Summertime Sadness och dimman som lättar

Lite drygt halvvägs genom såväl 2021 som mitt långa sommarlov – där jag varvar ledighet med jobbstunder – kände jag att det var läge att stanna upp ett tag, ta några djupa andetag och reflektera över görandet och varandet, bakåt och framåt. Ett litet halvtidsbokslut, helt enkelt. Guldkorn och utmaningar från det som varit, tankar och önskningar om det som komma ska. Sådär som jag brukar göra vid varje årsskifte, när jag utgår från Susannah Conways material Unravel Your Year och pratar om det med vännen Sara i våra årliga poddsamtal. Varför jag ville göra en sådan avstämning så här mitt i sommaren vet jag inte, det bara kom till mig under en simtur i den ljumma Smålandssjön igår kväll.

Jag har haft en fantastisk jobbperiod under vintern och våren, skrivit klart min anhörigbok (som just nu är på korrekturläsning) och haft flera andra roliga uppdrag, bland annat som samtalsledare och mentor. Jag har fått skriva intressanta artiklar, poddat en del, pysslat lite med nästa roman och kommit igång med omarbetningen av min webbkurs, Den inre kompassen. Samtidigt har det varit ett riktigt tungt halvår på det privata planet, med barn som inte mått bra och motgångar i odlandet som fått mig att nästan (men bara nästan) lägga ner mina självhushållarwannabeambitioner.

Men även när det varit tungt privat har livsglädjen och känslan av att jag lever ett så spännande och meningsfullt liv, utifrån min inre kompass, överskuggat det jobbiga – fram tills för ungefär en och en halv månad sedan. Jag vet inte om det var något som kom ifatt mig, att det helt enkelt har varit för mycket som varit jobbigt under för lång tid nu, eller om det handlar om klimakteriehormoner. Förmodligen en kombination. Oavsett orsaken har den livsglädje jag brukar känna oavsett utmaningar nuförtiden liksom satts på paus – som om någon har fällt ner en emotionell dimridå framför mig.

Jag har förstås lärt mig att uttrycket “this too shall pass” alltid stämmer, men hur många gånger jag än har upplevt att jobbiga perioder faktiskt går över känns det ibland inte som att det ska vara möjligt. Kanske är det också som örtterapeuten Asia Suler skrev om i sitt senaste inspirationsbrev, att för en del av oss blir sommaren en tung period just för att våra förväntningar är så höga. I alla fall är det ofta just på somrarna jag fastnar i existentiella grubblerier – som jag har bloggat om tidigare, exempelvis i inläggen Hello darkness, my old friend och Sorgen i sommarnatten.

Den här sommaren har grubblandet bland annat handlat om min etiska/moraliska kompass, inte minst efter poddintervjun med minimalisten, veganen och klimataktivisten Gurgîn Bakircioglu: hur kan jag bli bättre på att leva mer i enlighet med just den kompassen? Lyssna gärna på – eller läs – en intressant essä om moral och personligt ansvar i förhållande till klimatkrisen ur serien Etiska dilemman från Sveriges Radio.

Och när odlingarna inte ger den energi de brukar, när regnet aldrig kommer, när mina barn har det tungt (det gör förstås lika ont oavsett hur stora de blir) och när jag om och om igen fastnar i prioriteringsfrustration mellan (1) den långa att-göra-listan (vedklyvning, målning, trädgårdsjobb…), (2) min önskan om att umgås mycket med min familj och (3) min längtan efter egna stunder, ja då har jag emellanåt svårt att njuta av sommaren, hur ljuvlig den än må vara.

Men så hittar de tillbaka till mig, ett efter ett – verktygen jag behöver för att ta mig upp ur det existentiella ångestträsket. De där tre t:na som är så viktiga för mig: Tacksamhet, Tålamod, Tillit. Ledstjärnan för året: Den öppna handen, som med Björn Natthiko Lindeblads egna ord påminner mig om “Lite mindre kontroll. Lite mer tillit. Lite mindre jag måste veta allt i förväg. Lite mer kommer tid kommer råd.” Magin som uppstår när jag mediterar eller drar några kort att reflektera kring. Och så något alldeles nytt: idén om att under september månad testa veganism fullt ut (inte bara lite halvhjärtat här och där som hittills), för att lära mig tillräckligt mycket för att kunna avgöra om det är ett sätt för mig att leva framöver, eftersom det skulle vara ett sätt att navigera mer efter den där etiska kompassen.

Och undan för undan lättar dimman och jag kan se klart igen. Tack livet för alla utmaningar du ger mig och för allt jag lär mig av dem! <3

Poddavsnitt 106. Att ställa om och leva efter sin sanning. Ett samtal med Gurgîn Bakircioglu

Foto: Avat Andimeh

Här kommer ett poddavsnitt mitt i sommarvärmen! Den här gången ska du få möta Gurgîn Bakircioglu som för ett antal år sedan valde att lämna sin statusfyllda programledarkarriär, skänka & sälja större delen av sina ägodelar och söka nya vägar. Idag lever han sitt liv utifrån en tydlig moralisk kompass, med veganism, klimataktivism, minimalism och frivillig enkelhet som några viktiga ledstjärnor. Vårt samtal handlar bland annat om föräldrars förväntningar, om att ifrågasätta normer, om att att känna sig som ett UFO på grund av sina livsval, om varför Jesus var en riktig rebell, om det läkande i att inse att man inte är ensam, om varför omställare ofta är så glada och om att leva efter sin sanning – inte bara i ord utan också i handling.

Poddavsnitt 105. Hur kan vi brinna utan att brinna ut? Poddklanen reflekterar, #10

Foto: Thomas Lissing

Det har blivit dags för det tionde avsnittet av Poddklanen reflekterar. Idag tar vi oss an en mycket central fråga för den här podden: Hur kan vi brinna utan att brinna ut? Ett starkt engagemang för något som känns viktigt löper som en röd tråd genom de intervjuer jag har gjort med mina poddgäster, och det finns något väldigt fint i detta. Men det finns också risker med att brinna – ibland blir det för mycket, för överväldigande, för kravfyllt, för slitsamt och vi kanske tappar glädjen, lusten och lågan.

Så vems ansvar är det egentligen att vi blir hållbara i vårt engagemang? Hur kan vi ta hand om oss för att orka hålla lågan levande under lång tid? Är det okej att ta paus från det vi brinner för? Kanske helt lägga ner? Och hur kan vi stötta varandra så att vi inte brinner ut? Det är några av de funderingar vi resonerar kring i dagens avsnitt.

Klokskaper från 33 inspirationskällor

Det är väl lika bra att jag varnar dig direkt. Det här inlägget håller sig inte på något sätt inom normen för hur långt ett blogginlägg ska vara. Jag lånar orden från min senaste poddgäst Ulrika Perssons blogginlägg: “I could write a whole frickin essay if I wanted to, and no one could stop me. Such a god damn liberating feeling.”

Så nu skriver jag “a whole fricking essay” för att jag har mycket att dela med mig av. Jag vill berätta om en hel massa begrepp, mantran, idéer, modeller, inspirationsord och liknande som jag har samlat på mig de senaste tio-tolv åren, och som har byggt den verktygslåda som har hjälpt mig att hitta och navigera efter min inre kompass.

Kanske, kanske finns det något i den här långa listan som just du – om du faktiskt tar dig tid att läsa – också kan ha glädje av att reflektera över och utforska vidare. Att följa sin inre kompass handlar ju inte om att var och en av oss måste uppfinna hjulet hela tiden, snarare om att jag tar mig tid och utrymme att lyssna inåt för att komma fram till vad av det jag möter runt omkring mig som talar till just mig.

Så här kommer mitt smörgåsbord av tankar, utan någon som helst rangordning och utan någon som helst garanti för heltäckning (detta är vad jag kommer på just nu):

Foto: Igor Ovsyannykov, Pexels

1. Sara Norrby Wallin, min vän, kontorskompis, poddklansmedarbetare, nyårspoddarkompis och halva hjärna hjälper mig ständigt att utvecklas som människa, och jag skulle kunna skriva en hel bok bara om allt jag har lärt mig av och tillsammans med henne, inte minst sedan vår gemensamma fyrtioårskris för väldigt många år sedan. Men de begrepp jag har valt ut här är:

  • 360-gradersperspektivet – att sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt vara “hela jag”, äkta och sann oavsett i vilken relation – vilken av de 360 graderna – någon möter mig. Det innebär inte att jag måste berätta allt för alla, eller ge precis hela bilden av mig själv överallt. Men känslan av att kunna säga en sak och stå för den oavsett om mottagaren är mina barn, en avlägsen släkting, mina närmaste vänner, eller min chef är ganska befriande. Det blir så mycket lättare att leva om jag inte bygger fasader eller behöver låtsas vara någon annan än den jag är.
  • Att ordna det för sig – att känna efter vad jag behöver i det stora och det lilla just precis nu och försöka se till att tillgodose det behovet, oavsett om det handlar om att hitta en yrkesroll där jag verkligen får använda min kapacitet, att göra det mysigt på kontoret så att jag trivs med att jobba där eller att bulla upp med gott te och något mumsigt när jag ska utföra en tråksyssla (som bokföring).

2. Lisa Moraeus, min vän och andra poddklansmedarbetare, ger mig också många kloka tankar (bland annat i poddavsnittet jag spelade in med henne för länge sedan och i hennes egen podd Leva gott), varav några jag särskilt inspirerats av är:

  • Marknadsföring på mitt sätt – att jag inte måste göra som alla andra egenföretagare eller följa några marknadsföringsgurus gyllene regler (även om jag förstås kan lyssna på dem och se om det finns något i det de säger som talar till mig).
  • Genizonen – som egentligen kommer från en bok Lisa läste, The Big Leap (av Gay Hendricks) och som handlar om att i min yrkesroll inte fastna i det jag kanske är bra på och andra ger mig cred för, om det faktiskt inte är där jag har mitt hjärta och kommer som mest till min rätt.
  • Att leva gott och kunna brinna utan att brinna ut – det vill säga att det går (och är okej) att göra gott för världen samtidigt som man själv mår bra och tar hand om sig. Detta blir förresten temat för nästa poddklanssamtal.

3. Joanna Macy & Chris Johnstone, författare till boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har översatt tillsammans med min dotter, och som vände den ångest över klimatförändringarna som drabbade mig med full kraft sommaren 2018:

  • Aktivt hopp – att vårt hopp inte behöver ha med optimism att göra utan att vi kan välja att hoppas oavsett om vi tror att det vi hoppas på kommer att lyckas, och därmed hitta motivation att arbeta för det vi drömmer om, exempelvis en bättre värld, även när det ser väldigt mörkt och hopplöst ut.
  • Tacksamheten som utgångspunkt – Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i femton år och känt hur mycket det har påverkat min inställning till världen, men i boken Aktivt hopp fick jag också min upplevelse bekräftad av forskning: vi blir lyckligare av tacksamhet, vi kan träna oss i det och resultaten är så tydliga att om det handlade om en medicin skulle man kunna kalla den “mirakelkur”.

4. Bodil Jönsson, en av mina tidiga husgudar, författare till många fina böcker, t.ex. den mycket populära Tio tankar om tid, den lite mer akademiska Att utmana stressen som jag haft stor nytta av i mitt arbete med stresshantering och den lilla fina begreppssamlingen Guld:

  • Stilla dig det går över (this too shall pass) – en svensk variant av ett gammalt persiskt uttryck, som i svåra stunder kan hjälpa mig att inse att så där eländigt som det är just nu kommer det inte att vara för all evinnerlig framtid.
  • Vandringsstavar – att jag faktiskt behöver hjälp och stöd på min livsresa, inte minst om jag är inne i ett stadium av utveckling eller extra mycket utmaning. Vandringsstavarna kan handla om alltifrån användbara metaforer eller begrepp (som många av dem jag presenterar i det här inlägget) till aktiviteter som stärker mig (exempelvis meditation, yoga och skrivande) till människor som stöttar mig: familj, vänner, en terapeut, samtalscirklar eller peppgrupper på Facebook.

5. Medicine Story & Ellika Lindén, som under många år ledde Circle Way-läger runtom i världen. Medicine Story har också skrivit ett flertal böcker, varav jag har översatt en, Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, tillsammans med min dotter Sanna, och Ellika har varit gäst i min podd:

  • The Circle Way – samtalsmetoden jag lärde mig under lägren på Mundekulla Retreatcentrum som ovan nämnda Sara och jag var medarrangörer till. och som jag har haft så ofantligt stor nytta av, både privat och professionellt. Det handlar om att dela tid mellan deltagarna i ett samtal, så att alla får talutrymme, och att lyssna vänligt och intresserat utan att avbryta eller komma med goda råd.
  • Nytt och bra – det som vi ofta inleder samtalscirklar med, att var och en får berätta (mycket kort) om något (hur litet och obetydligt som helst) som känns bra just nu, vilket hjälper oss att fokusera på det som är bra i livet och uppmärksamma sådant som vi kanske annars lätt skulle ta för givet (något som jag också inspirerats till av Dalai Lama i hans bok Lycka! En handbok i konsten att leva)
  • Gråtens läkande kraft – Medicine Story brukade säga att när han hörde ett barn gråta blev han glad för då visste han att läkningsprocessen hade tagit sin början. Jag fick också den stora förmånen att släppa loss mina tårar i Ellikas fantastiska kvinnocirklar och har allt sedan dess både kunna uppskatta gråten hos mig själv och möta den hos andra utan rädsla.
Foto: Perry Grone, Unsplash

6. Susannah Conway, som inspirerat mig mycket genom det reflektionsmaterial som hon delar med sig av gratis på sin webbplats:

  • Unravel Your Year – materialet jag har jobbat med vid årsskiftet i många år nu. Det hjälper mig att sortera i mina erfarenheter, tankar och känslor, att fånga upp vad jag tar med mig från föregående år i form av glädjeämnen, utmaningar och lärdomar och reflektera över vad jag vill fokusera på under det kommande året.
  • Ett ledord för åreten sorts mantra jag har haft ända sedan jag började använda Susannahs material. Några av mina ledord har varit frihet, kärlek, närvaro, balans, framgång och öppen hand (årets ord). Ledordet hjälper mig ibland att ta viktiga beslut, eftersom jag kan gå tillbaka till mitt ledord och funderar över vilken väg som rimmar bäst med det. Susannah har också en liten gratiskurs där man kan få hjälp att hitta sitt ord för året, Find Your Word.

7. Anna Lovind, en av mina första poddgäster som har så mycket klokt att säga om många saker, inte minst om att vara en skapande kvinna i en värld som till stor del styrs av manliga normer och patriarkala strukturer. Jag tycker så mycket om Annas inspirationsbrev och hennes bok The Creative Doer:

  • Vad behöver du för att känna dig trygg nog att gå vidare? en fråga som jag tror är jätteviktig att ställa oss när vi är inne i en förändringsprocess eller kreativ process. Det här knyter också an till Bodil Jönssons begrepp Vandringsstavar.
  • Magneten i stället för piskan som drivkraftatt känna att det som får oss att utvecklas och ta nya steg är något som lockar oss till sig (skapar det där kvillret i magen) i stället för något som piskar på oss bakifrån (såsom normer, plikt, skuldkänslor eller andras förväntningar).

8. Rob Hopkins, hela det internationella Omställningsnätverkets grundare och även han en av mina poddgäster:

  • Fantasin som ett verktyg för att förändra världen – att om vi använder vår fantasi, kreativitet, lekfullhet och förmåga att drömma för att visualisera en bättre värld att leva i kan vi också lättare hitta motivation och lust att ta konkreta steg i riktning mot den världen.

9. Maria Gruvstad, personalkonsulent på Linnéuniversitet och den person som fångade upp mig när jag var på väg in i väggen för tjugo år sedan:

  •  Good enough ett begrepp som inte Maria själv har myntat men som hon presenterade för mig den där gången, och som kom att få stor betydelse för min återhämtningsprocess och fortsatta livsväg. Utan good enough hade den här podden säkerligen stannat vid planeringsstadiet, liksom mycket annat av det jag har skapat i mitt liv de senaste åren.

10. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren, författare till böckerna Diagnos duktig – handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig och Balans i livet och andra floskler:

  • Smartlat – ett begrepp som kompletterar good enough och hjälper mig att inte överprestera utan att exempelvis bara städa där det syns om jag ska få gäster eller att bara läsa de handlingar inför ett möte som verkligen berör mig och strunta i resten. Både good enough och smartlat frigör energi att verkligen anstränga mig i sammanhang som är riktigt viktiga för mig så att jag kan vara top notch där utan att bränna ut mig.

11. Elizabeth Gilbert, som skrev vår första bokcirkelbok, Eat Pray Love, och som har inspirerat mig genom bland annat podcasten Magic Lessons och boken Big Magic:

  • Äkthet före originalitet – en livsdevis som hjälper mig när tanken “Men vem skulle vara intresserad av det jag skapar? Det finns ju så många andra som …”. Det är viktigare att göra något utifrån hjärtat än att det är unikt.
  • Idéer lever sitt eget liv – och sedan är det upp till mig att fånga upp dem och göra något av dem (jag behöver inte pressa fram dem). Något jag själv har upptäckt är att idéerna ofta hittar fram till mig om jag skapar en stunds stillhet i mitt liv, exempelvis genom meditation eller en skogspromenad. På det viset har jag till exempel tagit hjälp i mitt skönlitterära skrivande.
Foto: Pieter, Unsplash

12. Marie Forleo, som bland annat driver en videopodcast och som kompletterar Elizabeth Gilberts tanke om originalitet:

  • Många pizzerior men också många olika kunderTänk dig alla pizzerior i en mellanstor stad. Ofta finns det jättemånga, och samtidigt har nästan alla pizzaätare i staden någon favorit. Kanske för att man tycker att pizzan är godast där, för att restaurangen är mysigt inredd eller kanske för att servicen är så bra. Men vi har alla olika favoriter, alltså behövs kanske alla dessa pizzerior, hur lika de än kan verka varandra. Kom ihåg: Ingen har gjort det du gör på precis ditt sätt, med din röst, utifrån dina erfarenheter.

13. Jack Kornfield & Tara Brach, psykologer och meditationslärare med buddhistisk bakgrund, och som jag både har gått flera online-kurser för och använt guidade meditationer av, bland annat på webbplatsen (och i appen) Insight Timer:

  • Blir jag med tid och övning bättre på att inte tänka så mycket när jag mediterar? – Nej, sa Jack Kornfield under en kurs jag gick, inte nödvändigtvis. Men däremot blir du bättre på att acceptera de där tankarna, släppa taget om dem och hitta tillbaka till ditt fokus, exempelvis ditt andningsankare.
  • RAIN: Tara Brachs akronym för att möta sina jobbiga tankar och känslor med självmedkänsla. Recognize (lägga märke till), Accept (acceptera), Investigate (utforska), Nurture (ge kärleksfull omsorg). Det finns bland annat fina guidade meditationer på det här temat.

14. Pernilla Sporre, vän, arbetsterapeut och expert på basal kroppskännedom och mycket annat som har med såväl fysiskt som psykiskt välmående att göra, dessutom en av mina poddgäster:

  • Aktivitetsbalans: att utforska de aktiviteter jag ägnar mig åt i mitt vardagsliv utifrån tre olika värden: resultatvärde (när det jag gör ska “bli” något), socialt värde (när en aktivitet innebär att jag tillgodoser mitt behov av mänsklig kontakt) och egenvärde (när en aktivitet helt enkelt ger mig något i sig själv, som inte handlar om resultat eller sociala relationer). Många aktiviteter kan innefatta två eller alla tre värdena, men om jag exempelvis upptäcker att jag ägnar väldigt mycket tid åt sådant som har endast resultatvärde (och inget av det andra) och kanske väldigt lite tid åt sådant som har ett egenvärde kanske det är läge att se över min aktivitetsbalans.
  • Närvaro i kroppen – och hur det påverkar min förmåga till närvaro i själ och sinne, något som också förstärks genom mitt yogande.
Foto: Aziz Acharki, Unsplash

15. Maria Ståhl, vän samt skrivande yoga- och meditationslärare med massor av erfarenhet av att arbeta med bland annat personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (även hon en poddgäst):

  • Roliga (och ibland lite galna) kreativa utmaningar Det här är Marias specialitet och något hon har fått mig att prova ett flertal gånger, dels i en liten grupp för kvinnliga företagare som vi båda är med i, och inte minst den gången hon hittade på att vi båda skulle skriva en dikt i månaden och sedan ställa upp i en Poetry Slam-tävling. Någon tävling blev det aldrig, men utmaningen fick mig att våga skriva mina första dikter på väldigt många år, och några av dem har jag till och med framfört i några olika sammanhang. Maria inspirerar mig att släppa loss min kreativitet utan att tänka så mycket på resultatet.

16. Ulrika Persson, vän och nystartad företagare med fokus på kvinnors kontakt med sig själva, med naturen och med varandra:

  • Att vara i synk med naturens rytmatt fundera över hur min egen rytm ser ut och på vilket sätt den kan hänga ihop med naturen. Exempelvis har jag insett att jag behöver vintervila från mina odlingar för att hitta glädjen och passionen när våren kommer.
  • Superhjältemanteln – att jag inte alltid kan vara på topp, med rak rygg och manteln flygande, utan att jag ibland behöver manteln för att svepa om mig och krypa in under. Sårbarheten är en lika viktig del av mig som min styrka. Den kanske till och med är min styrka, eftersom den fångar upp mig innan jag brinner ut, så att jag exempelvis saktar ner eller ber om hjälp innan det har gått för långt.

17. Kevin Billet & Brandon Bays, som genom åren har arbetat mycket med metoden Resan och som har skrivit boken Vägar ut ur mörkret – att bli fri från depression, utbrändhet och stress, som jag har översatt:

  •  Vikten av att våga släppa fram våra känslor – eftersom vi om vi stänger av våra “utmanande” eller “tunga” känslor också riskerar att stänga av andra ändan av spektrat och tappa vår djupa livsglädje (i värsta fall drabbas av depression)
  • Vägskäl – att i samband med beslut om en eventuell stor förändring utforska båda möjligheterna genom att verkligen föreställa mig hur det skulle bli att stanna kvar i det som är och hur det skulle bli att göra en förändring (en övning i deras bok). Detta är också något jag tagit med mig från en kurs i MI (Motivational Interviewing eller Motiverande Samtal på svenska). Att utforska plus och minus med såväl ett fortsatt nuläge som en förändring (att det alltid finns fördelar med att inte förändra också).
Foto: James Wheeler, Pexels

18. Jonna Jintonfotograf och bloggare som flyttade från storstan till norrländska ödemarken för att leva ett liv i mer samklang med naturen:

  •  Just do it!att sluta vänta på de perfekta förutsättningarna för en förändring, att det rätta tillfället ska komma, att det ofta är bättre att i alla fall prova.

19. Pia Kammeborn, bloggare, konstnär, fotograf, stickexpert och sagoberättare, tillika poddgäst tillsammans med maken Dennis:

  • Att skapa sitt eget kungarike – som Pia och Dennis har gjort med sitt Kammebornia, där valspråket är “Love and Play” och man både kan möta det svåra och hitta magi, skönhet och lekfullhet mitt i vardagen.

20. Kajsa Ingemarsson, en av mina stora inspirationskällor och även hon min poddgäst, vars bok Drömliv (skriven tillsammans med Karin Nordlanderfick mig att till sist ta beslutet om att säga upp mig, och vars trilogi om att följa sitt hjärta (Den magiska gnistan, Modern mystik och Hjärtats väg) jag läst med stor behållning:

  • Egot och själen begrepp som många andra också pratar om, men de beskrivs bra i Drömliv och de fick mig att förstå att egots rädslor vill skydda mig men kanske ibland ställer sig i vägen för själens längtan.
  • Att följa sin kompass innebär ingen räkmacka till ett enkelt liv – att det inte handlar om någon quick fix, utan ett livslångt arbete och att utmaningarna jag ställs inför när jag har börjat lyssna inåt ibland blir större än tidigare – men det blir också belöningarna!
Foto: Ylanite Koppens, Pexels

21. Björn Natthiko Lindeblad, ännu en person som har inspirerat mig så mycket, genom sina Sommarprogram, podden han drev tillsammans med Navid Moudiri, meditationerna på Insight Timer och SoundCloud, och inte minst boken Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk:

  • Att inte tro på allt jag tänker – och med det vara öppen både för att mina tankar kanske inte är sanna (exempelvis när de säger till mig att jag inte duger) och att vara öppen för att jag kan ha fel i förhållande till någon annan, eller att det ibland kanske inte finns något rätt eller fel, utan bara olika perspektiv.
  • Den öppna handen – mitt ledord för det här året, som har två olika innebörder för mig. Den ena är just att öppna en hand som knyts runt oro, ångest och önskan om kontroll, för att i stället försöka vila i tillit, eftersom det finns så mycket i livet som vi inte kan påverka. Den andra innebörden av mitt årsmantra handlar om att bjuda in, välkomna och ta emot positiva känslor och upplevelser som kärlek och glädje, nyfikenhet och magi i mitt liv.

22. Sanna Östergren, min äldsta dotter, poddgäst, kollega i både barnboksskrivande och översättningsprojekt (som nämnts ovan)

  • Att skapa utrymme för magi och utveckling mitt i vardagen – något som Sanna hjälper till att påminna mig om på olika sätt, inte minst genom de intressanta samtal vi har med utgångspunkt i något yttre stimuli, såsom tarot- eller orakelkort, eller som nu senast, närläsning av olika kapitel i Harry Potter utifrån specifika teman och s.k. “Spiritual Practices” (ursprungligen använda för att studera bibeltexter)
Foto: Cristian Escobar, Unsplash

23. Stefan Sundström, min gamla ungdomsidol och poddgäst, vars musik betydde så mycket för mig, men som på senare år också inspirerat mig mycket genom sitt engagemang för hållbarhetsfrågor, inte minst genom odling:

  • Jag gjorde i alla fall vad jag kunde – en tanke som har hjälpt mig när jag känt mig uppgiven inför vad mitt hållbarhetsarbete egentligen har för effekt i det stora hela. Stefan påminner mig om att när mina barnbarn frågar mig “Vad gjorde du egentligen, mormor/farmor för att vi skulle få ha en planet som det går att bo på?” så kan jag ändå svara att jag inte bara blundade och levde på som om jag inte visste någonting, utan att jag valde bort flyget, försökte bli mer självhushållande, blev mer medveten om min konsumtion, åt mer klimatvänligt, försökte hitta bättre sätt att transportera mig och så vidare. Det kanske inte gjorde så stor skillnad, men jag kan ändå säga att jag försökte.

24. Erik Malm, ännu en vän och poddgäst, som under en tid valde bort lönearbete genom sitt projekt Jag har tid – för att utforska ett annat sätt att leva och bidra till en bättre värld:

  • Ikigai – är inte Eriks eget begrepp, men något han berättade om för mig och som gjorde stort intryck. Det handlar om att hitta ett sätt att leva där jag får ägna mig åt något som (1) jag är bra på, (2) jag tycker är roligt, (3) gör något bra för världen och (4) jag kan leva på. Efter många års utforskande är jag där, i alla fall just nu!

25. Adriene Mishleronline-yogans okrönta drottning, vars yogapass jag har använt under ett antal år nu, vars 30-dagarsutmaningar har fått mig att inse att jag har som lättast för att prioritera något när jag inte behöver ta beslut varje dag, och som inspirerat mig till i princip daglig yoga numera:

  • Find what feels good – ett härligt mysigt och avslappnat förhållningssätt till yogan som har fått mig att släppa alla tankar på måsten och borden, som att jag borde bli vigare eller klara av mer komplicerade saker, att jag kan anpassa det som inte fungerar för mig och att jag inte behöver jämföra mig med någon annan.
  • Show up on the mat – kopplat till “Find what feels good” också insikten om att det viktigaste (och svåraste) är att faktiskt dyka upp på min matta, inte vad jag egentligen gör där. Att det exempelvis är bättre att göra ett kort yogapass än inget alls.

26. Bob Hansson, poeten och ordvrängaren som jag tycker så mycket om:

  • Att våga bjussa på något jag har skapat utan att det är perfekt alltså good enough-tänket igen, men här framförallt i förhållande till mitt kreativa uttryck. Och om någon inte gillar det jag skapar kan jag tänka att de kanske har fått inspiration till att skapa något bättre själva.

27. Stefan Edman, min före detta kollega på St Sigfrids folkhögskola och senare inspirationskälla, exempelvis genom sina fina böcker Förundran och Förnöjsamhet:

  • Förundran – som en oerhört viktigt grund för hållbarhetsarbete, eftersom den hjälper oss att hitta kärleken till den här vackra planeten och därmed motivation till att kämpa för att bevara den, en tes som bekräftas i förundransforskning som Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz skriver om i sin bok Förundranseffekten.

28. Vanessa Zoltan & Casper ter Kuile, värdar för poddarna Harry Potter and the Sacred Text och The Real Question:

  • Sacred Reading – olika metoder och praktiker för att närläsa och diskutera bibeltexter som kan appliceras på vilken text som helst (exempelvis en roman, barnbok, fackbok, artikel, dikt, sång eller film) som utgångspunkt för intressanta samtal och personlig utveckling.
Foto: Gabriella Clare Marino, Unsplash

29. Tomas Sjödin, pastorn och författaren som med sin lugna norrländska inspirerat mig genom sina fina Sommar– och Vinterprat, liksom i sina böcker:

  • Vikten av att dela berättelser om det som är svårt och att vi även om vi till synes går igenom helt olika saker också har mycket gemensamt när det gäller våra tankar och känslor.

30. Fredrik Warberg & Jörgen Larsson, på Tidsverkstaden, som arbetar med såväl inre som yttre hållbarhet, bland annat genom samtalscirklar och boken Rik på riktigt (Fredrik har också varit gäst i min podd):

  • Att vara rik på riktigtatt verkligen uppleva den rikedom som finns i det som inte handlar om pengar och status, utan om relationer, ett meningsfullt arbete och en vardag att vara tillfreds med.

31. Karin Leoson, ännu en poddgäst med många strängar på sin lyra och en bakgrund som danslärare och koreograf, men som idag jobbar med kultur och holistisk hälsa:

  • Att träna på det jag inte redan gör/kan så bra Om den som är stressad i sitt jobb, som rusar hela dagarna – fysiskt och/eller i tankarna – sedan fortsätter rusa efter jobbet, till gymmet för att köra ett hårt träningspass, hur bra blir det egentligen? Kanske vi ibland i stället behöver träna på just det vi inte är så bra på, det vi inte gör dagligdags. Kanske den som är van att rusa i stället behöver träna på att vara i stillhet, som att meditera eller gå på ett lugnt yogapass?

32. Emil Jensen, poeten och musikern som inspirerar med sina magiska ord genom låtar, Sommar– och Vinterprogram, krönikor och Tankar för dagen:

  • Förtida uttag på glädjekontot – att kunna ta ut glädjen inför något roligt som ska hända och njuta i förväg hellre än att “safea” och tänka att det är lika bra att ställa in mig på att det inte blir något så att jag inte blir så besviken i så fall. För mig finns ingen “onödig” glädje och blir något inställt så får jag hantera det då.
Foto: Nick Fewings, Unsplash

33. Russ Harris och ACT-metoden (vilken egentligen handlar om ett helt förhållningssätt till livet), som jag stiftade bekantskap med i samband med min utbildning till grupphandledare utifrån ACT med fokus på stresshantering för ett antal år sedan, och som jag har haft så mycket nytta av, både privat och professionellt, inte minst genom böckerna Lyckofällan och När livet slår till – ACT i svåra stunder:

  • Acceptans att träna oss i att acceptera det vi inte kan påverka för att på så vis frigöra energi till det som går att förändra.
  • Livsriktningar/Värderade riktningar (har flera olika namn på svenska) – som handlar om vad som är viktigt för oss, och som skiljer sig från mål eftersom våra riktningar är något vi kan sträva mot hela tiden men aldrig “komma fram” till.
  • Att hålla varsamt om sig själv – att kunna ha lika mycket medkänsla med oss själva som vi skulle ha gentemot en vän som exempelvis hade det tufft eller hade misslyckats med något.

TACK till dig som orkade läsa hela vägen! Hittade du något här som du blev nyfiken på att utforska vidare? Mycket av det jag har nämnt är sådant som jag har bloggat om, så kika gärna på bloggmolnet om du vill veta mer. Och förstås, gå gärna in och lyssna på poddgästerna i min lista. Här finns många intressanta samtal att upptäcka om du har missat – eller återupptäcka om du har hört dem tidigare!

Maria

Rädslan och kärleken

Den här våren har jag ägnat en hel del tid åt att utforska en känsla som på många sätt har styrt mig genom livet. Det handlar om rädsla. Rädslan kan förkläda sig i många olika emotionella skepnader (som oro, ångest, nervositet, bristande självförtroende/självkänsla) och dyka upp i alla möjliga (såväl professionella som privata) sammanhang, men jag har upptäckt att i grund och botten handlar den om samma sak: att det finns något jag riskerar att förlora.

Rädslan för att inte duga – som hos mig ofta tar sig uttryck i prestationsångest – kan handla om att förlora anseende, respekt eller kärlek. Jag vet att den här rädslan är något jag fått med mig från barndom och tonårstid, av föräldrar som premierade den “duktiga flickan” Maria och klasskompisar som av oklar anledning (kanske just för att jag var så där “duktig”) mobbade och frös ut mig: sa att jag var ful, att mitt hår hade fel färg, att jag luktade illa (trots att jag duschade varje dag) eller att jag var mallig.

Rädslan för att förlora det vi älskar kan handla om våra nära vänner och familjemedlemmar. Jag förlorade min pappa innan jag fyllt trettio, min mamma i en svår demenssjukdom och med tre av mina fyra barn har jag snuddat vid döden (genom självskador och ett drunkningstillbud). Kanske har jag inte förstått förrän nu hur mycket det här kan ha påverkat mig.

Foto: Sanna Östergren

Rädslan för att förlora något vi älskar kan också ha att göra med vår kärlek till den här ofantligt vackra planeten och allt levande, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Jag har på senare år haft ångestfyllda perioder då jag verkligen känt den där smärtan för världen som Macy och Johnstone beskriver, inte minst under den torra sommaren 2018, då klimatförändringarna blev så väldigt påtagliga och närvarande här ute på landet.

Rädsla kan ha att göra med att förlora det som känns tryggt och hemvant, något som exempelvis hindrar många från att lämna ett jobb eller en relation som de egentligen är färdiga med. Här har rädslan inte styrt mig så mycket, utan jag har vågat ge mig ut på nya okända stigar, exempelvis när jag lämnade min fasta anställning och trygga ekonomi för det betydligt mer osäkra livet som egen företagare.

Foto: Peter Conlan

Men även om rädsla ibland kan ha vissa positiva konsekvenser – som att jag skärper till mig inför en föreläsning eller gör en livsstilsförändring som ger mindre klimatavtryck (som när jag bestämde mig för att sluta flyga eller börja odla i större skala) är den ingen bra drivkraft i det långa loppet. Det konstaterade vi i det åttonde avsnittet av Poddklanen reflekterar i höstas. De senaste åren har jag vid några tillfällen också fastnat i rädsla som påverkat mig i vardagen – vilket fick mig att efter tjugo år återvända till terapisoffan.

I vårens samtalssessioner – som har kommit att handla ännu mer om föräldra- och anhörigskap än om jobbrelaterad prestationsångest som jag egentligen sökte mig dit för – har jag både pratat mycket om min rädsla och fått öva på att verkligen uppleva den. Och jag tror att jag har kommit en bit på väg mot en mer naturlig relation till den här känslan – på samma sätt som jag möter exempelvis ilska och sorg (som inte alls är lika problematiska känslor för mig). Jag går in i känslan när den dyker upp, är verkligen där och låter den sedan klinga av, utan att fastna.

Och när jag inte låter rädslan styra mig kan jag i stället använda kärleken som drivkraft. Då kan jag försöka leva hållbart av kärlek till planeten snarare än av rädsla för det som händer med den. Jag kan ge en bra föreläsningsupplevelse utifrån en kärleksfull önskan om att ge något till mina åhörare snarare än av rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Och jag kan låta mitt föräldraskap styras av kärlek snarare än av rädsla för att inte duga som mamma och anhörig.

Maria

Tillbakablick: Klokskaper från Poddklanen

Hösten 2018 kom jag på att jag förutom att bjuda in en massa nya inspirerande gäster till min podcast också vill göra djupdykningar i olika frågeställningar, gärna sådana som mina lyssnare funderar över, tillsammans med två av mina allra klokaste vänner, Sara Norrby Wallin och Lisa Moraeus. Sedan dess har det blivit inte mindre än nio avsnitt med min “poddklan”, som jag kallar den med en liten blinkning åt samtalslägren på Mundekulla Retreatcentrum där jag och Sara var medarrangörer i några år, och där en del av samtalen fördes i små “klaner”. Här har jag fångat upp några fragment ur våra samtal. Kanske kan det inspirera dig att lyssna på  ett samtal som du har missat?

Premiäravsnittet utgår från frågan Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? och känns viktig att ställa i en podd som min. Det är ju faktiskt sällan så himla enkelt som det kan låta. Vi pratar bland annat om att det finns två aspekter av att följa hjärtat: dels att få syn på det som är viktigt för mig och gå i den riktningen, dels att använda sin magkänsla, intuition eller vad vi nu vill kalla den. Vårt samtal handlar också om att välja och välja om – gång på gång – att inte fastna igen bara för att vi följde vårt hjärta och tog ut en ny färdriktning, om att det kan finnas olika röster inom oss (som barnet och den vuxna, hjärtat och hjärnan) och om att båda kan ha viktig information till oss, om att vi ofta är mer vana vid att följa förnuft och normer än lust och hjärta och därför kan behöva öva oss på det senare – och mycket annat spännande. Här kan du lyssna på hela avsnitt 1.

I det andra avsnittet reflekterar vi kring andlighet, vad det betyder är för oss och hur de inre faktorerna påverkar oss. Här har vi tre – som annars ofta är ganska lika på många sätt – ganska olika perspektiv. Vi pratar om hur komplext begreppet andlighet är, att det precis som för oss kan betyda alltifrån att tro på någon sorts högre makt till att se det som något som finns helt och hållet inom oss – eller i naturen. Det handlar också om vikten av att ibland stoppa bruset och stanna upp i tillvaron, om att tron på något större å ena sidan kan ge trygghet och tillit, men att det också finns en risk för att vi lämnar ifrån oss allt ansvar till något utanför oss själva – och en hel del annat.  Här kan du lyssna på hela avsnitt 2.

Poddklansavsnitt tre handlar om att driva företag för att få jobba med det vi älskar, ett val vi alla tre har gjort och är väldigt nöjda med. Vi pratar bland annat om hur företagandet ger oss möjlighet att skapa egna ramar, förverkliga idéer och alltid veta varför vi jobbar. Det kan kanske låta egoistiskt, men vi är alla övertygade om att det för just oss tre är det bästa sättet att kunna göra skillnad och bidra till världen. Vi pratar också bland annat om huruvida det är viktigt eller inte att göra upp affärsplaner, budgetar och sätta upp mål, och Sara lanserar en helt ny akronym, SOL, för sina mål: de ska vara  Stödjande, Omförhandlingsbara och Lustfyllda. Här kan du lyssna på hela avsnitt 3.

I avsnitt fyra försöker vi reda ut vad framgång egentligen är för något, eller i alla fall vad det innebär för oss, vilket inte är detsamma som den definition som ofta handlar om pengar, status, prestation och jämförelser med andra. Vi pratar om vikten av att definiera vad framgång är för just mig och att om jag inte upplever framgång kanske det kan bero på att jag använder fel mål eller kriterier (som att spela fotboll och känna sig misslyckad när jag egentligen borde spela hockey). Jag presenterar också det japanska begreppet ikigai som tilltalar mig mycket mer än framgång. Här kan du lyssna på hela avsnitt 4.

Avsnitt fem handlar om att hitta sammanhang och nätverk för att utvecklas och få stöd på sin livsresa. Vi pratar om att struktur och fyrkantighet ibland kan bidra till goda förutsättningar för såväl privata som professionella nätverk, om betydelsen av att omge sig med människor som tror på oss när vi vill göra en förändring, om att själv skapa de sammanhang vi behöver och våga fråga om någon vill leka (som när vi var barn) och om vikten av intentioner, ton och kultur i ett nätverk. Och så får du förstås ta del av exempel på våra egna bästa nätverk och sammanhang. Här kan du lyssna på hela avsnitt 5.

Det sjätte avsnittet kom till på grund av coronapandemin och handlar om hur vi tänker kring att hantera livet när världen gungar, som den ju har gjort för oss alla det senaste året. Vi pratar bland annat om att det i tider av kris blir ännu viktigare med tydlig kommunikation och att lyssna på såväl varandra som oss själva, om att utforska vår oro och sorg och våga vara i de känslorna, om att försöka acceptera det vi inte kan påverka, om att hantera besvikelser genom att förändra våra mål, och så om skrivande och andra verktyg som kan hjälpa oss när livet utmanar. Här kan du lyssna på hela avsnitt 6.

Poddklansavsnitt sju handlar om kontrasterna vi alla tre gillar – struktur och kontroll å ena sidan, kreativitet och tillit å den andra. Hur hänger det ihop egentligen? Vi pratar om att det finns struktur och ramar som dödar kreativiteten men andra som faktiskt underlättar för den att blomstra, om att  utforska “the whole body YES”, om att ibland gå emot hjärtats röst, om hur struktur kan bidra till effektiv tidsanvändning, om vad filosofen Habermas och filmen Terminator kan tillföra det här ämnet och mycket annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 7.

Det åttonde avsnittet handlar om drivkrafter – vad de är och hur de hjälper oss i våra liv. Det handlar bland annat om hur förståelse för både egna och andras drivkrafter kan skapa bättre förutsättningar för gott samarbete, huruvida man över huvud taget kan tala om positiva och negativa drivkrafter, om hur drivkrafter kan förändras över tid, om drivkrafter som håller i längden, om förföriska sirener som ibland lockar oss i fel riktning, och om gränsvakter som kan signalera att vi har tappat bort vår inre drivkraft. Här kan du lyssna på hela avsnitt 8.

Och så det färskaste avsnittet av Poddklanen. Här fick vi finbesök av vår vän Ulrika Persson och temat var “det goda samtalet – hur hittar man det?”. Vi ger exempel från våra egna liv på hur vi skapar förutsättningar för goda samtal både privat och professionellt, bland annat genom såväl lite fyrkantiga strukturer – exempelvis att dela upp tiden mellan sig – som genom lekfulla aktiviteter. Samtalet handlar också om att få syn på både sig själv och andra i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 9.

Visst finns det många spännande teman i våra poddklanssamtal – kanske något som du blir sugen på att utforska direkt? Skriv gärna och berätta om det väcks några tankar hos dig när du lyssnar!

Maria

 

 

 

Skruva upp volymen på den inre rösten

Idag skulle jag vilja dela några tankar om den typ av inre röst som har att göra med de lite större vägvalen i livet (alltså något annat än att välja tapeter eller bestämma sig för att gå på fest eller inte, som jag har bloggat om tidigare). En fundering jag ofta hör hos personer som inte riktigt känner att de har hittat någon tydlig kompassriktning i sådant som yrkesliv och relationer är “Det finns ju så många röster, hur ska jag veta vilken som är den som hjälper mig att gå åt rätt håll?”

Första gången jag över huvud taget började fundera över det där med olika inre röster var när jag läste Kajsa Ingemarssons och Karin Nordlanders Drömliv – lycklig på riktigt och stiftade bekantskap med begreppsparet egot och själen. Det var också vid den här tiden i mitt liv som jag på allvar började urskilja en allt tydligare inre röst, som under en period hade viskat ganska tyst om att jag inte var på rätt plats yrkesmässigt. Och det var faktiskt efter att ha läst den där boken som jag bestämde mig för att ta ett av de största steg jag har tagit i mitt liv, att säga upp mig och hoppa av min trygga, välbetalda och statusfyllda akademiska karriär utan att ha en tydlig plan för vad jag skulle göra i stället.

Jag ska inte påstå att jag efter att ha läst boken hade full koll på vad de där båda rösterna stod för, men något fick jag definitivt med mig. Jag insåg exempelvis att egot ofta vill hindra oss från att utmana oss själva genom att måla upp skräckscenarier över vad som kan hända om vi söker det där jobbet, närmar oss en människa vi är intresserade av, byter boende eller gör något annat som känns stort och läskigt. Egot gör detta i all välmening, för att skydda oss från något som upplevs som farligt, men det kan också skapa onödiga hinder för vår utveckling.

Själens röst däremot visar för oss vad det är som får oss att växa och blomstra som människor. De tankefrön som den planterar hos oss skapar nyfikenhet, glädje och lust, även om en sådan förändrad riktning innebär att vi måste kliva utanför vår trygghetszon. Och om rösten har något viktigt att säga oss kommer den att bli högre och högre – som min röst om att byta jobb gjorde hos mig.

Min poddgäst Therése Högberg är inne på samma tankar i vårt samtal. Hon säger att när det handlar om något viktigt, något som leder oss på rätt väg så är det ofta en envist återkommande röst, en som inte ger upp i första taget utan fortsätter att tjata på oss och dyka upp i olika sammanhang. När vi på allvar hör den röst som Ingemarsson & Nordlander (och många andra) kallar “själen” känns det ofta som att komma hem.

I ett av sina senaste dagliga inspirationsmejl skriver Light Watkins (som driver podcasten At the End of the Tunnel) också om inre röster. Hans tanke är att den röst som visar oss rätt väg är den där ofta ganska tystlåtna som exempelvis uppmuntrar oss att ta bättre hand om oss när vi stressar för mycket eller att göra det som känns rätt även när det är obekvämt.

Light är meditationslärare och anser att meditationen göra det lättare att skruva upp volymen på den röst som visar rätt, även om den inte tystar de andra rösterna (som somliga hävdar). Jag tänker att alla sammanhang (inte bara meditation) där vi stannar upp och stoppar informationsflödet en stund kan hjälpa oss med det – som när vi vistas i naturen eller jobbar med något praktiskt. Ibland dyker det exempelvis upp små vägskyltar (som en annan av mina poddgäster, Manereia Hanuman pratar om) när jag är med kropp och själ i mina odlingar.

Kanske den inre röst som leder dig i rätt riktning en dag helt enkelt hörs så tydligt att den inte går att strunta i längre? Kanske det en dag är dags att lyssna och agera? Och kanske är det genom att träna på småsaker i vardagen (som tapetval och festdeltagande baserat på vad du vill snarare än på trender, normer eller förväntningar) som du blir bättre på att höra just din inre röst även när du står vid de stora vägskälen?

Maria

Poddavsnitt 104. Nu är det dags att ge av dina gåvor till världen. Ett samtal med Ulrika Persson.

Ulrika Persson, A Seasoned ConnectionHär kommer poddavsnitt 104 – ett samtal med Ulrika Persson, alldeles nystartad företagare med fokus på att hjälpa kvinnor att hitta tillbaka till naturen, till sig själva och till andra kvinnor. Ulrika berättar om sin stundtals ganska utmanande livsresa, kantad av bland annat utmattning och på senare år ett kämpigt anhörigskap – vilket också har tydliggjort hennes kompassriktning. Vi pratar bland annat om ohållbara system och vägen ut ur dem, om inspirationskällor och förebilder, om hur det kan gå till att praktisera hos ensamföretagare och om rädslan för styrka. Och så får du veta hur en superhjältemantel kan användas på ett sätt som man kanske inte tänker på i första taget.

Här är länkar till de inspirationskällor som nämns i programmet:

Kompassnavigerande i lust och nöd

Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? var frågan vi ställde oss i det allra första avsnittet av “Poddklanen reflekterar”, som jag återvände till häromdagen inför ett inlägg om samlade klokskaper från poddklansavsnitten. Det kan ju vara lätt att förledas att tro att det här med att följa sin inre kompass innebär att ständigt glida omkring på en smaskig räkmacka, tvärsäker i alla vägskäl och med lustfanan konstant vajande.

Jodå, visst kan det vara så där härligt ibland. Hjärtat spritter och visar vägen, och kanske killar det i magen men det finns ingen riktig tvekan och jag kastar mig in i spännande projekt, får just det stöd jag behöver längs vägen och känner att jag kommer till min rätt på alla sätt. Lite samma känsla som min dotter Sannas sex år gamla Instagraminlägg förmedlar från tiden då hon reste världen över med hjärtat som vägvisare: “I love how the challenges of travelling come in all shapes, and how I’ve started searching for them instead of hiding from them”. Utmanande, javisst, men roligt och spännande!

I andra sammanhang är det helt andra saker det handlar om, små vardagsbeslut som kan verka triviala men som ändå blir viktiga i det långa loppet (alltifrån vilka tapeter jag ska välja till vem jag vill vara som anhörig, som jag bloggade om nyligen).

Men det finns också tillfällen då kompassen utmanar mig ordentligt, då det på ett eller annat sätt gör ont och/eller krävs mod (alltså att jag går emot min rädsla) att gå i den riktning som känns rätt för mig. I förra veckan upplevde jag en sådan situation då jag fick en förfrågan om ett uppdrag (från universitetsvärlden, den jag lämnade för mer än åtta år sedan). Först kände jag mig lite smickrad över att mitt akademiska bäst-före-datum tydligen inte var helt passerat, det skulle kanske vara lite kul ändå och dessutom kännas bra att kunna hjälpa till. Pengar är ju också alltid välkomna när man som jag har valt att ägna en så stor del av mitt yrkesliv åt sådant som ger väldigt lite eller inget alls. Och samtidigt: jag har ju lämnat den världen! Dessutom har jag en bok att skriva klart, poddar att spela in, en kurs som ska uppdateras, en massa odlingar och en del andra små uppdrag den här våren … Hallå, kompassen, var är du?

Något jag genom åren har lärt mig är att aldrig säga ja direkt, om inte något känns alldeles fullkomligt självklart från första början, “a heartful YES”, liksom. Jag sov på saken, kände mig fortfarande osäker när jag vaknade och bad om mer information för att kunna ta ett välinformerat beslut (jag kopplade alltså in hjärnan en sväng i hjärtarbetet). När informationen kom var det ingen tvekan längre. Med dokumenten från universitetet kom ångestklumpen jag så ofta vandrat runt med där i korridorerna som ett brev på posten. Den inre rösten skrek nu högt och tydligt: NEJ, NEJ, NEJ! Tack, då var första steget avklarat.

Och vad hände då? Jo, nu gick skuld- och skammaskineriet igång. Om jag säger nej lämnar jag dem i sticket. Nu när uppdragsgivaren har tagit sig tiden att skaffa fram mer information och allt. Så kan jag väl inte göra. Efter en stund i skamvrån påminde jag mig om det jag har pratat med flera poddgäster om, nämligen att ibland innebär att följa sin inre kompass att man gör andra människor besvikna. Nu handlade ju detta inte om liv och död, precis, men det tog ändå en stund innan jag vågade trycka på knappen och sända mitt “Tack, men nej tack!” ut i cyberspace, inklusive en ärlig förklaring i stället för någon svamlig bortförklaring. Att säga nej är att säga ja – till det jag är här för att göra.

Foto: Markus Spiske, Unsplash

Min kära kontorskompis Sara, som hörde min vånda, frågade innan jag skickade mitt svar: “Ska jag hålla dig i handen när du trycker?”. Det var metaforiskt förstås – här hålls ju inga fysiska händer i coronatider – men bara den lilla gesten bidrog till att jag vågade. Och jag blev än en gång påmind om hur bra det är att kunna “bolstra upp” eller “ordna det för sig” (som vi två brukar kalla det) när man ska till att göra något som är svårt, jobbigt, obekvämt, tråkigt … Jag bet på mina (återigen metaforiska) naglar i någon timme innan svaret kom: “Det är HELT OK! Jag blir inte ett dugg sur, utan förstår precis. Du ska absolut inte ta på dig något som du får en klump i magen av. Tänk inte mera på det.”

Och så blev jag påmind om det som Björn Nathiko Lindeblad brukar säga: “Tro inte på allt du tänker.” Nej, än en gång hade jag i mina tankar målat upp en bild som inte stämde. Och även om den hade gjort det så hade det inte varit rätt att tacka ja till något som så uppenbart inte var det jag skulle göra.

Foto: Pawel Czerwinski, Unsplash

Tack hjärtat – och hjärnan – för vägledningen! Tack för modet att lyssna på den! Tack Sara för den metaforiska handen! Och tack för att jag både fick en nyttig övning i att leva som jag lär och för att mitt nej togs emot med vänlighet och medkänsla!

Har du övervunnit en rädsla eller annan jobbig känsla för att följa just din kompass på sistone?

Maria

PS. När jag nu ändå var igång och utmanade mig så passade jag på att boka in en tid för näspiercing tillsammans med min sextonåring. Ett impulsbeslut byggt på 27 år av längtan. Så kan det gå.

Tillbakablick: Klokskaper från mina omställargäster

Som ni som följer mig vet är omställning till en grönare, skönare och på alla sätt mer hållbar värld något jag brinner för, och det är också ett tema som återkommit i många av mina poddintervjuer. I den här tillbakablicken tänkte jag återvända till några av de gäster jag pratat omställning och hållbarhet med, även om det är ett ämne som varit på tapeten i många fler poddavsnitt.

Så här kommer nu min lilla Omställarodyssé!

Den första omställare jag tänkte plocka upp är Fredrik Warberg från Tidsverkstaden, som arbetar med hållbarhetsfrågor utifrån ett livskvalitetsperspektiv. Något jag tog med mig från vårt samtal är vikten av att inte bara fokusera på hur vi behöver ställa om våra vanor och yttre förhållningssätt i fråga om miljön, utan att reflektera över vad som är viktigt på riktigt för oss (det är ju sällan statusprylar och liknande), och på det viset komma fram till sätt att leva som är mer hållbara såväl för oss själva som för jordklotet. Du kan lyssna på hela samtalet med Fredrik i avsnitt 28.

Min andra omställargäst heter Amanda Martling och har länge varit engagerad i Omställningsnätverket, samtidigt som hon jobbar med hållbar utveckling på Region Väst. Det var genom boken Sånger från jorden, som Amanda varit med och skrivit, som jag för första gången stiftade bekantskap med begreppet “aktivt hopp” – som jag senare översatt en hel bok om. Det handlar om att inte bara “hoppas på det bästa” utan att vi själva kan ta små steg för att bidra till att skapa den framtid vi vill se – och att vi kan ha himla roligt i det arbetet, ett budskap som Amanda är så bra på att förmedla. Samtalet med Amanda hittar du i avsnitt 40.

Omställargäst nummer tre var gurun själv, det internationella Omställningsnätverkets grundare Rob Hopkins, som besökte Växjö för att föreläsa på den nationella omställningskonferensen som jag var med och arrangerade 2017. Två grundbultar i Robs arbete är att använda vår fantasi för att föreställa oss och sedan arbeta för den värld vi drömmer om, liksom att sprida inspirerande exempel på bra omställningsinitiativ. Och precis som Amanda är inne på kan vi göra detta i trivsam gemenskap. Det svenska Omställningsnätverkets slagord är just “Mer fest än protest!”. Livepodden med Rob finns inspelad i avsnitt 55.

Foto: Jeanette Andersson

Även om jag var lite starstruck över att få möta Rob Hopkins – en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer – så var det nog ännu mer av den varan när jag fick träffa artisten Stefan Sundström, vars musik har betytt så mycket för mig i många år. Stefan är inte bara musiker utan även miljökämpe, odlare, solenergiinspiratör, krönikör i Dagens ETC och författare. Samtalet med Stefan påminde mig om att vi alla kan bidra till den stora omställningen på vårt eget sätt – Stefan med odling, musik, krönikor och böcker – och jag med bland annat den här bloggen och podden. Vårt samtal hör du i avsnitt 57.

Nästa omställare heter Erik Malm, en god vän till mig som för några år sedan bestämde sig för att under tre månader släppa taget om lönearbete för att på olika sätt försöka bidra till en bättre värld genom projektet med den passande titeln Jag har tid. Jag blir verkligen inspirerad av människor som vågar gå bortom ramar, normer och förväntningar om hur vi tillbringar vår tid för att få göra något utifrån hjärtat, något som känns riktigt viktigt och spännande. Vi är ganska lika i det, Erik och jag, tror jag, vi följer helt enkelt vår inre kompass, som pekar mot ett liv som är hållbart för både oss själva och planeten. Vill du veta mer om Eriks spännande tankar ska du lyssna på avsnitt 58.

Meteorologen Martin Hedberg är min sjätte omställargäst. Han har ett förflutet på bland annat SvT, men jobbar idag helt och hållet med klimatfrågan, och på tal om det där med att hitta sitt sätt att bidra så gör Martin också det. Utifrån sin omfattande kunskap föreläser han för många stora organisationer, och han gör det väldigt bra – det har jag själv haft förmånen att se. Det viktigaste jag tog med mig från mitt samtal med Martin var påminnelsen om att omställningen till en mer hållbar värld inte behöver innebära en massa uppoffringar, utan att ett omställt liv kan vara ett mycket rikare liv, fast i andra termer än pengar och ägodelar. Vårt samtal hör du i avsnitt 62.

Foto: Abigail Sykes

Av alla mina omställargäster är kanske Mimmi och Daniel Edlund Lowejko de som allra mest personifierar “omställning i praktiken”. De lämnade en stressig och ohållbar livsstil för att bygga ett helt nytt liv, och idag driver de tillsammans cateringfirma och lantkafé där hållbarhet genomsyrar allt deras arbete – som de berättar om på Facebook och Instagram under namet “Omväxling”. Mimmi och Daniel inspirerar mig att fundera över vad som verkligen är viktigt och hur jag själv kan leva så hållbart som möjligt, bland annat genom den mat jag väljer att äta. Lyssna på vårt samtal i avsnitt 78.

Foto: Harald Nilsson

Och så till sist: Johanna Stål, chefredaktör för Camino Magasin, en av Sveriges största hållbarhetstidningar. Det viktigaste jag tar med mig från vårt samtal är nog precis som i det första avsnittet jag nämnde, betydelsen av att arbeta med såväl yttre som inre omställning mot en mer hållbar värld. Vi behöver tekniska lösningar och konkreta vägar till en förändrad livsstil, men också nya sätt att förhålla oss till världen och livet. I boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv ger Johanna massor med idéer till hur vi kan förändra såväl i praktik som i förhållningssätt, och vårt samtal kan du lyssna på i avsnitt 81.

Jag hoppas att du hittar något här som kan väcka din nyfikenhet och kanske få dig att fundera över på vilket sätt just du vill bidra till den stora omställningen. Vilka små steg kan du ta i din vardag? Finns det något sätt för dig att inspirera andra genom att göra det du gillar och är bra på?

Maria