I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter. Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?
Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?
Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.
Foto: Ben O’Bro, Unsplash
Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.
Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂
Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.
MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.
Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.
Foto: Matthew Huang
Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt “krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.
Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.
Maria
PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det!
Den här gången är det sjuttiofemavsnittsjubileum – med yogaläraren Linda Wikström, som driver Veda Yoga i Växjö. Linda har en bakgrund som konstsimmare på elitnivå, och det var just via idrotten som hon hittade till yogan – den som idag är hennes stora passion och livsstil.
Vårt samtal handlar bland annat om skillnaden mellan yoga på riktigt och bilden av yoga, om sökandet efter sammanhang, om varje människas inneboende passion, om tillit inför att det man längtar efter kan bli verklighet utan att man själv styr varje steg i processen – och så om att även yogalärare faktiskt är alldeles vanliga människor. På YouTube (eller Veda Yogas webbplats) hittar du Lindas egna yogavideor.
