december 2020

Julkalender 2.0 2020 – alla luckorna

Published on 2020-12-242021-12-26 by MariaLeave a comment

I år, när Drömmen om Målajord, fyllde fem år, ville jag göra något lite extra av julkalendern, inte bara ett skicka ut en fråga för reflektion eller samtal i varje lucka. Därför bestämde jag mig för att gå all in och spela in ett litet tankefrö – antingen baserat på ett tidigare inlägg på bloggen (eller från min gamla blogg, Livstid) eller något nyskrivet – varje dag under hela advent. Det har inneburit ganska mycket jobb, men också varit väldigt roligt, och jag hoppas verkligen att mina tankefrön har varit till glädje och inspiration för de som lyssnat.

Här nedan kommer nu alla frågor samlade på ett och samma ställe. Vill du lyssna på tankefröna hittar du dem här.

Att hitta hela mig – med reflektion och goda samtal. Vilken plats har reflektion och goda samtal i ditt liv? Kan de verktygen hjälpa dig att hitta hela dig?
Att utgå från tacksamhet. Vilken plats har tacksamheten i ditt liv? Vad är du särskilt tacksam för just nu?
Hemmastanning. Trivs du och tankar energi därhemma, eller känner du dig ensam och rastlös? Hur är balansen mellan att vara hemma och borta i ditt liv – under normala omständigheter? Och om du tycker att det är jobbigt att vara hemma så mycket nu i coronatider – finns det någonting du skulle kunna göra för att öka din trivsel på hemmaplan?
Good enough eller top notch? Hur har du det med de här begreppen? När är det viktigt för dig att vara top notch? Finns det områden i ditt liv där du skulle kunna tillåta dig att dra ner på ambitionerna och vara mer good enough, kanske rentav lite småusel emellanåt?
Förändringsskyddade zoner. Hur tänker du kring förändring och förändringsskyddade zoner? Har du rutiner som hjälper dig att rama in vardagen? Har du zoner där allt får lov att vara precis som det är, under lång tid?
Att byta glasögon. Finns det områden i ditt liv där du känner att det skulle vara nyttigt för dig att då och då sätta på någon annans glasögon och försöka se en situation utifrån ett annat perspektiv än ditt eget?
Vem vill jag vara – för mig själv och andra? Vem eller vad vill du vara – för dig själv och andra? Kan du hitta några metaforer eller bilder som beskriver det?
Ett torftigt liv? Har du själv reflekterat över omställningen till ett mer klimatvänligt leverne, kanske redan kommit en bit på väg? Hur skulle det påverka – eller har det redan påverkat – ditt liv? Känns det mest som uppoffringar eller kan du se positiva sidor i omställningen?
Välkommen, kära Vildkvinna! Oavsett om du är man eller kvinna, har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Skulle du vilja släppa fram henne lite oftare i ditt liv?
Anhörig i ett hav av känslor – ännu en gång. Vilka erfarenheter har du av anhörigskap och hur har det påverkat dig?
Till tårarnas lov. Vilket är ditt förhållande till gråten – har du lätt för att gråta eller inte? Hur känns det? Och hur upplever du att möta andras tårar?
Paradoxer som rockar. Har du liknande motsatsförhållanden i ditt liv som jag beskriver i podden?
Ljus i mörkret. Hur är det med balansen mellan ljus och mörker i ditt liv just nu?
Vad vill du träna på i vår? Finns det något du skulle ha glädje av att träna på?
Magi mitt i vardagen. Finns det något som skapar magi i ditt liv?
En älskvärd krigare. Finns det någon samhällsfråga du skulle vilja engagera dig (mer) i? Hur kan du i så fall göra det på ett sätt som passar dig?
Om den sköna konsten att fira. Hur är din relation till firande – är det viktigt för dig och hur firar du helst? Finns det något du skulle vilja fira just precis idag?
Samla på vardagshjältar. Har du mött någon vardagshjälte på sistone? Någon handling som gjort dig lite extra varm i hjärtat? Kanske har du själv gjort en sådan handling?
I verktygslådan: tacksamhet, tålamod och tillit. Vilka är de viktigaste verktygen i din verktygslåda?
Kan vi omfamna osäkerheten? Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?
Förundran och mental miljövård (Fredrikpodden, kyrkans dag, gammal blogg). Vad skapar förundran hos dig? Vad i ditt liv ger mental miljövård?
Att leva lite långsammare – och komma fram ändå. Finns det något område i ditt liv där du skulle vilja och kunna leva lite långsammare, eller inte ta den snabbaste vägen?
Har du mer än 24 timmar på ditt dygn? Hur du tänker kring de här frågorna? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi?
Nyårslöften i fårakläder – god jul och gott nytt 2021! Vad tar du med dig från 2020 i form av guldkorn och lärdomar? Vad önskar du dig av 2021? Har du något nyckelord som du skulle vilja använda som ledstjärna under året?

Maria

Nyårslöfte i fårakläder

Published on 2020-12-242020-12-24 by Maria1 Comment

Så har vi då kommit fram till slutet på den här lilla gemensamma decemberresan. Det har varit så roligt att spela in ett tankefrö till dig varje dag, och jag hoppas att du har haft glädje av dem också, kanske fått lite inspiration eller någon ny tanke att fundera över.

Och precis som min vän Sara och jag konstaterade när vi bloggade tillsammans på Livstid: de där funderingarna vi skickar ut i cyberrymden till vem helst som vill ta emot dem är minst lika mycket riktade till oss själva. För även om det jag skriver om kanske är sådant jag har reflekterat en hel del kring så behöver jag ständigt påminnas om alltifrån att leva lite långsammare till att ha tillit och tålamod. Självkännedom och personlig utveckling är ju färskvara, det har jag varit inne på flera gånger under de här veckorna, då jag citerat Tomas Tranströmer.

Något som hjälper mig att lära känna mig själv lite mer är att i samband med årsskiftet reflektera utifrån Susannah Conways material Unravel Your Year – det har jag gjort i ganska många år nu. Jag kokar te, tänder ljus, sätter på musik och utforskar först året som gått – vilka utmaningar jag har ställts inför, vad jag har lärt mig, vad jag är beredd att släppa taget om och vilka guldkorn jag tar med mig, bland mycket annat.

Därefter blickar jag framåt och visionerar inför året som komma ska, bland annat vad jag vill utveckla och ge näring åt, och så bjuds jag in att göra en liten tidsresa ett år framåt, fundera över var jag skulle vilja vara då i mitt liv. Jag brukar också välja ut ett nyckelord som får fungera som ledstjärna under året. Några av de ord jag har använt tidigare är frihet, balans och kärlek. Ibland hjälper de mig att ta beslut och se om jag är på väg i den riktning jag vill.

Att ge mig själv den här stunden, som brukar ta några timmar, är förutom att det är en väldigt mysig och inspirerande aktivitet, på något sätt en viktig signal till mig själv – att jag faktiskt tillåter mig själv den här reflektionstiden i mitt eget sällskap. Ett sätt – av många – att fånga upp den där lilla rösten inuti, den som kan vara svårare att höra i allt vardagsbrus, även om jag försöker ta mig små stunder att lyssna då också.

Nyårslöften vid årsskiftet är däremot inte riktigt min grej – för mig riskerar sådana att skapa prestationsångest, måstekänslor och besvikelse. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt, när det känns som att det är läge för det.

Så det där visionerandet jag gör och ledordet jag hittar på när jag jobbar med Unravel Your Year ser jag snarare som en liten önskelista – som jag skickar till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Det hjälper mig att (med Mark Levengoods ord i boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej) “puttra i rätt riktning”. Att helt enkelt synliggöra den där inre kompassen lite extra.

Men det finns ett löfte jag har gett mig själv många gånger, och som jag faktiskt verkligen skulle vilja uppmana dig också att ge dig själv (även om jag egentligen aldrig vill ge några råd). Det handlar om att så mycket du kan försöka lyssna på den där inre rösten som just du har inom dig, den som vet vad som är viktigt för dig – vad just du behöver för att må bra, utvecklas och komma till din rätt som människa. Låter det som ett vettigt litet nyårslöfte? Kanske om vi klär den i fårakläder och kallar den önskning i stället?

Och vill du få lite hjälp på traven, varför inte fortsätta att lyssna på Drömmen om Målajords poddavsnitt och Marias tankar för dagen. Kanske vill du också prenumerera på mitt inspirationsbrev, Brevet från Målajord som jag skickar var fjärde vecka, och som innehåller några reflektioner och något för dig som läser att reflektera över? Där får du också tips om nya blogginlägg och poddavsnitt. Du får dessutom min minikurs, Introduktion till den inre kompassen när du prenumererar. Och så förstås, om du själv vill testa Susannah Conways material så hittar du det här.

Vad tar du med dig från 2020 i form av lärdomar och guldkorn? Finns det något du skulle vilja släppa taget om? Och vad önskar du dig av 2021? Har du något nyckelord som du skulle vilja använda som ledstjärna under året?

Till sist vill jag önska dig en riktigt frid- och fröjdefull jul – som blir så bra den bara kan detta väldigt konstiga år!

Maria

Poddavsnitt 100. Drömmen om Målajord fyller fem – och hundra!

Published on 2020-12-232020-12-26 by MariaLeave a comment

Varmt välkommen till avsnitt 100, som är lite annorlunda än de vanliga poddsamtalen! Dels är det inspelat inför livepublik – om än en digital sådan – under den digitala poddfest, då vi firade Drömmen om Målajords femårsjubileum. I avsnittet får du veta vad det var som fick mig att starta en podd för drygt fem år sedan, varför den heter som den heter, hur jag har justerat Drömmen om Målajords kompassriktning genom åren, vad det är som driver mig att fortsätta, hur podden har påverkat mitt liv och hur jag tänker om framtiden. Det pratas också om måstemössor och borttappade livsdeviser, om samtal vid mikrofon som ett sätt att få bättre pejl på sina tankar och om den sköna kombinationen av goda förutsättningar och avsaknad av ansvarskrav.

Här är en länk till samtalet om att förverkliga drömmar i Lisa Moraeus podd Leva gott.

Här är en länk till Susannah Conways Unravel Your Year.

Förundran och mental miljövård

Published on 2020-12-21 by MariaLeave a comment

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Kan vi omfamna osäkerheten?

Published on 2020-12-19 by MariaLeave a comment

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”. Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Den sköna konsten att fira

Published on 2020-12-172020-12-16 by MariaLeave a comment

Celebrare necesse est

Att fira är nödvändigt. Med den livsdevisen växte jag upp. I min barndom firade vi allt som gick att fira. Inte på något obehagligt sätt, med alkohol eller så, utan mina föräldrar tyckte helt enkelt om att hissa flaggan, sjunga tillsammans och äta lite extragott fika – ofta tårta – av alla möjliga anledningar. Jag tror att vi utöver våra födelsedagar firade i stort sett varenda namnsdag, och då hade vi alla fyra tre namn var… Advent, jul och påsk innehöll förstås massor av firande med tanke på den kyrkliga kontext jag växte upp i.

Kanske är det på grund av min uppväxt jag själv också tycker så mycket om att fira. Jag märker att min man inte alls har samma barnsliga förtjusning över det här med att exempelvis äta lite annan mat till helgen än till vardags. Barnen berättar fortfarande gärna den i deras tycke roliga anekdoten om en helg för ett antal år sedan då jag var bortrest och de fick falukorv och makaroner till fredagsmyset och pommes frites till lördagsgodis.

Men jag tror att många av oss mår lite gott av att fira. Det där med att fira helger och bemärkelsedagar kan bidra till något som jag både bloggade om häromveckan och pratade om i mitt pinfärska poddsamtal med Fredrik Modéus – nämligen att skapa rytm och ritualer som ramar in våra liv på ett positivt sätt.

När jag fyllde femtio för två år sedan bestämde jag mig för att från och med nu och så länge jag lever alltid fira mina födelsedagar – som jag fortfarande både ser fram emot, njuter av och ser tillbaka på med värme – på precis det sätt som jag själv önskar. Hittills har det inneburit att jag gjort en liten minivandring med medtagen lunchmatsäck, ett rejält yogapass och i övrigt det jag den dagen haft störst lust till, vilket inneburit allt från sträcktittande på en bra teveserie till bokskrivande. Och så har dagen avslutats med en god hämtmatsmiddag och tårta med familjen.

Övriga familjen – barnen som går i skola och maken som jobbar som lärare – har inte samma möjlighet att styra över sina dagar om födelsedagen infaller på en vardag, som jag som är egenföretagare. Men vi applicerar i alla fall principen att den som fyller år får bestämma precis vad hen vill äta den dagen.

Vi har också en annan liten fin firartradition sedan ett antal år tillbaka, nämligen att under middagen göra en uppskattningsrunda, där var och en av familjens medlemmar får berätta om något de tycker om hos personen som fyller år den dagen. Det brukar bli en varm och vacker liten stund då vi – som annars bråkar precis som andra familjer – ger varandra en rejäl kärleksboost. Gissa om jag blev glad när min femtonåring berättade att hon och hennes kompisar på sin årliga adventsövernattning häromveckan (en annan liten fin firartradition) hade gjort en likadan uppskattningsrunda för varandra.

Jag tror också på att fira såväl små som stora framsteg när man kämpar med något som utmanar, inte nödvändigtvis bara när man lyckas, utan kanske precis lika gärna när man verkligen har försökt. Att helt enkelt vara lite extra snäll mot sig själv.

Och när jag pratar om att fira menar jag definitivt INTE att det innebär att äta tårta eller godis, det vill jag vara tydlig med, så jag inte blir anklagad för att vare sig uppmuntra till onödig konsumtion eller till ohälsosamma kostvanor.

Att fira kan ju handla om helt andra saker än mat. Att kanske belöna sig själv med ett ovanligt mysigt yogapass när man har ägnat en stund åt en tråkig men nödvändig arbetsuppgift. Att få se på ett avsnitt av sin favoritteveserie när man har tagit sig igenom ett stort tvättberg. Eller varför inte att lyssna på ett avsnitt av Drömmen om Målajord medan man sticker ut och springer för första gången på ett halvår?

Ikväll ska vi fira att Drömmen om Målajord fyller fem år och hundra avsnitt – med en riktigt mysig digital poddfest, till förmån för Sveriges Radios Musikhjälpen, som i år har temat ”Ingen människa ska lämnas utan vård.” Jag ser så mycket fram emot att få träffa en del av mina poddlyssnare! Det blir en liten incheckning med alla som deltar, livepodd med min kära poddklan och så hjälps vi alla åt att skänka pengar som hjälper till att rädda liv för människor som inte får den vård de har behov av och rätt till. Det tycker jag är ett himla bra sätt att fira!

Hur är din relation till firande – är det viktigt för dig och hur firar du helst? Finns det något du skulle vilja fira just precis idag?

Poddavsnitt 99. Att hitta tillbaka till de existentiella frågorna. Ett samtal med Fredrik Modéus

Published on 2020-12-162020-12-17 by MariaLeave a comment

I det sista avsnittet innan vi firar Drömmen om Målajords femårs- och hundraavsnittsjubileum får du lära känna Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, med en bakgrund som såväl skolpräst som forskare. Vårt samtal handlar bland annat om rytm och ritualer, om tron som en personlig relation och respekten för andras andlighet, om betydelsen av ett existentiellt hälsoperspektiv, om kyrkan som förvaltare och förnyare, om engagemang och solidaritet som tar sig nya uttryck, om inre och yttre hållbarhet, om kyrkans möjligheter att finnas som en resurs i ett omställt liv och om förundran som en grundläggande utgångspunkt i livet.

Drömmen om Målajord · 99. Att hitta tillbaka till de existentiella frågorna. Ett samtal med Fredrik Modéus

Ljusglimtar i decembermörkret

Published on 2020-12-132020-12-12 by MariaLeave a comment

Det är så mörkt nu, på flera olika sätt. Decembermörkret ligger som en tung filt över vårt land, även om jag bor i söder, där vi har så mycket mer ljus varje dag än längre norrut. Men det är mörkt när jag åker med familjen de dagar jag jobbar i stan, och det är mörkt när jag kommer hem igen.

Samtidigt är hela världen full av adventsljusstakar, lysande stjärnor, julgranar och ljusslingor i var och varannan buske. Jag njuter så kolossalt av den där milda belysningen som är så vänlig och välkomnande. Jag anstränger mig också för att varje dag tanka lite dagsljus genom en promenad, gärna på morgonen om det är möjligt. Under mina promenader har jag gärna sällskap av något fint poddavsnitt som blir ett annan sorts litet ljus i mörkret.

Den här veckan har jag flera morgnar lyssnat på Närvaropodden, avsnitt 69, där en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, är gäst på temat mystik. Samtalet handlar bland annat om att lyssna inåt för att vakna upp, städa upp och växa upp och därmed bli en helare människa. Det avsnittet vill jag varmt rekommendera, liksom mitt eget poddsamtal här på Drömmen om Målajord med Kajsa för några år sedan – det är nummer 17. Inspirerande poddar – liksom vacker julmusik – hör definitivt till mina ljusglimtar i decembermörkret.

I år skapar förstås pandemin ett stort mörker för många människor, inte minst för de som har få tillfällen till social samvaro i vanliga fall och där dessa kanske har blivit ännu färre i dessa tider. Samtidigt har jag sett så många fina exempel på små lysande tomtebloss av medmänsklig värme och uppfinningsrikedom det här året – Facebookgrupper där människor hjälper varandra, restauranger som hittar smarta lösningar för att bjuda på goda matupplevelser på coronasäkra sätt, streamade livekonserter och körer som klipper ihop fantastiska arrangemang. Häromdagen fick jag tårar i ögonen av Mäster Olofskörens fina pandemiversion av Misty Mountains Cold. Leta gärna upp den på YouTube.

Jag sörjer den uteblivna Luciastunden med Katedralskolans musikelever i Växjö domkyrka, som jag deltagit i nästan varje år sedan jag själv gick med i tåget 1984, men lokaltidningen sänder en alldeles färsk inspelad version och jag ser fram emot att delta i en Lucia-sing-along på nätet i eftermiddag. Så Lucia får sprida sitt ljus även i coronamörkret.

Boken jag skriver om anhörigskap handlar mycket om alla tunga och mörka tankar och känslor man kan hamna i som anhörig, men också om de positiva, ljusa sidorna som det kan innebära att vårda eller stötta en närstående.

Jag tänker ofta på hur mycket gott som har kommit ur alla svåra utmaningar jag själv har ställts inför, som utmattning, egen sjukdom och ett flertal tuffa anhörigskap. Jag skulle inte vara den jag är eller göra det jag gör om det inte var för allt mörker jag kämpat mig igenom. Jag skulle inte vara så tacksam över allt som är bra i mitt liv om det inte också hade funnits en mörkare klangbotten.

I världen i stort finns det förstås också ett enormt stort mörker. Det är så mycket som oroar, som går åt fel håll – med klimatet och den biologiska mångfalden, med främlingsfientliga och antidemokratiska krafter, med krig och terrorhandlingar, med konsumtionshets och ökad psykisk ohälsa.

Och samtidigt så är det ju så mycket som går åt rätt håll. Boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar av Joanna Macy och Chris Johnstone, som jag och min dotter har översatt, handlar om just det. Att verkligen se och erkänna mörkret – känna vår smärta för världen – men att också kunna hitta ljus och hopp, ett aktivt hopp, det som vi själva skapar genom våra aktiva val och handlingar för en bättre värld.

För det är ju så det är med livet, i allt mörker finns också glimtar av ljus. Det gäller bara att öppna våra ögon och se dem. Och ibland behöver vi skapa dem själva.

Hur är det med balansen mellan ljus och mörker i ditt liv just nu? Vilka ljusglimtar lyser upp din december?

Maria

Poddavsnitt 98. Livsriktningar, flexibilitet och engagemang. Ett samtal med Tessan Nordeman

Published on 2020-12-102020-12-17 by MariaLeave a comment

Välkommen till poddavsnitt 98, där du får träffa Tessan Nordeman – verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus och en av de mest sprudlande, levnadsglada, kreativa och samhällsengagerade människor jag känner. Vårt samtal handlar bland mycket annat om att våga ta de där första stegen utanför komfortzonen, om drivkrafter och världsförbättrande, om att hitta sina livsriktningar eller ledstjärnor och navigera mot dem, att tänka om när man upptäcker att man är på väg i fel riktning, om hållbarhet, engagemang och kreativitet i vardagen. Och så förstås: om vad ett slakterijobb på Island kan ha gemensamt med mina skrivhelger på Öland.

Drömmen om Målajord · 98. Livsriktningar, flexibilitet och engagemang. Ett samtal med Tessan Nordeman

Vem vill jag vara – för mig själv och andra?

Published on 2020-12-072020-12-06 by MariaLeave a comment

Häromdagen fick jag i en liten företagargrupp jag är med uppmaningen att försöka hitta metaforer som skulle kunna beskriva vem jag vill vara i mitt yrkesliv.

Först tyckte jag att frågan var svår, men när jag väl började fundera dök det upp en hel rad bilder, som beskriver en del av mina roller – som författare, föreläsare, kursledare, mentor, meditationsguide och så vidare. Smaka på de här:

– Jag är din livboj när du guppar runt i ett stormigt hav av tankar och känslor.

– Jag är fyrgubben som tänder fyrens lykta för dig att navigera mot.

– Jag är magneten som får din kompass att sluta snurra.

– Jag är trädet du kan krama för att boosta ditt immunförsvar.

– Jag är gnistan som tänder din sprakande inre eld.

– Jag är vaggsången som vaggar dig till sömns när dina malande tankar vill hålla dig vaken.

– Jag är den mjuka handen som stryker din kind och berättar att du duger precis som du är.

– Jag är näsduken som torkar din våta kind och viskar “This too shall pass”.

Jag tänker att de här metaforerna inte bara säger något om vem jag vill vara i mitt yrkesliv, utan också mer allmänt, vem jag vill vara som människa, helt enkelt. Någon slags riktningar att sträva mot i mina relationer med andra.

Strax efteråt lyssnade jag på en fin meditation med en av mina inspirationskällor, Björn Natthiko Lindeblad. Den handlade bland annat om självmedkänsla – att helt enkelt vara lite snäll mot sig själv. Och då kopplade jag ihop de där metaforerna jag hade hittat fram till med det perspektivet. Att de kanske säger precis lika mycket om vem jag vill vara mot mig själv.

För visst är det så att vi ofta ställer högre krav på oss själva än på andra, och dömer oss själva mycket hårdare än vi dömer andra. Jag tänker att vi kanske skulle behöva skruva lite på den där gyllene regeln, som finns uttryckt i många religioner och filosofiska läror. Den handlar ju om att vi ska behandla andra människor så som vi själva vill bli behandlade. Men kanske borde vi också tänka tvärtom. Att vi borde vara lika snälla mot oss själva som vi ofta är mot andra. Låter inte det som en rimlig tanke?

Vem eller vad vill du vara – för dig själv och andra? Kan du hitta några metaforer eller bilder som beskriver det?