publik.

DSC_0007

När vi skiljs åt efter vår söndagsfrukost har kreativa idéer fått vingar, några redan börjat flyga och mötet där på norra Öland har genererat nya vänskaper. Vi kramas adjö och på Facebook uttrycks glädje och tacksamhet över det som blivit. Om ett år möts vi kanske igen. Så här sammanfattar en av deltagarna helgen:

Tack för alla skratt, allvarliga stunder, lugn och samspel, samtal och musik. Skrivandet fortsatte ikväll, inspirerad av er alla. Tack, hoppas vi ses igen, ni gav mig nyckeln till det jag saknat.

Tack alla!

Maria

När livet fylls av skrivande

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Efter lång skrivtorka (förutom här på bloggen) är nu plötsligt hela min värld fylld av skrivande!

DSC_0027Häromdagen fick jag besked om att jag för tredje gången blivit en av lokaltidningen Smålandspostens sommarspanare. Två tidigare år (2010 och 2014) har jag fått förmånen att bidra med en krönika. Den här gången är det extra kul eftersom min äldsta dotter också fick sin text antagen. Nu får vi svettas ihop på mingelfesten!:)

Barnboken som vi två skrivit om Lovis Anjovis, och som hon har illustrerat under sin tid i Thailand, håller just nu på att sättas på förlaget. Idag har vi skickat in en översättning till engelska av baksidestexten för en engelskspråkig katalog. Tänk om…

DSC_0010Dottern och jag har också hittat ett förlag som vill ge ut vår översättning av en av våra gurus, indianen Medicine Storys, The Joy of Caring for Children in the Circle Way. Det här spännande uppdraget kommer vi att ägna en hel del av vår sommar och höst åt.

Ett mindre kreativt (men ur brödfödesynpunkt viktigt uppdrag) är uppdatering av lightversionen av min universitetsgrammatik.

13256106_10207658753480256_2676279938750654118_nEtt potentiellt barnboksprojekt tillsammans med en av mina poddgäster kanske kan bli verklighet så småningom.

Och så föddes en alldeles underbar ny bokidé sent igår kväll, i trädgården under stjärnorna. Inspiration till den fick jag när jag bläddrade i en fantastiskt fin bok, skriven av mina kommande poddgäster, Pia och Dennis Kammeborn: Picknick – utflykter och inflykter. Att Drömmen om Målajord ska ligga till grund för den boken är ett som är säkert, men mer om den idén ska jag berätta i ett senare inlägg.

11325536_10205181436548881_1427524426_nNu till helgen blir det skrivande för hela slanten – med helt andra skrivprojekt. Då åker jag till Öland (och min älskade fyr) tillsammans med tretton andra skrivsugna för en härlig helg – tredje året i rad. Här ska redigeras egen novellsamling, skrivas novell till en antologitävling (en ny Över en fika-bok) och dikt till min Poetry Slam-utmaning. Hinner jag med en tiondel av vad jag tänkt är jag nöjd.:)

Somliga dagar rinner den kreativa kranen till alldeles hejdlöst, och badkaret blir liksom för fullt innan jag har hunnit stänga av. Å andra sidan får jag god träning i acceptans och tålamod. Allt kan inte förverkligas bums, men jisses så många spännande projekt jag har på gång om jag bara vill och vågar.

Maria

Sånger från jorden

DSC_0027 1Det finns böcker som gör ett lite extra avtryck i min själ. Sånger från jorden: 32 röster för en ny relation till planeten är en sådan. Boken består av en samling korta essäistiska texter, dikter och seriestrippar som på olika sätt diskuterar vår relation till planeten, och inspirerar till eftertanke om vikten av inre omställning.

Vi har länge fokuserat på yttre omställning, vikten av att förändra vårt beteende om vi ska ha den minsta chans att styra om skutan så att den inte kapsejsar. Vi behöver konsumera mindre, ställa om till ett fossilbränslefritt samhälle, sluta använda bekämpningsmedel och så vidare. DSC_0054 kopiaMen allt fler höjer rösten för att vi också måste fokusera på inre omställning, att helt enkelt ställa om vårt sätt att se på jorden – och oss själva. Hur kan vi skapa en värld där vi får må bra samtidigt som vi blir bättre på att ta hand om allt det fina omkring oss? Ett samhälle där det inte bara handlar om att försaka utan att faktiskt hitta nya sätt att leva på som både ger oss själva mer livskvalitet och är bra för jorden. Hållbarhet för såväl människor som planet alltså.

DSC_0032Sånger från jorden, vars redaktörer heter Amanda Martling och Ellinor Askmar, ger massor med tankeföda i den här processen. Här läser jag texter av alltifrån för mig okända hållbarhetskämpar till betydligt mer välkända personer. Bland de mer namnkunniga kan jag nämna K.G. Hammar, Fredrik Lindström, Lasse Berg och – en av mina gurus sedan många år – Stefan Sundström. Vissa texter går rakt in i hjärtat, somliga erbjuder lite mer tuggmotstånd, men dynamiken blir så fin genom att olika uttryckssätt varvas.

En av mina favorittexter är skriven av Amanda Martling. Här ett litet utdrag:

“När miljö- och hållbarhetsfrågorna diskuteras läggs ofta fokus på problemen som behöver lösas, vilket i och för sig inte är så konstigt. Men kanske är det så att vissa av oss får mer energi och handlingskraft av en tydlig framtidsbild att sikta emot, än den motivation vi får av problemen som vi ska arbeta oss ifrån. Det är nödvändigt att ställa om till ett samhälle och levnadssätt som är hållbart på riktigt – men hur vill vi att samhället ska se ut? […] Om du leker med tanken att du kan forma exakt den framtid du vill ha, om du får drömma helt fritt, hur skulle din dröm då se ut? […] Hur bor du, vad äter du till frukost? Hur känns det, vad fyller du dina dagar med? Vad pratar du om med de människor du möter, vad gör dig lycklig?”

De här fina orden av Ellinor Askmar ger också mycket hopp:

DSC_0030 kopia“Det som krävs just nu tror jag inte är ensamma hjältar som offrar sig för den stora sakens skull. Det handlar inte heller om att livet måste bli torftigt och fattigt, att politiker och makthavare ska fixa det åt oss eller att problemen kommer att lösas om bara alla dumskallar i världen försvinner. Jag vill i stället veta vilken som är din gåva i den här stora omställningen – vad tycker du är fantastiskt roligt att göra och som skulle kunna vara en pusselbit i den här brytningstiden? Vad vill du ge som du mår bra av och som är i lagom skala i ditt livspussel och som du inte behöver någon annans tilåtelse för att göra? Jag är säker på att du kan komma på något. Eller som Howard Thurman sa: ‘Don’t ask what the world needs. Ask what makes you come alive and go do it. Because what the world needs is people who have come alive.”

Boken kan du beställa direkt från AdLibris här. Och om du vill veta mer om den svenska Omställningsrörelsen (som har lokalföreningar runt om i Sverige), kanske själv hitta något att engagera dig i, kan du titta in här.

Maria

Hoffice i Målajord

Hoffice maj 2016 (1)Klockan är kvart över åtta och jag preppar te- och kaffehörnan inför ankomsten av de tre personer som ska bli mina kollegor för en dag. Det är dags för Målajords andra hoffice (‘home office’), alltså ett hemmakontor där vi är några egenföretagare som går samman och jobbar tillsammans, var och en med sitt, men med en inledningsrunda om vad vi har tänkt oss att åstadkomma under dagen, en avslutningsrunda för att rapportera om hur det har gått – och så kanske en liten avstämning halvvägs. Var och en har med egen matlåda – precis som på en vanlig arbetsplats och vi tar lunchpaus tillsammans.

Hoffice maj 2016 (4)Någon har en lång att-göra-lista att beta av, någon en kortare, mejlboxar ska rensas, skrivprojekt sättas igång. Själv har jag ett poddavsnitt som ska klippas färdigt. Telefonsamtal rings, fast i ett annat rum för att inte störa. Arbetsuppgifterna varierar. Tillsammans blir vi både kreativa och effektiva. Många av oss egenföretagare jobbar ju mycket ensamma, vilket jag ofta tycker är skönt, men det kan också vara mycket inspirerande att arbeta med egenhändigt skapade kollegor på det här sättet. De här tre sköna damerna har jag kommit i kontakt med via gruppen Ensamföretagare i Växjötrakten, som jag startade tillsammans med min frisör som en kul grej för några år sedan och som idag har inte mindre än 580 medlemmar! 🙂 Ett fantastiskt nätverk för kunskaps- och erfarenhetsutbyte, samarbete och träffar IRL.

IMG_0005Just den där friheten – att så ofta kunna jobba när jag vill, var jag vill och till och med tillsammans med vem jag vill – är en av de faktorer jag uppskattar mest med att vara min egen. Att kunna sitta helt oergonomiskt hemma i soffan med datorn i knät och fötterna på soffbordet om jag känner för det, att hänga över en te på café när det är så jag vill ha det, eller som nu: skapa ett frilanskontor för en dag.

Och det här är ju inte något som bara måste vara förunnat den som arbetar som egen företagare, när många arbetsgivare idag erbjuder möjligheten att jobba hemifrån en eller flera dagar i veckan. I vilken miljö blir du själv mest kreativ och effektiv?

Maria

Poddavsnitt 25: Det finns så mycket att engagera sig i! Ett samtal med Pernilla Holmgren Larsson

I poddens tjugofemte avsnitt möter vi en kvinna som verkligen brinner för att skapa förändring. Pernilla Holmgren Larsson har under många år arbetat med samhällsjournalistik, bland annat på TV4:s Kalla Fakta.

Idag handlar en stor del av hennes liv om en opera, Dansa min docka – på temat anorexi – som hon sätter upp tillsammans med tonsättaren Paula af Malmborg Ward.

Starkt engagemang, psykisk ohälsa, svensk psykiatri 2016, slumpar och spännande mänskliga möten – det är några av våra samtalsämnen.

Maria

Drömmen om ett eget B&B

I det allra första poddavsnittet av Drömmen om Målajord berättade jag om en av drömmarna jag bär på, en som är av det där till synes mer ouppnåeliga slaget än skrivdrömmen – där jag ju faktiskt är på god väg redan – eftersom så många yttre omständigheter måste gå i lås. Det handlar om att tillsammans med min familj starta kombinerad Bed & Breakfast, kursgård och ekocafé i vår by. Huset finns och skulle passa perfekt för ändamålet, men (1) det är inte till salu trots att ingen egentligen bor där, (2) det skulle kräva en omfattande och kostsam renovering om vi väl fick köpa det och (3) vi drunknar inte direkt i pengar.

DSC_0008 - redigeradDen gångna helgen fick i alla fall drömmen lite ny näring då jag och min man bodde en natt på Gamla Skolans Bed & Breakfast i Yngsjö, en mil söder om Åhus, och träffade det trevliga värdparet, Mari-Ann och Thomas Gerdsson, som berättade om vägen från husköp till idag, då de har varit igång i snart ett år. Det blev som ett helt litet poddsamtal där på lördagskvällen, med Eurovision i bakgrunden, och med fortsättning på morgonen, efter vår härliga frukost. Framöver ska jag nog ta med mig mikrofonen varje gång jag beger mig hemifrån – potentiella poddgäster kan ju dyka upp lite varstans. 🙂

Det är en tuff resa de har gjort, Mari-Ann och Thomas, inte bara med det stora renoveringsarbetet utan också med alla intyg och tillstånd. Visst förstår jag att det är viktigt med brandsäkerhet, hygien och annat, men av deras berättelse får jag känslan att småföretagare med drömmar av den här typen inte direkt uppmuntras av myndigheterna. Och så gäller det att nå ut och hitta gäster, veta vilka bokningssajter man ska satsa på, lära sig hur ett kassasystem fungerar och tusen andra uppgifter som följer med verksamheten.

DSC_0068Ändå tycker jag inte att vi blev avskräckta, snarare tvärtom. Mari-Ann och Thomas har ju rott iland sitt projekt, trots motgångarna, och idag kan de stolt visa upp sitt otroligt fina B&B, där man sover gott i sköna sängar, kan njuta av den charmiga inredningen (se bilder nedan) och blir väl omhändertagen – vi bjöds exempelvis på både firarvin och nybakat frukostbröd. Så mycket mer trivsamt och personligt än ett Best Western-hotell.

På väggarna i entrén hänger foton på skolbarn – pojkar i kortbyxor och skärmmössor, flickor i Madickenförkläden – som gick här för många, många år sedan. Bilderna fick de av en B&B-gäst vars släkting hade arbetat som lärare och bott i lärarbostaden precis intill – där Mari-Anns föräldrar bor idag.

Verksamheten hittar också nya komponenter: utställningar med lokala konstnärer och hantverkare, våffelcafé och mc-träffar. Snart finns här en festlokal och samarbete är redan inlett med en cateringfirma i närheten. Precis så tänker jag också, att kunna hitta olika sätt att använda platsen, aktiviteter som kan passa olika typer av gäster.

DSC_0007Jag har en stark känsla av att vi kommer att bo över hos drömförverkligarna Thomas och Mari-Ann fler gånger – då ska jag minsann ta med mig mikrofonen! 🙂 Och i väntan på att min egen dröm möjligen en dag ska förverkligas, gör jag som det pratades om i programmet Kropp och själ på temat Livsdrömmar. Jag lever den där drömmen i lite mindre skala. Planerna just nu: rumsuthyrning i vårt stora hus via Air B&B, Afternoon Tea för den som vill träna sin engelska (någon nytta ska jag väl ha av min språklärarbakgrund), våffelcafé i trädgården, samtalscirklar i det nya glasrummet och så förstås, något som redan är inbokat: inspirationshelgen i början av juli. Kanske är du en av dem som vill komma och inspireras, reflektera och koppla av i Målajord? Välkommen!

Maria

DSC_0003 DSC_0123.JPG  DSC_0118DSC_0121DSC_0122DSC_0128

När livsriktningar krockar – och allt blir bra ändå

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om livsriktningar som krockar. Begreppet livsriktningar mötte jag för första gången under min utbildning i ACT – Acceptance and Commitment Training. Det handlar om de där lite mer långsiktiga värdena i livet man kan navigera mot, som stjärnor på himlen. De är inte som tydliga mål vi kan checka av, men de kan hjälpa oss att känna efter vad som är viktigt för oss, de kan hjälpa oss att sätta upp mål och de kan hjälpa oss att ta beslut i smått och stort.

DSC_0057Den här helgen krockade mina livsriktningar igen. Jag hade såååå gärna velat gå i Prideparaden med mina ungar, och för tredje året i rad manifestera min övertygelse om allas rätt att älska och bli älskade – en viktig livsriktning för mig. Jag hade också gärna legat under ett täcke tillsammans med de där små finingarna och tittat på Eurovision, i synnerhet som vi var på olika håll när det begav sig förra året. Familjenärvaro är en annan betydelsefull livsriktning i mitt liv. Inte nog med det, jag hade lovat att tillbringa söndagen tillsammans med ett av mina inspirerande vännätverk. Vanligtvis bokar jag aldrig av en sedan länge inplanerad aktivitet för något nytt, eftersom respekt och att vårda min vänskapsrelationer är andra viktiga livsriktningar.

Och så råkade just denna helg vara den enda som erbjöd en möjlighet för mig och min man att få barnvakt för att kunna fira att det gått hela 20 år sedan den där lördagskvällen då jag bjöd hem honom för en sång- och gitarrstund på en filt i parken. Att fira små och stora milstolpar i livet har alltid varit viktigt för mig och min familj.

DSC_0068Ja, ibland krockar de där riktningarna med varandra och vi får helt enkelt välja bort en till förmån för en annan. Den här gången valde jag firandet. Det blev en alldeles underbar utflykt till nordvästra Skåne. Vi vandrade i solskenet i Brösarps backar där gullvivor, hägg och mängder av andra blommor slogs om vår uppmärksamhet. Vi åt vårt medhavda fika mitt i härligheten. Vi hörde näktergal och gök, och vi såg ryttlande glador. Vi åt god mat precis intill kanalen i mysiga Åhus. Vi träffade en sömnig igelkott under en kvällstur till havet. Och så bodde vi fantastiskt charmigt på Gamla Skolans Bed & Breakfast, där värdparet pysslade om oss, bjöd på firarvin och inspiration till vårt eget eventuella framtida kursgårds- och B&B-projekt.

Under tiden hade telningarna förstås det hur bra som helst härhemma utan oss – såväl under paraden som framför Eurovision. Och nu ligger vi här i soffan under varsitt täcke, alla lite trötta efter gårdagens äventyr, slötittar på Harry Potter för tusende gången, bloggar och spelar Minecraft, äter överblivna Singoallakex, med regnet strilande utanför. Ibland blir krockande riktningar hur bra som helst.

Många fina bilder blev det dessutom (även om min käre make nog hellre vandrat lite längre än stannat var och varannan minut för att jag bara måste ta fram kameran och föreviga allt det vackra). 🙂

MariaDSC_0096DSC_0103DSC_0084DSC_0075 DSC_0071DSC_0107 DSC_0114DSC_0110DSC_0140DSC_0143DSC_0136 DSC_0145

Förändringsskyddade zoner

Jag skulle inte vilja påstå att jag är förändringsobenägen. De senaste åren har jag förändrat mitt liv ganska radikalt. Jag har sagt upp mig, startat företag, bytt hela min yrkesidentitet, börjat skriva skönlitteratur, börjat podcasta. Etcetera, etcetera.

DSC_0059 redigeradSamtidigt känner jag inte många som njuter så mycket av sina vardagsrutiner som jag gör. På vart och ett av mina flitigast anlitade cafékontor har jag en speciell hörna där jag helst av allt vill sitta. På flera av dem äter jag alltid samma lunch. Jag älskar våra fredagspopcorn, vårt lördagsgodis och kvällarnas tv-serie-tittar-timme lika mycket som mina barn. Kanske är det just för att jag tycker om förändringar i det stora livet som jag så mycket uppskattar rutinerna i det lilla.

Det finns ett uttryck jag verkligen gillar: förändringsskyddade zoner, myntat av en av mina gurus, Bodil Jönsson. Det handlar helt enkelt om vårt mänskliga behov av få ha de där hållplatserna, där allt är precis som vanligt. Under åren efter min sjukskrivning för stress hade jag stor nytta av mina förändringsskyddade zoner, områden  där jag tillät mig att låta saker och ting förbli som de var, utan att känna att allt jag gjorde måste utvecklas, förändras, förbättras hela tiden.

Om förändringsskyddade zoner och många andra användbara begrepp kan du läsa i Bodil Jönssons fina lilla bok Guld. Rekommenderas!

Maria

Poddavsnitt 24: Nu gör vi skillnad. Ett samtal med Ulrika Slottner

Vi fortsätter på skrivtemat här i poddavsnitt 24, där jag har träffat Ulrika Slottner, som driver Idus Förlag. Flera dramatiska händelser i Ulrikas liv ledde till att hon bytte yrkesbana, och steg för steg byggde upp den verksamhet hon har idag.

Vi pratar om den resan, om att arbeta nära sina författare, om att gå på magkänsla, om att förverkliga idéer utan krångliga beslutsvägar och om att göra skillnad på sitt eget sätt.

Maria

Badet – en hatkärlekshistoria

Vi har installerat ett spabad i trädgården. Ett sånt där dyrt, skrytigt och elslukande. Hur i hela friden är det möjligt? I min värld står det för en hel massa saker som jag inte vill identifiera mig med: materialism, statusjakt, dåligt miljötänk … You name it. Inte har vi råd heller, egentligen.

DSC_0030Första tanken på ett utomhusbad dök upp för ganska många år sedan, när min man och jag en sen lördagskväll på Öland satt under stjärnorna och njöt av det varma vattnet omkring oss. Vi brukar göra så, en gång om året, lämna barnen hemma med farmor och dra iväg, bara vi. För att för en stund få prata mer än i avbrutna meningar, läsa böcker, bada, slappa och äta gott utan att behöva avstyra syskonbråk eller torka upp utspillda glas.

Jag tänkte mig en vedeldad tunna – betydligt billigare och mindre miljöpåfrestande än det mannen hade i sina tankar. I många fall är det jag som styr och ställer över livet i Målajord. Den här gången lät jag mig övertalas, trots att beslutet alltså gick emot några av mina viktiga livsriktningar, samtidigt som det stämde överens med andra, som handlar om närvaro, njutning och återhämtning. Mer om sådana krockar i ett framtida inlägg. Så varför sa jag ja?

Jo, för att det där badet betyder så mycket för honom, mannen som har ställt upp till 100% för att jag ska kunna leva mitt drömliv. Han jobbar mer än han egentligen önskar för att jag ska kunna ägna mig åt det jag brinner för – att skriva böcker, blogga och podcasta. Den här gången var det hans tur att få förverkliga en dröm. Karet är välisolerat, elen som värmer upp det är miljömärkt, priset på badet var kraftigt nedsatt och vi använde undanstoppade arvspengar, så vi har råd att köpa mjölk även framöver.

Kvällen då badet för första gången togs i bruk var jag iväg på annat håll. Familjen rapporterade lycksaligt och russinfingrat efter nästan tre timmars blötläggning, och jag frågade vad i all sin dar de hade sysslat med där så länge: “Lekt Ett skepp kommer lastat och tittat på stjärnorna …”. Ja, sämre aktiviteter kan man ju ägna sig åt en lördagskväll.

DSC_0005Och nu ligger jag där nästan varje dag, med en eller flera familjemedlemmar. Nyttig träning för mig som annars ofta är bättre på att göra än att vara. Jag leker Ett skepp kommer lastat eller skola (där jag omedelbart blev relegerad på grund av dåligt uppförande), räknar stjärnor, ser ut över mitt älskade och allt grönare Målajord, där körsbärsträden just nu står i full blom. Jag sväljer mitt dåliga samvete och tillåter mig en gnutta materiell njutning. Så sällan som det händer annars – jag fortsätter köra rostig bil och handla mina kläder på Emmaus – så må det väl vara hänt.

Maria

PS. Kanske kommer det där badet snart till användning på ett helt annat sätt än jag hade föreställt mig. Mer om det inom kort…