Tillbakablick: Klokskaper från Poddklanen

Hösten 2018 kom jag på att jag förutom att bjuda in en massa nya inspirerande gäster till min podcast också vill göra djupdykningar i olika frågeställningar, gärna sådana som mina lyssnare funderar över, tillsammans med två av mina allra klokaste vänner, Sara Norrby Wallin och Lisa Moraeus. Sedan dess har det blivit inte mindre än nio avsnitt med min “poddklan”, som jag kallar den med en liten blinkning åt samtalslägren på Mundekulla Retreatcentrum där jag och Sara var medarrangörer i några år, och där en del av samtalen fördes i små “klaner”. Här har jag fångat upp några fragment ur våra samtal. Kanske kan det inspirera dig att lyssna på  ett samtal som du har missat?

Premiäravsnittet utgår från frågan Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? och känns viktig att ställa i en podd som min. Det är ju faktiskt sällan så himla enkelt som det kan låta. Vi pratar bland annat om att det finns två aspekter av att följa hjärtat: dels att få syn på det som är viktigt för mig och gå i den riktningen, dels att använda sin magkänsla, intuition eller vad vi nu vill kalla den. Vårt samtal handlar också om att välja och välja om – gång på gång – att inte fastna igen bara för att vi följde vårt hjärta och tog ut en ny färdriktning, om att det kan finnas olika röster inom oss (som barnet och den vuxna, hjärtat och hjärnan) och om att båda kan ha viktig information till oss, om att vi ofta är mer vana vid att följa förnuft och normer än lust och hjärta och därför kan behöva öva oss på det senare – och mycket annat spännande. Här kan du lyssna på hela avsnitt 1.

I det andra avsnittet reflekterar vi kring andlighet, vad det betyder är för oss och hur de inre faktorerna påverkar oss. Här har vi tre – som annars ofta är ganska lika på många sätt – ganska olika perspektiv. Vi pratar om hur komplext begreppet andlighet är, att det precis som för oss kan betyda alltifrån att tro på någon sorts högre makt till att se det som något som finns helt och hållet inom oss – eller i naturen. Det handlar också om vikten av att ibland stoppa bruset och stanna upp i tillvaron, om att tron på något större å ena sidan kan ge trygghet och tillit, men att det också finns en risk för att vi lämnar ifrån oss allt ansvar till något utanför oss själva – och en hel del annat.  Här kan du lyssna på hela avsnitt 2.

Poddklansavsnitt tre handlar om att driva företag för att få jobba med det vi älskar, ett val vi alla tre har gjort och är väldigt nöjda med. Vi pratar bland annat om hur företagandet ger oss möjlighet att skapa egna ramar, förverkliga idéer och alltid veta varför vi jobbar. Det kan kanske låta egoistiskt, men vi är alla övertygade om att det för just oss tre är det bästa sättet att kunna göra skillnad och bidra till världen. Vi pratar också bland annat om huruvida det är viktigt eller inte att göra upp affärsplaner, budgetar och sätta upp mål, och Sara lanserar en helt ny akronym, SOL, för sina mål: de ska vara  Stödjande, Omförhandlingsbara och Lustfyllda. Här kan du lyssna på hela avsnitt 3.

I avsnitt fyra försöker vi reda ut vad framgång egentligen är för något, eller i alla fall vad det innebär för oss, vilket inte är detsamma som den definition som ofta handlar om pengar, status, prestation och jämförelser med andra. Vi pratar om vikten av att definiera vad framgång är för just mig och att om jag inte upplever framgång kanske det kan bero på att jag använder fel mål eller kriterier (som att spela fotboll och känna sig misslyckad när jag egentligen borde spela hockey). Jag presenterar också det japanska begreppet ikigai som tilltalar mig mycket mer än framgång. Här kan du lyssna på hela avsnitt 4.

Avsnitt fem handlar om att hitta sammanhang och nätverk för att utvecklas och få stöd på sin livsresa. Vi pratar om att struktur och fyrkantighet ibland kan bidra till goda förutsättningar för såväl privata som professionella nätverk, om betydelsen av att omge sig med människor som tror på oss när vi vill göra en förändring, om att själv skapa de sammanhang vi behöver och våga fråga om någon vill leka (som när vi var barn) och om vikten av intentioner, ton och kultur i ett nätverk. Och så får du förstås ta del av exempel på våra egna bästa nätverk och sammanhang. Här kan du lyssna på hela avsnitt 5.

Det sjätte avsnittet kom till på grund av coronapandemin och handlar om hur vi tänker kring att hantera livet när världen gungar, som den ju har gjort för oss alla det senaste året. Vi pratar bland annat om att det i tider av kris blir ännu viktigare med tydlig kommunikation och att lyssna på såväl varandra som oss själva, om att utforska vår oro och sorg och våga vara i de känslorna, om att försöka acceptera det vi inte kan påverka, om att hantera besvikelser genom att förändra våra mål, och så om skrivande och andra verktyg som kan hjälpa oss när livet utmanar. Här kan du lyssna på hela avsnitt 6.

Poddklansavsnitt sju handlar om kontrasterna vi alla tre gillar – struktur och kontroll å ena sidan, kreativitet och tillit å den andra. Hur hänger det ihop egentligen? Vi pratar om att det finns struktur och ramar som dödar kreativiteten men andra som faktiskt underlättar för den att blomstra, om att  utforska “the whole body YES”, om att ibland gå emot hjärtats röst, om hur struktur kan bidra till effektiv tidsanvändning, om vad filosofen Habermas och filmen Terminator kan tillföra det här ämnet och mycket annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 7.

Det åttonde avsnittet handlar om drivkrafter – vad de är och hur de hjälper oss i våra liv. Det handlar bland annat om hur förståelse för både egna och andras drivkrafter kan skapa bättre förutsättningar för gott samarbete, huruvida man över huvud taget kan tala om positiva och negativa drivkrafter, om hur drivkrafter kan förändras över tid, om drivkrafter som håller i längden, om förföriska sirener som ibland lockar oss i fel riktning, och om gränsvakter som kan signalera att vi har tappat bort vår inre drivkraft. Här kan du lyssna på hela avsnitt 8.

Och så det färskaste avsnittet av Poddklanen. Här fick vi finbesök av vår vän Ulrika Persson och temat var “det goda samtalet – hur hittar man det?”. Vi ger exempel från våra egna liv på hur vi skapar förutsättningar för goda samtal både privat och professionellt, bland annat genom såväl lite fyrkantiga strukturer – exempelvis att dela upp tiden mellan sig – som genom lekfulla aktiviteter. Samtalet handlar också om att få syn på både sig själv och andra i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat. Här kan du lyssna på hela avsnitt 9.

Visst finns det många spännande teman i våra poddklanssamtal – kanske något som du blir sugen på att utforska direkt? Skriv gärna och berätta om det väcks några tankar hos dig när du lyssnar!

Maria

 

 

 

Skruva upp volymen på den inre rösten

Idag skulle jag vilja dela några tankar om den typ av inre röst som har att göra med de lite större vägvalen i livet (alltså något annat än att välja tapeter eller bestämma sig för att gå på fest eller inte, som jag har bloggat om tidigare). En fundering jag ofta hör hos personer som inte riktigt känner att de har hittat någon tydlig kompassriktning i sådant som yrkesliv och relationer är “Det finns ju så många röster, hur ska jag veta vilken som är den som hjälper mig att gå åt rätt håll?”

Första gången jag över huvud taget började fundera över det där med olika inre röster var när jag läste Kajsa Ingemarssons och Karin Nordlanders Drömliv – lycklig på riktigt och stiftade bekantskap med begreppsparet egot och själen. Det var också vid den här tiden i mitt liv som jag på allvar började urskilja en allt tydligare inre röst, som under en period hade viskat ganska tyst om att jag inte var på rätt plats yrkesmässigt. Och det var faktiskt efter att ha läst den där boken som jag bestämde mig för att ta ett av de största steg jag har tagit i mitt liv, att säga upp mig och hoppa av min trygga, välbetalda och statusfyllda akademiska karriär utan att ha en tydlig plan för vad jag skulle göra i stället.

Jag ska inte påstå att jag efter att ha läst boken hade full koll på vad de där båda rösterna stod för, men något fick jag definitivt med mig. Jag insåg exempelvis att egot ofta vill hindra oss från att utmana oss själva genom att måla upp skräckscenarier över vad som kan hända om vi söker det där jobbet, närmar oss en människa vi är intresserade av, byter boende eller gör något annat som känns stort och läskigt. Egot gör detta i all välmening, för att skydda oss från något som upplevs som farligt, men det kan också skapa onödiga hinder för vår utveckling.

Själens röst däremot visar för oss vad det är som får oss att växa och blomstra som människor. De tankefrön som den planterar hos oss skapar nyfikenhet, glädje och lust, även om en sådan förändrad riktning innebär att vi måste kliva utanför vår trygghetszon. Och om rösten har något viktigt att säga oss kommer den att bli högre och högre – som min röst om att byta jobb gjorde hos mig.

Min poddgäst Therése Högberg är inne på samma tankar i vårt samtal. Hon säger att när det handlar om något viktigt, något som leder oss på rätt väg så är det ofta en envist återkommande röst, en som inte ger upp i första taget utan fortsätter att tjata på oss och dyka upp i olika sammanhang. När vi på allvar hör den röst som Ingemarsson & Nordlander (och många andra) kallar “själen” känns det ofta som att komma hem.

I ett av sina senaste dagliga inspirationsmejl skriver Light Watkins (som driver podcasten At the End of the Tunnel) också om inre röster. Hans tanke är att den röst som visar oss rätt väg är den där ofta ganska tystlåtna som exempelvis uppmuntrar oss att ta bättre hand om oss när vi stressar för mycket eller att göra det som känns rätt även när det är obekvämt.

Light är meditationslärare och anser att meditationen göra det lättare att skruva upp volymen på den röst som visar rätt, även om den inte tystar de andra rösterna (som somliga hävdar). Jag tänker att alla sammanhang (inte bara meditation) där vi stannar upp och stoppar informationsflödet en stund kan hjälpa oss med det – som när vi vistas i naturen eller jobbar med något praktiskt. Ibland dyker det exempelvis upp små vägskyltar (som en annan av mina poddgäster, Manereia Hanuman pratar om) när jag är med kropp och själ i mina odlingar.

Kanske den inre röst som leder dig i rätt riktning en dag helt enkelt hörs så tydligt att den inte går att strunta i längre? Kanske det en dag är dags att lyssna och agera? Och kanske är det genom att träna på småsaker i vardagen (som tapetval och festdeltagande baserat på vad du vill snarare än på trender, normer eller förväntningar) som du blir bättre på att höra just din inre röst även när du står vid de stora vägskälen?

Maria

Poddavsnitt 104. Nu är det dags att ge av dina gåvor till världen. Ett samtal med Ulrika Persson.

Ulrika Persson, A Seasoned ConnectionHär kommer poddavsnitt 104 – ett samtal med Ulrika Persson, alldeles nystartad företagare med fokus på att hjälpa kvinnor att hitta tillbaka till naturen, till sig själva och till andra kvinnor. Ulrika berättar om sin stundtals ganska utmanande livsresa, kantad av bland annat utmattning och på senare år ett kämpigt anhörigskap – vilket också har tydliggjort hennes kompassriktning. Vi pratar bland annat om ohållbara system och vägen ut ur dem, om inspirationskällor och förebilder, om hur det kan gå till att praktisera hos ensamföretagare och om rädslan för styrka. Och så får du veta hur en superhjältemantel kan användas på ett sätt som man kanske inte tänker på i första taget.

Här är länkar till de inspirationskällor som nämns i programmet:

Kompassnavigerande i lust och nöd

Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? var frågan vi ställde oss i det allra första avsnittet av “Poddklanen reflekterar”, som jag återvände till häromdagen inför ett inlägg om samlade klokskaper från poddklansavsnitten. Det kan ju vara lätt att förledas att tro att det här med att följa sin inre kompass innebär att ständigt glida omkring på en smaskig räkmacka, tvärsäker i alla vägskäl och med lustfanan konstant vajande.

Jodå, visst kan det vara så där härligt ibland. Hjärtat spritter och visar vägen, och kanske killar det i magen men det finns ingen riktig tvekan och jag kastar mig in i spännande projekt, får just det stöd jag behöver längs vägen och känner att jag kommer till min rätt på alla sätt. Lite samma känsla som min dotter Sannas sex år gamla Instagraminlägg förmedlar från tiden då hon reste världen över med hjärtat som vägvisare: “I love how the challenges of travelling come in all shapes, and how I’ve started searching for them instead of hiding from them”. Utmanande, javisst, men roligt och spännande!

I andra sammanhang är det helt andra saker det handlar om, små vardagsbeslut som kan verka triviala men som ändå blir viktiga i det långa loppet (alltifrån vilka tapeter jag ska välja till vem jag vill vara som anhörig, som jag bloggade om nyligen).

Men det finns också tillfällen då kompassen utmanar mig ordentligt, då det på ett eller annat sätt gör ont och/eller krävs mod (alltså att jag går emot min rädsla) att gå i den riktning som känns rätt för mig. I förra veckan upplevde jag en sådan situation då jag fick en förfrågan om ett uppdrag (från universitetsvärlden, den jag lämnade för mer än åtta år sedan). Först kände jag mig lite smickrad över att mitt akademiska bäst-före-datum tydligen inte var helt passerat, det skulle kanske vara lite kul ändå och dessutom kännas bra att kunna hjälpa till. Pengar är ju också alltid välkomna när man som jag har valt att ägna en så stor del av mitt yrkesliv åt sådant som ger väldigt lite eller inget alls. Och samtidigt: jag har ju lämnat den världen! Dessutom har jag en bok att skriva klart, poddar att spela in, en kurs som ska uppdateras, en massa odlingar och en del andra små uppdrag den här våren … Hallå, kompassen, var är du?

Något jag genom åren har lärt mig är att aldrig säga ja direkt, om inte något känns alldeles fullkomligt självklart från första början, “a heartful YES”, liksom. Jag sov på saken, kände mig fortfarande osäker när jag vaknade och bad om mer information för att kunna ta ett välinformerat beslut (jag kopplade alltså in hjärnan en sväng i hjärtarbetet). När informationen kom var det ingen tvekan längre. Med dokumenten från universitetet kom ångestklumpen jag så ofta vandrat runt med där i korridorerna som ett brev på posten. Den inre rösten skrek nu högt och tydligt: NEJ, NEJ, NEJ! Tack, då var första steget avklarat.

Och vad hände då? Jo, nu gick skuld- och skammaskineriet igång. Om jag säger nej lämnar jag dem i sticket. Nu när uppdragsgivaren har tagit sig tiden att skaffa fram mer information och allt. Så kan jag väl inte göra. Efter en stund i skamvrån påminde jag mig om det jag har pratat med flera poddgäster om, nämligen att ibland innebär att följa sin inre kompass att man gör andra människor besvikna. Nu handlade ju detta inte om liv och död, precis, men det tog ändå en stund innan jag vågade trycka på knappen och sända mitt “Tack, men nej tack!” ut i cyberspace, inklusive en ärlig förklaring i stället för någon svamlig bortförklaring. Att säga nej är att säga ja – till det jag är här för att göra.

Foto: Markus Spiske, Unsplash

Min kära kontorskompis Sara, som hörde min vånda, frågade innan jag skickade mitt svar: “Ska jag hålla dig i handen när du trycker?”. Det var metaforiskt förstås – här hålls ju inga fysiska händer i coronatider – men bara den lilla gesten bidrog till att jag vågade. Och jag blev än en gång påmind om hur bra det är att kunna “bolstra upp” eller “ordna det för sig” (som vi två brukar kalla det) när man ska till att göra något som är svårt, jobbigt, obekvämt, tråkigt … Jag bet på mina (återigen metaforiska) naglar i någon timme innan svaret kom: “Det är HELT OK! Jag blir inte ett dugg sur, utan förstår precis. Du ska absolut inte ta på dig något som du får en klump i magen av. Tänk inte mera på det.”

Och så blev jag påmind om det som Björn Nathiko Lindeblad brukar säga: “Tro inte på allt du tänker.” Nej, än en gång hade jag i mina tankar målat upp en bild som inte stämde. Och även om den hade gjort det så hade det inte varit rätt att tacka ja till något som så uppenbart inte var det jag skulle göra.

Foto: Pawel Czerwinski, Unsplash

Tack hjärtat – och hjärnan – för vägledningen! Tack för modet att lyssna på den! Tack Sara för den metaforiska handen! Och tack för att jag både fick en nyttig övning i att leva som jag lär och för att mitt nej togs emot med vänlighet och medkänsla!

Har du övervunnit en rädsla eller annan jobbig känsla för att följa just din kompass på sistone?

Maria

PS. När jag nu ändå var igång och utmanade mig så passade jag på att boka in en tid för näspiercing tillsammans med min sextonåring. Ett impulsbeslut byggt på 27 år av längtan. Så kan det gå.

Tillbakablick: Klokskaper från mina omställargäster

Som ni som följer mig vet är omställning till en grönare, skönare och på alla sätt mer hållbar värld något jag brinner för, och det är också ett tema som återkommit i många av mina poddintervjuer. I den här tillbakablicken tänkte jag återvända till några av de gäster jag pratat omställning och hållbarhet med, även om det är ett ämne som varit på tapeten i många fler poddavsnitt.

Så här kommer nu min lilla Omställarodyssé!

Den första omställare jag tänkte plocka upp är Fredrik Warberg från Tidsverkstaden, som arbetar med hållbarhetsfrågor utifrån ett livskvalitetsperspektiv. Något jag tog med mig från vårt samtal är vikten av att inte bara fokusera på hur vi behöver ställa om våra vanor och yttre förhållningssätt i fråga om miljön, utan att reflektera över vad som är viktigt på riktigt för oss (det är ju sällan statusprylar och liknande), och på det viset komma fram till sätt att leva som är mer hållbara såväl för oss själva som för jordklotet. Du kan lyssna på hela samtalet med Fredrik i avsnitt 28.

Min andra omställargäst heter Amanda Martling och har länge varit engagerad i Omställningsnätverket, samtidigt som hon jobbar med hållbar utveckling på Region Väst. Det var genom boken Sånger från jorden, som Amanda varit med och skrivit, som jag för första gången stiftade bekantskap med begreppet “aktivt hopp” – som jag senare översatt en hel bok om. Det handlar om att inte bara “hoppas på det bästa” utan att vi själva kan ta små steg för att bidra till att skapa den framtid vi vill se – och att vi kan ha himla roligt i det arbetet, ett budskap som Amanda är så bra på att förmedla. Samtalet med Amanda hittar du i avsnitt 40.

Omställargäst nummer tre var gurun själv, det internationella Omställningsnätverkets grundare Rob Hopkins, som besökte Växjö för att föreläsa på den nationella omställningskonferensen som jag var med och arrangerade 2017. Två grundbultar i Robs arbete är att använda vår fantasi för att föreställa oss och sedan arbeta för den värld vi drömmer om, liksom att sprida inspirerande exempel på bra omställningsinitiativ. Och precis som Amanda är inne på kan vi göra detta i trivsam gemenskap. Det svenska Omställningsnätverkets slagord är just “Mer fest än protest!”. Livepodden med Rob finns inspelad i avsnitt 55.

Foto: Jeanette Andersson

Även om jag var lite starstruck över att få möta Rob Hopkins – en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer – så var det nog ännu mer av den varan när jag fick träffa artisten Stefan Sundström, vars musik har betytt så mycket för mig i många år. Stefan är inte bara musiker utan även miljökämpe, odlare, solenergiinspiratör, krönikör i Dagens ETC och författare. Samtalet med Stefan påminde mig om att vi alla kan bidra till den stora omställningen på vårt eget sätt – Stefan med odling, musik, krönikor och böcker – och jag med bland annat den här bloggen och podden. Vårt samtal hör du i avsnitt 57.

Nästa omställare heter Erik Malm, en god vän till mig som för några år sedan bestämde sig för att under tre månader släppa taget om lönearbete för att på olika sätt försöka bidra till en bättre värld genom projektet med den passande titeln Jag har tid. Jag blir verkligen inspirerad av människor som vågar gå bortom ramar, normer och förväntningar om hur vi tillbringar vår tid för att få göra något utifrån hjärtat, något som känns riktigt viktigt och spännande. Vi är ganska lika i det, Erik och jag, tror jag, vi följer helt enkelt vår inre kompass, som pekar mot ett liv som är hållbart för både oss själva och planeten. Vill du veta mer om Eriks spännande tankar ska du lyssna på avsnitt 58.

Meteorologen Martin Hedberg är min sjätte omställargäst. Han har ett förflutet på bland annat SvT, men jobbar idag helt och hållet med klimatfrågan, och på tal om det där med att hitta sitt sätt att bidra så gör Martin också det. Utifrån sin omfattande kunskap föreläser han för många stora organisationer, och han gör det väldigt bra – det har jag själv haft förmånen att se. Det viktigaste jag tog med mig från mitt samtal med Martin var påminnelsen om att omställningen till en mer hållbar värld inte behöver innebära en massa uppoffringar, utan att ett omställt liv kan vara ett mycket rikare liv, fast i andra termer än pengar och ägodelar. Vårt samtal hör du i avsnitt 62.

Foto: Abigail Sykes

Av alla mina omställargäster är kanske Mimmi och Daniel Edlund Lowejko de som allra mest personifierar “omställning i praktiken”. De lämnade en stressig och ohållbar livsstil för att bygga ett helt nytt liv, och idag driver de tillsammans cateringfirma och lantkafé där hållbarhet genomsyrar allt deras arbete – som de berättar om på Facebook och Instagram under namet “Omväxling”. Mimmi och Daniel inspirerar mig att fundera över vad som verkligen är viktigt och hur jag själv kan leva så hållbart som möjligt, bland annat genom den mat jag väljer att äta. Lyssna på vårt samtal i avsnitt 78.

Foto: Harald Nilsson

Och så till sist: Johanna Stål, chefredaktör för Camino Magasin, en av Sveriges största hållbarhetstidningar. Det viktigaste jag tar med mig från vårt samtal är nog precis som i det första avsnittet jag nämnde, betydelsen av att arbeta med såväl yttre som inre omställning mot en mer hållbar värld. Vi behöver tekniska lösningar och konkreta vägar till en förändrad livsstil, men också nya sätt att förhålla oss till världen och livet. I boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv ger Johanna massor med idéer till hur vi kan förändra såväl i praktik som i förhållningssätt, och vårt samtal kan du lyssna på i avsnitt 81.

Jag hoppas att du hittar något här som kan väcka din nyfikenhet och kanske få dig att fundera över på vilket sätt just du vill bidra till den stora omställningen. Vilka små steg kan du ta i din vardag? Finns det något sätt för dig att inspirera andra genom att göra det du gillar och är bra på?

Maria

 

 

 

Tillbakablick: Klokskaper från mina yogalärargäster

För ett par år sedan gjorde jag ett antal tillbakablicksinlägg där jag samlade tidigare poddavsnitt utifrån olika teman. Det blev sex stycken: “I poddtoppen” (alltså de mest lyssnade avsnitten), “Poddar med världsförbättrarfokus“, “Poddgäster som bygger vår framtid” (alltså mina yngsta poddgäster), “Med ett välfyllt bagage” (alltså mina äldsta och mest erfarna poddgäster), “Byta bana” och “Med skapande i fokus“.

Drömmen om Målajord yoga
Foto: Patrick Hendry, Unsplash

Nu blev jag sugen på att återigen vittja min stora skattkista av poddsamtal med en tematisk utgångspunkt, så här kommer några nya tillbakablickar. I den första har jag samlat på klokskaper från de yogalärare som varit gäster i podden.

Cina Persson, Drömmen om Målajord avsnitt 10Den första var Cina Persson, som sorgligt nog gick bort alldeles för tidigt, ett par år efter att vi träffats. Det jag minns särskilt tydligt från vårt samtal var för det första Cinas upplevelse av att yogan fick henne att våga möta sin smärta och hitta tillbaka till livet igen efter att ha drabbats av en ryggskada som lett till stora fysiska begränsningar. För det andra var det hennes starka övertygelse om att yoga är något som funkar för alla – kan du inte sitta eller ligga på golvet kan du yoga sittande på en stol. Och för det tredje var det hennes stora önskan om att sprida yogan till våra barn, som ett verktyg för att hitta lugn och ett eget inre rum i en värld med högt tempo, mycket aktivitet och många intryck. Du kan lyssna på några guldkorn ur vårt samtal i Drömkorn nummer 10 eller på hela samtalet i avsnitt nummer 10.

Maria Ståhl, Drömmen om Målajord avsnitt 51Yogalärare nummer två var Maria Ståhl, som jag lärde känna i yogastudion, där jag älskade hennes klasser som alltid inleddes med en stunds reflektion utifrån ett specifikt ämne, och ofta med ett litet medskick ur någon inspirerande bok. På senare år har vi också förenats i vår gemensamma kärlek till skrivandet. Det var Maria som tipsade mig om meditationsläraren Tara Brach, vars kurs i meditation och mindfulness jag deltog i för några år sedan, vilket inspirerade mig att börja lägga ut meditationer på Insight Timer (där Tara också har många fina sådana). Jag tror att det viktigaste jag tog med mig från poddsamtalet med Maria var påminnelsen om att yoga är så mycket mer än det som händer på yogamattan, det är ett förhållningssätt till hela livet. Det handlar om närvaro, acceptans och intentioner och har många paralleller med ACT (Acceptance and Commitment Training) som jag är utbildad i och som går som en röd tråd genom såväl mitt privatliv som det jag sysslar med professionellt numera. Du kan lyssna på hela poddsamtalet med Maria i avsnitt 51.

Ulf Wallgren, Drömmen om Målajord avsnitt 59Den tredje yogaläraren jag mötte i podden var före detta nyhetsankaret Ulf Wallgren som jag tillbringade tre intensiva timmar med i yogastudion i Stockholm där han arbetar. Ulf tröttnade på pressen i mediavärlden och skolade om sig, efter att själv ha mött yogan i samband med stresshantering. En sak, bland många andra, som jag tog med mig från vårt samtal, är vikten av att ge sin inre röst tid att höras. Att vi ibland har så bråttom med att komma fram och hitta rätt. Det tog Ulf – precis som mig – många år att hitta den där inre kompassen som hjälpte honom att våga stå upp mer för sig själv, sätta gränser och känna efter vad han ville med sitt liv. Och han menade att det var yogan som hade hjälpt honom dit. Mitt långa poddsamtal med Ulf hittar du i avsnitt 59.

Linda Wikström, Drömmen om Målajord avsnitt 75Fjärde gången en yogalärare gästade Drömmen om Målajord var när jag fick besök av Linda Wikström, som länge drivit den yogastudio där jag yogat mest genom åren. Linda och jag pratade om att bland annat sociala medier ibland kan förmedla bilden av yoga som ett ouppnåeligt ideal  – vackra, smala, smidiga människor i avancerade positioner i solnedgångar på stränder – snarare än som en vardaglig praktik och inställning till livet som alla vi människor har tillgång till. Något annat jag påmindes om i vårt samtal är att försöka slappna av och ha tillit till att det vi längtar efter kan bli verklighet utan att vi själva styr varje steg i processen – svårt men väsentligt, har jag lärt mig. Samtalet med Linda hör du i avsnitt 75.

Vanja Bengtsson, Drömmen om Målajord avsnitt 89Vanja Bengtsson är min femte yogalärare på besök i podden. Vi pratar mycket om Vanjas resor över världen och vad hon har lärt sig av de olika kulturer hon har mött, och som hon både har krockat med och inspirerats av, bland annat under en yogalärarutbildning i Indien. Något som Vanja fått med sig från sina resor – och som jag tar med mig från vårt samtal – är en strävan efter att kombinera självsäkerhet (en viss sådan behöver man ju  ha för att kunna utbilda, vägleda eller inspirera andra människor) med ödmjukhet, för att kunna ha förståelse för och känna empati och medkänsla med de människor man möter. Du kan lyssna på hela samtalet i avsnitt 89.

Manereia Hanuman, Drömmen om Målajord, avsnitt 93Allra sist i min lilla yogalärarodyssé är mötet med Manereia Hanuman (eller Magnus Hjortstam, som somliga känner honom som) i yogastudion som han har byggt hemma i sin lada. Manereia är en av de många poddgäster som har gått igenom något betydelsefullt – i det här fallet en utmattningsdepression följd av en omvälvande andlig upplevelse – och kommit ut på andra sidan med en annan inställning till livet och nya verktyg att möta det med, bland annat meditation, yoga och mantrasång.  Vi pratar också om att lägga märke till och våga följa de där små “vägskyltarna” (eller “ledtrådar på en skattkarta”, som jag brukar kalla dem), som hjälper oss att hitta vår egen livsväg, i stället för att alltid följa den väg som samhällets normer och andras förväntningar stakar ut åt oss. Samtalet med Manereia finns i avsnitt 93.

Jag hoppas att du hittar något här som du blir nyfiken på och vill utforska vidare. Varmt välkommen att botanisera i Drömmen om Målajords yogalärarland!

Maria

Poddavsnitt 103. Hur hittar jag det goda samtalet? Poddklanen reflekterar, #9

Foto: Thomas Lissing

Välkommen till årets första poddklanssammanträde, den här gången med Ulrika Persson som gäst och det goda samtalet som tema. Det blir ett avsnitt om såväl struktur och ramar som kreativitet och lekfullhet, om att få syn på både sig själv och någon som står en nära i ett gott samtal, om att omfamna den lilla pausen, om hur nya fina samtalsformer och -rutiner kan födas ur en pandemikris och en hel del annat.

Från tapetval till anhörigskap – när behövs min inre kompass?

En inredare i min bekantskapskrets berättade på Instagram att en vanlig fråga hon får från kunder som hon hjälper att skapa en mysigare hemmiljö är ”Vad är trendigt just nu?”.  Hennes svar brukar vara ungefär att “det viktiga är att hitta det som gör DIG glad att mötas av i ditt hem. Om det är beige väggar eller blommiga tapeter som är ”inne” just nu spelar ju mindre roll. Omge dig med sådant som DU tycker är vackert och som ger en härlig känsla i magen. Då blir det rätt!”

Inlägget gjorde mig mest glad och lite ledsen. Glad över inredarens svar – hon pratar ju om DEN INRE KOMPASSEN! Och lite ledsen över att det här är en vanlig fråga. Att så många verkar bry sig mer om vad som är trendigt – alltså om normer, förväntningar och andras tyckande – än om vad de själva gillar att omges av i det där hemmet som de flesta av oss ändå tillbringar ganska stor del av våra liv i, inte minst i dessa tider. Själv har jag nyss inrett ett alldeles eget skriv- och yogarum i vårt hus – sedan tonårssonen flyttade ut – där jag fått gå all in och verkligen känna efter hur jag vill ha det. Inte en enda ny pryl och definitivt inga inredningstrender så långt ögat når. 🙂

Det där Instagraminlägget påminde mig om hur många sammanhang det finns i våra liv där vi har nytta av att vi tränar oss på att följa vår inre kompass. Det är kanske lätt att tänka att det framförallt handlar om de stora vägskälen och livsavgörande besluten. I en artikel i Allers som jag blev intervjuad för häromsistens är det just sådant som jobb och relationer man framförallt fokuserar på.

Men det finns ju också en massa andra områden där vi tar beslut om olika saker, inte minst de där små vägskälen i vår vardag: Ska jag gå på fest i helgen (okej, nu pratar jag om icke-coronatider) eller ha en hel lugn hemmahelg i mysbyxor? Behöver jag verkligen det här klädesplagget som jag blev så sugen på att köpa? Ska jag gå den där kursen som jag egentligen inte har tid (eller råd) med men som skulle vara så kul? Ska jag ta ett pass på yogamattan/åka och träna /gå en promenad eller är det jag behöver bäst just i kväll att ligga i soffan framför en film? OCH VILKA TAPETER SKA JAG VÄLJA NU DÅ?

I mitt arbete med boken om anhörigskap har jag valt att ha med ett stycke om den inre kompassen. Dels skriver jag om hur jag ser en skillnad mellan mitt eget välmående i anhörigskapet när min mamma var demenssjuk och nu i anhörigskapet till min son och att jag tror att det till viss del (även om det inte är hela förklaringen) har att göra med att jag har blivit bättre på att följa min inre kompass och därmed leva ett liv (inte minst jobbmässigt) som ger mig betydligt mer energi än det jag levde under mammas sjukdom.

Men jag skriver också om att följa sin inre kompass genom att få vara anhörig på sitt eget sätt. Det finns sällan några rätt eller fel, och det blir ofta bättre om jag själv får välja hur jag vill ta mig an anhörigskapet. Det kan exempelvis handla om huruvida jag vill gå ner i tjänst (eller helt sluta jobba) för att finnas till mer för min närstående, kanske som personlig assistent, eller om jag funkar bättre och kan vara ett bättre stöd genom att ta mer hjälp utifrån (exempelvis med hemtjänst, personlig assistans eller korttidsboende). Så här skriver Ulla Waldenström i boken Sista året med Carl-Axel om sitt sätt att förhålla sig till anhörigskapet i samband med sin mans sjukdomstid och död:

Jag tror att jag har lyssnat till mitt inre, att jag har balanserat väl mellan att vara hos dig och att sköta mitt arbete. När jag upplevde sjukdomslivet som alltför tungt arbetade jag mer, när arbetet var pressande minskade jag arbetstiden. Jag lämnade över allt ansvar för min demenssjuka mamma på min bror och besökte inte mina föräldrar på ett halvt år. Min pappa förstod och ställde inga krav. Jag avskärmade mig från alla sociala kontakter som jag inte själv hade nytta av.

Andra exempel på hur jag som anhörig kan ha nytta av att känna efter vart min kompass pekar är i fråga om vilket stöd jag har bäst nytta av – en individuell terapeut, en anhöriggrupp eller kanske bara vänner med lyssnande öron och varma famnar – och om jag hämtar mycket energi av att engagera mig i en anhörigfråga på min fritid eller om det bästa jag kan göra med min tid är att vila.

Att förutsättningarna att välja sedan kan se väldigt olika ut för oss människor, såväl från person till person som i olika faser i livet, inte bara i anhörigskap utan i livet i stort, är jag fullt medveten om. Ibland kan faktiskt en situation med tydliga ramar som tillåter väldigt lite valfrihet (och för en utomstående kanske kan upplevas som klaustrofobisk) skapa ett lugn som också ger en känsla av frihet – den i att slippa välja – som jag en gång bloggade om efter ett samtal med en kvinna som är anhörig till en svårt sjuk man. Den tanken bekräftades i min senaste poddintervju, med Anna Pella, som har fått ompröva sin syn på livskvalitet och inre kompasser sedan hennes dotter Agnes föddes med en svår hjärnskada för snart arton år sedan, och hennes möjligheter att välja begränsades på många sätt. Hennes kompass har i stället kommit att rikta in sig på vad som är möjligt och, framförallt: vad som är viktigt – på riktigt.

Så oavsett hur våra förutsättningar ser ut tänker jag att svaret på frågan “När behövs min inre kompass?” är: “Alltid!”. Jag tror helt enkelt att jag mår bättre, kommer mer till min rätt och i större utsträckning orkar vara en god kraft i världen om jag lite oftare vågar lyssna på den där inre rösten – i alltifrån tapetval till anhörigskap.

Har mina tankar väckt någon fundering hos dig? Finns det några områden i ditt liv – i stort eller smått – där du skulle vilja utforska vartåt din inre kompass pekar, just nu?

Maria

Poddavsnitt 102. Att hitta sin kompass när livet ställs på ända. Ett samtal med Anna Pella

Foto: Anders Furuvik Pella

I det här avsnittet möter du Anna Pella, journalist, författare och föreläsare, vars liv vändes upp och ner när hennes dotter Agnes föddes med svåra hjärnskador för snart arton år sedan. Hur går det med den inre kompassen när yttre omständigheter förändrar spelplanen så radikalt? Anna delar med sig av sin berättelse i vårt samtal, som handlar om ovisshet, oro och ”väntesorg”, men också om försoning, acceptans och förmågan att vara tillfreds, om att fokusera på här och nu när man inte vet något om morgondagen, om att omdefiniera begreppet livskvalitet, om att hitta en gnutta ljus även i det mörkaste mörker och om den frihet man också kan uppleva när valmöjligheterna begränsas.

Poddavsnitt 101. Att möta och att öppna handen. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

Foto: Malin Enestubbe

Här kommer årets första poddsamtal – nyårspodden med min vän Sara Norrby Wallin. Vi pratar om hur våra ledord från förra året har påverkat oss, vad vi tar med oss från 2020 i form av utmaningar och guldkorn och vad vi hoppas på för 2021. Det blir ett avsnitt om skiftena mellan väckarklocksfrihet och tidsramar, om utforskande samspel och kärlek – till sig själv och andra, om att utmanas av världsläget och av sin inre kritiska röst, om guldkorn i både familjen och på jobbet, om att skapa lättnad med lätthet, om kreativitet i pandemitider och mycket annat. Och så förstås om de ord vi har valt för det nya året.