Poddavsnitt 104. Nu är det dags att ge av dina gåvor till världen. Ett samtal med Ulrika Persson.

Ulrika Persson, A Seasoned ConnectionHär kommer poddavsnitt 104 – ett samtal med Ulrika Persson, alldeles nystartad företagare med fokus på att hjälpa kvinnor att hitta tillbaka till naturen, till sig själva och till andra kvinnor. Ulrika berättar om sin stundtals ganska utmanande livsresa, kantad av bland annat utmattning och på senare år ett kämpigt anhörigskap – vilket också har tydliggjort hennes kompassriktning. Vi pratar bland annat om ohållbara system och vägen ut ur dem, om inspirationskällor och förebilder, om hur det kan gå till att praktisera hos ensamföretagare och om rädslan för styrka. Och så får du veta hur en superhjältemantel kan användas på ett sätt som man kanske inte tänker på i första taget.

Här är länkar till de inspirationskällor som nämns i programmet:

Kompassnavigerande i lust och nöd

Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? var frågan vi ställde oss i det allra första avsnittet av “Poddklanen reflekterar”, som jag återvände till häromdagen inför ett inlägg om samlade klokskaper från poddklansavsnitten. Det kan ju vara lätt att förledas att tro att det här med att följa sin inre kompass innebär att ständigt glida omkring på en smaskig räkmacka, tvärsäker i alla vägskäl och med lustfanan konstant vajande.

Jodå, visst kan det vara så där härligt ibland. Hjärtat spritter och visar vägen, och kanske killar det i magen men det finns ingen riktig tvekan och jag kastar mig in i spännande projekt, får just det stöd jag behöver längs vägen och känner att jag kommer till min rätt på alla sätt. Lite samma känsla som min dotter Sannas sex år gamla Instagraminlägg förmedlar från tiden då hon reste världen över med hjärtat som vägvisare: “I love how the challenges of travelling come in all shapes, and how I’ve started searching for them instead of hiding from them”. Utmanande, javisst, men roligt och spännande!

I andra sammanhang är det helt andra saker det handlar om, små vardagsbeslut som kan verka triviala men som ändå blir viktiga i det långa loppet (alltifrån vilka tapeter jag ska välja till vem jag vill vara som anhörig, som jag bloggade om nyligen).

Men det finns också tillfällen då kompassen utmanar mig ordentligt, då det på ett eller annat sätt gör ont och/eller krävs mod (alltså att jag går emot min rädsla) att gå i den riktning som känns rätt för mig. I förra veckan upplevde jag en sådan situation då jag fick en förfrågan om ett uppdrag (från universitetsvärlden, den jag lämnade för mer än åtta år sedan). Först kände jag mig lite smickrad över att mitt akademiska bäst-före-datum tydligen inte var helt passerat, det skulle kanske vara lite kul ändå och dessutom kännas bra att kunna hjälpa till. Pengar är ju också alltid välkomna när man som jag har valt att ägna en så stor del av mitt yrkesliv åt sådant som ger väldigt lite eller inget alls. Och samtidigt: jag har ju lämnat den världen! Dessutom har jag en bok att skriva klart, poddar att spela in, en kurs som ska uppdateras, en massa odlingar och en del andra små uppdrag den här våren … Hallå, kompassen, var är du?

Något jag genom åren har lärt mig är att aldrig säga ja direkt, om inte något känns alldeles fullkomligt självklart från första början, “a heartful YES”, liksom. Jag sov på saken, kände mig fortfarande osäker när jag vaknade och bad om mer information för att kunna ta ett välinformerat beslut (jag kopplade alltså in hjärnan en sväng i hjärtarbetet). När informationen kom var det ingen tvekan längre. Med dokumenten från universitetet kom ångestklumpen jag så ofta vandrat runt med där i korridorerna som ett brev på posten. Den inre rösten skrek nu högt och tydligt: NEJ, NEJ, NEJ! Tack, då var första steget avklarat.

Och vad hände då? Jo, nu gick skuld- och skammaskineriet igång. Om jag säger nej lämnar jag dem i sticket. Nu när uppdragsgivaren har tagit sig tiden att skaffa fram mer information och allt. Så kan jag väl inte göra. Efter en stund i skamvrån påminde jag mig om det jag har pratat med flera poddgäster om, nämligen att ibland innebär att följa sin inre kompass att man gör andra människor besvikna. Nu handlade ju detta inte om liv och död, precis, men det tog ändå en stund innan jag vågade trycka på knappen och sända mitt “Tack, men nej tack!” ut i cyberspace, inklusive en ärlig förklaring i stället för någon svamlig bortförklaring. Att säga nej är att säga ja – till det jag är här för att göra.

Foto: Markus Spiske, Unsplash

Min kära kontorskompis Sara, som hörde min vånda, frågade innan jag skickade mitt svar: “Ska jag hålla dig i handen när du trycker?”. Det var metaforiskt förstås – här hålls ju inga fysiska händer i coronatider – men bara den lilla gesten bidrog till att jag vågade. Och jag blev än en gång påmind om hur bra det är att kunna “bolstra upp” eller “ordna det för sig” (som vi två brukar kalla det) när man ska till att göra något som är svårt, jobbigt, obekvämt, tråkigt … Jag bet på mina (återigen metaforiska) naglar i någon timme innan svaret kom: “Det är HELT OK! Jag blir inte ett dugg sur, utan förstår precis. Du ska absolut inte ta på dig något som du får en klump i magen av. Tänk inte mera på det.”

Och så blev jag påmind om det som Björn Nathiko Lindeblad brukar säga: “Tro inte på allt du tänker.” Nej, än en gång hade jag i mina tankar målat upp en bild som inte stämde. Och även om den hade gjort det så hade det inte varit rätt att tacka ja till något som så uppenbart inte var det jag skulle göra.

Foto: Pawel Czerwinski, Unsplash

Tack hjärtat – och hjärnan – för vägledningen! Tack för modet att lyssna på den! Tack Sara för den metaforiska handen! Och tack för att jag både fick en nyttig övning i att leva som jag lär och för att mitt nej togs emot med vänlighet och medkänsla!

Har du övervunnit en rädsla eller annan jobbig känsla för att följa just din kompass på sistone?

Maria

PS. När jag nu ändå var igång och utmanade mig så passade jag på att boka in en tid för näspiercing tillsammans med min sextonåring. Ett impulsbeslut byggt på 27 år av längtan. Så kan det gå.

Tillbakablick: Klokskaper från mina omställargäster

Som ni som följer mig vet är omställning till en grönare, skönare och på alla sätt mer hållbar värld något jag brinner för, och det är också ett tema som återkommit i många av mina poddintervjuer. I den här tillbakablicken tänkte jag återvända till några av de gäster jag pratat omställning och hållbarhet med, även om det är ett ämne som varit på tapeten i många fler poddavsnitt.

Så här kommer nu min lilla Omställarodyssé!

Den första omställare jag tänkte plocka upp är Fredrik Warberg från Tidsverkstaden, som arbetar med hållbarhetsfrågor utifrån ett livskvalitetsperspektiv. Något jag tog med mig från vårt samtal är vikten av att inte bara fokusera på hur vi behöver ställa om våra vanor och yttre förhållningssätt i fråga om miljön, utan att reflektera över vad som är viktigt på riktigt för oss (det är ju sällan statusprylar och liknande), och på det viset komma fram till sätt att leva som är mer hållbara såväl för oss själva som för jordklotet. Du kan lyssna på hela samtalet med Fredrik i avsnitt 28.

Min andra omställargäst heter Amanda Martling och har länge varit engagerad i Omställningsnätverket, samtidigt som hon jobbar med hållbar utveckling på Region Väst. Det var genom boken Sånger från jorden, som Amanda varit med och skrivit, som jag för första gången stiftade bekantskap med begreppet “aktivt hopp” – som jag senare översatt en hel bok om. Det handlar om att inte bara “hoppas på det bästa” utan att vi själva kan ta små steg för att bidra till att skapa den framtid vi vill se – och att vi kan ha himla roligt i det arbetet, ett budskap som Amanda är så bra på att förmedla. Samtalet med Amanda hittar du i avsnitt 40.

Omställargäst nummer tre var gurun själv, det internationella Omställningsnätverkets grundare Rob Hopkins, som besökte Växjö för att föreläsa på den nationella omställningskonferensen som jag var med och arrangerade 2017. Två grundbultar i Robs arbete är att använda vår fantasi för att föreställa oss och sedan arbeta för den värld vi drömmer om, liksom att sprida inspirerande exempel på bra omställningsinitiativ. Och precis som Amanda är inne på kan vi göra detta i trivsam gemenskap. Det svenska Omställningsnätverkets slagord är just “Mer fest än protest!”. Livepodden med Rob finns inspelad i avsnitt 55.

Foto: Jeanette Andersson

Även om jag var lite starstruck över att få möta Rob Hopkins – en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer – så var det nog ännu mer av den varan när jag fick träffa artisten Stefan Sundström, vars musik har betytt så mycket för mig i många år. Stefan är inte bara musiker utan även miljökämpe, odlare, solenergiinspiratör, krönikör i Dagens ETC och författare. Samtalet med Stefan påminde mig om att vi alla kan bidra till den stora omställningen på vårt eget sätt – Stefan med odling, musik, krönikor och böcker – och jag med bland annat den här bloggen och podden. Vårt samtal hör du i avsnitt 57.

Nästa omställare heter Erik Malm, en god vän till mig som för några år sedan bestämde sig för att under tre månader släppa taget om lönearbete för att på olika sätt försöka bidra till en bättre värld genom projektet med den passande titeln Jag har tid. Jag blir verkligen inspirerad av människor som vågar gå bortom ramar, normer och förväntningar om hur vi tillbringar vår tid för att få göra något utifrån hjärtat, något som känns riktigt viktigt och spännande. Vi är ganska lika i det, Erik och jag, tror jag, vi följer helt enkelt vår inre kompass, som pekar mot ett liv som är hållbart för både oss själva och planeten. Vill du veta mer om Eriks spännande tankar ska du lyssna på avsnitt 58.

Meteorologen Martin Hedberg är min sjätte omställargäst. Han har ett förflutet på bland annat SvT, men jobbar idag helt och hållet med klimatfrågan, och på tal om det där med att hitta sitt sätt att bidra så gör Martin också det. Utifrån sin omfattande kunskap föreläser han för många stora organisationer, och han gör det väldigt bra – det har jag själv haft förmånen att se. Det viktigaste jag tog med mig från mitt samtal med Martin var påminnelsen om att omställningen till en mer hållbar värld inte behöver innebära en massa uppoffringar, utan att ett omställt liv kan vara ett mycket rikare liv, fast i andra termer än pengar och ägodelar. Vårt samtal hör du i avsnitt 62.

Foto: Abigail Sykes

Av alla mina omställargäster är kanske Mimmi och Daniel Edlund Lowejko de som allra mest personifierar “omställning i praktiken”. De lämnade en stressig och ohållbar livsstil för att bygga ett helt nytt liv, och idag driver de tillsammans cateringfirma och lantkafé där hållbarhet genomsyrar allt deras arbete – som de berättar om på Facebook och Instagram under namet “Omväxling”. Mimmi och Daniel inspirerar mig att fundera över vad som verkligen är viktigt och hur jag själv kan leva så hållbart som möjligt, bland annat genom den mat jag väljer att äta. Lyssna på vårt samtal i avsnitt 78.

Foto: Harald Nilsson

Och så till sist: Johanna Stål, chefredaktör för Camino Magasin, en av Sveriges största hållbarhetstidningar. Det viktigaste jag tar med mig från vårt samtal är nog precis som i det första avsnittet jag nämnde, betydelsen av att arbeta med såväl yttre som inre omställning mot en mer hållbar värld. Vi behöver tekniska lösningar och konkreta vägar till en förändrad livsstil, men också nya sätt att förhålla oss till världen och livet. I boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv ger Johanna massor med idéer till hur vi kan förändra såväl i praktik som i förhållningssätt, och vårt samtal kan du lyssna på i avsnitt 81.

Jag hoppas att du hittar något här som kan väcka din nyfikenhet och kanske få dig att fundera över på vilket sätt just du vill bidra till den stora omställningen. Vilka små steg kan du ta i din vardag? Finns det något sätt för dig att inspirera andra genom att göra det du gillar och är bra på?

Maria