När mörkret blev min vän – på riktigt

Maria sjön 1
Foto: Maya Vannestål

Mitt blogginlägg häromveckan – Hello darkness, my old friend, där jag berättade om en psykiskt ganska påfrestande sommar – fick mer spridning och respons än något jag tidigare skrivit på webben. I sommar har jag gjort allt det där som jag såväl vet, i synnerhet efter min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), inte fungerar nåt vidare: förtvivlat, kämpat emot, flytt, tappat hoppet. Ibland behöver vi påminnas om att vi inte är ensamma om att reagera så, att vi alla är människor. Och det är gott att veta. Tack alla som läst, delat och kommenterat i olika sammanhang!

Så, är bluesen över för den här gången? Både ja och nej. Den senaste veckan har det hänt så mycket – såväl utanför som inuti mig – att jag skulle vilja dela med mig till dig, med förhoppningen att det, liksom det förra inlägget, kan ge en smula tröst och hopp.

****

DSC_0039 kopia

På ett yttre plan inträffade fyra händelser:

(1) Jag hade ett långt och djupt samtal med min man, som jag inte riktigt har klarat av att kommunicera med under sommaren, eftersom delar av det jag känt legat så nära oss och vår familj att det blivit för smärtsamt. Under det samtalet förstod jag vidden av hans kärlek – och min – trots våra många olikheter.

(2) Min äldsta dotter kom hem från Mundekulla Retreatcentrum, där hon volontärjobbat under sommaren. Det blev fler långa djupa samtal, vi mediterade och lade Tarotkort tillsammans (ja, ja, du som tycker att allt sånt luktar spåtant och hokus pokus får ha överseende – för mig är korten intressanta verktyg precis som reflektionsfrågor och annat som hjälper mig att tänja på mina tankegränser).

DSC_0071

(3) Jag lyssnade på en poddintervju i Värvet med Miriam Bryant, vilket gav mig ett nytt perspektiv på att “må dåligt”. Att acceptera att det händer i våra liv emellanåt är en sak. Att som denna härliga unga människa (i min dotters ålder) på allvar omfamna det dåliga måendet och tycka att det är fantastiskt, det är något helt annat. Plötsligt kunde jag känna att, ja, så är det ju. Lite som de alltför ofta citerade orden i Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har hört dem i mer än ett Sommar-prat det här året):

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.

Skillnaden är bara att den där kontakten i det här sammanhanget är den med mig själv, inte med någon annan. Det handlar om att verkligen LEVA och känna. Med allt vad det innebär.

IMG_0778

(4) Och så kom det ett nyhetsbrev från min stora inspirationskälla, Kajsa Ingemarsson (poddavsnitt 17), som jag ska fjällvandra med i nästa vecka. Orden som gick rakt in i hjärtat. Som hjälpte mig att förstå mer av vad det är som pågår i mig än vad jag själv kunnat sätta ord på. Som både förtydligade och gav hopp.

Jag inser att jag precis som Kajsa beskrev i sitt nyhetsbrev har levlat upp nu, tagit ett nytt steg i mitt medvetande. Under en massa år har jag jobbat med min personliga utveckling, där fokus varit på att jag ska trivas så bra som möjligt. Det kan stundtals vara smärtsamt, men gör ofta inte lika ont, eftersom man ändå så tydligt kan se hur det liksom blir roligare att leva när man blir bättre på att lyssna på sig själv. Och det är ett viktigt steg, för utan att ha gått igenom det tror jag att det är svårt, för att inte säga omöjligt, att överhuvudtaget kunna lyfta blicken och se bortom egot.

DSC_0016Det jag nu håller på med handlar om expansion, ett expanderat medvetande, där det inte längre bara är fråga om mig och mitt välmående utan också om min plats i världen – och mitt bidrag till den. Hur vill jag leva för att verkligen komma till min rätt, på alla plan? I det finns inte bara välmående. Att ha ett expanderat medvetande innebär också att jag inte längre – som väldigt många av oss – stänger av det som händer i världen för att jag inte orkar ta in det. Jag tillåter mig att på allvar sörja och förtvivla, att som Anna Lovind (poddavsnitt 5) skrev i sitt nyhetsbrev, låta hjärtat gå sönder. Men jag stannar inte där och låter känslan av uppgivenhet få bo kvar i bröstet för evigt. Framförallt bor den där inte ensam. Där finns plats för solglitter också.

DSC_0003

Kajsa beskriver den här expansionsprocessen i ett antal steg, som förstås också kan appliceras på den lite mer “lighta” version av utveckling jag gått igenom tidigare:

rädsla -> motstånd -> uppgivenhet -> neutralt betraktande -> nyfikenhet -> glädje -> hänförelse

När jag plockar fram hjärnan en stund och analyserar, konstaterar jag att jag för ungefär en vecka sedan började förflytta mig från uppgivenhet till neutralt betraktande, men redan nu kan jag börja känna av den där nyfikenheten och till och med glimtar av glädje och hänförelse. Samtidigt som mörkret och förtvivlan finns kvar och gör mig till en hel människa. Precis det vi pratar om i ACT.

IMG_0807En annan insikt är att under mina riktigt tunga perioder tidigare i livet har mörkret i mig alltid haft en tydlig yttre orsak: otrivsel på jobbet, min vidbrändhet, min hudcancer, oro när min äldsta dotter mådde fruktansvärt dåligt, min mammas demens. Den här gången tog mörkret mig på sängen, mitt i en sommar jag trodde skulle bli sådär ljuvlig som mina somrar faktiskt har varit de senaste åren. Det tycker jag är intressant. Förmodligen var jag väl helt enkelt redo nu. Någon har sagt till mig att “vi får så mycket som vi klarar av att hantera”.

Det mörka är alltså inte på något sätt över. Maria 2.0 har nog ett lite tydligare sorgestråk i sig än den tidigare versionen. Men jag förstår att det var det här jag behövde just nu. Det jag har upplevt kommer att få resultat, på olika sätt. Bland annat tar jag med mig tankarna in i den webbkurs som jag jobbar med för fullt, ska provköra i höst och – om allt går som det ska – lansera i början av 2017.

Och vet ni något riktigt intressant? Min häl – som har bråkat med mig så länge och blivit lite av en symbol för värken i själen – är visserligen på bättringsvägen, men på något underligt sätt stör den mig inte ens när den krånglar längre. Min naprapat har gett mig grönt ljus att vandra om en vecka. Hans inställning speglar den själsliga förändring jag upplever också: nu är det färdigt med att fly (vila) och kämpa emot (bli frustrerad över smärtan). Nu tänker jag i stället, varje gång det hugger till (och jag ber om ursäkt om det låter skruvat eller klämkäckt, men det är faktiskt alldeles på riktigt): Tack hälen för att du på ett så konkret sätt påminner mig om att livet faktiskt blir mer färgstarkt när vi tar in alla dess färger – också de riktigt mörka.

DSC_0051

Tack för att du orkade ta dig igenom allt detta! Det betyder mycket för mig – hoppas det kan betyda något litet för dig också.

Kärlek!

Maria

 

Poddavsnitt 32: Vi vill mer än bara överleva, vi vill leva hela vägen. Ett samtal med Linda Asplund

För fem år sedan var Linda Asplund en sån där typisk “duktig flicka”, som ville lite för mycket och inte lyssnade när kroppen, själen och omgivningen försökte säga ifrån.

Efter några tuffa år och kringelikrokiga vägar har hon hittat hem, tillsammans med sin familj, på en bondgård utanför Höör i Skåne. Där håller Linda och hennes man Jens på att bygga upp sin verksamhet, Trulstorp Upplevelser, med ljusstöpning och andra aktiviteter, djur och odling.

Vårt samtal i poddavsnitt 32 handlar om att tappa fotfästet och hitta ny mening, om att uppleva med alla sinnen, om mentorskap och möten över generationsgränser, mikropauser i tillvaron, glada grisar och mycket annat.

Maria

Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria

Ett bokskafferi för insikt och utsikt

En av de saker jag lovat att bjuda på här är inspirerande boktips. Några böcker som jag har haft glädje av har redan dykt upp i podden eller bloggen:

DSC_0003I sommar har jag läst Elisabeth Jönssons Mer människa – tankar om livet och den tid vi lever iJag delar många av hennes tankar, bland annat om en längtan efter något bortom statusjakt och materiell tillfredsställelse, och som vi kan behöva sakta ner livstempot emellanåt för att fånga upp och få syn på. Elisabeth beskriver detta så fint i följande rader (som jag läste högt under min morgonsamling på lägergården i förra veckan):

Våra tidningar är fyllda med reportage om hur vi förändrar vårt sätt att leva och se på livet efter att vi har gått igenom en svår sjukdom och livskris. Först när livet ställs på sin spets inser vi dess värde. Men ska det behöva gå så långt innan vi kommer till insikt? Vilken betydelse har livstakten och styrfarten för att vi ska bli synliga för oss själva och för varandra? 

Jag tror att en bra och viktig jordmån för själslig odling och personligheters utveckling är en, för kropp och sinne, harmonisk livstakt. En harmonisk takt skapar utrymme för pauser i tillvaron som gör det möjligt att hitta tillbaks till oss själva. Det handlar mycket om att hitta sin egen styrfart i livet. För mig personligen är styrfarten den rätta, när jag sitter vid rodret och styr mot mina mål och visioner samtidigt som jag njuter av färden. 

“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” är ett känt citat av Stig Johansson, och visst är det så att varje stund är ett nu av det liv jag lever. Livet blir rikare om jag lever i en livstakt som gör att jag kan ta in och reflektera över livets olika intryck. Jag behöver tid att tänka och tankar tar tid. Att leva tar tid och ska så få göra. 

DSC_0004En annan av sommarens böcker är Kajsa Ingemarssons senaste, Isobels vandring. Det är hennes första roman efter de fyra icke-skönlitterära böcker hon skrivit de senaste åren (se ovan), och den liknar inte på något sätt de romaner hon skrev innan dess. Det här är en magisk saga, ganska lik Paolo Coelhos Alkemisten, som jag minns den när jag läste för många år sedan, med ett poetiskt språk, vackra illustrationer av Saga Mariah Sandberg och ett tydligt budskap om att våga följa sitt hjärta. Ett av mina favoritcitat ur Isobels vandring anknyter till det som Elisabeth Jönsson skriver om vårt behov av stillhet. En fiskare säger:

Att jaga sin fångst med brådska är lika lönlöst som att försöka springa ifatt vinden. Fisken kommer till den som väntar med sitt nät på rätta stället. 

DSC_0012 2

Och jag tänker på mitt favoritmantra, som jag försöker leva efter så gott det går, och lyckas med ibland men långt ifrån alltid:

Allt jag behöver kommer till mig – när jag är redo.

13892248_10208187381735632_227434740683981707_nOm mindre än en månad ska jag vandra i Jämtlandsfjällen med Kajsa och Isobel. Det kan ju inte bli annat än magiskt!

Inför planeringen av de där morgonsamlingarna jag nämnde ovan fick jag anledning att plocka upp en gammal favorit, Stefan Edmans Förundran, som kombinerar tankar om hur vi kan ta bättre hand om vår planet med små observationer från ögonblick av närvaro – och till det många vackra foton. Här ett par citat som jag bär med mig:

Vår bästa kompass är gyllene regeln, med ett tillägg, som borde kunna vinna acceptans i de flesta av världens religiösa traditioner: “Allt vad vi vill att människorna och naturen skall göra mot oss, det måste vi också göra mot dem.” (s. 23)

DSC_0005En väg till hopp är att själv medverka till positiva förändringar, snarare än att vara en del av problemen. Det kräver kunskaper , intellektuell förståelse, men också en ständig övning i försoning och förnöjsamhet. Att vara försonad med sig själv, sin omgivning och själva existensen förlöser energi som annars binds upp i dåligt samvete, skuldkänslor och frustration över egna tillkortakommanden. Genom att aktivt försöka odla förnöjsamhet, undviker vi att slösa energi på att blåsa upp oss, jaga status, feta plånböcker och yttre bekräftelse på vår värdighet som människor. (s. 16-17)

DSC_0160Här kommer ytterligare några böcker som tidigare i livet har inspirerat mig till nya insikter eller bekräftat sådana som jag skaffat mig på egen hand:

Jag passar på att plocka med några favoritromaner också när jag ändå är igång med tipslådan:

Vad läser du själv och inspireras av denna sommar?

Maria

Poddavsnitt 31: Att följa känslan när man är inspirerad. Ett samtal med Selina Hami

En solig aprildag tog jag tunnelbanan till en del av Stockholm jag inte besökt tidigare, för att träffa Selina Hami, min poddgäst i avsnitt 31. Selina har alltid varit bra på att lita på sitt hjärta och sin magkänsla.

Drömmen om ett mer hållbart samhälle har lett till hennes arbete, i Selina’s Organics, med att få oss att ifrågasätta dagens matproduktion och -konsumtion och på ett inspirerande sätt sprida insikten om att vegansk mat kan vara både välsmakande och vacker.

Längtan efter att göra konkret skillnad på sitt eget sätt har också tagit Selina till Syrien, där en del av hennes familj lever, för att bidra med just det som är en sådan central del i hennes liv: mat. Ett annat syfte med matprojekten har varit att berätta vanliga människors historia, den som finns bakom de opersonliga siffror och begrepp vi tar del av i media.

Innan vi skiljdes åt bjöd Selina mig på ett smakprov av sin fantastiska veganska mat, en rätt från Mellanöstern som kallas fatteh, och som vi testat en variant av hemma i Målajord i sommar, som en del av vårt internationella matprojekt. Mycket uppskattat!

Maria