Rätten till en tro

På väg hem till Målajord efter fem härliga lägerdagar i Oskarshamns skärgård lyssnar jag på Carola Häggkvists Sommarprogram. Ända sedan hon blev en offentlig person för över 30 år sedan har hon fått utstå spott och spe för sin gudstro. Vad är det som är så provocerande med att tro på något mer än det vi kan se? Jo, jag blir också heligt förbannad över att det dödas, förtrycks och sätts upp idiotiska regler i religionens namn (lyssna till exempel på Sara Mohammads kloka tankar i ännu ett Sommar i P1). Men att fredliga individer hånas eller betraktas som lite mindre vetande på grund av vad de tror på, det har jag väldigt svårt att förstå.

DSC_0164Till skillnad från Carola, som växte upp i ett icke-kyrkligt hem och hittade sin religion på egen hand, levde jag med troende föräldrar, söndagsskola och frekventa gudstjänstbesök. Under min bitvis tunga tonårstid – då jag var mobbad – vände jag helt ryggen åt min barnatro, och förnekade existensen av något mer än det som kan bevisas. Dels var det säkert ett sätt att visa min omgivning att jag INTE var som mina föräldrar (gudstro var som sagt inte allmänt socialt accepterat utan något det fnissades åt). Dels handlade det om att jag inte kunde tro på en gud som lät mig må så dåligt som jag stundtals gjorde.

DSC_0168Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan om jag har något särskilt ärende (som ett dop, ett bröllop, en konfirmation eller det årliga luciatåget i Växjö Domkyrka), även om jag trivs väldigt bra i själva kyrkorummet. Jag ber inte till en personifierad gud, även om jag ibland vänder mig till ett abstrakt Universum med en önskan om hjälp. Jag har inte döpt mina barn, eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, pracka på dem något de inte bett om.

DSC_0167Min tro vill inte låta sig bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, en kraft som vill gott och stödjer och hjälper den som vill och vågar ta emot, att livet inte tar slut efter döden, att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden. Jag har hittat min egen tro. Jag har hittat en trygghet och en tillit som jag saknade tidigare. En känsla av att inte vara ensam. Den gör mig gott och den skadar inte någon annan.

DSC_0025Lägerdagarna i skärgården – som jag besöker regelbundet sedan ett antal år tillbaka – anordnas av min systers före detta svärföräldrar och deras vänner i Metodistkyrkan. Mina dagar på lägret består mestadels av bad, promenader, springrundor, yoga, meditation, en del kroppsarbete då vi hjälps åt med fasadmålning eller något annat renoveringsarbete, lek med barnen, goda samtal och massor av mat – till exempel grillar vi alla vid en stor lägereld vid vattnet varje kväll. Som vilket sommarläger som helst.

DSC_0024Men så är det det där andra. Varje morgon möts vi i gårdens egen lilla träkyrka för en liten andakt, och jag märker att jag njuter av gemenskapen, stillheten och psalmerna. Vid ett par tillfällen har jag till och med fått förtroendet att hålla i det hela. Min utgångspunkt har varit ACT (Acceptance and Commitment Training), förenklat sammanfattat i den berömda Sinnesrobönen – som ju har en kristen grund:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

13872825_10208150841502149_1668512121635338617_nI andra sammanhang brukar jag plocka bort det där lilla Gud i början, men här har det passat fint. Jag har pratat om lycka, acceptans, förändring, hållbarhet, närvaro och stillhet. Jag har läst texter av bland andra Stefan Edman, Kajsa Ingemarsson och Amanda Martling (vars bok Sånger från jorden jag har bloggat om tidigare), i stället för Bibeln eller böneböcker, men det har funkat fint ändå. Psalmer kan jag en hel hög sedan barndomens alla gudstjänstbesök och mina år i kyrkliga barnkörer – och jag tycker om dem och sjunger med kärlek och inlevelse, även om min tro ser lite annorlunda ut än mina åhörares.

Jag tror nog att salig prästmorfar Otto är någorlunda nöjd där uppe i sin himmel, trots att det här barnbarnet – till skillnad från hans övriga åtta – inte har döpt en enda av sina fyra telningar. Och jag är nöjd över att både få vara en del av en gemenskap när jag så önskar, och att få ha min egen hemmasnickrade tro – utan en massa regler och ramar – alldeles för mig själv.

Maria

Poddavsnitt 30: Man måste agera på ett nytt sätt för att växa. Ett samtal med Maria Gerlofson

Maria Gerlofson har en brokig och spännande bakgrund. Hon har varit ekonomijournalist på Svenska Dagbladet, chefredaktör för två stora magasin och dramapedagog.

Idag jobbar Maria med sitt eget företag, Act and Grow, som författare, föreläsare, coach och kursledare med fokus på bland annat ledarskap och stresshantering. ACT (Acceptance and Commitment Training) och improvisationsteater är viktiga komponenter i hennes verksamhet.

I vårt samtal pratar vi exempelvis om mod att stå upp för den man är, om drömförverkligandets baksidor och om att agera för att kunna växa.

Maria

En dos Mundekulla, tack!

“Man behöver fylla på med en dos Mundekulla en gång om året för att det ska räcka till i vardagen.” Något i den stilen sa min parhäst Saras kloka dotter efter en av våra vistelser på Mundekulla Retreatcentrum, som drivs av Anne och Peter Elmberg, mina gäster i poddavsnitt 3. Under tre somrar var jag och Sara medarrangörer till sommarlägret Circle Way Camp i Mundekulla, samtidigt som vi under lägrets fem dagar deltog i aktiviteterna tillsammans med våra familjer.

Mundekullacirkel beskurenDet är nästan omöjligt att beskriva hur ett Circle Way-läger är för någon som inte har varit med, men det går i stora drag ut på att man tillsammans skapar en gemenskap där barn och vuxna umgås under både lekfulla och allvarliga former, och där alla – oavsett ålder, kön, religion, etnicitet etc. – möts på lika villkor. Det blir mycket skratt, musik och dans, men också djupa samtal om viktiga saker, och ibland tårar, när tunga känslor får chansen att komma upp till ytan i samtalscirklar och parsamtal. Om du blir nyfiken på att veta mer kan du läsa de blogginlägg som Sara och jag skrev om lägret i vår Livstidsblogg.

DSC_0037Nu har vi inte varit med på ett par år, men häromdagen besökte jag Mundekulla under Circle Way-veckan. Jag ville dels hälsa på en god vän och min dotter som volontärjobbar där – bland hästar och kurs-, läger- och festivaldeltagare – hela sommaren, dels spela in ett poddsamtal med Ellika Lindén. Tillsammans med sin man Medicine Story (Manitonquat), 87-årig stamäldste i Wampanoagstammen i Massachusetts, står hon för en stor del av innehållet i lägerveckorna, baserat på den livsfilosofi som de båda lever efter, The Circle Way.

DSC_0027Ellika, som också har en bakgrund som skådespelare, och bland annat har spelat in barnprogram med Staffan Westerberg, är en av de mest inspirerande människor jag har mött. Hon utstrålar en sådan otrolig trygghet och kärlek till alla i sin omgivning, och jag är så glad att vi – efter en hel del logistikpusslande – fick till vårt poddsamtal, som spelades in till en fond av vindsus, barnskratt och fågelsång. Det avsnittet kommer du att kunna lyssna till senare i sommar eller tidig höst.

Just nu är Medicine Story och Ellika extra aktuella i mitt liv eftersom jag och min dotter håller på att översätta en av Storys böcker, The Joy of Caring for Children in the Circle Way till svenska. Det är en otrolig lyx att få översätta en bok som man tycker så mycket om att man önskar att hela världen kunde få läsa den. Den beskriver grunden till den värld jag drömmer om, en värld där vi är rädda om jorden och varandra, där människor i alla åldrar möts med respekt, medkänsla och kärlek i stället för misstänksamhet, rädsla och hat och där leken spelar en central roll.

DSC_0050Visst är jag naiv, men för att orka fortsätta leva när världen runt omkring är så mörk som den är just nu, måste jag våga tro på ljuset. Eller som en av Sommarpratarna, jag minns inte vilken, berättade att en vis man (kanske Dalai Lama?) hade sagt en gång om ett vitt papper med en svart prick:

– Vad ser du här?

– En svart prick?

– Jag ser ett vitt papper!

Circle Way-filosofin hjälper mig att se det vita pappret, och inte bara den svarta pricken.

Maria

Acceptans och förändring – ACT – på vedbacken

13649687_10208004555525091_1019323064_n

Ett Facebookminne igen. Ett år sedan. Samma klyv, ny ved. Vi värmer upp hela vårt stora hus på det sättet, så det är många stockar som ska kapas, klyvas, köras in i vedboden och staplas varje år. Från att ha varit en av de där hemsysslorna som jag bara såg som ett enda stort, tungt MÅSTE har det blivit en av mina favoritaktiviteter, något jag märkligt nog både kan längta till och njuta av (trots att det numera är jag som har totalansvaret för klyvandet och staplandet). Hur gick det till?

Mitt förhållande till veden är ett sådant där exempel på hur jag tillämpar ACT (Acceptance and Commitment Training) i mitt vardagsliv som jag skrev i bloggens premiärinlägg att jag skulle bjuda på ibland. Acceptans och Förändring. Och mindfulness.

Acceptans: Ja, grunden till alltihop är att acceptera att – om vi ska fortsätta med den här typen av uppvärmning, vilket vi gärna gör av bland annat ekonomiska skäl – vedarbetet är en del av mitt liv på landet. Att gå omkring och sura över att det finns annat jag hellre skulle vilja använda tiden till, eller försöka förtränga att det måste göras, hjälper inte ett skvatt.

Förändring: Men att leva enligt ACT innebär inte att bara lägga sig passivt platt och acceptera allt. Det handlar också om att se över en situation och se om det finns något som går att förändra. Jag accepterade faktumet att veden måste hanteras, men jag har också gjort ett antal förändringar som har gjort arbetet mer angenämt. Vi har förflyttat klyvplatsen närmare vedboden, så att det blir mycket kortare sträckor för de många hundra skottkärreturerna. Jag gör jobbet under sommaren (i stället för under vår eller höst som tidigare), när jag är ledig och vädret ofta är bra, vilket innebär att jag slipper “förlora” ett antal värdefulla helger när livet snurrar på i snabbare takt än sommartid.

DSC_0010Jag har också lyckats att åtminstone till en del förändra mina tankarna och betrakta processen med mer positiva glasögon:

Jag får massa frisk luft, utsikt över ängen utanför, vind mot mitt ansikte, (ofta) sol på min bleka kropp och gratis tillgång till vardagsmotion.

Jag får egentid med bra poddar (exempelvis Sommar i P1 – som nu också finns på Spotify så att jag inte ens behöver tulla på mitt internet!) i lurarna.

Jag gläds åt tanken på fyllda vedförråd som ska värma oss hela hösten och vintern.

Jag låter inte den första lilla klena raden med vedträn göra mig deppig som tidigare, utan tänker att “Ja, ja, allting har en början och snart når jag inte upp för att fylla på!”

DSC_0015Och så var det det där med mindfulness. Vedhanteringen har blivit ett sätt att stanna upp. Här måste jag vara närvarande och fokuserad, annars riskerar jag att skada mig – tappa en tung vedklump på foten eller få ett finger i kläm. Jag arbetar långsamt och metodiskt, till skillnad från i många andra sammanhang. Det är något meditativt och väldigt lugnande över det hela.

DSC_0018

Till sist: för mig har veden också kommit att få en symbolisk betydelse. Den representerar mitt behov av att jorda mig, att känna mig förankrad i verklighet och vardag, eftersom jag också är en person som är mycket i tankar och själ.

Här sista raderna ur en nyskriven dikt:

Fötterna på vedbacken

Förankras för att kunna växa

För att kunna lyfta blicken

Sträcka armarna mot himlen

Sträva uppåt och framåt

Vidare och samtidigt stadigt kvar

Utan mina rötter inget

Och när jag tittar ut ser jag att regnskuren som kom och avbröt mig verkar vara på väg bort. Tror att jag ska ta en stund till där ute med min kompis klyven före kvällsmat.

Maria

DSC_0011 1

 

Poddavsnitt 29: Kärlek och lek. Ett samtal med Pia och Dennis Kammeborn

Mitt i den svenska sommaren kommer här mitt poddsamtal med Pia och Dennis Kammeborn, drottning och kung i kungariket Kammebornia, vars valspråk är Love and Play.

Om hur det tar sig uttryck i deras dagliga liv, om magi och skönhet mitt i vardagen, om att våga prata om det svåra även om vi fokuserar på det goda i livet – och så lite stickning och mycket annat – samtalar vi i detta det hittills längsta avsnittet i Drömmen om Målajords historia.

Maria

Att stanna upp och hitta riktning

Igår klockan 14.30 kramade jag om och vinkade av sex härliga kvinnor, varav fyra fram till fredag eftermiddag varit helt obekanta för mig. Under två dygn ägnade jag och min parhäst Sara oss tillsammans med våra deltagare åt övningar, reflektionsrundor, meditationer, promenader och hemlagad vegetarisk mat hemma i mitt älskade Målajord.

DSC_0041 1

Temat för helgen var just det som podden handlar om: att följa sitt hjärta och sin inre kompass, att komma till sin rätt som människa och att förverkliga drömmar. Vi pratade om balans mellan livets olika tårtbitar, om att ta ut riktningar kring det som känns viktigt för var och en, om att träna sig på att acceptera de tankar och känslor som gärna vill sätta upp hinder för att följa den inre kompassen. Tankarna klädde vi i ord och bild, men vi lät dem också vila i tystnad.

DSC_0017 2

Här och nu förverkligade jag min dröm om en egen kursgård – om än i liten skala. En av deltagarna berättade efteråt att hon inspireras av att jag gör just så: tar tag i saker, gräver där jag står, inte väntar på bättre förutsättningar utan helt enkelt bara skapar ändå, för att det känns viktigt för mig.

DSC_0036 1Och så just idag dök det upp ett Facebookminne som berättar om var och hur allt det här började, i ett inlägg på Livstidsbloggen från den 4 juli 2009. Så här skriver jag då:

Under förra helgens Kvinnofestival [på Mundekulla Retreatcentrum] kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten, liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang.

DSC_0038 1

Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: “Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör”, sjunger Lars Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

Tedx Växjö Maria Estling VannestålDet var där den inre rösten som jag pratar om i mitt TEDx-föredrag började viska till mig. Det var också en sådan där liten hållplats i livet – som den jag själv upplevde i Mundekulla – som jag hoppades bidra till att skapa med i Målajord. Och jag tror att vi lyckades riktigt bra, att döma av deltagarnas respons. Vad som kommer ut av den här helgen för våra deltagare i det långa loppet återstår att se, men tänk om någon av dem skulle tänka tillbaka på Målajordsvistelsen på samma sätt som jag gör med mina dagar i Mundekulladagar: Det var där det hände. Och tänk att det är här jag är nu, sju år efter Kvinnofestivalen.

När deltagarna åkt blev det lika tyst och stilla som vid vår tysta frukost under morgonen. Innan jag tog hand om disk och tvätt var jag tvungen att bara sätta mig en liten stund i glasrummet där vi tillbringat större delen av vår tid, med mitt ljus, blomsterskålen från vår avslutande cirkel, min tekopp och resterna av hallon- och rabarberpajen som mötte gästerna på fredagseftermiddagen. När jag lyssnade riktigt noga kunde jag fortfarande höra klirret från te- och kaffekoppar, rösterna från helgens alla reflektionsrundor där människor under två dagar delat med sig från sitt allra innersta. Vilken gåva.

DSC_0043 1

Kanske är det din tur att vara med om vi gör det igen?

Maria