Månad: april 2021

Rädslan och kärleken

Published on by MariaLeave a comment

Den här våren har jag ägnat en hel del tid åt att utforska en känsla som på många sätt har styrt mig genom livet. Det handlar om rädsla. Rädslan kan förkläda sig i många olika emotionella skepnader (som oro, ångest, nervositet, bristande självförtroende/självkänsla) och dyka upp i alla möjliga (såväl professionella som privata) sammanhang, men jag har upptäckt att i grund och botten handlar den om samma sak: att det finns något jag riskerar att förlora.

Rädslan för att inte duga – som hos mig ofta tar sig uttryck i prestationsångest – kan handla om att förlora anseende, respekt eller kärlek. Jag vet att den här rädslan är något jag fått med mig från barndom och tonårstid, av föräldrar som premierade den “duktiga flickan” Maria och klasskompisar som av oklar anledning (kanske just för att jag var så där “duktig”) mobbade och frös ut mig: sa att jag var ful, att mitt hår hade fel färg, att jag luktade illa (trots att jag duschade varje dag) eller att jag var mallig.

Rädslan för att förlora det vi älskar kan handla om våra nära vänner och familjemedlemmar. Jag förlorade min pappa innan jag fyllt trettio, min mamma i en svår demenssjukdom och med tre av mina fyra barn har jag snuddat vid döden (genom självskador och ett drunkningstillbud). Kanske har jag inte förstått förrän nu hur mycket det här kan ha påverkat mig.

Foto: Sanna Östergren

Rädslan för att förlora något vi älskar kan också ha att göra med vår kärlek till den här ofantligt vackra planeten och allt levande, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Jag har på senare år haft ångestfyllda perioder då jag verkligen känt den där smärtan för världen som Macy och Johnstone beskriver, inte minst under den torra sommaren 2018, då klimatförändringarna blev så väldigt påtagliga och närvarande här ute på landet.

Rädsla kan ha att göra med att förlora det som känns tryggt och hemvant, något som exempelvis hindrar många från att lämna ett jobb eller en relation som de egentligen är färdiga med. Här har rädslan inte styrt mig så mycket, utan jag har vågat ge mig ut på nya okända stigar, exempelvis när jag lämnade min fasta anställning och trygga ekonomi för det betydligt mer osäkra livet som egen företagare.

Foto: Peter Conlan

Men även om rädsla ibland kan ha vissa positiva konsekvenser – som att jag skärper till mig inför en föreläsning eller gör en livsstilsförändring som ger mindre klimatavtryck (som när jag bestämde mig för att sluta flyga eller börja odla i större skala) är den ingen bra drivkraft i det långa loppet. Det konstaterade vi i det åttonde avsnittet av Poddklanen reflekterar i höstas. De senaste åren har jag vid några tillfällen också fastnat i rädsla som påverkat mig i vardagen – vilket fick mig att efter tjugo år återvända till terapisoffan.

I vårens samtalssessioner – som har kommit att handla ännu mer om föräldra- och anhörigskap än om jobbrelaterad prestationsångest som jag egentligen sökte mig dit för – har jag både pratat mycket om min rädsla och fått öva på att verkligen uppleva den. Och jag tror att jag har kommit en bit på väg mot en mer naturlig relation till den här känslan – på samma sätt som jag möter exempelvis ilska och sorg (som inte alls är lika problematiska känslor för mig). Jag går in i känslan när den dyker upp, är verkligen där och låter den sedan klinga av, utan att fastna.

Och när jag inte låter rädslan styra mig kan jag i stället använda kärleken som drivkraft. Då kan jag försöka leva hållbart av kärlek till planeten snarare än av rädsla för det som händer med den. Jag kan ge en bra föreläsningsupplevelse utifrån en kärleksfull önskan om att ge något till mina åhörare snarare än av rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Och jag kan låta mitt föräldraskap styras av kärlek snarare än av rädsla för att inte duga som mamma och anhörig.

Maria

Tillbakablick: Klokskaper från Poddklanen

Published on by MariaLeave a comment

Hösten 2018 kom jag på att jag förutom att bjuda in en massa nya inspirerande gäster till min podcast också vill göra djupdykningar i olika frågeställningar, gärna sådana som mina lyssnare funderar över, tillsammans med två av mina allra klokaste vänner, Sara Norrby Wallin och Lisa Moraeus. Sedan dess har det blivit inte mindre än nio avsnitt med min “poddklan”, som jag kallar den med en liten blinkning åt samtalslägren på Mundekulla Retreatcentrum där jag och Sara var medarrangörer i några år, och där en del av samtalen fördes i små “klaner”. Här har jag fångat upp några fragment ur våra samtal. Kanske kan det inspirera dig att lyssna på  ett samtal som du har missat?

Premiäravsnittet utgår från frågan Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? och känns viktig att ställa i en podd som min. Det är ju faktiskt sällan så himla enkelt som det kan låta. Vi pratar bland annat om att det finns två aspekter av att följa hjärtat: dels att få syn på det som är viktigt för mig och gå i den riktningen, dels att använda sin magkänsla, intuition eller vad vi nu vill kalla den. Vårt samtal handlar också om att välja och välja om – gång på gång – att inte fastna igen bara för att vi följde vårt hjärta och tog ut en ny färdriktning, om att det kan finnas olika röster inom oss (som barnet och den vuxna, hjärtat och hjärnan) och om att båda kan ha viktig information till oss, om att vi ofta är mer vana vid att följa förnuft och normer än lust och hjärta och därför kan behöva öva oss på det senare – och mycket annat spännande. Här kan du lyssna på hela avsnitt 1.

I det andra avsnittet reflekterar vi kring andlighet, vad det betyder är för oss och hur de inre faktorerna påverkar oss. Här har vi tre – som annars ofta är ganska lika på många sätt – ganska olika perspektiv. Vi pratar om hur komplext begreppet andlighet är, att det precis som för oss kan betyda alltifrån att tro på någon sorts högre makt till att se det som något som finns helt och hållet inom oss – eller i naturen. Det handlar också om vikten av att ibland stoppa bruset och stanna upp i tillvaron, om att tron på något större å ena sidan kan ge trygghet och tillit, men att det också finns en risk för att vi lämnar ifrån oss allt ansvar till något utanför oss själva – och en hel del annat.  Här kan du lyssna på hela avsnitt 2.

Poddklansavsnitt tre handlar om att driva företag för att få jobba med det vi älskar, ett val vi alla tre har gjort och är väldigt nöjda med. Vi pratar bland annat om hur företagandet ger oss möjlighet att skapa egna ramar, förverkliga idéer och alltid veta varför vi jobbar. Det kan kanske låta egoistiskt, men vi är alla övertygade om att det för just oss tre är det bästa sättet att kunna göra skillnad och bidra till världen. Vi pratar också bland annat om huruvida det är viktigt eller inte att göra upp affärsplaner, budgetar och sätta upp mål, och Sara lanserar en helt ny akronym, SOL, för sina mål: de ska vara  Stödjande, Omförhandlingsbara och Lustfyllda. Här kan du lyssna på hela avsnitt 3.

I avsnitt fyra försöker vi reda ut vad framgång egentligen är för något, eller i alla fall vad det innebär för oss, vilket inte är detsamma som den definition som ofta handlar om pengar, status, prestation och jämförelser med andra. Vi pratar om vikten av att definiera vad framgång är för just mig och att om jag inte upplever framgång kanske det kan bero på att jag använder fel mål eller kriterier (som att spela fotboll och känna sig misslyckad när jag egentligen borde spela hockey). Jag presenterar också det japanska begreppet ikigai som tilltalar mig mycket mer än framgång. Här kan du lyssna på hela avsnitt 4.

Avsnitt fem handlar om att hitta sammanhang och nätverk för att utvecklas och få stöd på sin livsresa. Vi pratar om att struktur och fyrkantighet ibland kan bidra till goda förutsättningar för såväl privata som professionella nätverk, om betydelsen av att omge sig med människor som tror på oss när vi vill göra en förändring, om att själv skapa de sammanhang vi behöver och våga fråga om någon vill leka (som när vi var barn) och om vikten av intentioner, ton och kultur i ett nätverk. Och så får du förstås ta del av exempel på våra egna bästa nätverk och sammanhang. Här kan du lyssna på hela avsnitt 5.

Det sjätte avsnittet kom till på grund av coronapandemin och handlar om hur vi tänker kring att hantera livet när världen gungar, som den ju har gjort för oss alla det senaste året. Vi pratar bland annat om att det i tider av kris blir ännu viktigare med tydlig kommunikation och att lyssna på såväl varandra som oss själva, om att utforska vår oro och sorg och våga vara i de känslorna, om att försöka acceptera det vi inte kan påverka, om att hantera besvikelser genom att förändra våra mål, och så om skrivande och andra verktyg som kan hjälpa oss när livet utmanar. Här kan du lyssna på hela avsnitt 6.

Poddklansavsnitt sju handlar om kontrasterna vi alla tre gillar – struktur och kontroll å ena sidan, kreativitet och tillit å den andra. Hur hänger det ihop egentligen? Vi pratar om att det finns struktur och ramar som dödar kreativiteten men andra som faktiskt underlättar för den att blomstra, om att  utforska “the whole body YES”, om att ibland gå emot hjärtats röst, om hur struktur kan bidra till effektiv tidsanvändning, om vad filosofen Habermas och filmen Terminator kan tillföra det här ämnet och mycket annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 7.

Det åttonde avsnittet handlar om drivkrafter – vad de är och hur de hjälper oss i våra liv. Det handlar bland annat om hur förståelse för både egna och andras drivkrafter kan skapa bättre förutsättningar för gott samarbete, huruvida man över huvud taget kan tala om positiva och negativa drivkrafter, om hur drivkrafter kan förändras över tid, om drivkrafter som håller i längden, om förföriska sirener som ibland lockar oss i fel riktning, och om gränsvakter som kan signalera att vi har tappat bort vår inre drivkraft. Här kan du lyssna på hela avsnitt 8.

Och så det färskaste avsnittet av Poddklanen. Här fick vi finbesök av vår vän Ulrika Persson och temat var “det goda samtalet – hur hittar man det?”. Vi ger exempel från våra egna liv på hur vi skapar förutsättningar för goda samtal både privat och professionellt, bland annat genom såväl lite fyrkantiga strukturer – exempelvis att dela upp tiden mellan sig – som genom lekfulla aktiviteter. Samtalet handlar också om att få syn på både sig själv och andra i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 9.

Visst finns det många spännande teman i våra poddklanssamtal – kanske något som du blir sugen på att utforska direkt? Skriv gärna och berätta om det väcks några tankar hos dig när du lyssnar!

Maria

 

 

 

Skruva upp volymen på den inre rösten

Published on by MariaLeave a comment

Idag skulle jag vilja dela några tankar om den typ av inre röst som har att göra med de lite större vägvalen i livet (alltså något annat än att välja tapeter eller bestämma sig för att gå på fest eller inte, som jag har bloggat om tidigare). En fundering jag ofta hör hos personer som inte riktigt känner att de har hittat någon tydlig kompassriktning i sådant som yrkesliv och relationer är “Det finns ju så många röster, hur ska jag veta vilken som är den som hjälper mig att gå åt rätt håll?”

Första gången jag över huvud taget började fundera över det där med olika inre röster var när jag läste Kajsa Ingemarssons och Karin Nordlanders Drömliv – lycklig på riktigt och stiftade bekantskap med begreppsparet egot och själen. Det var också vid den här tiden i mitt liv som jag på allvar började urskilja en allt tydligare inre röst, som under en period hade viskat ganska tyst om att jag inte var på rätt plats yrkesmässigt. Och det var faktiskt efter att ha läst den där boken som jag bestämde mig för att ta ett av de största steg jag har tagit i mitt liv, att säga upp mig och hoppa av min trygga, välbetalda och statusfyllda akademiska karriär utan att ha en tydlig plan för vad jag skulle göra i stället.

Jag ska inte påstå att jag efter att ha läst boken hade full koll på vad de där båda rösterna stod för, men något fick jag definitivt med mig. Jag insåg exempelvis att egot ofta vill hindra oss från att utmana oss själva genom att måla upp skräckscenarier över vad som kan hända om vi söker det där jobbet, närmar oss en människa vi är intresserade av, byter boende eller gör något annat som känns stort och läskigt. Egot gör detta i all välmening, för att skydda oss från något som upplevs som farligt, men det kan också skapa onödiga hinder för vår utveckling.

Själens röst däremot visar för oss vad det är som får oss att växa och blomstra som människor. De tankefrön som den planterar hos oss skapar nyfikenhet, glädje och lust, även om en sådan förändrad riktning innebär att vi måste kliva utanför vår trygghetszon. Och om rösten har något viktigt att säga oss kommer den att bli högre och högre – som min röst om att byta jobb gjorde hos mig.

Min poddgäst Therése Högberg är inne på samma tankar i vårt samtal. Hon säger att när det handlar om något viktigt, något som leder oss på rätt väg så är det ofta en envist återkommande röst, en som inte ger upp i första taget utan fortsätter att tjata på oss och dyka upp i olika sammanhang. När vi på allvar hör den röst som Ingemarsson & Nordlander (och många andra) kallar “själen” känns det ofta som att komma hem.

I ett av sina senaste dagliga inspirationsmejl skriver Light Watkins (som driver podcasten At the End of the Tunnel) också om inre röster. Hans tanke är att den röst som visar oss rätt väg är den där ofta ganska tystlåtna som exempelvis uppmuntrar oss att ta bättre hand om oss när vi stressar för mycket eller att göra det som känns rätt även när det är obekvämt.

Light är meditationslärare och anser att meditationen göra det lättare att skruva upp volymen på den röst som visar rätt, även om den inte tystar de andra rösterna (som somliga hävdar). Jag tänker att alla sammanhang (inte bara meditation) där vi stannar upp och stoppar informationsflödet en stund kan hjälpa oss med det – som när vi vistas i naturen eller jobbar med något praktiskt. Ibland dyker det exempelvis upp små vägskyltar (som en annan av mina poddgäster, Manereia Hanuman pratar om) när jag är med kropp och själ i mina odlingar.

Kanske den inre röst som leder dig i rätt riktning en dag helt enkelt hörs så tydligt att den inte går att strunta i längre? Kanske det en dag är dags att lyssna och agera? Och kanske är det genom att träna på småsaker i vardagen (som tapetval och festdeltagande baserat på vad du vill snarare än på trender, normer eller förväntningar) som du blir bättre på att höra just din inre röst även när du står vid de stora vägskälen?

Maria