Poddavsnitt 38: Att sprida idén om att man kan förbättra världen. Ett samtal med Karin och Anna Bengtsson

Jag måste erkänna att jag är lite förälskad i de här damerna: Karin och Anna Bengtsson. Under sommaren 2014 cyklade de från söder till norr genom sommar-Sverige för att intervjua människor som gör bra saker för världen. Resultatet blev podcasten Hjältarna. Den resan – dess ursprung, vedermödor och glädjeämnen – får du höra mycket om i podden.

Och så pratar vi om syskonrelationer, om vardagshjältars blygsamhet, om hopp och förtvivlan, om att ifrågasätta tanken om evig tillväxt, om att skapa självförtroende genom att våga försöka, och om att satsa på det område där man känner mest gnista.

Maria

Alla dessa ”slumpar”

Det här inlägget är främst till er som liksom jag tror att magi inte bara är något vi hittar i Harry Potters värld, utan alldeles precis här omkring oss, mitt i vardagsträsket, bland disk, tvätt och regniga cykelturer till jobb och dagis. Och att vi själva bidrar till den, genom att öppna oss för möjligheten att det finns något mer än det vi kan se omkring oss. Jag har egentligen aldrig tvivlat på att det är så, ända sedan min mormor under min barndom berättade en massa spännande historier om mystiska saker som hänt i vår släkt. Efter ett antal år då mitt intresse för Universum och all kraft som finns att hämta där gått på sparlåga – inte minst under den långa tiden bland förnuftspoliserna på universitetet – öppnade jag dörren på allvar för några år sedan.

Sedan dess har det hänt så mycket häftiga och oförklarliga saker i mitt liv, och idag tänkte jag dela med mig av några berättelser om “synkroniciteter”, något som av förnuftspoliserna gärna avfärdas som “slumpar”, “tillfälligheter” eller “sammanträffanden”. Av någon underlig anledning finns namnet Kajsa med som en röd tråd i mina historier.

skrivluft-solnedga%cc%8ang

Den första synkroniciteten handlar om poddsamtalet jag fick möjlighet att spela in med en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, som har skrivit om just synkroniciteter i sin trilogi om Hjärtats väg. Jag hade haft lite mejlkontakt med Kajsa i ett annat sammanhang, och jag vet att jag tänkte att hon skulle vara en drömgäst i podden någon gång framöver, men det kändes ju som en tämligen omöjlig utopi. Varför skulle hon vilja komma och prata med mig, liksom? Hon som redan varit med i oräkneliga morgonsoffor.

Så dök Kajsa plötsligt upp i mina tankar flera gånger under mina meditationer i början av året, samtidigt som sista boken i trilogin gav mig nycklar i en komplicerad situation jag befann mig i. En februarikväll satt jag och påbörjade ett mejl till Kajsa för att tacka henne för att hon hjälpt mig genom sina texter, men jag fick aldrig iväg det där mejlet. Dagen därpå reste jag till Stockholm för att poddintervjua ett antal personer jag hade avtalat tid med. På tåget upp fick jag veta att ett poddsamtal planerat till torsdagen måste skjutas på framtiden. Synd, tyckte jag, men funderade inte så mycket mer över det.

När jag några timmar senare klev ut från ett möte på Söder, var jag tvungen att snabbt hitta någonstans att sitta för att kunna Skypa med min dotter Sanna om ett viktigt beslut för vår gemensamma barnbok. Jag slank in på första bästa fik och gissa vem som redan satt där – Kajsa förstås! “Bete dig nu inte som en fjantig tonåring på popkonsert!” sa jag till mig själv, eftersom Kajsa var där med sin man och jag inte ville störa dem.

I stället skrev jag färdigt det där mejlet jag påbörjat jag när jag kom hem på kvällen och tänkte att “Det får bära eller brista, men jag väljer att se det här som ett tecken så nu frågar jag om jag får poddintervjua Kajsa på torsdag, då jag fått mitt återbud.” Klockan fem skulle mitt tåg gå hem, och klockan två hade Kajsa tid och lust att ta emot mig. Resultatet av inspelningen kan du lyssna på här.

Var det sammanträffanden – slumpar – som fick våra vägar att mötas?

dsc_0016

Den andra synkroniciteten har också med Kajsa Ingemarsson att göra. En av de där meditationerna där hon dykt upp i mina tankar handlade om olika “gåvor” eller “visdomar” jag skulle få med mig för respektive månad under året (här finns instruktioner till meditationen om du skulle vilja testa den inför nästa år). Min “gåva” för september var självaste Kajsa (detta var i januari) och i april kom ett nyhetsbrev där hon berättade om att hon just i september tänkte bjuda in till en vandringsretreat. Självklart var jag tvungen att följa med, och självklart kom den att bli väldigt betydelsefull för mig. De insikter jag fick under vandringen har jag bloggat om här.

Var det ett sammanträffande – en slump – att jag fick möjligheten att vandra med Kajsa just i september, då hon visat sig i min meditation ett halvår tidigare?

dsc_0020

Det tredje, och kanske allra mest märkliga exemplet, handlar om en helt annan Kajsa – eller egentligen två. En dag tog jag en liten promenad innan jag skulle träffa den ena Kajsan för ett lunchmöte; jag var hennes företagsmentor via Almi. På väg dit träffade jag en bekant som bad om lite snabb rådgivning i några jobbfunderingar, vi pratade en stund, och sedan vi skiljts åt messade jag Kajsa för att säga att jag blev några minuter sen. “Hamnade i en liten spontancoaching” skrev jag i mitt sms. Det där messet råkade jag skicka fel så att det hamnade hos en helt annan Kajsa, som jag inte kände, men som svarade, jag bad om ursäkt och gick till dejten med “min” Kajsa. Och tänkte förstås inte mer på det.

Nästa dag kom ett långt mejl från Kajsa som fått mitt felaktigt skickade mejl. Hon berättade hur hon befann sig i en besvärlig situation som hon inte visste riktigt hur hon skulle ta sig ur, hur hon dagen före mitt mess gått en promenad där hon bett Universum skicka en vägledare till henne. Dagen efter fick hon så mitt felskickade mess med texten “Hamnade i en liten spontancoaching”. När hon sökte på telefonnumret för att se vem personen som skickat detta var, fick hon upp mitt namn och adressen “Målajord”. Då fattade hon att jag var Maria i Drömmen om Målajord – podden som hon själv lyssnat på och blivit inspirerad av!

Nu undrade hon om jag möjligen kunde hjälpa henne på något sätt. I samma veva hade jag gått och funderat på hur jag skulle hitta en provklient till det mentorsprogram jag har tänkt erbjuda i anslutning till webbkursen jag släpper i vår. Och så dök hon plötsligt upp där, min provklient!

Var det ett sammanträffande – en slump – att Kajsa och jag hittade varandra?

dsc_0010

Kanske ser du rationella förklaringar till allt jag just har berättat om, men då kan jag bara säga “synd för dig!”. Livet blir nämligen så oändligt mycket mer spännande och intressant, när man bara vågar öppna ögonen och se alla tecken som finns runtomkring oss och leder oss på rätt väg.

Kanske har du själva upplevt liknande saker? Ser du dem som tecken eller som bara som sammanträffanden med helt naturliga förklaringar? Skriv gärna och berätta!

Maria

dsc_0028

 

Varje litet grässtrå sjunger tyst

Varje litet grässtrå sjunger tyst …

En textrad ur en låt av Staffan Hellstrand som blivit lite av en signaturmelodi för min äldsta dotter Sannas barndom. Det är den hon minns allra bäst från det musikhav där hon tillbringade sina första år – på festivaler, konserter och med sin mamma och pappa kuskandes Sydeuropa runt som gatumusikanter.

dsc_0053

Men musik var inte vad det här blogginlägget skulle handla om. Däremot är Sanna en viktig del av det, eftersom hon inspirerar mig mycket till ett mer hållbart liv, inte minst sedan hon engagerade sig i Omställningsnätverket, som jobbar för inre och yttre omställning till en grönare, skönare och vänliga värld, och med hopp och längtan som drivkrafter, inte bara klimatångest.

Omställningsnätverkets lokala avdelning har blivit lite som min och Sannas extrafamilj och vid en lunch häromdagen kom vi att prata om hur bra det är att kunna tipsa varandra om små steg vi alla kan ta – ofta utan stora ansträngningar eller försakelser. Här är några exempel på saker jag gör – utöver att källsortera och handla ekologiskt så mycket jag kan:

  • I stället för att googla använder jag sökmotorn Ecosia, så är jag med och hjälper till att plantera träd. Detta och många andra små enkla tips har jag hittat genom minikursen Vardagshjälte från Daily Bits of. Tio små korta mejl med tankar om hur jag genom enkla handlingar kan göra något gott för världen.
  • Vi äter mycket mindre kött och mjölkprodukter i familjen och utforskar nu vegetariska/veganska alternativ till det mesta vi äter på hemmaplan. Redan under min femtonårings period som mjölkallergiker för många år sedan började vi använda havremjölk i stället för vanlig i bakning och matlagning, liksom havregrädde i stället för matlagningsgrädde (båda smakar som mjölk/grädde när de upphettas). På sistone har vi också bytt ut smält ost (på t.ex. pizza och i gratänger) mot vegansk dito (barnen tycker t.o.m. den är godare) och jag blandar ofta ut min fil med soyghurt. Lite andra smaker, men det går lätt att vänja sig.
  • Vi har alltid handlat en hel del begagnat men kombinationen tunnare plånbok (sedan jag hoppade av min karriär) och ett ökat intresse för att leva hållbart har gjort att vi allt oftare köper kläder, möbler, verktyg och annat på Tradera, Blocket, i en köp- och säljgrupp på Facebook eller i någon av stans många second hand-butiker. Under höstlovets Stockholmsresa shoppade tre av fem familjemedlemmar loss med relativt gott samvete i flera av Söders jättefina butiker: Röda Korset, Stadsmissionen och Humana. Resultatet: jacka och halsduk till elvaåringen, byxor, skjorta, tröja, spel och film till sexåringen, samt rutig hipsterskjorta till den ömma modern (den tyckte min man skulle vara jättefin att ha i trädgården …).

dsc_0050En större förändring vi just har gjort i vår familj är att leasa en elbil. Men den historien tror jag får ett eget blogginlägg. 🙂

Och så tänker jag på hur viktigt det är att vi alla ibland stannar upp och ser vad vi faktiskt gör idag, som vi kanske inte gjorde för några år sedan, i stället för att fastna i allt det där vi inte gör som vi tycker att vi borde. För mig var det en bra sak att skriva en hållbarhetspolicy för mitt företag – ett sätt att få syn på både det jag gör och det jag vill sträva mot.

Varje litet grässtrå … 

Poddavsnitt 37: Jag brukar säga att jag blev mig själv. Ett samtal med Ann-Christine Ruuth

I poddens avsnitt 37 får du träffa Ann-Christine Ruuth, som under många år levde som man, pappa och präst i Svenska Kyrkan. För sex år sedan tog hon steget att kliva fram och påbörja processen att bli sig själv.

Om den resan – som inneburit både en stor befrielse och stor smärta – handlar vårt samtal, liksom om egen och andras rädslor, om tro och religion, om att avvika från normer av olika slag, och om det viktiga arbete Ann-Christine gör idag, som föreläsare och utbildare med fokus på normkritik och könsidentitet. OBS! Dokumentären Vägen till Ann-Christine finns nu återigen tillgänglig på SvT Play.

Maria