Luft i systemet

“Hur hinner du allt?” Jag får ofta den frågan, två gånger bara den senaste veckan faktiskt. Men som jag har bloggat om tidigare, tror jag egentligen inte att jag gör så mycket mer än alla andra. Jag kanske bara berättar mer om det jag gör än de flesta – för att jag är en berättare (annars hade jag inte blivit författare) och för att det liksom ingår i mitt jobb, där gränserna mellan mig som privatperson och professionell ofta är lite luddiga.

Min sextonåring konstaterade häromdagen att skillnaden mellan henne och mig var att “hon var en lat människa med ett hektiskt liv” och jag var en “hektisk människa med ett lugnt liv” (även om hon nog menade att jag är en person som har många projekt på gång, snarare än en som stressar mycket).

För så här är det, jag jobbar oftast inte ens heltid som egenföretagare. Jag tar jättelånga ledigheter (även om jag går in och jobbar lite då också, bara för att det är så kul). Jag har det vanligtvis väldigt ostressigt och lugnt på jobbet. För det mesta jobbar jag med mina egenskapade projekt i egen takt, utan deadlines eller tidsbestämda mål. Och visst har jag en massa hemmaprojekt också, men även där saknas det ofta tidsmässiga ramar och det är i de flesta fall jag som bestämmer hur mycket tid jag vill lägga ner. Mycket som kanske borde göras blir aldrig gjort och jag har blivit allt bättre på att acceptera det.

Kanske är det just detta jag njuter av allra mest sedan jag hoppade av mitt karriärsekorrhjul och valde tid och frihet före status och ekonomisk trygghet – förutom att jag får mer utlopp för min kreativitet. Att jag för det allra mesta har mer luft i systemet.

Luft som gör att jag kan fika eller äta lunch med någon jag tycker om i flera timmar utan att titta på klockan.

Luft som gör att jag hinner se på två avsnitt av Grey’s Anatomy i stället för ett tillsammans med sextonåringen som vill stanna uppe till väldigt sent för att kunna lägga sista budet på ett par begagnade lila Converse-dojor.

Luft som gör att jag de dagar jag inte jobbar i stan (och därmed samåker med familjen) kan sova tills kroppen vill vakna snarare än tills väckarklockan tycker det är dags, och ta en morgonpromenad eller en stund på yogamattan innan arbetsdagen börjar om jag känner för det.

Luft som gör att en extrastund i väntan på en försenad buss eller i en oväntad bilkö ofta skapar mer utrymme för reflektion än för irritation. (Sen kan det hända att jag reflekterar, lite irriterat, över om alla dessa bilar verkligen behövs…).

Luft som gör att jag när någon ursäktar sig för att hen blir sen till ett möte ärligt kan säga: Det gör inget, jag har ingen brådska.

När jag skrev om det här på Facebook nyligen fick jag en kommentar som jag tyckte var så fin: “Så skönt för någon stressad att få höra Det gör inget.” Tänk om jag kan bidra till att någon annans puls går ner en smula bara genom de där små orden?

Nu menar jag – som vanligt – inte att jag tycker att alla ska säga upp sig från sina jobb och starta eget. Det är verkligen inte det jag pratar om. Däremot tror jag att den som känner att luften inte riktigt räcker till skulle må väl av att se över sin livssituation (och jag tror också att det är något som många har gjort nu under pandemin). Vad är det som gör att det känns trångt? Skulle jag kunna gå ner i arbetstid? Vad skulle hända om jag bytte anställning? Måste jag gå den karriärsväg som förväntas av mig (t.ex. bli chef fast jag hellre skulle vilja vara kvar som vanlig anställd)? Kan jag jobba mer hemifrån för att minska pendlingstiden? Skulle en annan boendeform minska min stress? Finns det inbillade måsten i mitt privatliv som skulle kunna skalas bort?

Och ja, jag vet mycket väl att alla inte har lyxen att välja och jag önskar så innerligt att vi hade ett samhälle som såg annorlunda ut. Men jag vet också att det finns väldigt, väldigt många människor som skulle ha möjlighet till mer luft i sina system, men som exempelvis värderar pengar, prylar och status högre än tid, som gör en massa saker för att det förväntas av dem snarare än av egen fri vilja – eller som helt enkelt inte har känt efter vad som är viktigt på riktigt. Jag har gjort ett medvetet val att hoppa av och hitta en annan väg, min man att gå ner i arbetstid, och tillsammans har vi valt en livsstil där vi inte är beroende av höga inkomster. Det är det bästa vi gjort – för både oss själva och planeten. Och kanske, kanske kan jag inspirera någon annan till att också börja reflektera över hur hen använder sin lilla stund på jorden.

Maria