Tillbakablick: Klokskaper från mina yogalärargäster

För ett par år sedan gjorde jag ett antal tillbakablicksinlägg där jag samlade tidigare poddavsnitt utifrån olika teman. Det blev sex stycken: “I poddtoppen” (alltså de mest lyssnade avsnitten), “Poddar med världsförbättrarfokus“, “Poddgäster som bygger vår framtid” (alltså mina yngsta poddgäster), “Med ett välfyllt bagage” (alltså mina äldsta och mest erfarna poddgäster), “Byta bana” och “Med skapande i fokus“.

Drömmen om Målajord yoga
Foto: Patrick Hendry, Unsplash

Nu blev jag sugen på att återigen vittja min stora skattkista av poddsamtal med en tematisk utgångspunkt, så här kommer några nya tillbakablickar. I den första har jag samlat på klokskaper från de yogalärare som varit gäster i podden.

Cina Persson, Drömmen om Målajord avsnitt 10Den första var Cina Persson, som sorgligt nog gick bort alldeles för tidigt, ett par år efter att vi träffats. Det jag minns särskilt tydligt från vårt samtal var för det första Cinas upplevelse av att yogan fick henne att våga möta sin smärta och hitta tillbaka till livet igen efter att ha drabbats av en ryggskada som lett till stora fysiska begränsningar. För det andra var det hennes starka övertygelse om att yoga är något som funkar för alla – kan du inte sitta eller ligga på golvet kan du yoga sittande på en stol. Och för det tredje var det hennes stora önskan om att sprida yogan till våra barn, som ett verktyg för att hitta lugn och ett eget inre rum i en värld med högt tempo, mycket aktivitet och många intryck. Du kan lyssna på några guldkorn ur vårt samtal i Drömkorn nummer 10 eller på hela samtalet i avsnitt nummer 10.

Maria Ståhl, Drömmen om Målajord avsnitt 51Yogalärare nummer två var Maria Ståhl, som jag lärde känna i yogastudion, där jag älskade hennes klasser som alltid inleddes med en stunds reflektion utifrån ett specifikt ämne, och ofta med ett litet medskick ur någon inspirerande bok. På senare år har vi också förenats i vår gemensamma kärlek till skrivandet. Det var Maria som tipsade mig om meditationsläraren Tara Brach, vars kurs i meditation och mindfulness jag deltog i för några år sedan, vilket inspirerade mig att börja lägga ut meditationer på Insight Timer (där Tara också har många fina sådana). Jag tror att det viktigaste jag tog med mig från poddsamtalet med Maria var påminnelsen om att yoga är så mycket mer än det som händer på yogamattan, det är ett förhållningssätt till hela livet. Det handlar om närvaro, acceptans och intentioner och har många paralleller med ACT (Acceptance and Commitment Training) som jag är utbildad i och som går som en röd tråd genom såväl mitt privatliv som det jag sysslar med professionellt numera. Du kan lyssna på hela poddsamtalet med Maria i avsnitt 51.

Ulf Wallgren, Drömmen om Målajord avsnitt 59Den tredje yogaläraren jag mötte i podden var före detta nyhetsankaret Ulf Wallgren som jag tillbringade tre intensiva timmar med i yogastudion i Stockholm där han arbetar. Ulf tröttnade på pressen i mediavärlden och skolade om sig, efter att själv ha mött yogan i samband med stresshantering. En sak, bland många andra, som jag tog med mig från vårt samtal, är vikten av att ge sin inre röst tid att höras. Att vi ibland har så bråttom med att komma fram och hitta rätt. Det tog Ulf – precis som mig – många år att hitta den där inre kompassen som hjälpte honom att våga stå upp mer för sig själv, sätta gränser och känna efter vad han ville med sitt liv. Och han menade att det var yogan som hade hjälpt honom dit. Mitt långa poddsamtal med Ulf hittar du i avsnitt 59.

Linda Wikström, Drömmen om Målajord avsnitt 75Fjärde gången en yogalärare gästade Drömmen om Målajord var när jag fick besök av Linda Wikström, som länge drivit den yogastudio där jag yogat mest genom åren. Linda och jag pratade om att bland annat sociala medier ibland kan förmedla bilden av yoga som ett ouppnåeligt ideal  – vackra, smala, smidiga människor i avancerade positioner i solnedgångar på stränder – snarare än som en vardaglig praktik och inställning till livet som alla vi människor har tillgång till. Något annat jag påmindes om i vårt samtal är att försöka slappna av och ha tillit till att det vi längtar efter kan bli verklighet utan att vi själva styr varje steg i processen – svårt men väsentligt, har jag lärt mig. Samtalet med Linda hör du i avsnitt 75.

Vanja Bengtsson, Drömmen om Målajord avsnitt 89Vanja Bengtsson är min femte yogalärare på besök i podden. Vi pratar mycket om Vanjas resor över världen och vad hon har lärt sig av de olika kulturer hon har mött, och som hon både har krockat med och inspirerats av, bland annat under en yogalärarutbildning i Indien. Något som Vanja fått med sig från sina resor – och som jag tar med mig från vårt samtal – är en strävan efter att kombinera självsäkerhet (en viss sådan behöver man ju  ha för att kunna utbilda, vägleda eller inspirera andra människor) med ödmjukhet, för att kunna ha förståelse för och känna empati och medkänsla med de människor man möter. Du kan lyssna på hela samtalet i avsnitt 89.

Manereia Hanuman, Drömmen om Målajord, avsnitt 93Allra sist i min lilla yogalärarodyssé är mötet med Manereia Hanuman (eller Magnus Hjortstam, som somliga känner honom som) i yogastudion som han har byggt hemma i sin lada. Manereia är en av de många poddgäster som har gått igenom något betydelsefullt – i det här fallet en utmattningsdepression följd av en omvälvande andlig upplevelse – och kommit ut på andra sidan med en annan inställning till livet och nya verktyg att möta det med, bland annat meditation, yoga och mantrasång.  Vi pratar också om att lägga märke till och våga följa de där små “vägskyltarna” (eller “ledtrådar på en skattkarta”, som jag brukar kalla dem), som hjälper oss att hitta vår egen livsväg, i stället för att alltid följa den väg som samhällets normer och andras förväntningar stakar ut åt oss. Samtalet med Manereia finns i avsnitt 93.

Jag hoppas att du hittar något här som du blir nyfiken på och vill utforska vidare. Varmt välkommen att botanisera i Drömmen om Målajords yogalärarland!

Maria

Poddavsnitt 103. Hur hittar jag det goda samtalet? Poddklanen reflekterar, #9

Foto: Thomas Lissing

Välkommen till årets första poddklanssammanträde, den här gången med Ulrika Persson som gäst och det goda samtalet som tema. Det blir ett avsnitt om såväl struktur och ramar som kreativitet och lekfullhet, om att få syn på både sig själv och någon som står en nära i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat.

Från tapetval till anhörigskap – när behövs min inre kompass?

En inredare i min bekantskapskrets berättade på Instagram att en vanlig fråga hon får från kunder som hon hjälper att skapa en mysigare hemmiljö är ”Vad är trendigt just nu?”.  Hennes svar brukar vara ungefär att “det viktiga är att hitta det som gör DIG glad att mötas av i ditt hem. Om det är beige väggar eller blommiga tapeter som är ”inne” just nu spelar ju mindre roll. Omge dig med sådant som DU tycker är vackert och som ger en härlig känsla i magen. Då blir det rätt!”

Inlägget gjorde mig mest glad och lite ledsen. Glad över inredarens svar – hon pratar ju om DEN INRE KOMPASSEN! Och lite ledsen över att det här är en vanlig fråga. Att så många verkar bry sig mer om vad som är trendigt – alltså om normer, förväntningar och andras tyckande – än om vad de själva gillar att omges av i det där hemmet som de flesta av oss ändå tillbringar ganska stor del av våra liv i, inte minst i dessa tider. Själv har jag nyss inrett ett alldeles eget skriv- och yogarum i vårt hus – sedan tonårssonen flyttade ut – där jag fått gå all in och verkligen känna efter hur jag vill ha det. Inte en enda ny pryl och definitivt inga inredningstrender så långt ögat når. 🙂

Det där Instagraminlägget påminde mig om hur många sammanhang det finns i våra liv där vi har nytta av att vi tränar oss på att följa vår inre kompass. Det är kanske lätt att tänka att det framförallt handlar om de stora vägskälen och livsavgörande besluten. I en artikel i Allers som jag blev intervjuad för häromsistens är det just sådant som jobb och relationer man framförallt fokuserar på.

Men det finns ju också en massa andra områden där vi tar beslut om olika saker, inte minst de där små vägskälen i vår vardag: Ska jag gå på fest i helgen (okej, nu pratar jag om icke-coronatider) eller ha en hel lugn hemmahelg i mysbyxor? Behöver jag verkligen det här klädesplagget som jag blev så sugen på att köpa? Ska jag gå den där kursen som jag egentligen inte har tid (eller råd) med men som skulle vara så kul? Ska jag ta ett pass på yogamattan/åka och träna /gå en promenad eller är det jag behöver bäst just i kväll att ligga i soffan framför en film? OCH VILKA TAPETER SKA JAG VÄLJA NU DÅ?

I mitt arbete med boken om anhörigskap har jag valt att ha med ett stycke om den inre kompassen. Dels skriver jag om hur jag ser en skillnad mellan mitt eget välmående i anhörigskapet när min mamma var demenssjuk och nu i anhörigskapet till min son och att jag tror att det till viss del (även om det inte är hela förklaringen) har att göra med att jag har blivit bättre på att följa min inre kompass och därmed leva ett liv (inte minst jobbmässigt) som ger mig betydligt mer energi än det jag levde under mammas sjukdom.

Men jag skriver också om att följa sin inre kompass genom att få vara anhörig på sitt eget sätt. Det finns sällan några rätt eller fel, och det blir ofta bättre om jag själv får välja hur jag vill ta mig an anhörigskapet. Det kan exempelvis handla om huruvida jag vill gå ner i tjänst (eller helt sluta jobba) för att finnas till mer för min närstående, kanske som personlig assistent, eller om jag funkar bättre och kan vara ett bättre stöd genom att ta mer hjälp utifrån (exempelvis med hemtjänst, personlig assistans eller korttidsboende). Så här skriver Ulla Waldenström i boken Sista året med Carl-Axel om sitt sätt att förhålla sig till anhörigskapet i samband med sin mans sjukdomstid och död:

Jag tror att jag har lyssnat till mitt inre, att jag har balanserat väl mellan att vara hos dig och att sköta mitt arbete. När jag upplevde sjukdomslivet som alltför tungt arbetade jag mer, när arbetet var pressande minskade jag arbetstiden. Jag lämnade över allt ansvar för min demenssjuka mamma på min bror och besökte inte mina föräldrar på ett halvt år. Min pappa förstod och ställde inga krav. Jag avskärmade mig från alla sociala kontakter som jag inte själv hade nytta av.

Andra exempel på hur jag som anhörig kan ha nytta av att känna efter vart min kompass pekar är i fråga om vilket stöd jag har bäst nytta av – en individuell terapeut, en anhöriggrupp eller kanske bara vänner med lyssnande öron och varma famnar – och om jag hämtar mycket energi av att engagera mig i en anhörigfråga på min fritid eller om det bästa jag kan göra med min tid är att vila.

Att förutsättningarna att välja sedan kan se väldigt olika ut för oss människor, såväl från person till person som i olika faser i livet, inte bara i anhörigskap utan i livet i stort, är jag fullt medveten om. Ibland kan faktiskt en situation med tydliga ramar som tillåter väldigt lite valfrihet (och för en utomstående kanske kan upplevas som klaustrofobisk) skapa ett lugn som också ger en känsla av frihet – den i att slippa välja – som jag en gång bloggade om efter ett samtal med en kvinna som är anhörig till en svårt sjuk man. Den tanken bekräftades i min senaste poddintervju, med Anna Pella, som har fått ompröva sin syn på livskvalitet och inre kompasser sedan hennes dotter Agnes föddes med en svår hjärnskada för snart arton år sedan, och hennes möjligheter att välja begränsades på många sätt. Hennes kompass har i stället kommit att rikta in sig på vad som är möjligt och, framförallt: vad som är viktigt – på riktigt.

Så oavsett hur våra förutsättningar ser ut tänker jag att svaret på frågan “När behövs min inre kompass?” är: “Alltid!”. Jag tror helt enkelt att jag mår bättre, kommer mer till min rätt och i större utsträckning orkar vara en god kraft i världen om jag lite oftare vågar lyssna på den där inre rösten – i alltifrån tapetval till anhörigskap.

Har mina tankar väckt någon fundering hos dig? Finns det några områden i ditt liv – i stort eller smått – där du skulle vilja utforska vartåt din inre kompass pekar, just nu?

Maria