Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.
Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!
Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.
Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.
Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?
Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.
Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön.
Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet “aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.
Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.
Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.
Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.
Maria
I Medicine Storys fru Ellikas kvinnocirklar på Circle Way-lägret på 
I avsnitt 43 av Drömmen om Målajord-podden ska du få stifta bekantskap med Kristina Pettersson, som för ett par år sedan grundande terapimottagningen 
