På väg hem till Målajord efter fem härliga lägerdagar i Oskarshamns skärgård lyssnar jag på Carola Häggkvists Sommarprogram. Ända sedan hon blev en offentlig person för över 30 år sedan har hon fått utstå spott och spe för sin gudstro. Vad är det som är så provocerande med att tro på något mer än det vi kan se? Jo, jag blir också heligt förbannad över att det dödas, förtrycks och sätts upp idiotiska regler i religionens namn (lyssna till exempel på Sara Mohammads kloka tankar i ännu ett Sommar i P1). Men att fredliga individer hånas eller betraktas som lite mindre vetande på grund av vad de tror på, det har jag väldigt svårt att förstå.
Till skillnad från Carola, som växte upp i ett icke-kyrkligt hem och hittade sin religion på egen hand, levde jag med troende föräldrar, söndagsskola och frekventa gudstjänstbesök. Under min bitvis tunga tonårstid – då jag var mobbad – vände jag helt ryggen åt min barnatro, och förnekade existensen av något mer än det som kan bevisas. Dels var det säkert ett sätt att visa min omgivning att jag INTE var som mina föräldrar (gudstro var som sagt inte allmänt socialt accepterat utan något det fnissades åt). Dels handlade det om att jag inte kunde tro på en gud som lät mig må så dåligt som jag stundtals gjorde.
Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan om jag har något särskilt ärende (som ett dop, ett bröllop, en konfirmation eller det årliga luciatåget i Växjö Domkyrka), även om jag trivs väldigt bra i själva kyrkorummet. Jag ber inte till en personifierad gud, även om jag ibland vänder mig till ett abstrakt Universum med en önskan om hjälp. Jag har inte döpt mina barn, eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, pracka på dem något de inte bett om.
Min tro vill inte låta sig bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, en kraft som vill gott och stödjer och hjälper den som vill och vågar ta emot, att livet inte tar slut efter döden, att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden. Jag har hittat min egen tro. Jag har hittat en trygghet och en tillit som jag saknade tidigare. En känsla av att inte vara ensam. Den gör mig gott och den skadar inte någon annan.
Lägerdagarna i skärgården – som jag besöker regelbundet sedan ett antal år tillbaka – anordnas av min systers före detta svärföräldrar och deras vänner i Metodistkyrkan. Mina dagar på lägret består mestadels av bad, promenader, springrundor, yoga, meditation, en del kroppsarbete då vi hjälps åt med fasadmålning eller något annat renoveringsarbete, lek med barnen, goda samtal och massor av mat – till exempel grillar vi alla vid en stor lägereld vid vattnet varje kväll. Som vilket sommarläger som helst.
Men så är det det där andra. Varje morgon möts vi i gårdens egen lilla träkyrka för en liten andakt, och jag märker att jag njuter av gemenskapen, stillheten och psalmerna. Vid ett par tillfällen har jag till och med fått förtroendet att hålla i det hela. Min utgångspunkt har varit ACT (Acceptance and Commitment Training), förenklat sammanfattat i den berömda Sinnesrobönen – som ju har en kristen grund:
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
I andra sammanhang brukar jag plocka bort det där lilla Gud i början, men här har det passat fint. Jag har pratat om lycka, acceptans, förändring, hållbarhet, närvaro och stillhet. Jag har läst texter av bland andra Stefan Edman, Kajsa Ingemarsson och Amanda Martling (vars bok Sånger från jorden jag har bloggat om tidigare), i stället för Bibeln eller böneböcker, men det har funkat fint ändå. Psalmer kan jag en hel hög sedan barndomens alla gudstjänstbesök och mina år i kyrkliga barnkörer – och jag tycker om dem och sjunger med kärlek och inlevelse, även om min tro ser lite annorlunda ut än mina åhörares.
Jag tror nog att salig prästmorfar Otto är någorlunda nöjd där uppe i sin himmel, trots att det här barnbarnet – till skillnad från hans övriga åtta – inte har döpt en enda av sina fyra telningar. Och jag är nöjd över att både få vara en del av en gemenskap när jag så önskar, och att få ha min egen hemmasnickrade tro – utan en massa regler och ramar – alldeles för mig själv.
Maria
Ellika, som också har en bakgrund som skådespelare, och bland annat har spelat in barnprogram med Staffan Westerberg, är en av de mest inspirerande människor jag har mött. Hon utstrålar en sådan otrolig trygghet och kärlek till alla i sin omgivning, och jag är så glad att vi – efter en hel del logistikpusslande – fick till vårt poddsamtal, som spelades in till en fond av vindsus, barnskratt och fågelsång. Det avsnittet kommer du att kunna lyssna till senare i sommar eller tidig höst.
Visst är jag naiv, men för att orka fortsätta leva när världen runt omkring är så mörk som den är just nu, måste jag våga tro på ljuset. Eller som en av Sommarpratarna, jag minns inte vilken, berättade att en vis man (kanske Dalai Lama?) hade sagt en gång om ett vitt papper med en svart prick:
Ett Facebookminne igen. Ett år sedan. Samma klyv, ny ved. Vi värmer upp hela vårt stora hus på det sättet, så det är många stockar som ska kapas, klyvas, köras in i vedboden och staplas varje år. Från att ha varit en av de där hemsysslorna som jag bara såg som ett enda stort, tungt MÅSTE har det blivit en av mina favoritaktiviteter, något jag märkligt nog både kan längta till och njuta av (trots att det numera är jag som har totalansvaret för klyvandet och staplandet). Hur gick det till?
Jag har också lyckats att åtminstone till en del förändra mina tankarna och betrakta processen med mer positiva glasögon:
Och så var det det där med mindfulness. Vedhanteringen har blivit ett sätt att stanna upp. Här måste jag vara närvarande och fokuserad, annars riskerar jag att skada mig – tappa en tung vedklump på foten eller få ett finger i kläm. Jag arbetar långsamt och metodiskt, till skillnad från i många andra sammanhang. Det är något meditativt och väldigt lugnande över det hela.
Det var där den inre rösten som jag pratar om i 