Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet “aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria

Till tårarnas lov

Häromkvällen satt jag alldeles ensam i min systers lägenhet i Helsingborg och storbölade. Verkligen fulgrät. Anledningen? Jag blev så oerhört berörd av Ibrahim, en ung kille som bara varit i Sverige i ett år och som sjöng Stad i ljus i TV 4:s Talang så taket lyfte. Aldrig förut hade orden i den sången nått in i mig, trots att jag hört den så många gånger. I Ibrahims tolkning gjorde de det:

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.

Stad i ljus, i ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.

Det senaste året har jag haft ovanligt nära till tårar, ibland för att jag varit ledsen för egen del, men oftare för att jag blivit ordentligt rörd eller berörd av något utanför mig själv. Jag har gråtit på bio (till Lion, Moonlight, Sameblod), jag har gråtit till musik (In the Sun på yogamattan, Håll mitt hjärta under en promenad,  skimrande var aldrig havet – en gång var jag tvungen att sitta kvar i bilen bara för att gråta färdigt till Jenny Berggrens tolkning), jag har gråtit när jag läst skönlitteratur (som Jag ger dig solen av Jandy Nelson och – förvånansvärt nog – min egen roman, även i femtioelfte redigeringsrundan).

En av mina inspirationskällor, Medicine Story/Manitonquat, vars bok The Joy of Caring for Children jag nyligen översatte till svenska, brukar säga att han blir glad när han hör ett barn gråta (sedan han försäkrat sig om att barnet är i trygghet och inte är allvarligt skadat), för då vet han att läkningen av det fysiska eller själsliga sår som uppstått har påbörjats.

I Medicine Storys fru Ellikas kvinnocirklar på Circle Way-lägret på Mundekulla Retreatcentrum kunde vi gråta upp en hel toarulle på några timmar, jag och de andra kvinnorna som bara ett par dagar innan samtalslägret där vi möttes var fullkomliga främlingar. Vi grät när vi fick möjligheten att öppna våra hjärtan inför Ellikas kärleksfulla blick, vi grät i sympati med de andra i cirkeln, av sorg och av glädje. Där och då kände jag för första gången också hur otroligt läkande tårar är.

Numera gläds jag varje gång jag känner det där varma som är på väg upp i ögonen. Så länge jag gråter vet jag att jag inte har blivit tom och avtrubbad. Jag kan fortfarande känna. Jag kan vara där. Hundra procent närvarande.

Maria

Poddavsnitt 43: Kropp, tanke, känsla och själ. Ett samtal med Kristina Pettersson

I avsnitt 43 av Drömmen om Målajord-podden ska du få stifta bekantskap med Kristina Pettersson, som för ett par år sedan grundande terapimottagningen Dininsida, där ett antal terapeuter arbetar med olika inriktningar men med en gemensam grund – att kropp, tanke, känsla och själ hänger ihop.

Vi pratar bland annat om nya spännande sätt att hjälpa människor, om hur man kan jobba med trauman, om närvaro, om läkande skrivande och om att terapeuter – tro det eller ej – också är människor.


Maria

 

Tempo OCH stillhet

Sedan några år tillbaka väljer jag, inspirerad av Susannah Conways arbetsmaterial Unravelling your Year vid varje årsskifte ett ord, som får bli mitt ledord för det kommande året, ett ord som påminner mig om vad som känns lite extra viktigt just nu. De ord jag har valt tidigare har varit frihet, lust och balans. I år tänkte jag länge att mitt ord för 2017 skulle bli stillhet; ordet reflekterade min längtan under en hektisk period.

Efter lite ytterligare funderande upptäckte jag att ordet ändå inte passade mig, i alla fall inte just nu. Jo, jag vill ha stillhet i mitt liv, allt mer av det ju äldre jag blir. Jag älskar stillsam yoga, meditation, tystnad. Men jag älskar också när tempot är högt, när det händer en massa spännande saker jobbmässigt, när barnen och jag vrider upp volymen hemma i köket och vrålar ut våra favoritlåtar i takt med pannkaksstekandet, i samtal med människor som lever lika intensivt som jag.

Jag vill ha båda: stillhet och tempo.

Ordet jag valde blev i stället närvaro. Slitet och klyschigt, måhända, men det är precis det jag vill fokusera mer på det här året. Att vara så nära 100% närvarande jag kan, både när jag rusar fram i 180 och när jag sitter på min meditationskudde. Att när jag rusar inte tänka att jag borde sitta på kudden nu. Att när jag sitter där inte distraheras för mycket av det andra som rusar runt mig.

Stunderna av special time med barnen har påmint mig om hur mycket mer intressant livet blir när jag kan vara sådär riktigt, riktigt närvarande en stund. Jag strävar efter att den sortens närvaro ska breda ut sig ännu mer i mitt liv – att både ha fler och längre stunder. Samtidigt är jag fullt på det klara med hur svårt det är. Och att grunden i det som vi ibland kallar medveten närvaro eller mindfulness är att bara observera utan att värdera eller kritisera. Att alltså inte döma mig själv när jag upptäcker att jag tappat min närvaro och virvlat iväg i tankar på annat än det jag just då håller på med. Att bara observera att det har hänt och återvända – till andningen, boken, leken eller vad det nu var.

För att ytterligare fördjupa mitt fokus på medveten närvaro under 2017 har jag just börjat en onlinekurs, som känns precis mitt i prick: The Power of Awareness.

Redan i den andra lektionsvideon fick jag höra exakt det beskrivas som mitt år handlar om: att vara närvarande just där jag är i mitt liv, inte bara i stillheten och meditationen utan också i allt det där andra. Om tretton veckor vet jag om det har fortsatt lika bra som det har börjat.

Maria

Poddavsnitt 42: Vattnet som inte rinner kan man inte dricka. Ett samtal med Sokol Demaku

Äntligen poddags igen! I det fyrtioandra avsnittet bjuder jag in till ett samtal med Sokol Demaku, som tillsammans med sin familj flydde från krigets Kosovo, där han hade jobbat som journalist och lärare. År 2000 kom Sokol till Sverige, och här har han byggt upp ett nytt rikt liv – som lärare, översättare och författare.

Vårt samtal handlar om hans spännande livsresa, om mer eller mindre lyckad integration, om att brinna för två olika kulturer och om betydelsen av att hitta meningsfull sysselsättning. I poddavsnittet nämner jag Soran Ismails Sommarprat, som du hittar här.