Poddavsnitt 101. Att möta och att öppna handen. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

Foto: Malin Enestubbe

Här kommer årets första poddsamtal – nyårspodden med min vän Sara Norrby Wallin. Vi pratar om hur våra ledord från förra året har påverkat oss, vad vi tar med oss från 2020 i form av utmaningar och guldkorn och vad vi hoppas på för 2021. Det blir ett avsnitt om skiftena mellan väckarklocksfrihet och tidsramar, om utforskande samspel och kärlek – till sig själv och andra, om att utmanas av världsläget och av sin inre kritiska röst, om guldkorn i både familjen och på jobbet, om att skapa lättnad med lätthet, om kreativitet i pandemitider och mycket annat. Och så förstås om de ord vi har valt för det nya året.

En liten kärleksroman – i bloggform

Kärleksromanförfattare? Nej, det är nog inte riktigt min grej. Men här kommer en liten kärleksroman i alla fall, i bloggform, innan jag alldeles släpper taget om det där ordet, kärlek,som var mitt ledord eller mantra för 2020, och som jag just har pratat med min vän Sara om i årets första poddavsnitt (kommer snart i en hörlur nära dig!).

Vad kärleksmantrat har betytt för mig under det här året kan du höra om i podden ifall du är intresserad, men här skulle jag vilja dela med mig av en liten Facebookutmaning jag deltog i för några år sedan. Love my Partner hette den och gick ut på att under sju dagar lägga upp en bild och berätta om kärleken till den människa man lever tillsammans med.

Det hände något med mig under den där veckan jag deltog i utmaningen – jag fick liksom upp ögonen för min partner lite extra, och kärleken fick en välbehövlig boost. Kanske kan någon som läser bli inspirerad att göra något liknande? I så fall skickar jag över stafettpinnen till dig att använda precis som du själv önskar – alltifrån helt privat i en dagbok eller dina egna tankar till alldeles offentligt i sociala medier. Här kommer min lilla kärleksroman i bloggform!


Dag 1

Våren 1996 var jag – vid 27 års ålder, med en dotter på sex och efter två år som ensamstående mamma – redo att hitta kärleken igen. Jag såg för mig hur jag skulle träffa en lite äldre man, gärna med ett eget barn. I stället mötte jag Anders – som var 23 och just hade flyttat till Växjö från Alingsås för att leva studentliv – under kursen i litteraturvetenskap. Hjärnan sa Nej, men hjärtat sa Ja!


Dag 2

Att bli bonuspappa till en sexåring när man själv inte är mer än 23 är inte det enklaste, och att få ytterligare en vuxen i familjen att förhålla sig till kan vara komplicerat när man är liten. Men Anders och Sanna fann varandra snabbt. ❤️ Och tio år senare åkte de på Iron Maiden-konsert tillsammans, utan mig. ☺️


Dag 3

Alldeles för tidigt, efter bara ett och ett halvt år tillsammans – hittade vi vårt drömhus i Målajord. Men vi har aldrig ångrat oss. Många, många timmar har han lagt på att renovera, reparera, bygga badrum, glasrum, altan, vedbod och hönshus, den där gymnasieläraren i engelska och svenska som visade sig vara en fena på så mycket mer än det teoretiska. 🙂 Tack älskade för allt jobb du har gjort för att vi ska få ha det fint och mysigt härhemma! ❤


Dag 4

Den 10 juni år 2000 gifte vi oss i Sjösås gamla kyrka en dag med strålande sol, avslutad med en sen natt på Målajords altan där vi tittade på den inspelade em-fotbollsmatch vi missat under festen, tillsammans med en massa översovande gäster. 🙂 Jag som trott mig vara romantikern i den här familjen fick ompröva mina föreställningar rejält när vi bytte morgongåvor dagen därpå, och min käraste gav mig den fantastiska dikt han hade skrivit (själv gav jag bort ett par kalsonger och en Iron Maiden-skiva…). 😛


Dag 5

Första gången jag nämnde idén med gemensamma barn var Anders reaktion “Hur ska jag kunna ta hand om ett barn när jag knappt kan ta hand om mig själv?” (då hade han ändå lyckats bli färdig gymnasielärare och ägare till ett renoveringsobjekt på 250 kvadratmeter…). Sen blev det som så ofta när jag kommer med idéer: han grubblar ett tag och så säger han ja. Och så kom det – efter lite initialt trubbel – tre rödtottar med alltmer utspätt hårpigment, födda mellan 22 december och 15 januari. Att katter är fertila i mars har jag ju hört, men det är tydligen jag också… 🙂 Tack Universum, tack Anders! ❤


Dag 6

”Jag behöver prata med dig…” Han började närma sig 40 och i mitt huvud blixtrade bilderna förbi. Ville han skiljas? Ville han ta MC-kort och köpa en Harley Davidson? Ville han att vi skulle sälja allt vi äger och segla jorden runt? Nej, han ville fråga om det var okej att försöka sig på att göra en Klassiker! 😃 Ja, du älskling, om det är så du tänker hantera även dina kommande livskriser, så varmt välkommen! ❤

 


Dag 7

Sista bilden på min älskade är från i somras, då vi smet ifrån barnen en eftermiddag och åkte på folkmusikfestival i Tolg. Snart 22 år har vi klarat av tillsammans, med ups and downs, glädje och sorg, fest och vardag. På många sätt är vi som natt och dag, men vi har också många starka gemensamma värderingar och tankar om vad som är viktigt här i livet. Midsommarafton 2016 valde vi att förnya våra äktenslapslöften och jag avslutar med några av mina ord därifrån: “Med dig vill jag bli gammal och lite halvblind! ” ❤️


Ja, den här utmaningen har som sagt några år på nacken och i vår firar vi faktiskt 25 år tillsammans. Det ska vi fira – både på egen hand och (om coronan släpper taget) med familj och vänner. Länge leve kärleken och varmt välkommen att ta över stafettpinnen och boosta kärleken i ditt liv (som ju precis lika gärna kan handla om någon annan än en partner – ett barn, en förälder, ett syskon, en vän…)! Vilken kärlek vill du boosta?

Maria

Att njuta av resan

Idag körde jag in ved tillsammans med min man. Vi är ett bra team, men vi har helt olika förhållningssätt till hur vi packar våra skottkärror. Han gillar att få med så mycket som möjligt i varje kärra, staplar högt och kör tungt. Jag gör precis tvärtom, staplar mycket mindre och går hellre många gånger – för att slippa tunga lass och risken att vedträna ramlar ur kärran på väg till pannrummet (det är sjukt irriterande, eftersom de alltid lägger sig framför hjulet så att man inte kan fortsätta köra utan att ställa ner kärran och plocka bort dem).

Det här fick mig att reflektera över hur olika vi människor förhåller oss till en massa saker i livet, och jag insåg att jag skiljer mig från en del andra på så sätt att jag där många är fokuserade på mål och resultat är mycket mer intresserad av processen – själva resan. (Det finns ingen klockren koppling till min och min mans olika sätt att köra ved här, men det var vid skottkärran det här blev tydligt för mig.)

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag en vinterbadare, eller ja, i alla fall en vinterbadar-wannabe. Jag har inspirerats av alla bilder på Facebookvänner som kastar sig hej vilt i iskalla vatten och läst om hälsoeffekterna av kallbad, och ännu mer sugen blev jag efter mitt poddsamtal med Karolina Wiell, som ägnat sig åt vinterbadande såväl privat som professionellt (i sin avhandling Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949).

Men jag märker att mitt sätt att närma mig det här området är lite annorlunda än många andras. Jag tar nämligen väldigt små steg mot mitt mål (om jag ens ska kalla det ett mål, jag vet i alla fall inte riktigt vad det målet i så fall är – att doppa hela mig, att stanna i vattnet en viss tid, att hitta någon slags återkommande rutin?). Först ta tofflorna över snöpudrad altan till det varma utomhusbadet. Sedan plaska lite med fötterna i kallt vatten – från klipporna vid Målajordssjön. Därefter springa till sjön och så skutta i med vatten upp på vaderna, följt av en ny springtur och vatten över knäna. Igår cyklade jag från kontoret i city för att tillsammans med en vän testa en brygga en bit utanför stan. Den här gången vågade jag doppa mig upp över bakdelen – två gånger dessutom. Min kompis, som vinterbadade för första gången, vågade däremot kasta hela sig i böljan på direkten.

Och där har vi den där skillnaden. Det går mycket långsammare för mig än för de flesta andra. Jag märker att omgivningen gärna vill pusha på mig  med kommentarer som “Bara påt!”, “Är det inte bättre att få det gjort än att dra ut på plågan?” och “Så här gör du, bara i!”. Det är ju roligt att mitt vinterbadsexperiement engagerar, men jag känner samtidigt att “Tack, men nej tack!”. Jag vill göra det här på mitt sätt (det är ju inte för inte den här bloggen handlar om att följa sin inre kompass…). 😉

Mitt sätt att skapa förändring är oftast (inte alltid) att ta ett litet steg i taget. Så gjorde jag när jag avvecklade mitt liv som tryggt statsanställd för att bli egenföretagare – jag startade företag vid sidan av min tjänst, gick ner till 75%, till 65%, till 50% och tog till sist heltidstjänstledigt innan jag sa upp mig. Så har jag gjort med min odling – omvandlat en liten (ibland lite större) bit av trädgården (från gräsmatta till bäddar) i taget, år för år – till skillnad från exempelvis min poddgäst Sara Bäckmo vars bästa nybörjartips är: “Börja stort direkt!” Och med yogan har det varit samma sak. Idag yogar jag i princip varje dag, men det har tagit väääääldigt lång tid att komma dit. Från lite barndsomsyoga till några kurser mellan tjugo och trettiofem till att upptäcka Yoga with Adriene för kanske sex år sedan och delta i hennes 30-dagarsutmaningar i januari varje år (med sporadiskt yogande under övriga året) till att i år äntligen hitta en daglig rutin som liksom prioriterar sig själv.

Ett annat exempel, som visserligen inte riktigt handlar om förändring men om processtänk, är skrivandet. Medan jag hör många författare sucka och stöna över hur jobbig den kreativa processen är, hur mycket vånda de måste utstå för att komma till det där MÅLET  – den färdiga boken – har jag en helt annan upplevelse. Jag älskar (nästan) varje minut av skrivandet (okej, kanske inte tionde korrekturrundan…). Visst är det fantastiskt att hålla den färdiga boken i min hand, men det absolut bästa i mitt skrivande är just … att skriva.

Och det som blev tydligt för mig idag vid skottkärran är det där med var fokuset ligger. För mig är inte det viktigaste att bli en jätteduktig vinterbadare eller en superyogi som kan slå knut på sin kropp, att skriva den perfekta romanen eller att vara hundra procent självhushållande. Det är väl därför jag också tilltalas så mycket mer av livsriktningar (som vi pratar om inom ACT) än av (mer eller mindre SMARTA) mål. Det är processen, vägen, som lockar mig mest – att testa mig fram, prova vad som funkar för just mig och framförallt: att njuta av resan! Möjligen är några av er som följer mig lite som jag – och då hoppas jag att ni också ska våga stå stadigt i ert sätt att pröva er fram. Kanske möts vi rentav vid badbryggan en frostnupen vinterdag?

Maria