Anhörig i ett hav av känslor – ännu en gång

Foto: Susanne Sela

Det var när jag stod där i föreläsningssalen på Stadsbiblioteket i Halmstad och pratade om mina upplevelser av att vara anhörig till en demenssjuk mamma samtidigt som jag hade småbarn – de upplevelser som låg till grund för min debutroman, Lex Katarina – som det slog mig. Anhörig till någon som har det svårt blir de flesta av oss inte bara en gång i livet utan flera. Och nu är jag där igen.

Jag var inbjuden till Halmstad (och några dagar senare till Malmö, Lidköping och Svenljunga) för att hålla föredrag om min bok och mina erfarenheter under Nationella anhörigveckan. Och det var nog just för att det var i sådana sammanhang jag pratade den här gången, för människor som är anhöriga – fast på många olika sätt, inte bara till någon som är demenssjuk – som insikten damp ner. Just nu skulle jag precis lika gärna ha kunnat vara någon i publiken som hade kommit dit för att lyssna och få lite stöd och tröst i rollen som anhörig.

För sedan några år tillbaka är jag ju där igen. Med osäkerhet kring, oro för och sorg över någon som inte mår väl psykiskt. Med stress och trötthet över alla vårdkontakter – massor av samtal att ringa, massor av papper att fylla i, massor av möten att gå på. Med skuld- och skamkänslor när jag inte räcker till, när jag inte bemöter på rätt sätt, när jag känner mig frustrerad och förbannad över situationen vi hamnat i och avundsjuk på alla som slipper gå igenom det vi går igenom.

Allt det där jag pratar om i min föreläsning, och som jag ända sedan jag skrev boken och började föreläsa har sett som något som tillhör en svunnen tid. Något som jag kopplat ihop med min mammas demenssjukdom och med min roll som mamma till min mamma. Jag har helt enkelt missat att historien upprepar sig nu. Den här gången är det inte demens, utan könsdysfori, depression och eventuell NP-problematik. Den här gången är det inte min mamma utan mitt barn.

Men jag guppar runt i precis samma hav av jobbiga känslor som jag gjorde då, för åtta-tio år sedan. Jag har bara inte förstått. Kanske för att mitt jobbliv nu är roligare, mer stimulerande och lite mindre stressigt än då och det uppväger mycket av det jag upplever privat. Kanske för att mina små barn har blivit större och mer självständiga nu. Kanske för att jag tar bättre hand om mig själv och ser till mina behov, att jag tar mig tid till odling, skogspromenader, yoga och meditation. Kanske för att jag idag har tillgång till sammanhang där jag får dela mina tankar och känslor. Kanske för att jag också har blivit bättre på att faktiskt möta alla de där känslorna, tillåta dem och sedan släppa taget utan att fastna alltför länge. Allt det där som min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), mina cirkelsamtal, orden jag har skrivit i bok- och bloggform – ja livet, helt enkelt – har lärt mig.

Och kanske kan insikten om var jag står idag hjälpa mig med att bli ännu lite bättre på en av de saker jag pratar om i min föreläsning – att ha medkänsla med mig själv när jag inte lyckas så bra som jag skulle önska med den där rollen som anhörig.

Maria

Poddavsnitt 87. Med små steg mot det goda livet. Ett samtal med Karin Bengtsson

I det åttiosjunde avsnittet ska du få möta Karin Bengtsson, som för några år sedan pensionerade sig från ett långt yrkesliv som läkare, där hon bland annat jobbat med smärtpatienter, stresshantering och en regional satsning kallad Det goda livet. Vi pratar om  grundtankarna i ACT, som att våga möta smärtan i stället för att fly från den och att ta små steg i riktning mot det liv vi vill leva. Det handlar också om stressdroppar som till sist rinner över, om vikten av att hitta mening och sammanhang i livets alla skeden, inte minst när man blir äldre, om nyttan med helhetstänk, som den självklara kopplingen mellan kropp och själ, om familjesystem och om att leva inifrån och ut.