Drömmen om Målajords julkalender 2.0 2020

Julkalender.  Smaka på det ordet. Ända sedan tidigt sjuttiotal, då jag förälskade mig i tevekalendern Rulle på Rullseröd  har jag älskat både ordet och företeelsen. Jag fick boken om Rulle i julklapp det året och har läst den under advent i stort sett varje år sedan dess, först ensam och sedan för mina barn. Trots att jag nu fyllt femtiotvå ser jag fortfarande fram emot både Rulle och radions och tevens kalendrar varje år.

För tio år sedan skapade jag och vännen Sara vår första egna julkalender på bloggen Livstid, som vi drev tillsammans under fem års tid. Det blev en liten kort daglig reflektion varje år i adventstid, tills vi kände att det var dags att lägga ner vårt gemensamma bloggande. När jag sedan startade min nya blogg, här på Drömmen om Målajord, kändes det självklart att återuppta traditionen, och sedan dess har jag lagt upp en kalenderlucka med ett tema för samtal eller egenreflektion varje dag under advent.

All positiv feedback på kalendern ledde till att jag också skapade en liten webbaserad verktygslåda, Reflektion i mellandagstid, där jag har samlat ett stort antal teman och några övningar för den som vill ha enkel tillgång till samtalsinspiration närsomhelst utan att behöva leta i bloggen. En julklapp att använda långt efter det att mellandagarna är över.

Foto: Kira auf der Heide

I år, 2020, är det förstås ett mycket speciellt år för oss alla på grund av den pågående pandemin. Men det är också ett speciellt år för mig som driver Drömmen om Målajord. I höst är det nämligen femårsjubileum och jag har snart gjort 100 poddavsnitt – förutom alla Drömkorn och på senare tid Marias tankar för dagen. Detta ska förstås firas – med en stor digital poddfest den 17 december till förmån för Musikhjälpen. Du kan läsa mer om den på Facebook.

Men förutom firarfesten ville jag också göra något extra av julkalendern i år, så det blir en Drömmen om Målajord-kalender 2.0! Det innebär att varje tema för samtal eller egenreflektion den här gången får en liten skjuts med hjälp av ett avsnitt av Marias tankar för dagen. Du hittar avsnitten där poddar finns, här på webben och på Facebook. Vill du göra det enkelt för dig, klicka här, så får du ett mejl med podd och reflektionsfråga direkt till din mejlbox varje dag fram till jul.

Jag hoppas att mina små tankefrön – som jag i kalendern framförallt hämtar (eller inspireras till) från tidigare blogginlägg utan bästföre-datum på Drömmen om Målajord och Livstid – ska inspirera dig att stanna upp en liten kort stund, gärna varje morgon, för att få med dig något att reflektera över, och kanske samtala med någon kring, under dagen.

Maria

PS. I år tänker jag också för första gången på länge försöka ta mig tid att följa Susannah Conways Instagramutmaning December Reflections 2020. En liten stund för att stanna upp och reflektera över året som gått utifrån ett specifikt tema, varje dag hela december. Ett uttag på mitt själsliga friskvårdskonto. Kanske du vill hänga med?

Poddavsnitt 97. Att våga vara sårbar. Ett samtal med Karolina Wiell

Foton: Nina Thomson

I poddavsnitt 97 får du möta Karolina Wiell, som jobbar som universitetslärare i historia. Karolina har gjort en livsresa som stundtals kännetecknats av väldigt tunga uppförsbackar, men hon har också hittat verktyg för att må bra. Vårt samtal handlar om äventyrlighet i smyg, om att få leka detektiv på jobbet (något jag verkligen kan relatera till just nu, i mitt arbete med en bok om anhörigskap), om utmattningsdepression och panikångest, om vad som är grejen med kalla bad och om vägen åter till ett gott liv.

Följa sin rytm

Har du funderat över hur du påverkas av i vilken utsträckning du har (eller ger dig själv) möjlighet att följa din egen rytm och skapa dina egna rutiner, i smått och stort? För mig har det blivit allt tydligare hur mycket det gör för min känsla av välbefinnande, och jag hittar alltmer rytm och egenskapade rutiner som hjälper mig med navigationen genom livet – utan att för den skull låsa fast mig i något som inskränker min frihet och spontanitet.

I den lilla vardagen kan det handla om att hitta en fungerande rytm under en arbetsdag. Såväl kropp som själ mår väl – oops, rim! 🙂 –  av Pomodoro-metoden, där jag arbetar i 25-minuterspass varvade med 5-minuterspauser med olika former av rörelse, inte bara genom toalettbesök och tekokning utan också med artrosövningar eller yoga. Min son som har ADHD/ADD hittar ibland sin rytm i ett schema med ännu kortare pass (10 minuters aktivitet, 3 minuters paus).

På samma sätt mår jag extra bra om jag får följa min egen sömnrytm. Jag har insett och accepterat att jag inte är någon morgonmänniska, utan trivs mycket bättre om jag får sitta uppe sent, när övriga familjen krupit till kojs, och sedan ha sovmorgon – ibland tills kroppen vaknar av sig själv, men åtminstone utan att göra avkall på det antal timmar jag lärt mig att jag behöver (i nuläget ganska precis 7,5). Några dagar i veckan bryter jag min rytm och kliver upp tidigare än kroppen vill för att kunna samåka med familjen in till kontoret, men det är definitivt inte varje arbetsdag och jag försöker verkligen att komma i säng tidigare de dagarna (det går sådär…).

Oavsett tidig morgon eller inte ligger jag alltid kvar i sängen och mediterar – somliga kanske snarare skulla kalla det att snooza, men jag är vaken och försöker i alla fall fokusera på mitt andetag … 🙂 – en liten stund innan jag kliver upp. En dag då jag jobbar hemma väljer jag också att – förutom att sova ut – börja dagen mjukt och stilla med ett yogapass och ibland också en morgonpromenad. Levande ljus, gott te och en favoritlista på Spotify (just nu med jultema) under hela arbetsdagen ingår i rutinen, oavsett om jag jobbar hemifrån eller på kontoret.

Vardagskvällarna har på sistone också fått en tydlig rytm, där vi vanligtvis äter middag vid sjutiden och jag sedan ägnar några timmar åt de yngsta barnen, ett i taget (ofta genom att se på film eller en teveserie vi gillar, ibland spela spel eller läsa). Därefter är det (ofta) relationstid med min man – ett område som annars varit eftersatt i många år – vilket kan innebära en teveserie eller film som vi båda (men inte barnen) gillar eller en stund med goda samtal i utomhusbadet (det där som jag har en sådan hatkärlek till…).

Även om det ibland blir sent ser jag så gott som alltid till att få till en stund för mig själv också innan jag släcker lampan. Det innebär tacksamhetsdagbok, meditation och bokläsning – och ibland ett yogapass (om jag inte morgonyogat) – ofta efter en stunds bokskrivande eller annat mysjobb om det är det min själ just då behöver för att somna gott.

Jag börjar också hitta min livsrytm ur ett större perspektiv, i förhållande till årstidsväxlingarna. Här kan jag förstås inte påverka årstid och väder, men jag kan påverka hur jag förhåller mig till dem. Ju äldre jag blir, desto mer har jag kommit att uppskatta alla årstider och hitta skönheten i en grådisig novemberdag nästan lika lätt som en solig majdag. Jag mår gott av att stänga trädgården och gå i odlaride på senhösten (provade först att inspireras av min poddgäst Sara Bäckmos vinterodlande, men kände snart att det inte alls stämmer överens med min rytm). Jag behöver vilan, att under några månader varje år krypa in under en filt framför brasan inomhus, och så prioritera skogen framför trädgården när jag väl är ute.

På samma sätt har jag – sedan jag blev storodlare – lärt mig att jag behöver skala bort en massa annat, framförallt jobb, under våren, för att hinna med mina odlingar. Den rytmen föll i våras, när jag fick ett stort översättningsuppdrag med deadline vid Valborg, vilket bet mig i svansen under hela resten av våren, sommaren och hösten. Jag kom liksom aldrig ikapp, vilket jag dels tror delvis förklarar varför jag lyckades lite sämre än vanligt i trädgården, dels kände mer stress och mindre odlingsglädje än jag brukar göra. Nästa vår hoppas jag hitta tillbaka till min odlarrytm.

På tal om årstidsrytm har min kloka vän Ulrika ganska nyligen startat ett fint inspirationsbrev med fokus på att vara i kontakt med oss själva och de olika årstiderna. Förutom att brevet, A Seasoned Connection, är mycket vackert skrivet ger det mig en välbehövlig påminnelse om årstidsväxlingarna och hur viktigt det är att försöka hitta min rytm i förhållande till dem. Följ också gärna Ulrika fina Instagramkonto! Du hittar det på Ulrika.Maria.Terese.

Och nu spratt det till av glädje i magen när jag kom på att det bara är en dryg månad kvar tills det är dags för en viktig, rolig och spännande rutin i mitt liv sedan ett antal år tillbaka: att sammanfatta året som gått – dess utmaningar, lärdomar och guldkorn – och att blicka framåt, mot det som komma ska, bland annat genom att bestämma mig för ett ledord som vägleder mig genom det nya året. Susannah Conways material Unravel Your Year hjälper mig med detta, och så blir det som vanligt en reflektion kring resultatet i samtal med vännen Sara i årets första poddavsnitt! (Ett av mina senaste Drömkorn är förresten just ett sådant poddsamtal – det allra första nyårsavsnittet för fem år sedan.)

Hur har du det med din rytm, i smått och stort? Vet du vilken rytm och vilka rutiner du mår bra av, och finns det förutsättningar i ditt liv för att ge dig detta? Om inte, vad skulle behöva förändras?

Maria

Ensam är INTE stark!

Själv är bäste dräng.

Bra karl/kvinna reder sig själv.

Var och en är sin egen lyckas smed.

Ensam är stark.

Många ordspråk pekar på att vi människor är gjorda för att klara oss själva. Att det liksom bara är att fixa allt i livet. Att vi är svaga om vi ber om hjälp.

I själva verket är det ju ofta precis tvärtom. Våra förfäder skulle aldrig ha klarat sig ensamma på savannen. Det var tack vare att vi kunde hitta gemenskap och hjälpa varandra som vi också kunde bli starka och utvecklas som människor.

Jag arbetar, som många av er vet, med en stödbok om anhörigskap. Därför är det också mycket av det jag skriver där som upptar mina tankar just nu. Ett av kapitlen handlar om att våga be om stöd som anhörig, exempelvis genom individuella stödsamtal, samtalsgrupper eller avlastning. Men jag tänker att det där med att ta hjälp när livet utmanar oss är ett ämne som berör oss alla, inte bara den som är anhörig till någon som dött, har en sjukdom eller ett funktionshinder.

I min närhet finns just nu en person som kämpar enormt, som länge har bitit ihop och försökt klara sig på egen hand. Äntligen har hen vågat släppa taget och be om hjälp. Det gör ont, men det är början på en läkningsprocess. Så var det för mig också när jag för nästan exakt tjugo år sedan blev sjukskriven för utmattning. Som det tog emot till en början! Skulle jag, som var så “duktig” våga visa mig svag inför min arbetsgivare och mina kollegor? Skam, skam, skam.

Men det jag gjorde när jag vågade sträcka ut en hand och be om hjälp är nog ett av de absolut viktigaste beslut jag har tagit. När jag tryckte på pausknappen och äntligen gav mig själv återhämtning och utrymme att känna efter hur jag egentligen hade det insåg jag ju hur ohållbar min livsstil var. Hade jag låtit tiden gå hade jag med största sannolikhet drämt in i väggen väldigt mycket hårdare än jag gjorde, och haft en betydligt längre väg tillbaka till en fungerande arbetssituation.

Under ett års psykoterapi fick jag hjälp att hitta mönster jag grundlagt redan i min barndom och som det nu var dags att bryta. Sedan dess har jag fortsatt att hämta stöd och kraft när jag har behövt det. Oftast har jag hittat det jag behöver i min nära omgivning – jag gillar ju principen gräv där du står – hos familj, kloka vänner och samtalscirklar.

De senaste tre-fyra åren har varit riktigt utmanande på det privata planet. Jag, som var relativt trygg i mitt föräldraskap efter så många år och barn, har stundtals famlat i mörker och inte bara känt att jag har gjort fel (vilket väl alla vi föräldrar upplever ibland) utan att jag många gånger verkligen inte vetat vad som är rätt och fel, vilket som är bästa sättet att stötta ett barn som har stora svårigheter på flera olika plan.

Foto: Neil Thomas

Kanske är det otryggheten som förälder som också har spillt över på det professionella planet, så att jag vid flera tillfällen drabbats av ovanligt stark prestationsångest inför olika uppdrag. Jag som trodde att jag var färdig med det där …

Nu har jag bestämt mig för att be om professionell hjälp. Jag har vänt mig till anhörigstödet i min kommun för stöttande samtal och jag har anmält mig till en ny omgång terapi (den här gången blir det KBT!) vid den mottagning som drivs av psykologutbildningen vid universitetet där jag bor.

Och vet ni något intressant? Redan i det ögonblick jag tar beslutet att be om hjälp är det som att något lättar. En process är inledd och jag är inte längre ensam. Ensam är sällan stark, men ensam kan hitta styrka genom att våga sträcka ut den där handen och blotta sin sårbarhet.

Maria

På tal om sårbarhet. Om du inte redan har sett Brenée Browns fina Ted-föreläsning The Power of Vulnerability kan jag varmt rekommendera den!

Vems ansvar?

Den här hösten har jag funderat på – och samtalet en del kring – ämnet ansvar. Det har handlat om ansvar på flera olika plan, såväl samhälleliga som högst privata.

Två ansvarsfrågor har jag tänkt på i samband med coronan. Den ena handlar om det ömsesidiga ansvaret för att hålla nere smittspridningen. Här verkar väldigt många individer ta stort ansvar medan det uppenbarligen också finns en hel del som har tröttnat (eller aldrig har brytt sig). När man hör till den grupp som faktiskt försöker göra sitt bästa känns det himla tråkigt när det offentliga inte tar motsvarande ansvar. Mina barn måste exempelvis åka hem från skolan på överfulla bussar, eftersom Länstrafiken inte kör dubbelt vid de mest belastade turerna. Själv kan jag ofta undvika rusningstrafiken, men för en tid sedan hamnade jag på en proppfull ersättningsbuss när mitt tåg inte kunde åka vidare.

Foto: Ant Rozetsky, Unsplash

Den andra ansvarsfrågan handlar om vems ansvar det är att ta hand om sitt välmående i coronatider, när mycket har blivit så annorlunda? Självklart har vi olika förmåga till detta, men det känns tråkigt att många lider mycket mer än nödvändigt. Jag känner exempelvis ganska många (även 70-plussare) som inte tycker att Covid19 har påverkat dem så mycket – de promenerar, läser, tittar på film, deltar i digitala kurser eller cirklar, träffar vänner och bekanta utomhus med medhavt fika. Andra deppar ihop och tycker att det inte finns något roligt i livet längre när det inte är som vanligt. Jag märker att det kan vara väldigt provocerande att nämna något om eget ansvar i det senare fallet … 🙂

Men jag har också funderat över ansvarsfrågan i andra sammanhang. Har du som jag känt att det blir allt vanligare att inte ta ansvar för sin kommunikation? Jag har på sistone upplevt flera situationer där personer som till och med har kommunikation som sitt yrkesområde fullkomligt struntar i att själva kommunicera. Kanske lite som att många forskare i pedagogik är ganska hopplösa som lärare … 😛 Visst kan man fnissa lite åt det komiska i detta, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande att sitta på andra änden i en kommunikationstråd och aldrig lyckas få kontakt. Självklart kan man till exempel ha en alldeles för hög arbetsbörda för att hinna svara snabbt på mejl, men varför inte lägga in ett autosvar om det? Då vet jag på andra sidan i alla fall att mejlet har kommit fram i stället för att bara mötas av kompakt tystnad. Det här tycker jag är ett ansvarsområde som handlar om respekt för mina medmänniskor.

Foto: Louis Hansel, Unsplash

På liknande sätt märker jag att många anmäler sig till diverse evenemang som man aldrig dyker upp till – och inte heller hör man av sig om förhinder. Min IRL-föreläsning för ett tag sedan hade begränsat antal platser, men av de som anmält sig kom bara drygt hälften och jag släpade en massa böcker på tåget i onödan. Jag har hållit flera cirklar och kurser den här hösten där anmälda deltagare varken dykt upp eller varit kontaktbara. Min motivation och mitt engagemang i ideella sammanhang dalar också betänkligt när människor prioriterar bort sedan lång tid planerade möten eller inte svarar på viktiga frågor.

Kanske är det min storasysterbakgrund i kombination med ett stort och långt föräldraskap som gör att jag ofta tenderar att ta på mig (för?) stort ansvar. Emellanåt känner jag mig faktiskt nästan lika mycket som en tjatig morsa i professionella sammanhang som i min egen familj – där jag förvisso också tröttnar ibland: Hur svårt kan det vara att tala om att mjölken håller på att ta slut, liksom? 😀 Kanske får jag skylla mig själv som har tagit det där stora ansvaret lite varstans under så många år – fostrar jag helt enkelt slarvpellar i min omgivning på det viset? Jag tycker att jag försöker delegera och föra konstruktiva samtal, men kanske gör jag det på fel sätt? Det ska jag fundera på framöver, plura lite på smartare system för ansvarstagande. Och så kanske ibland våga släppa ansvaret helt och hållet och låta saker och ting haverera. Ibland kan det komma något gott ur sådana situationer också.

Hur ser du på ansvarstagande i stort, känner du igen dig i något av det jag beskriver? Hur har du det med ansvaret i ditt eget liv? Tycker du exempelvis att det är lätt eller svårt att ta ansvar för ditt eget välmående? Finns det områden – privat eller professionellt – där du tenderar att ta för mycket ansvar, ständigt vara den där spindeln i nätet som håller koll på att alla andra gör det de ska? Om du känner att du inte trivs med det, vad tror du krävs för att en förändring skulle kunna ske?

Det här blogginlägget baseras delvis på mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord. Om du vill läsa tidigare brev och/eller prenumerera gör du det här.

Maria