Jordbundenhet och himlasträvande – om den magiska kreativiteten

Det var länge sedan jag blev så knockad av en bok. Det handlar varken om litterära kvaliteter eller för att den vände upp och ner på min världsuppfattning, utan för att den fångar och sätter ord på min inställning till livet så på pricken. Senast detta hände var när jag läste Kajsa Ingemarssons Den magiska gnistan – vägen till ett kreativt liv, som när jag läste den kändes som en sorts “manual” till hur jag har förändrat mitt liv, och framförallt min livssyn, de senaste tio åren.

Den här gången handlar det om Elizabeth Gilbert (ja, författaren till Eat, Love, Pray, med den betydligt klyschigare svenska titeln Lyckan, kärleken och meningen med livet) och hennes bok Big Magic – Creative Living beyond Fear (på svenska Stor magi – leva kreativt utan rädsla, återigen en ganska dålig titelöversättning, eftersom det inte handlar om att leva utan rädsla, utom om att bejaka sin kreativitet trots den). 

Det finns så otroligt många kloka tankar i den här lilla boken jag skulle vilja dela med mig av till dig, men jag ska bara välja ut några få smakprov och i övrigt uppmana dig som vill skapa mer utrymme för kreativitet i ditt liv: läs, bara läs! 

I mitt poddsamtal med Kajsa Ingemarsson pratade vi om idéer som liksom verkar “trilla ner från Universum” (eller var de nu kommer ifrån) tills någon fångar upp dem. Jag har själv upplevt det här vid flera tillfällen, dels när titeln till min senaste roman bara “kom till mig” på ett mystiskt sätt, dels i fråga om mitt poddande, då jag efter något år med Drömmen om Målajord upptäckte att min podcast hade en “tvilling”:  Andra sätt. Den hade startat nästan exakt samtidigt som min, hade en nästan likadan bild på webbplatsen och Patrik som drev podden hade intervjuat liknande typer av gäster – vi hade till och med intervjuat varsin halva av ett kompispar!

Liz Gilbert beskriver det här fenomenet i ett otroligt häftigt exempel (en bok som ville bli skriven) och hon uttrycker det så här: “Jag tror att vår planet inte bara är bebodd av djur och växter och bakterier och virus [!] utan också av idéer. Idéer är en kroppslös, energisk livsform. De är helt skilda från oss men kan interagera med oss […] Och enda sättet för en idé att manifesteras i vår värld är att samarbeta med en mänsklig kompanjon. Det är bara genom en människas ansträngningar som en idé kan föras ut ur etern och in i den faktiska världen.” Intressant nog finns detta fenomen även i vetenskapliga sammanhang – när olika forskare helt oberoende av varandra gör samma upptäckt.

I boken beskrivs också det som jag har bloggat om flera gånger tidigare, nämligen det här med synkroniciteter, ledtrådar eller vad vi nu vill kalla det (författaren använder till och med ordet “skattjakt” som jag brukar prata om): “För att hålla dig intresserad ordnar idén så att sammanträffanden och tecken dyker upp på din väg. Du börjar lätta märke till alla möjliga vägvisare som pekar mot idén.” Och samtidigt som Liz Gilbert pratar om mystik och magi är hon så härligt jordnära i sina resonemang, exempelvis vis om att det – vid sidan av det “magiska” – också kan handla precis lika mycket om hårt slit för att förverkliga en idé (“att sitta ner på arslet och skriva”, som Kajsa Ingemarsson uttryckte det i vårt poddsamtal). Det är just den där kombinationen – av “jordbundenhet och himlasträvan” som författaren Elin Wägner så vackert uttryckt det – som jag känner är en viktig nyckel i mitt eget kreativa liv (och som jag bloggade om för många år sedan: “Med fötterna på vedbacken och blicken mot Universum“.

Foto: Roman Kraft, Unsplash

Hela boken handlar egentligen om att utforska men sedan släppa taget om allt det som hindrar oss från att leva ett kreativt liv (i vid bemärkelse): rädsla för att misslyckas, rädsla för andras åsikter, rädsla för att inte ha tillräckligt med tid, pengar, talang, originalitet, ork eller envishet … Att låta jobbiga tankar och känslor få finnas där (“Jag förstod att jag måste bygga upp ett inre liv som var så rymligt att rädslan och kreativiteten kunde leva i fred med varandra …”), att inte försöka trycka undan dem, men inte heller fastna i dem (ACT!). Att i stället låta nyfikenheten vara vår största drivkraft, att våga säga ja, att våga ha tillit till att vi får hjälp längs vägen, att våga släppa värderande och perfektion, att våga tänka att processen är (minst) lika viktig som resultatet – att våga leka, njuta och ha roligt!

En annan otroligt fin och givande bok om kreativitet, The Creative Doer, är skriven av min poddgäst Anna Lovind (“Det är när man följer hjärtslagen som det händer”). Här finns också mängder av kloka tankar och användbara verktyg med fokus på kvinnlig kreativitet: “What if we stopped trying to follow in the footsteps of the Male Genius?”, “What would happen if we granted ourselves the permission we’re waiting for and started doing our work, our way?”

Och så finns förstås klassikern The Artist’s Way – a Spiritual Path to Higher Creativity av Julia Cameron (på svenska Lev kreativt – hur du utvecklar ditt skapande jag i tolv steg). Är du det minsta sugen på att boosta din kreativitet är den full av praktiska övningar (utöver många kloka reflektioner) för att göra just detta. Det är bland annat här jag har hittat verktyg som att skriva morgonsidor och att gå på kreativa dejter med mig själv emellanåt.

Till sist, här på Drömmen om Målajord finns gott om poddavsnitt där vi pratar om olika perspektiv på kreativitet (liksom några tidigare blogginlägg). Botanisera gärna där, exempelvis genom att använda taggen “kreativitet”. Och kom ihåg att detta med att leva ett kreativt liv inte på något sätt behöver innebära att man blir författare, konstnär eller musiker. Det kan precis lika gärna handla om att hitta kreativiteten i sitt sätt att laga mat, odla sin trädgård, organisera sin arbetsplats eller inreda sin bostad, i en rolig hobby eller i umgänget med andra människor. Men jag tror att vi människor mår väl av att ta vara på den där kreativa kraften som vi alla bär inom oss, av att våga börja skruva på den där “kreativa kranen”.

Foto: Jonathan Larson, Unsplash

Som Elizabeth Gilbert uttrycker det:

Universum gömmer märkliga juveler djupt inne i oss alla och väntar sedan på att få se om vi kan hitta dem. Att försöka hitta och ta fram de där juvelerna – det är att leva kreativt. […] Och även om olika människor går helt olika vägar och får helt olika resultat av att leva kreativt, så kan jag garantera en sak: Man får en existens med något extra. Ett större liv, ett lyckligare liv, ett utvidgat liv och ett fan så mycket intressantare liv. Att leva så – att ständigt och envist gräva fram de juveler som ligger gömda inom en – är en skön konst i sig. För det är i den sortens liv som den stora magin alltid finns. 

Vilka tankar väcks hos dig när du läser? Hur tar sig kreativiteten uttryck i ditt liv? Får den det utrymme du skulle önska och om inte – finns det något du skulle kunna göra för att ändra på det? Skriv gärna och berätta, här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

PS. Liz Gilbert skapade under en tid också en podcast, Magic Lessons, som jag bara har lyssnat på något enstaka avsnitt av – den tänker jag grotta ner mig mer i medan jag odlar min trädgård i sommar.

Poddavsnitt 94. Med stadiga rötter blir vi trygga och flexibla. Ett samtal med Pernilla Sporre

Välkommen till poddavsnitt 94, där du får möta arbetsterapeuten Pernilla Sporre, som varje dag känner tacksamhet över möjligheten att göra positiv skillnad för människors liv och välmående. Vårt samtal handlar bland annat om vad vi tar med oss från vår uppväxt, om att utvecklas och hitta nya verktyg i sin yrkesroll, om att stå med ett ben i anställning och ett i företagande, om att bygga en stabil grund för att kunna vara flexibel när det blåser, om att ställa viktiga frågor till sig själv och – kanske framförallt – om närvaro som utgångspunkten för allt i livet.

I verktygslådan: tacksamhet, tillit och tålamod

Jag mediterar ofta till något som låter – stämningsfull musik eller en röst som guidar mig genom stunden. Jag tycker mycket om det, men ibland finns inte förutsättningarna eller lusten och då får andningen vara mitt ankare, som hjälper mig att hålla fokus och låta tankarna segla vidare. Vid enstaka tillfällen – inte alls varje gång – är det som att jag då kopplar upp mig någonstans och “får till mig” något, som man ofta säger i andliga kretsar (det kan förresten också hända under en guidad meditation eller musikstund, men lite oftare när det är tyst – det når väl igenom brusfiltret lättare då, helt enkelt).

Foto: Sage Friedman, Unsplash

Det som kom till mig under en sådan tyst meditation häromdagen var absolut ingenting nytt, ingenting jag inte redan visste. Det blev bara så tydligt för mig – ungefär som när en vän beskrev att hon upplevde något “som i eldskrift” framför sig vid ett tillfälle – att mina tre (förmodligen) viktigaste verktyg alla börjar på bokstaven T. Tacksamhet, tillit och tålamod.

Att utgå från tacksamhet, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen (som jag har översatt tillsammans med min dotter) i mitt dagliga liv är något jag har bloggat om tidigare. Att stanna upp ett ögonblick, inte bara under den lilla kvällsstunden med min tacksamhetsdagbok, utan många gånger varje dag och känna tacksamhet över allt det som är bra i mitt liv har kommit att bli en självklarhet. Vissa dagar är det förstås en utmaning, men så här i sköna maj, när solen skiner, det intensiva jobblivet har lugnat sig och jag får ägna en stor del av dagen åt mina älskade odlingar blir jag övermannad av tacksamheten, gång på gång.

Foto: Priscilla du Preez, Unsplash

Att träna mig i tillit är en annan grundpelare i mitt liv. Även här är det stundtals en större utmaning än jag klarar av och jag tappar modet, trots att jag så väl vet att this too shall pass – om det handlar om något svårt jag går igenom – eller att Allt jag behöver kommer till mig – om det är fråga om något jag drömmer om eller hoppas på. Som jag skrev om häromsistens innebär den här tilliten ofta en känsla av att på något sätt vara i kontakt med Universum. Men den där sista sentensen fungerar inte riktigt om den står så där ensam. Den har fått ett viktigt tillägg i min verktygslåda.

Att ha tålamod har inte varit min bästa gren genom livet. Jag hade (och har ibland fortfarande) ett ganska otåligt personlighetsdrag i mig. Vill att saker ska hända NU och kan bli ganska irriterad när något går långsammare än jag tänkt mig, eller när människor i min omgivning inte håller samma tempo som jag (ett inte särskilt klädsamt personlighetsdrag, jag vet). Men jag övar! Och för ett antal år sedan fick den där lilla affirmationen Allt jag behöver kommer till mig tillägget när jag är redo. Jag har för längesen insett att det i många fall faktiskt finns en anledning – något jag ska lära mig ordentligt – när jobbiga saker känns som om de aldrig tar slut. Eller, i det andra fallet, att jag behöver förbereda mig mer innan det är dags att ta ett nytt steg i den riktning som min kompass pekar ut åt mig – jag kanske till och med behöver ta en liten omväg på vägen!

Mm, jag tror jag tar med mig de här tre orden som ett mantra in i kvällens lilla meditationsstund. Har jag riktig tur kommer mina vänner kattugglorna och gör mig sällskap (jag hörde dem till och med ända in i huset häromkvällen). Nu blir det strax vårpremiär för fullmånemeditation på altanen!

Maria

Poddavsnitt 93. Med båda hjärnhalvorna blir man hel. Ett samtal med Manereia Hanuman (Magnus Hjortstam)

I poddavsnitt 93 får du träffa Manereia Hanuman (eller Magnus Hjortstam som en del känner honom som), som blev ingenjör för att rädda världen, men ville lite för mycket och drabbades av utmattning. En tid därefter fick han en upplevelse som kom att förändra hans liv, och idag står Manereia med ett ben i ingenjörsvärlden och ett i yoga- och meditationsvärlden – ett sätt att ha tillgång till båda sina hjärnhalvor. Välkommen att ta del av hans spännande livsresa och tankar om hur vi alla kan få vägledning – om vi bara vågar lyssna!