Julkalender 2019 – med inspiration till reflektion och goda samtal

God juldag, alla poddlyssnare och bloggläsare! Hoppas ni har det lika lugnt och skönt som jag, som den här julen gör mitt allra bästa för att återhämta mig efter en ovanligt tuff höst – idag med långpromenad, sällskapsspel och teveslappande efter en fin julafton med familj och vänner, inledd med morgonyoga och avslutad med midnattsgudstjänst.

Här kommer som traditionen numera bjuder alla de julkalenderluckor som jag har lagt ut på Drömmen om Målajords Facebooksida. Kanske har du följt den men inte haft tid att reflektera så mycket i en hektisk adventstid. Eller så kanske du bara trivs med att få alla frågorna samlade på ett ställe, för att kunna gå tillbaka och plocka det du vill ha. Skulle du vara sugen på ännu fler frågor för egenreflektion eller goda samtal så här i juletid kan jag rekommendera min lilla verktygslåda Reflektion i mellandagstid.

1. Hur känns det i din kropp just idag? Hur känns det i din själ just idag?

2. Om du fick träffa dig själv som tioåring, vad skulle du säga till henne eller honom, utifrån de erfarenheter du gjort sedan dess?

3. Idag vänder vi på steken. Om du fick träffa dig själv som barn precis som igår, vad skulle hen säga till dig om det liv du lever NU? Är tioåringen nöjd med det hen ser eller finns det något som borde förändras?

4. Vad ger dig energi, ork och ljus i decembermörkret? Om du känner att du inte har tillräckligt av detta just nu, finns det någon liten förändring du skulle kunna göra?

5. Om vi bortser från det du fick med dig redan vid födseln, vilka människor och händelser i ditt liv tänker du har haft störst betydelse för att forma dig till den människa du är idag?

6. Vad skulle du må bra av att rensa ut och släppa taget om i ditt liv just nu – exempelvis onödiga prylar, energitjuvar, inbillade måsten, stress, rädslor, negativa tankar om dig själv eller andra?

7. Vilken är den tuffaste utmaning du har stått inför – och tagit dig igenom – det här året? Vad var det som gjorde att du klarade av den? Har du lärt dig något av utmaningen?

8. Titta igenom dina foton från året som har gått. Vilket tycker du allra mest om och varför?

9. Hur har du det med balansen mellan allvar och lek i ditt liv? Är du nöjd eller skulle den där balansen behöva ses över?

10. Har du sett Anders Hansens teveprogramserie om våra hjärnor (eller lyssnat på hans Sommar i P1-prat)? Jag har inspirerats mycket, framförallt till att få in mer fysisk aktivitet i mitt liv. Hur har du det i ditt liv – får din kropp så mycket rörelse som den behöver? Hur bär du dig åt i så fall? Eller finns det utvecklingspotential?

11. Om du skulle sammanfatta ditt 2019 med ETT enda ord, vad skulle det så vara? Och om du skulle välja ETT enda nyckelord att sträva mot under 2020, vilket skulle det då vara?

12. Föreställ dig att du sitter på ett café om exakt ett år, den 12 december 2020, och pratar med en god vän om året som har gått. Vilka positiva förändringar har skett – i din egen privata lilla värld och/eller i den stora världen? Hur har det gått till? Hur känns det?

13. Det är knappt nitton dagar kvar av hela det här decenniet. Vad tar du med dig från ditt 2010-tal? Vad kommer du att minnas? Vad har du lärt dig? Vad är du tacksam över?

14. Har du någon eller några jultraditioner som känns viktiga för dig, som du gör för att du verkligen vill, inte för att det är något måste?

15. Finns det något du skulle vilja lära dig – antingen något du inte kan någonting alls om i nuläget, eller något som du skulle vilja utveckla och lära dig mer om? Skulle det finnas möjlighet att prioritera det här området i ditt liv? När och hur skulle det i så fall kunna ske?

16. Hur har du det med balansen mellan olika vågskålar i ditt liv, exempelvis mellan aktivitet & vila, social samvaro & ensamhet, kropp & själ, hemma & borta? Är du nöjd som det är eller finns det något du skulle vilja justera, just precis nu eller inför det nya året?

17. Finns det något du ägnade dig mycket åt som barn eller tonåring, något som gav energi och glädje och som du saknar idag, kanske skulle vilja försöka hitta tillbaka till igen?

18. Vilka erfarenheter har du av att sätta ord på dina tankar tillsammans med någon annan, exempelvis i terapi, mentorskap, coachning, handledning eller en samtalscirkel? Är det någon form du har haft mer nytta av än andra? Har dina behov sett olika ut under olika faser i livet?

19. Vilken är den/de bästa bok/böcker du har läst (eller lyssnat på) under 2019? Varför?

20. Vad längtar du efter allra mest, precis just nu?

21. Finns det någon du skulle vilja be om förlåtelse? Finns det någon du skulle vilja och kunna förlåta? Finns det något du skulle må bra av att förlåta dig själv för?

22. Vem var du när du var 18 år – i skolan, hemma, med kompisar, på insidan?

23. Vad ser du fram emot mest under 2020?

24. Finns det något minne från din barndoms jular som gör att du ser på jularna idag på ett visst sätt?

Gott nytt inspirerat reflektionsår!

Kaoshösten och vad jag kanske lärt mig av den

Det har varit så tyst, så tyst här på bloggen i höst. Ett par ynka små inlägg har jag lyckats klämma ur mig, men nu var det eoner sedan. Till en början mest bara på grund av väldigt mycket arbete.  Äntligen hade det lossnat med uppdrag och jag jobbade som en galning från slutet av september, MEN utan att känna stressen flåsa i nacken.

Uppdragen var ju både spännande, stimulerande och (för en gångs skull) inkomstbringande. Och mina stressförebyggande strategier, som jag byggt upp under många års tid – ända sedan jag var med näsan i väggen för nästan tjugo år sedan – fungerade, trots att jag staplade långa arbetsveckor på varandra. Jag var lite trött emellanåt, men inte särskilt sliten och vid gott mod.

Det gick bra länge, trots att det har varit tungt på hemmaplan ända sedan i somras. Barn som inte mår bra tär ju på oss som satt de där små eller stora glinen till världen, men i någon mån vägde allt roligt arbete upp sorgen över det som var trasigt och svårt här hemma. Visst är det ofta så – att så länge det funkar på ett område i livet kan man orka ganska mycket på ett annat.

Så plötsligt landade kaoset i mitt liv på alla plan samtidigt. En av mina uppdragsgivare meddelade plötsligt att det inte fanns budget för uppdraget jag arbetat med i flera månader och jag hamnade i ett jobbmässigt limbo. Ett par dagar senare träffade jag och mitt barn en BUP-läkare som visade såväl respektlöshet som total brist på kompetens, till en grad som fick mig att göra en anmälan till Patientnämnden.

Detta tajmade jag in under terminens mest intensiva och utåtriktade vecka, med tre kvällar i rad på scen och en hel lördag på vår lokala bokmässa, där det hos mina bordsgrannar pratades varmt om en “fantastisk” webb-tv-kanal som avslöjar “sanningen” om bland annat “det påstådda klimathotet” och suckades över att “man får ju inte säga någonting om invandring” och “alla dessa transpersoner i vartenda kulturprogram på teve”. (Och jag är alltså (1) klimataktivist, (2) ideell integrationsarbetare och (3) förälder till en transperson.)

Så här i efterhand fattar jag inte riktigt hur jag höll ihop mig själv den där veckan. Varför jag inte bara kröp under täcket och vägrade komma ut. Men på något sätt tog jag mig igenom och min föreläsning om att vara anhörig blev nog den bästa jag någonsin gjort. Kanske just för att jag verkligen var där, i mitt eget kaosiga känslohav.

Veckan därpå löste sig flera saker på en gång, inom loppet av ett dygn. Jag och min uppdragsgivare hittade en lösning på jobbstrulet. Mitt barn fick plötsligt löfte om stöd i skolan – trots att man hela hösten sagt att det krävdes en utredning som det är två års kö till. Till råga på allt rev grannen äntligen den gamla lutande silon vars brädor vi skulle ha byggt hönshus av i somras. Den kvällen firade vi med köpepizza i Målajord!

Allt blev förstås inte en dans på rosor efter det där glädjedygnet. Barnet har mått fortsatt dålig, jag har råkat ut för en massa teknikstrul och ett annat uppdrag har skapat orimligt mycket stress och prestationsångest. Ja, det har varit lite av en helveteshöst på många sätt.

Men jag är ju en enveten människa som alltid försöker hitta någon slags mening med det som är jobbigt – något att lära eller utvecklas av. Den här gången har jag både lärt mig om vikten av tydlighet kring alla uppdrag och fått större förståelse för min sons ångest efter att själv ha upplevt något liknande emellanåt.

Kanske har jag framförallt insett att jag klarar mycket mer än vad jag tror. Och så än en gång blivit påmind om att även riktigt tunga perioder förr eller senare blir lättare. “This too shall pass”, som ordstävet säger. Allt förändras. Kanske kan jag minnas det nästa gång – när man är mitt i skiten känns det förstås som att det aldrig ska ta slut.

Igår träffade jag en vän som tackade mig för att jag vågar vara öppen med det tunga i sociala medier, för att jag inte bara skriver om det som går lätt och bra. Och jag tänker fortsätta med det, även om somliga säkert hellre skulle slippa. Jag hoppas att det kan få någon att känna sig lite mindre ensam, kanske ge en smula tröst. Jag hoppas att det kan få någon mer att våga lyfta på locket, till sårbarheten och tyngden. För vi drabbas ju alla då och då. Det är liksom det som är livet.

Maria

Poddavsnitt 89. Att lära och inspireras av olika världar. Ett samtal med Vanja Bengtsson

Välkommen till årets sista poddavsnitt, där du får träffa Vanja Bengtsson som har en spännande och brokig livsresa bakom sig. Den har bland annat tagit henne till Norge, Frankrike och Indien innan hon till sist landade hemma i sina föräldrars gård utanför Växjö, där hon nu siktar på att bli självhushållande och kunna erbjuda mötesplatser för bland annat yoga och samtal. Vi pratar om kulturer och miljöer att både krocka med och inspireras av, om stad och landsbygd, om självhushållning och permakultur, om att kombinera självsäkerhet med ödmjukhet och mycket annat.