Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Poddavsnitt 84. I naturen får vi både utsikt och insikt. Ett samtal med Josefin Wilkins

I poddavsnitt 84 får du möta Josefine Wilkins, som arbetar som integrationssamordnare och naturhälsokommunikatör. Vårt samtal handlar om hur viktigt det är för oss människor att känna att vi är en del av naturen, och om hur den stärker vår psykiska hälsa.

Vi pratar också bland annat om vår relation till platser, om att hitta glädje mitt i kaos, om att kunna sätta ord på vad vi känner, om lyssnande och tystnad – och om att inte alltid göra och analysera utan ibland bara vara och känna. OBS! Det smög sig in ett litet fel i mitt outro. Adressen till Josefins webbplats är varamednaturen.com och inget annat.

Maria

Varför vi behöver aktivt hopp

Det här året har jag fått vara med om något ganska fantastiskt. Att bidra till att en bok som jag tror kan göra stor skillnad, på riktigt, har fått möta en svensk publik. “För framtida generationer kan Aktivt hopp mycket väl visa sig vara 2000-talets viktigaste bok”, skriver psykologen, vildmarksguiden och författaren Bill Plotkin. Aktivt hopp – med undertiteln att möta vår tids utmaningar utan att bli galen – är skriven av ekofilosofen och miljöaktivisten Joanna Macy, som nyligen fyllde 90 år, och läkaren Chris Johnstone. Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tror att den är så viktig.

Jo, för att den vågar fånga upp all den där förtvivlan, sorgen och rädslan som många av oss bär på inför den värld vi lever i och den framtid som väntar oss, tar den på allvar och ger oss tillåtelse att sörja, samtidigt som den hjälper oss att hitta hopp mitt i vår förtvivlan. Just det som är grunden inom ACT (Acceptance and Commitment Training), som jag arbetar med i olika sammanhang. Att på allvar erkänna och acceptera alla våra känslor, även de jobbiga, men inte fastna i dem och låta dem styra oss, utan kunna gå vidare i den riktning som är viktig för oss (kompassen, ni vet). Författarna använder till och med begreppet inre kompass på ett ställe i boken. Ni kan ju bara tänka er hur glad jag blev när jag översatte det stycket …

Häromdagen läste jag en bra artikel från NBC News om det som författarna kallar “climate grief” (klimatsorg), att det som händer med vår värld skapar depression och resignation hos många, i synnerhet barn och ungdomar som har börjat förstå att deras framtid är hotad på allvar. Artikeln beskriver arbetet inom The Good Grief Network, som stöttar människor i kriser som rasism, skolskjutningar och klimatsorg. “The program runs as a 10-week cycle, each weekly meeting tackling a different step. […] The steps encourage participants to confront their climate fears and sadness and acknowledge that they are part of the problem as polluters in a carbon-fueled system, but also find the motivation and strength to be part of the solution.”

Tänket i den här metoden verkar på många sätt likna det som beskrivs i Aktivt hopp, där man arbetar med en process som utgår från tacksamhet, hedrar den smärta vi känner för världen, så småningom kan se på oss själva och världen med nya ögon och till sist går vidare och engagerar oss för det vi tror på. Boken ger många konkreta exempel och verktyg att lära av och arbeta med.

Och grunden för alltihop är att hopp inte handlar om hoppfullhet eller optimism. Aktivt hopp är något vi väljer. Det handlar om att jobba för det vi tror på, oavsett hur sannolikt det är att vi kommer att lyckas.

Det handlar också om att varken fastna i förnekelse över tillståndet i världen, och därmed bara tuffa på som vanligt (berättelsen om Business as Usual) ELLER i förtvivlan över allt som går åt fel håll (berättelsen om Det stora sönderfallet). I stället behöver vi hitta kraft till och lägga vår energi på en tredje berättelse, Den stora omställningen, där vi alla kan bidra till den framtid vi hoppas på – utifrån våra förutsättningar och på just vårt sätt. 

För ett tag sedan läste jag och min nioåring Astrid Lindgrens Mio min mio. I det näst sista kapitlet, det om Mios strid med Riddar Kato, slogs jag över parallellerna till världen vi lever i. Mellan Riddar Kato och Trump, Bolsonaro och andra rädda, maktgalna män. Mellan Döda skogen och vår egen planet, där skogar skövlas och arter utrotas. Mellan Döda sjön och haven där korallrev och fiskar blir sjuka och dör. Men också mellan Mio och aktivt hopp. Hur Mio och Jum Jum tillsammans först möter sin sorg och smärta, men sedan hittar mod, kraft och kreativitet nog att möta den stora utmaningen.

”För många är det en otrolig lättnad att inse att de inte är ensamma om sin smärta för världen. Att inse att det vi känner är normalt hjälper oss att läka”, skriver författarna i boken, och Aktivt hopp är en bok som passar utmärkt att läsa med andra och diskutera, i synnerhet som den är full av såväl övningar som tankar att vrida och vända på.

Därför blir Sanna och jag, som har översatt och gett ut boken, extra glada över att vi nu har fått flera beställningar från studiecirklar. Kanske du också skulle vilja samla ihop en grupp vänner och starta en studiecirkel, eller föreslå boken i din bokcirkel, för att inspireras av varandra och möta samhällets utmaningar tillsammans?

Du kan beställa fem eller fler böcker för 100 kr/bok (ordinarie pris: 120 kr) genom att skicka ett mail till info@videforlag.se. Vill du beställa ett eller ett par enstaka ex gör du det enklast här.

Jag skulle vilja avsluta med några fler ord om boken, dels från en av mina meditationsgurus, Tara Brach, dels från Omställningrörelsens ordförande i Sverige, Pella Thiel:

Aktivt hoppvisar mer än någon annan bok jag har läst det verkliga djupet i den kris vi befinner oss i, och hur våra känslor och handlingar kan vara en del av den stora omställningen till jordens läkning. Snälla, läs boken och dela den med andra – för din egen skull, för våra barn och för vår gemensamma framtid. (Tara Brach)

Omställningen till ett samhälle i harmoni med naturen är ett äventyr – ett äventyr på liv och död. I Aktivt hopp hittar du karta och kompass för att ge dig ut. Du behövs. (Pella Thiel)

Maria

Drömkorn 10: Vem hade du varit om du inte haft yogan? Ett samtal med Cina Persson

I Drömmen om Målajords tionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med yogaläraren Cina Persson. Det är ett väldigt speciellt avsnitt, eftersom Cina in tid efter vårt möte drabbades av en hjärntumör och gick bort i januari 2018. Men hennes erfarenheter av att hitta till yogan finns bevarade i vårt poddsamtal, som du får höra utdrag ur här. Det handlar om att inte se sig som ett offer, om att möta smärtan i stället för att kämpa emot den, om att hitta sitt kall och om barns möte med yoga. Och så förstås frågan: Är yoga något för alla?

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet med Cina:

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 7: i trädgården

Ursäkta att jag tjatar och ursäkta att jag lägger upp matbilder. Men jag blir bara så spränglycklig varje gång jag går ner i källaren och hämtar upp egenodlad mat att bjuda min familj på till kvällsmat. Idag klyftpotatis med rödbetsbiffar, gula kulturarvsmorötter – och vintersallat som lever, trots alla minusgrader. Bäst av allt: de kräsna falukorvsuppväxta sMålajordingarna äter så det står härliga till!

Så löd ett smått euforiskt (och inte så lite malligt!) Facebookinlägg från mig i november förra året. Det är en alldeles fantastisk känsla att kunna äta mat som man själv har odlat och vårdat, följt från frö till planta till skörd och så småningom går tillbaka in i kretsloppet när avfallet blir till ny jord. Här snackar vi gör-det-själv 2.0. Att odla sin egen mat var också det tips jag fick från min kompis Ingela när jag efterlyste idéer för sådant man kan göra själv.

Ingela är ett riktigt proffs på det här. Hon och familjen har successivt växlat upp sitt odlande till att bli alltmer självhushållande de senaste åren. Om det berättar hon i senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podd. Det handlar en hel del om fröer och ogräs men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv. Missa inte det!

Min egen odlingsresa har varit minst sagt krokig. Från stark antipati som barn till en trädgårdsgalen mamma (OGRÄS!!!) till pliktskyldigt odlande av tomater, gurka, sallad och dill sedan jag blev husägare för tjugo år sedan till fullkomlig PASSION. Den startade på ett litet märkligt sätt (som jag berättar om i poddsamtalet med Ingela) och växer sig bara starkare. Förra året fick jag ett stort tunnelväxthus i femtioårspresent, i år utökar jag med nya stora bäddar. Och jag har blivit helt förälskad i jord, och i att vara en del av det där kretsloppet. Min fjortonåring tittar lite medlidsamt på mig när jag kommer där med mina svartkantade fingertoppar och ett lyckligt fånleende på läpparna.

Men så där galen har jag som sagt verkligen inte alltid varit. Och man kan verkligen få mycket glädje av småskalig odling utan något som helst mål att bli självförsörjande. Det pratar vi också om i podden. Att börja med något man verkligen gillar att äta, eller blir glad av att titta på, och kanske också med något som är någorlunda lättodlat (exempelvis potatis, squash och kryddor) är ett hett tips.

Ett annat tips är att våga experimentera med olika färger, smaker, texturer, odlingsmetoder och sorter av exempelvis tomater och morötter (till skillnad från när man köper TOMATER, MORÖTTER punkt i affären). Det är ett sätt att göra odlandet roligt, omväxlande och spännande.

När jag har skalat upp min odling har jag också fått större behov av material att odla i. Mina bästa tips för att både spara pengar och miljö är att inte rusa iväg och köpa en massa krukor och annat. Jag har i stället sått fröer i exempelvis mjölkkartonger (med hål i botten så det inte blir för mycket vatten) och i toalettrullar ställda tätt intill varandra i en form (som ett hemmagjort pluggbrätte). När jag skulle plantera om till större krukor gjorde jag en efterlysning på Facebook och fick massor av napp, så nu har jag krukor för nästan en hel plantskola.

Min kompis Christel tipsade om att hon hämtat hinkar gratis i blomsteraffären (som de får med snittblommor och annars slänger) för att odla i.  Jag länsade också stans second-handbutiker på billiga brickor att ställa alla krukor på – men fick ändå ett ilsket sms från den där fjortonåringen när jag var på kurs förra helgen för att jag ställt krukor på alla våra plåtar när hon ville baka …

Eftersom jag vill odla så hållbart jag kan använder jag bara naturlig gödning. En favorit att vattna plantor med är nässelvatten, som är superenkelt att göra, bara plocka några nävar och lägga i en hink vatten, som får stå någon vecka tills det börjar lukta gammal kyrkogård. Sedan häller jag detta i vattenkannan när jag vattnar (ungefär i proportionen ett till tio). Jag vet också många som använder kissvatten som gödning (bl.a. Sara Bäckmo som jag tipsar om nedan) – här gäller samma proportioner som för nässelvatten. Det ska jag börja testa i sommar, har jag tänkt.

En annan form av egenproducerad näring är bokashikompostering av hushållsavfall, som jag kom igång med i höstas och tycker är jättekul. På Bokashi.se kan man handla allt material man behöver, men jag har nöjt mig med att köpa det strö som behövs för att nedbrytningen ska komma igång (kostar en knapp hundring för ett kilo som räcker jääättelänge) – sedan har jag använt vanliga billiga hinkar med tättslutande lock.

Jag lägger matavfallet i en kompostpåse som vanligt och när den är halvfull öser jag över innehållet i hinken (som jag bottnat med tidningspappersremsor) och strör över några matskedar bokashiströ. Så här fyller jag på tills hinken är riktigt full (under tiden får den stå lite kallt i källartrappen), då jag trycker ihop innehållet så mycket jag kan och lägger tidningspappersremsor på toppen. Sedan får hinken stå i rumstemperatur i två veckor, och så är det bara att gräva ner innehållet (som nu har börjat lukta lite surt och kanske möglat lite, det gör inget) i odlingarna, och så bryts det i bästa fall ned till jord på någon månad. Så här har jag nu fyllt mina båda växthus och det ska bli så spännande att se om det kommer växa så där bra som alla säger. Återkommer med rapport!

Det jag missar genom att använda vanliga hinkar i stället för de dyra med kran är det s.k. “lakvattnet”, som man annars kan tappa av och använda som gödning. Men det funkar ju fint med nässel- och kissvatten också.

På tal om vattning, så blev förstås förra sommaren en rejäl utmaning för många av oss som odlar lite mer. Hur sjutton ska man kunna vattna sina snustorra land? Här är mina bästa tips: att samla regnvatten och att täcka odlingarna med organiskt material. Förra året skaffade vi en tusenliters vattentank med avrinning från garage och vedbod, som fylldes snabbt under de få åskskurar vi fick. Nu har vi precis skaffat en till eftersom vi har utökat odlingarna. Vi har också fått gamla plasttunnor på några hundra liter var av en granne som jobbar på en lastbilsfirma där de får massor av sådana tunnor med bränsle. Dessa har vi ställt vid husknutarna. De är inte så vackra, men på de ställen där de syns mest tänkte vi försöka klä in dem, antingen med nät och klätterväxter eller med någon sorts flätkonstruktion av grenar. Får väl rapportera om det också längre fram i sommar, om det blir av.

Och så täckodling, så himla fiffigt. Det ger dessutom dubbel effekt, eftersom det organiska material (som kan vara gräsklipp, löv, gamla växtdelar etc.) förutom att hjälpa till att hålla fukten i bäddarna längre också ger näring åt växterna (lite olika mycket beroende på vad det är). Förra året blev det inte så mycket gräsklipp att täcka med hos oss på grund av den torra sommaren, så i år har jag säkrat upp med en bal gammalt ensilage jag köpt av en kompis. Det var i för dåligt skick för att ge till djur, men funkar fint på mina bäddar. Gammal halm eller liknande är också suveränt att komplettera med när man kupar potatis – om det är lite svårt att få upp så där mycket jord som man vill. Jag använde det förra året, i mitt nygrävda potatisland, och för första gången någonsin fick jag inte en enda grön potatis!

Det luriga här är att sniglar (om man har fått in sådana i trädgården, vilket vi fick på allvar förra året) ofta trivs bra under täckmaterialet. Men man kan också hitta ganska många tips på nätet på hur man kan bli av med sniglar. En sak jag ska förändra i årets odlingar är att så mycket det går (i alla fall under mina många lediga sommarlovsveckor) vattna tidigt på morgonen i stället för på kvällen. Det är tydligen bättre ur slippa-sniglar-synpunkt.

För dig som är nyfiken på att lära dig mer, och inte bara vill köra på utifrån eget huvud, kommer här några tips på var du kan hitta inspiration: hos Sara Bäckmo (som jag förresten har poddintervjuat) som delar med sig av massor av material på sin webbplats och YouTube-kanal, i podden Odlarna och på bloggen Farbror Grön.

Och kanske är ändå det allra viktigaste tipset att du känner efter hur just du vill ha det, vad som är lagom nivå för dig, vad du tycker är roligt – och försöker undvika att känna pressen att göra som alla andra eller att läsa på om allt möjligt. Det hoppas jag att din inre kompass kan hjälpa dig med. Våga testa, våga ha kul och kom ihåg: det kommer alltid en ny säsong om något går åt skogen den här gången!

Jaha, det här var det allra sista bloggavsnittet i min jättelånga gör-det-själv-serie. Hoppas att du har hittat något i serien som du känner att du kan ha nytta av, om inte nu så när du är redo. Och som vanligt – kommentera gärna med dina egna tips och tankar.

Söndagskvällskram!

Maria