Poddavsnitt 34: Du måste ge dig själv tid att komma ihåg vem du är. Ett samtal med Ellika Lindén

En solig julidag tog jag min portabla inspelningsstudio med mig och åkte till Mundekulla Retreatcentrum, en plats som har betytt så mycket i mitt liv. Där spelade jag också in ett av mina första poddsamtal, med Mundekullas grundare Anne och Peter Elmberg, det avsnitt som flest personer lyssnat på hittills i poddens historia. Men den här gången åkte jag till kursgården mitt i småländska utvandrarbygden för att träffa Ellika Lindén.

Ellika och hennes man, Medicine Story, har inspirerat mig mycket, både privat och professionellt, genom den livsfilosofi – The Circle Way – som de lever efter, i harmoni med såväl jorden som andra människor, och med cirkelsamtal och lyssnande som en viktig grundbult.

Ellika har levt ett innehållsrikt liv, där hon gjort allt från barn-TV med Staffan Westerberg till samtalscirklar i amerikanska fängelser. Vi pratar om barndomsmagi, om att ha ett hem på flera platser i världen, om roten till onda handlingar, om kärleken till naturen – bland mycket annat.

Maria

Titta på himlen

Idag har jag tittat på himlen. Under shavasana, vilan efter yogan på altanen denna ljumma sent-i-september-eftermiddag. Jag ligger där på rygg och betraktar de nästan obefintliga molnskyarna. En vit flygplansröksrand. Höstlöv som träden ännu inte släppt taget om, flertalet fortfarande gröna.

14445705_10208601067597520_1879926097_n

Under dagarna på fjället hittade jag fram till en oväntat stark kärlek till naturen, den jag inte visste fanns där inuti. En kärlek till utomhusluften. Jag skrev upp tre huvudpunkter på min mentala önskelista:

Jag vill ligga mer på marken och titta upp i himlen. (Soliga dagar som idag, men också regniga dagar som på myren under vandringen.)

Jag vill äta fler måltider utomhus. (Och då menar jag inte bara i trädgården, utan ute-ute, i en skog, på ett berg, på en äng, vid en sjö, vid ett hav …)

Jag vill klättra upp på fler berg. (Små eller stora spelar ingen roll, men jag vill upp på höjderna och se ut över vidderna.)

dsc_0041

Och jag vill paddla, springa, vandra, åka skidor. Men för att inte fastna i stora planer som blir måsten och dåliga samveten tänker jag också ta tillvara de där små pyttiga möjligheterna. Som idag, när jag valde att sitta ute i stället för inne i bussväntsalen, och att yoga på altanen i stället för i vardagsrummet.

Maria

Från ax till limpa i barnboksvärlden

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Nu tänker jag berätta om den långa resan från det första tankefröet till en färdig Lovis Ansjovis-bok utkommen lagom till Bokmässan i Göteborg. Kanske kan min berättelse inspirera någon att ta tag i en gammal skrivdröm?

1935146_1196657229961_7281198_n
Lova, 4 1/2: “Jag tror jag ska skaffa mig ett litet rockband!”

Alltihop började med lillasyster Lova, som sa ovanligt många roligheter i fyra-femårsåldern. Ibland lade jag upp en “Dagens Lova” på Facebook, och fick flera gånger uppmaningen att samla dem i en bok. En sådan blev det aldrig, men ur detta föddes idén att skapa bilderböcker med utgångspunkt i citaten. Hur storasyster Sanna och jag kom på att vi skulle skriva dem tillsammans har vi däremot glömt.

Vi började med “Jag tror jag ska skaffa mig ett litet rockband!”, som Lova kläckte ur sig i samband med en konsert med storasyster Sanna som hela familjen var och lyssnade på. Bilden här till höger är från just den kvällen. (Lova höll sig vaken till 23.05 och somnade tio minuter innan syrrans band började spela…).

För att ta reda på hur vår bok skulle se ut funderade vi över barnböcker vi gillar, men kanske framförallt över sådana vi inte gillar. Böcker som barn möjligen uppskattar, men som vi vuxna tröttnat på redan under första läsningen, kanske för att historien känts som något vi redan hört hundra gånger, eller för att språket helt saknat krumelurer. Böcker med hårda skrikiga färger och vinklar som säkert många gillar, men inte vi. Böcker utan någon tydlig intention, varken att underhålla, inspirera eller väcka tankar.

2012-07-25-12-08-54
Caféskrivande i Stockholm

Vi ville försöka göra allt det där: underhålla, inspirera, väcka tankar. Vi ville skriva en bok som både barn och vuxna kunde läsa gång på gång utan att tröttna, med mjuka, vackra bilder i milda färgskalor att vila blicken i för en liten stund, och med nya detaljer att upptäcka vid tionde läsningen. Lite som Sven Nordqvists böcker om Pettson och Findus, ni vet.

Och så drog vi på skrivhelg i Stockholm. Ur långa promenader, mysiga fikastunder och en minikryssning i skärgården växte hon fram, karaktären Lovis Ansjovis (namnet hämtat från vårt eget smeknamn på lillasyster Lova) och hennes galleri av familjemedlemmar. Vi hittade också teman för fler böcker – en serie skulle det bli, hade vi bestämt – och kom på tanken att så småningom låta Lovis växa upp och utvecklas ytterligare i kapitelböcker för äldre barn.

1016663_10200562926529017_551734535_nEfter den där Stockholmshelgen fick Lovis vila nästan ett år innan vi åkte på skrivretreat i Älvdalen. Från Småland till Älvdalen är det låååångt, och under bilresan upp och bilresan ner växte såväl text som bildanvisningar fram. Sanna hade just fått sitt körkort, så vi turades om att köra, samtidigt som den som satt bredvid  skrev ner det vi gemensamt kom fram till. Och så bytte vi plats. Under det här arbetet började jag komma till insikt om hur otroligt mycket arbete som ligger bakom något så till synes okomplicerat som en barnbok – och den insikten fördjupades när vi så småningom kom igång med illustrationerna.

Och så fick hon ligga i träda igen, i nästan ett halvår, den kära tösen. Tills vi en dag fick syn på en barnbokstävling, fick eld i baken (för deadline var nära), skrev klart texten och jobbade arslet av oss under ett par intensiva dagar, Sanna med att göra illustrationer till tre uppslag och jag – som verkligen inte kan rita – med att skissa upp alla bilder som inte fått egna uppslag för att det skulle gå att se ungefär hur vi tänkte oss det hela.

11325536_10205181436548881_1427524426_n
Högby fyr på norra Öland

Vi vann förstås inte tävlingen och inspirationen att gå vidare sjönk igen. Tills jag en dag bestämde mig för att ta tag i projektet på nytt, på (nästan) egen hand skrev ytterligare en Lovisbok under en skrivhelg på Öland och skickade båda texterna (utan bilder den här gången) till sex-sju barnboksförlag. Och så började ytterligare en period av väntan. Och så kom de första refuseringarna. Och så …

Jag hade skickat både Lovis och mitt romanmanus till Idus Förlag. En förmiddag satt jag hemma och jobbade när det plingade till i mejlkorgen. Idus förläggare Ulrika Slottner (som jag senare har intervjuat i podden, Drömmen om Målajord) berättade mycket vänligt att mitt romanmanus inte passade deras utgivning, inte för att det var dåligt, utan för att de inte ger ut den typen av böcker, men att jag var välkommen att – om jag ville – ge ut boken på deras systerförlag Visto, ett hybridförlag, där man är under deras “vingar”, men själv står för kostnader och marknadsföring. Jag mejlade tillbaka med några frågor, och strax fick jag svar.

Trodde jag, ja. Men det var inte ett svar på mina frågor jag fick, inte just då. Det var ett helt annat mejl från Ulrika, med beskedet att de gärna ville ge ut vår Lovis Ansjovis! Jag fick läsa mejlet flera gånger innan jag fattade att det var sant, att det inte handlade om min roman utan att det plötsligt hade hänt… Ett positivt förlagsbesked!

13062497_1633024170360394_6345176444527467858_nNu var frågan, vem skulle illustrera boken? Sanna har alltid varit duktig på att teckna, men inte gjort mer än några få illustratörsuppdrag till vänner och bekanta tidigare. Kanske hade förlaget egna illustratörer de ville använda? Men vi skickade in några bilder Sanna ritat i andra sammanhang, och det blev grönt ljus direkt – de tyckte jättemycket om hennes sätt att teckna, Jag minns fredagsförmiddagen i december förra året när vi hade fått det beskedet också. Vi satt på ett fik och skulle jobba med helt andra saker, men det var fullkomligt omöjligt. Gång på gång brast vi ut i fnissattacker och bara måste babbla om boken vi skulle få göra. Äntligen!

Och så skrevs det avtal. Idus har en lite ovanlig policy. Som författare får man inte royalty förrän produktionskostnaden är täckt. Sen, däremot, delas vinsten lika mellan förlaget och författaren. På många andra ställen får man betalt direkt, men en mycket lägre royalty. Smart! På så sätt kan förlaget våga satsa på fler debutanter, och som författare får man också ett starkare incitament att göra vad man kan för att bidra till att boken säljer bra. Win-win, helt enkelt!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-23-kl-23-34-58När det var dags för Sanna att börja rita bilderna upptäckte vi att en hel del av texten behövde skrivas om. Vi hade tänkt oss en bild på varje sida men lärde oss att barn (även en tillfrågad lillebror) oftast föredrar helsidesuppslag. Och så till det mest spännande – att hon skulle måla bilderna som akvareller (vilket hon aldrig gjort förut) och dessutom på andra sidan jordklotet, under sin fyra månader långa Asienresa.

Illustrationerna blev verkligen en utmaning. Det var svårare och tog mycket längre tid än Sanna hade räknat med. Något som komplicerade det hela var att hon inte hade några barn att studera i de positioner hon behövde för teckningarna. Därför kom det då och då små meddelanden från henne där hon bad mig positionera vår egen sexåring på olika sätt (exempelvis på en köksstol med fötterna på bordet), fotografera honom och skicka en bild. Jag fick också skicka bilder på hans teckningar och pyssel – och dessa finns nu med i boken. Annat kunde Sanna hitta inspiration till på plats; några blomkrukor kommer från en gata i Chian Mai i Thailand.

14454488_10208576231096623_1436920795_n
Sagostund på Alfons Åbergs Kulturhus.

När teckningarna så småningom skulle skannas in för att skickas till förlaget blev det strul på allvar eftersom det inte fanns tillräckligt bra skrivare att uppbåda där Sanna befann sig, men som tur var kom hon hem till Sverige och fick i väg bilderna i sista sekunden för att boken skulle hinna tryckas och bli klar till Bokmässan i Göteborg.

Nu har det gått några veckor sedan boken såg dagens ljus, och vi har redan fått många positiva reaktioner. Boken är inköpt eller beställd till massor av bibliotek, finns i en norsk nätbokhandel och den här helgen har Lovis Ansjovis fått följa med oss till Göteborg. Vi har hållit releasefest och sagostund på Alfons Åbergs hus och vi har signerat på Bokmässan. Så kanske, kanske får Lovis leva vidare i fler böcker. Mer om Lovis Ansjovis öden och äventyr får du koll på om du gillar hennes Facebooksida. Välkommen till Lovis egen värld!

14199382_1655346058128205_8367924135866656572_n
Lovis Ansjovis förlaga signerar.

Kanske du som läser också har en skrivdröm som du bara inte lyckats hitta tid eller mod nog att ta tag i? Kanske är det dags nu? Jag hoppas att det här inlägget har inspirerat dig och visat att det faktiskt är möjligt att förverkliga en skrivdröm – även om vägen dit kan vara lång och krånglig. Jag hoppas att den också kan inspirera till att skapa saker tillsammans med sina barn, en partner, en vän eller någon annan som man står nära. Det är fantastiskt roligt att göra ett projekt tillsammans.

Det här blev ett långt inlägg, men så har det varit en låååång resa också. Och visst är det fantastiskt att boken äntligen är här efter fem år, men vet ni vad det bästa är? Jo, att vi har haft så himla roligt under resans gång. Och det tycker jag är en viktig lärdom att ta med sig. En förverkligad dröm är inte så mycket värd om det inte är roligt – om än stundtals mödosamt – under tiden!

Att säga nej är att säga ja – den inre kompassen levererar

“Ibland pekar den där kompassen så tydligt att det känns som om den borde bukta ut på utsidan av kroppen.” Så har min parhäst Sara beskrivit de där tillfällena då magkänslan är så överväldigande stark att det inte finns det minsta utrymme för tvivel om i vilken riktning det är dags att gå. Häromdagen fick jag uppleva just ett sådant tillfälle.

Det hände på gymmet. Jag gick till mitt gamla favoritpass, Body Combat, inspirerat av en rad olika kampsporter, där vi tränar kondition och styrka i form av sparkar och slag mot en låtsad fiende. Som jag har älskat detta pass sedan jag hittade det för ett tiotal år sedan. För första gången kunde jag uppleva riktig träningsglädje – att jag hade kul medan jag tränade, inte bara gjorde det för att jag borde och tyckte att det var skönt efteråt.14408760_10208552922313918_1069704203_n

Under de tuffa åren då jag hälsade på min dementa mamma på äldreboendet varje fredag var detta min belöning efteråt. Jag fick möjlighet att slå och sparka av mig all frustration och vanmakt, och kunde åka hem och fredagsmysa med familjen som en lugnare upplaga av mig själv. Barnen tyckte dessutom att det var ofantligt mysigt att ligga i kuddrummet och kolla på film under tiden – det återkommer de till fortfarande.

Det har inte blivit mycket combattande de senaste åren. Tiderna har inte passat med mitt liv, och jag har också haft problem med mina hälar i långa perioder. När jag klev in i salen idag var det säkert ett halvår sen sist. Och när jag klev ut därifrån visste jag att det var för sista gången. Varför?

Jo, plötsligt kändes allt precis allt helt fel (utöver att jag fick ont i foten igen av det hårda underlaget): Att stänga in mig med en massa andra inomhus i en fyrkant utan fönster, till hög musik. Att sparka och slå  – om än inte mot en verklig människa – nej, det funkar helt enkelt inte längre. Bara namnet får mig nu att vrida mig: body combat. Det är väl inte det jag vill ägna mig åt med min kropp, att strida med den. Den enda sortens krigare jag vill vara är en KÄRLEKSKRIGARE.

14397453_10208552922273917_878770958_n

Lite vemodigt känns det – jag har ju haft väldigt roligt i combatsalen – men samtidigt är det ett  självklart beslut. Nu säljer jag mitt klippkort på gymet och så ger jag mig ut i naturen i stället (det temat ska jag utforska mer i ett kommande blogginlägg). Och det här hände tack vare fjällvandringen jag deltog i. Den som hjälpte mig att ta ut en ny tydlig kompassriktning för livet.

Att säga nej och stänga en dörr är att samtidigt säga ja och öppna en annan (och, som min kloka vandringsrumskompis sa: “Om man har för många dörrar öppna samtidigt så blir det korsdrag och det är lätt att man blir själsligt förkyld.”). Jag har gjort det flera gånger det här året. Sagt nej till språklärar-Maria. Sagt ja till podd och skrivande. Sagt nej till Livstidsjobb med organisationsfokus, sagt ja till att jobba med individer som självmant söker sig till mina sammanhang.

14384255_10208552922233916_1099912912_n

Det är inte så att kompassen alltid pekar i en lika tydlig riktning – det har den här sommaren gjort mig ordentligt medveten om. Emellanåt har det känts som om kompassnålen bara snurrat runt, runt. Men jag är helt övertygad om att vi alla kan bli bättre på att navigera efter vår magkänsla och intuition, och därmed få lättare att ta såväl små som stora beslut i livet. Och den tanken är jag inte ensam om. Om du har missat avsnitt 18, med psykologiforskaren Jonas Nordström, kan du lyssna på vårt samtal om just dessa ämnen. Du kan också ladda ner övningar som Jonas tipsar om.

Lycka till med ditt eget kompassnavigerande!

Maria

Poddavsnitt 33: Att utmana allt det vi känner till. Ett samtal med Julieta Talavera

I Drömmen om Målajords trettiotredje avsnitt möter vi Julieta Talavera i ett samtal på engelska. Julieta och hennes medarbetare i det kreativa labbet The Connectors Society i Malmö är inte rädda för att utmana rådande normer i sin strävan att göra sig själva och andra mer delaktiga i skapandet av den värld vi lever i.

Vårt samtal handlar bland annat om crowdfunding, om att styras av andra värden än pengar, om ett rättviseengagemang som funnits med sedan barndomen, om att bidra med små skärvor av nya perspektiv och om att se lärprocesser där andra kanske ser misslyckanden.

Maria

Född: en Lovis Ansjovis

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

14088653_1181028428585258_683226857051459728_nNu har jag något stort och roligt att berätta: min och dottern Sannas första bilderbok om Lovis Ansjovis (Lovis Ansjovis och rockpappan) har äntligen – efter fem år! – sett världens ljus. För ett par veckor sedan kom hundra fina exemplar från förlaget, här till höger i händerna på sin stolta förlaga, Sannas lillasyster Lova, som vi alltid har kallat Lovis Ansjovis, och vars roliga citat i fem-sexårsåldern är utgångspunkten för hela det här projektet.

14344184_1658762121119932_4981250696601769013_nI söndags firade vi Lovis med releasefika på Det Fria Ordets Hus hemma i Växjö. Sanna och jag berättade om bokens bakgrund och tillkomst, bjöd på fika och signerade – tillsammans med Lova – böcker på löpande band. Tror att vi hade bortåt femtio besökare – galet roligt att så många ville komma och fira med oss! Och den äkta Lovisen njöt av uppmärksamhet och blommor (“Jag känner mig som en kändis!”) även om hon nog fick lite ont i signeringshanden.

I lördags fick vi nästan en hel sida på Kultur- och Nöjesidan i Smålandsposten (trots att journalisten pratat om en liten notis), och i veckan kommer ett reportage i en lokal gratistidning. Superkul!

ska%cc%88rmavbild-2016-09-13-kl-22-23-34Att vi själva tyckte om boken visste vi förstås. Men att de som läser också verkar göra det är alldeles underbart roligt. En sån här fin recension fick vi från Bibliotekstjänst:

Lovis lever i en modern tid med varannan veckas boende och nya familjekonstellationer. Hennes härligt fria fantasi har stort utrymme i berättelsen som roar både barn och vuxna med sina underfundigheter. Författaren Maria Estling Vanneståls stora intresse för och erfarenhet av språk märks tydligt. Bilderna av Sanna Hellberg är vackra och stämningsfulla, rika på detaljer och har en egen tydlig stil. En mild färgskala används genomgående. Det är ett härligt samspel mellan texten och bilderna. Boken Lovis Ansjovis och rockpappan passar utmärkt för högläsning.” /Camilla Appelgren, BTJ

OBS! Vi har skrivit tillsammans, det är MINST lika mycket Sannas text, men det har de tydligen missat.

Och här några ord från andra läsare:

  • Sååå fin! Fina bilder och rolig story. Jag hoppas att det kommer fler böcker om Lovis Ansjovis.
  • Nu har jag läst den och jag älskar den! Allt med den!
  • Ett litet mästerverk!
  • Det kan inte bli bättre än så – en av de roligaste barnböcker jag läst och som ligger helt rätt i tiden, och illustrationerna är så fantastiska med alla roliga detaljer – man upptäcker nya saker hela tiden – resten av dagen kommer jag att gå runt med ett stort leende. Stort grattis Maria och Sanna och nu ser jag framemot Lovis Ansjovis nästa upptåg. 

14237620_10208499630901666_5259967053519888242_nVill DU köpa ett (eller flera) signerat ex av Lovis Ansjovis och rockpappan – kanske att ge som present till barn eller barnbarn, eller helt enkelt till dig själv? Ju fler böcker vi säljer, desto större chans att vi (1) tjänar lite pengar på det här projektet så att vi kan fortsätta skriva, (2) får tillåtelse av förlaget att ge ut nästa bok i serien, som redan är skriven och som de har läst och gillat.

Mejla mig på maria@livstid.nu, eller – om du ska till Bokmässan i Göteborg – kom förbi Idus Förlags monter (A01:02) på fredag mellan 15 och 19, då vi står där och signerar! Och så blir vi förstås glada om du vill följa Lovis Ansjovis på Facebook. Välkommen till Lovis egen värld!

I nästa blogginlägg tänker jag berätta historien om tillkomsten av Lovis Ansjovis, från ax till limpa. Välkommen åter!

Maria

Om vandringen och livet

Här har det varit tyst. Bloggluften gick ur mig efter de två inläggen för några veckor sedan där jag vände ut och in på mitt hjärta. Vad skriver man efter något sånt? Och så kom vandringen i Jämtlandsfjällen – med utgångspunkt i Kajsa Ingemarssons bok Isobels vandring – fyren som lyst där i mitt mörker hela sommaren. För en vecka sedan kom jag hem från min mamma-på-rymmen-utflykt och kastades rakt in i familjekaoset, med klassmöten och barnaktiviteter och sena kvällar. Därtill intervjuer och planering inför releasefesten idag för min och äldsta dotterns nyligen utkomna barnbok Lovis Ansjovis och rockpappan. Jag är trött, så trött, men börjar landa, och vill gärna låta er vandra med mig i ord och bild för en liten stund.

dsc_0042Så vad tar jag då med mig från mina dagar i Norrland? Här några exempel:

Att jag klarar så mycket mer än jag tror. Vandringen är tuffare än jag har räknat med, men jag fixar det, både fysiskt och psykiskt, ett litet steg i taget och med vandringsstaven och mina medvandrare som stöd och energigivare. Tillsammans blir vi starka. (Och hälen stortrivs på det mjuka underlaget.)

Gott om acceptansträning. Som när jag efter åtta timmars tågresa inser att Gäddede inte alls ligger strax utanför Östersund, som jag fått för mig, utan att ytterligare tre timmars resa med minibuss14182426_10208437156419843_572700142_n ligger framför mig, och att jag varken har möjlighet att äta något eller ta det lugnt en stund på hotellrummet innan retreaten drar igång. Eller under den långa klafsiga lördagseftermiddagsvandringen på myren, med regnet strilande uppifrån och de vattentåliga vandrarkängor som till sist ger upp och fylls av väta.

En ny själssyster. Redan i minibussen på väg från tåget hittar vi gemensamma nämnare. När vi (som båda missat att man skulle anmäla om man ville bo i enkelrum, och som båda helst bor ensamma) så hamnar i samma rum inser vi att det förstås är meningen att vi ska hitta varandra. Gång på gång säger vi det: “Vilket tur att det var DIG jag fick bo med!”. Att inte bara ha någon att dela upplevelser och tankar med på plats, utan dessutom i efterhand – någon som faktiskt var där och upplevde samma sak. Vilken gåva!

Att jag klarar av att släppa kontrollen. Helt i händerna på någon annan som bestämmer vart vi ska vandra, hur långt vi ska vandra, när vi ska pausa, när vi får äta. En utmaning för någon som jag, som är van att vara in charge, men ack så nyttigt. Facebook-detoxen från torsdag kväll till söndag eftermiddag likaså.

dsc_0040

Hur mycket av de ramar vi lever efter som bara är påhitt av oss människor. Som tiden. Under vandringarna har jag inte en aning om hur mycket klockan är från det att jag går utanför hotelldörren tills jag kliver in genom den igen sent på eftermiddagen. Så befriande att inte vara styrd av klocktiden. Samma sak med nationsgränserna. Ena dagen har vi plötsligt vandrat in i Norge, utan att märka ett skvatt.

14218111_10208442703718522_1161436397_n

Hur mycket jag tycker om tystnaden. Jag som är en pratkvarn i så många sammanhang njuter av de många timmar jag vandrar i tystnad, och väljer ofta tystnaden även när den inte är påbjuden. Maler på, steg för steg och låter tankar och känslor – inte bara behagliga sådana – komma upp till ytan och vandra vidare.

14249203_10208442703478516_1643455665_n

Vandringen som en metafor för livet. Ibland går det upp, ibland går det ner. Ibland lyser solen, ibland strilar regnet. Ibland är vyerna vackra, ibland är det mest myrmark omkring mig. Ibland hoppar jag från sten till sten i en bäck, ibland sjunker mina fötter ner i mossan. Och jag traskar på, ett steg i taget. Närvarande i allt.

14256447_10208442700478441_794748559_nAlla härliga ögonblick under vandringen. Vackra vyer från fjället, med mil efter mil utan ett spår av människor. Smaken av kall ugnspannka med jordgubbssylt i solskenet vid fjällsjön efter flera timmars vandring. Hjortronen, blåbären, det iskalla fjällbäcksvattnet i min kupade hand. Renarna som ställer upp sig och tittar ner på oss från bergskammen, den ensamma renen som (precis som geten i Isobels vandring) väntar in oss och verkar säga “Kom igen då, ni klarar det, lita på mig!”, den färska björnspillningen vi hittar dagen då vi jobbar med våra inre vilddjur. Stunden då jag under en paus lägger mig raklång på mossan och låter regndropparna studsa i mitt ansikte. Den fantastiska dubbelregnbågen vid vattenfallet. Stunden då jag och alla mina medvandrare står högst upp på fjället, tacksamma för det vi fått släppa taget om där på berget. Kajsas fina guidade meditationer och uppläsningar ur Isobel – till levande ljus och doften av rökelse på hotellet.

Och så det kanske viktigaste av allt:

14256750_10208442702158483_1669715259_nEn ny nyckel till hur jag vill leva mitt liv framöver. Dagarna på fjället ger mig insikten om att jag vill ha mer natur och utevistelse i mitt liv, ensam och – framförallt – tillsammans med min man och resten av min familj. Jag tror att det är kittet som kan foga oss samman igen efter den här sommaren.

Fjällvandringen har knutit ihop min sommarsäck på ett väldigt fint sätt. Den förstärkte somligt som jag redan kommit till insikt om, och den gav nya nycklar. Nu högläser jag Isobels vandring för mina döttrar om kvällarna och så har jag tagit med mig ett stycke magi från fjällvidderna ända in i vardagslivet på småländska landsbygden.

Maria