Poddavsnitt 101. Att möta och att öppna handen. Ett samtal med Sara Norrby Wallin

Foto: Malin Enestubbe

Här kommer årets första poddsamtal – nyårspodden med min vän Sara Norrby Wallin. Vi pratar om hur våra ledord från förra året har påverkat oss, vad vi tar med oss från 2020 i form av utmaningar och guldkorn och vad vi hoppas på för 2021. Det blir ett avsnitt om skiftena mellan väckarklocksfrihet och tidsramar, om utforskande samspel och kärlek – till sig själv och andra, om att utmanas av världsläget och av sin inre kritiska röst, om guldkorn i både familjen och på jobbet, om att skapa lättnad med lätthet, om kreativitet i pandemitider och mycket annat. Och så förstås om de ord vi har valt för det nya året.

En liten kärleksroman – i bloggform

Kärleksromanförfattare? Nej, det är nog inte riktigt min grej. Men här kommer en liten kärleksroman i alla fall, i bloggform, innan jag alldeles släpper taget om det där ordet, kärlek,som var mitt ledord eller mantra för 2020, och som jag just har pratat med min vän Sara om i årets första poddavsnitt (kommer snart i en hörlur nära dig!).

Vad kärleksmantrat har betytt för mig under det här året kan du höra om i podden ifall du är intresserad, men här skulle jag vilja dela med mig av en liten Facebookutmaning jag deltog i för några år sedan. Love my Partner hette den och gick ut på att under sju dagar lägga upp en bild och berätta om kärleken till den människa man lever tillsammans med.

Det hände något med mig under den där veckan jag deltog i utmaningen – jag fick liksom upp ögonen för min partner lite extra, och kärleken fick en välbehövlig boost. Kanske kan någon som läser bli inspirerad att göra något liknande? I så fall skickar jag över stafettpinnen till dig att använda precis som du själv önskar – alltifrån helt privat i en dagbok eller dina egna tankar till alldeles offentligt i sociala medier. Här kommer min lilla kärleksroman i bloggform!


Dag 1

Våren 1996 var jag – vid 27 års ålder, med en dotter på sex och efter två år som ensamstående mamma – redo att hitta kärleken igen. Jag såg för mig hur jag skulle träffa en lite äldre man, gärna med ett eget barn. I stället mötte jag Anders – som var 23 och just hade flyttat till Växjö från Alingsås för att leva studentliv – under kursen i litteraturvetenskap. Hjärnan sa Nej, men hjärtat sa Ja!


Dag 2

Att bli bonuspappa till en sexåring när man själv inte är mer än 23 är inte det enklaste, och att få ytterligare en vuxen i familjen att förhålla sig till kan vara komplicerat när man är liten. Men Anders och Sanna fann varandra snabbt. ❤️ Och tio år senare åkte de på Iron Maiden-konsert tillsammans, utan mig. ☺️


Dag 3

Alldeles för tidigt, efter bara ett och ett halvt år tillsammans – hittade vi vårt drömhus i Målajord. Men vi har aldrig ångrat oss. Många, många timmar har han lagt på att renovera, reparera, bygga badrum, glasrum, altan, vedbod och hönshus, den där gymnasieläraren i engelska och svenska som visade sig vara en fena på så mycket mer än det teoretiska. 🙂 Tack älskade för allt jobb du har gjort för att vi ska få ha det fint och mysigt härhemma! ❤


Dag 4

Den 10 juni år 2000 gifte vi oss i Sjösås gamla kyrka en dag med strålande sol, avslutad med en sen natt på Målajords altan där vi tittade på den inspelade em-fotbollsmatch vi missat under festen, tillsammans med en massa översovande gäster. 🙂 Jag som trott mig vara romantikern i den här familjen fick ompröva mina föreställningar rejält när vi bytte morgongåvor dagen därpå, och min käraste gav mig den fantastiska dikt han hade skrivit (själv gav jag bort ett par kalsonger och en Iron Maiden-skiva…). 😛


Dag 5

Första gången jag nämnde idén med gemensamma barn var Anders reaktion “Hur ska jag kunna ta hand om ett barn när jag knappt kan ta hand om mig själv?” (då hade han ändå lyckats bli färdig gymnasielärare och ägare till ett renoveringsobjekt på 250 kvadratmeter…). Sen blev det som så ofta när jag kommer med idéer: han grubblar ett tag och så säger han ja. Och så kom det – efter lite initialt trubbel – tre rödtottar med alltmer utspätt hårpigment, födda mellan 22 december och 15 januari. Att katter är fertila i mars har jag ju hört, men det är tydligen jag också… 🙂 Tack Universum, tack Anders! ❤


Dag 6

”Jag behöver prata med dig…” Han började närma sig 40 och i mitt huvud blixtrade bilderna förbi. Ville han skiljas? Ville han ta MC-kort och köpa en Harley Davidson? Ville han att vi skulle sälja allt vi äger och segla jorden runt? Nej, han ville fråga om det var okej att försöka sig på att göra en Klassiker! 😃 Ja, du älskling, om det är så du tänker hantera även dina kommande livskriser, så varmt välkommen! ❤

 


Dag 7

Sista bilden på min älskade är från i somras, då vi smet ifrån barnen en eftermiddag och åkte på folkmusikfestival i Tolg. Snart 22 år har vi klarat av tillsammans, med ups and downs, glädje och sorg, fest och vardag. På många sätt är vi som natt och dag, men vi har också många starka gemensamma värderingar och tankar om vad som är viktigt här i livet. Midsommarafton 2016 valde vi att förnya våra äktenslapslöften och jag avslutar med några av mina ord därifrån: “Med dig vill jag bli gammal och lite halvblind! ” ❤️


Ja, den här utmaningen har som sagt några år på nacken och i vår firar vi faktiskt 25 år tillsammans. Det ska vi fira – både på egen hand och (om coronan släpper taget) med familj och vänner. Länge leve kärleken och varmt välkommen att ta över stafettpinnen och boosta kärleken i ditt liv (som ju precis lika gärna kan handla om någon annan än en partner – ett barn, en förälder, ett syskon, en vän…)! Vilken kärlek vill du boosta?

Maria

Att njuta av resan

Idag körde jag in ved tillsammans med min man. Vi är ett bra team, men vi har helt olika förhållningssätt till hur vi packar våra skottkärror. Han gillar att få med så mycket som möjligt i varje kärra, staplar högt och kör tungt. Jag gör precis tvärtom, staplar mycket mindre och går hellre många gånger – för att slippa tunga lass och risken att vedträna ramlar ur kärran på väg till pannrummet (det är sjukt irriterande, eftersom de alltid lägger sig framför hjulet så att man inte kan fortsätta köra utan att ställa ner kärran och plocka bort dem).

Det här fick mig att reflektera över hur olika vi människor förhåller oss till en massa saker i livet, och jag insåg att jag skiljer mig från en del andra på så sätt att jag där många är fokuserade på mål och resultat är mycket mer intresserad av processen – själva resan. (Det finns ingen klockren koppling till min och min mans olika sätt att köra ved här, men det var vid skottkärran det här blev tydligt för mig.)

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag en vinterbadare, eller ja, i alla fall en vinterbadar-wannabe. Jag har inspirerats av alla bilder på Facebookvänner som kastar sig hej vilt i iskalla vatten och läst om hälsoeffekterna av kallbad, och ännu mer sugen blev jag efter mitt poddsamtal med Karolina Wiell, som ägnat sig åt vinterbadande såväl privat som professionellt (i sin avhandling Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949).

Men jag märker att mitt sätt att närma mig det här området är lite annorlunda än många andras. Jag tar nämligen väldigt små steg mot mitt mål (om jag ens ska kalla det ett mål, jag vet i alla fall inte riktigt vad det målet i så fall är – att doppa hela mig, att stanna i vattnet en viss tid, att hitta någon slags återkommande rutin?). Först ta tofflorna över snöpudrad altan till det varma utomhusbadet. Sedan plaska lite med fötterna i kallt vatten – från klipporna vid Målajordssjön. Därefter springa till sjön och så skutta i med vatten upp på vaderna, följt av en ny springtur och vatten över knäna. Igår cyklade jag från kontoret i city för att tillsammans med en vän testa en brygga en bit utanför stan. Den här gången vågade jag doppa mig upp över bakdelen – två gånger dessutom. Min kompis, som vinterbadade för första gången, vågade däremot kasta hela sig i böljan på direkten.

Och där har vi den där skillnaden. Det går mycket långsammare för mig än för de flesta andra. Jag märker att omgivningen gärna vill pusha på mig  med kommentarer som “Bara påt!”, “Är det inte bättre att få det gjort än att dra ut på plågan?” och “Så här gör du, bara i!”. Det är ju roligt att mitt vinterbadsexperiement engagerar, men jag känner samtidigt att “Tack, men nej tack!”. Jag vill göra det här på mitt sätt (det är ju inte för inte den här bloggen handlar om att följa sin inre kompass…). 😉

Mitt sätt att skapa förändring är oftast (inte alltid) att ta ett litet steg i taget. Så gjorde jag när jag avvecklade mitt liv som tryggt statsanställd för att bli egenföretagare – jag startade företag vid sidan av min tjänst, gick ner till 75%, till 65%, till 50% och tog till sist heltidstjänstledigt innan jag sa upp mig. Så har jag gjort med min odling – omvandlat en liten (ibland lite större) bit av trädgården (från gräsmatta till bäddar) i taget, år för år – till skillnad från exempelvis min poddgäst Sara Bäckmo vars bästa nybörjartips är: “Börja stort direkt!” Och med yogan har det varit samma sak. Idag yogar jag i princip varje dag, men det har tagit väääääldigt lång tid att komma dit. Från lite barndsomsyoga till några kurser mellan tjugo och trettiofem till att upptäcka Yoga with Adriene för kanske sex år sedan och delta i hennes 30-dagarsutmaningar i januari varje år (med sporadiskt yogande under övriga året) till att i år äntligen hitta en daglig rutin som liksom prioriterar sig själv.

Ett annat exempel, som visserligen inte riktigt handlar om förändring men om processtänk, är skrivandet. Medan jag hör många författare sucka och stöna över hur jobbig den kreativa processen är, hur mycket vånda de måste utstå för att komma till det där MÅLET  – den färdiga boken – har jag en helt annan upplevelse. Jag älskar (nästan) varje minut av skrivandet (okej, kanske inte tionde korrekturrundan…). Visst är det fantastiskt att hålla den färdiga boken i min hand, men det absolut bästa i mitt skrivande är just … att skriva.

Och det som blev tydligt för mig idag vid skottkärran är det där med var fokuset ligger. För mig är inte det viktigaste att bli en jätteduktig vinterbadare eller en superyogi som kan slå knut på sin kropp, att skriva den perfekta romanen eller att vara hundra procent självhushållande. Det är väl därför jag också tilltalas så mycket mer av livsriktningar (som vi pratar om inom ACT) än av (mer eller mindre SMARTA) mål. Det är processen, vägen, som lockar mig mest – att testa mig fram, prova vad som funkar för just mig och framförallt: att njuta av resan! Möjligen är några av er som följer mig lite som jag – och då hoppas jag att ni också ska våga stå stadigt i ert sätt att pröva er fram. Kanske möts vi rentav vid badbryggan en frostnupen vinterdag?

Maria

Julkalender 2.0 2020 – alla luckorna

I år, när Drömmen om Målajord, fyllde fem år, ville jag göra något lite extra av julkalendern, inte bara ett skicka ut en fråga för reflektion eller samtal i varje lucka. Därför bestämde jag mig för att gå all in och spela in ett litet tankefrö – antingen baserat på ett tidigare inlägg på bloggen (eller från min gamla blogg, Livstid) eller något nyskrivet – varje dag under hela advent. Det har inneburit ganska mycket jobb, men också varit väldigt roligt, och jag hoppas verkligen att mina tankefrön har varit till glädje och inspiration för de som lyssnat.

Här nedan kommer nu alla frågor samlade på ett och samma ställe. Vill du lyssna på tankefröna hittar du dem här.

  1. Att hitta hela mig – med reflektion och goda samtal. Vilken plats har reflektion och goda samtal i ditt liv? Kan de verktygen hjälpa dig att hitta hela dig?
  2. Att utgå från tacksamhet. Vilken plats har tacksamheten i ditt liv? Vad är du särskilt tacksam för just nu?
  3. Hur har  du det med hemmastanning? Trivs du och tankar energi därhemma, eller känner du dig ensam och rastlös? Hur är balansen mellan att vara hemma och borta i ditt liv – under normala omständigheter? Och om du tycker att det är jobbigt att vara hemma så mycket nu i coronatider – finns det någonting du skulle kunna göra för att öka din trivsel på hemmaplan?
  4. Good enough eller top notch? Hur har du det med de här begreppen? När är det viktigt för dig att vara top notch? Finns det områden i ditt liv där du skulle kunna tillåta dig att dra ner på ambitionerna och vara mer good enough, kanske rentav lite småusel emellanåt?
  5. Förändringsskyddade zoner. Hur tänker du kring förändring och förändringsskyddade zoner? Har du rutiner som hjälper dig att rama in vardagen? Har du zoner där allt får lov att vara precis som det är, under lång tid?
  6. Att byta glasögon. Finns det områden i ditt liv där du känner att det skulle vara nyttigt för dig att då och då sätta på någon annans glasögon och försöka se en situation utifrån ett annat perspektiv än ditt eget?
  7. Vem vill jag vara – för mig själv och andra? Vem eller vad vill du vara – för dig själv och andra? Kan du hitta några metaforer eller bilder som beskriver det?
  8. Ett torftigt liv? Har du själv reflekterat över omställningen till ett mer klimatvänligt leverne, kanske redan kommit en bit på väg? Hur skulle det påverka – eller har det redan påverkat – ditt liv? Känns det mest som uppoffringar eller kan du se positiva sidor i omställningen?
  9. Välkommen, kära Vildkvinna! Oavsett om du är man eller kvinna, har du också hittat något som du skulle vilja likna vid en inre vildkvinna? I så fall, vad säger hon till dig? Skulle du vilja släppa fram henne lite oftare i ditt liv?
  10. Anhörig i ett hav av känslor – ännu en gång. Vilka erfarenheter har du av anhörigskap och hur har det påverkat dig?
  11. Till tårarnas lov. Vilket är ditt förhållande till gråten – har du lätt för att gråta eller inte? Hur känns det? Och hur upplever du att möta andras tårar?
  12. Paradoxer som rockar. Har du liknande motsatsförhållanden i ditt liv som jag beskriver i podden?
  13. Ljus i mörkret. Hur är det med balansen mellan ljus och mörker i ditt liv just nu?
  14. Vad vill du träna på i vår? Finns det något du skulle ha glädje av att träna på?
  15. Magi mitt i vardagen. Finns det något som skapar magi i ditt liv?
  16. En älskvärd krigare. Finns det någon samhällsfråga du skulle vilja engagera dig (mer) i? Hur kan du i så fall göra det på ett sätt som passar dig?
  17. Om den sköna konsten att fira. Hur är din relation till firande – är det viktigt för dig och hur firar du helst? Finns det något du skulle vilja fira just precis idag?
  18. Samla på vardagshjältar. Har du mött någon vardagshjälte på sistone? Någon handling som gjort dig lite extra varm i hjärtat? Kanske har du själv gjort en sådan handling?
  19. I verktygslådan: tacksamhet, tålamod och tillit. Vilka är de viktigaste verktygen i din verktygslåda?
  20. Kan vi omfamna osäkerheten? Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?
  21. Förundran och mental miljövård (Fredrikpodden, kyrkans dag, gammal blogg). Vad skapar förundran hos dig? Vad i ditt liv ger mental miljövård? LÄNGRE + poddavsnittet?
  22. Att leva lite långsammare – och komma fram ändå. Finns det något område i ditt liv där du skulle vilja och kunna leva lite långsammare, eller inte ta den snabbaste vägen?
  23. Har du mer än 24 timmar på ditt dygn? hur du tänker kring de här frågorna? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi?
  24. Nyårslöften i fårakläder – god jul och gott nytt 2021! Vad tar du med dig från 2020 i form av guldkorn och lärdomar? Vad önskar du dig av 2021? Har du något nyckelord som du skulle vilja använda som ledstjärna under året?

Maria

Nyårslöfte i fårakläder

Så har vi då kommit fram till slutet på den här lilla gemensamma decemberresan. Det har varit så roligt att spela in ett tankefrö till dig varje dag, och jag hoppas att du har haft glädje av dem också, kanske fått lite inspiration eller någon ny tanke att fundera över.

Och precis som min vän Sara och jag konstaterade när vi bloggade tillsammans på Livstid: de där funderingarna vi skickar ut i cyberrymden till vem helst som vill ta emot dem är minst lika mycket riktade till oss själva. För även om det jag skriver om kanske är sådant jag har reflekterat en hel del kring så behöver jag ständigt påminnas om alltifrån att leva lite långsammare till att ha tillit och tålamod. Självkännedom och personlig utveckling är ju färskvara, det har jag varit inne på flera gånger under de här veckorna, då jag citerat Tomas Tranströmer.

Något som hjälper mig att lära känna mig själv lite mer är att i samband med årsskiftet reflektera utifrån Susannah Conways material Unravel Your Year – det har jag gjort i ganska många år nu. Jag kokar te, tänder ljus, sätter på musik och utforskar först året som gått – vilka utmaningar jag har ställts inför, vad jag har lärt mig, vad jag är beredd att släppa taget om och vilka guldkorn jag tar med mig, bland mycket annat.

Därefter blickar jag framåt och visionerar inför året som komma ska, bland annat vad jag vill utveckla och ge näring åt, och så bjuds jag in att göra en liten tidsresa ett år framåt, fundera över var jag skulle vilja vara då i mitt liv. Jag brukar också välja ut ett nyckelord som får fungera som ledstjärna under året. Några av de ord jag har använt tidigare är frihet, balans och kärlek. Ibland hjälper de mig att ta beslut och se om jag är på väg i den riktning jag vill.

Att ge mig själv den här stunden, som brukar ta några timmar, är förutom att det är en väldigt mysig och inspirerande aktivitet, på något sätt en viktig signal till mig själv – att jag faktiskt tillåter mig själv den här reflektionstiden i mitt eget sällskap. Ett sätt – av många – att fånga upp den där lilla rösten inuti, den som kan vara svårare att höra i allt vardagsbrus, även om jag försöker ta mig små stunder att lyssna då också.

Foto: Denys Devozhai, Unsplash

Nyårslöften vid årsskiftet är däremot inte riktigt min grej – för mig riskerar sådana att skapa prestationsångest, måstekänslor och besvikelse. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt, när det känns som att det är läge för det.

Så det där visionerandet jag gör och ledordet jag hittar på när jag jobbar med Unravel Your Year ser jag snarare som en liten önskelista – som jag skickar till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Det hjälper mig att (med Mark Levengoods ord i boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej) “puttra i rätt riktning”. Att helt enkelt synliggöra den där inre kompassen lite extra.

Foto: Aaron Visuals, Unsplash

Men det finns ett löfte jag har gett mig själv många gånger, och som jag faktiskt verkligen skulle vilja uppmana dig också att ge dig själv (även om jag egentligen aldrig vill ge några råd). Det handlar om att så mycket du kan försöka lyssna på den där inre rösten som just du har inom dig, den som vet vad som är viktigt för dig – vad just du behöver för att må bra, utvecklas och komma till din rätt som människa. Låter det som ett vettigt litet nyårslöfte? Kanske om vi klär den i fårakläder och kallar den önskning i stället?

Och vill du få lite hjälp på traven, varför inte fortsätta att lyssna på Drömmen om Målajords poddavsnitt och Marias tankar för dagen. Kanske vill du också prenumerera på mitt inspirationsbrev, Brevet från Målajord som jag skickar var fjärde vecka, och som innehåller några reflektioner och något för dig som läser att reflektera över? Där får du också tips om nya blogginlägg och poddavsnitt. Du får dessutom min minikurs, Introduktion till den inre kompassen när du prenumererar. Och så förstås, om du själv vill testa Susannah Conways material så hittar du det här.

Vad tar du med dig från 2020 i form av lärdomar och guldkorn? Finns det något du skulle vilja släppa taget om? Och vad önskar du dig av 2021? Har du något nyckelord som du skulle vilja använda som ledstjärna under året?

Till sist vill jag önska dig en riktigt frid- och fröjdefull jul – som blir så bra den bara kan detta väldigt konstiga år!

Maria

Poddavsnitt 100. Drömmen om Målajord fyller fem – och hundra!

Varmt välkommen till avsnitt 100, som är lite annorlunda än de vanliga poddsamtalen! Dels är det inspelat inför livepublik – om än en digital sådan – under den digitala poddfest, då vi firade Drömmen om Målajords femårsjubileum. I avsnittet får du veta vad det var som fick mig att starta en podd för drygt fem år sedan, varför den heter som den heter, hur jag har justerat Drömmen om Målajords kompassriktning genom åren, vad det är som driver mig att fortsätta, hur podden har påverkat mitt liv och hur jag tänker om framtiden. Det pratas också om måstemössor och borttappade livsdeviser, om samtal vid mikrofon som ett sätt att få bättre pejl på sina tankar och om den sköna kombinationen av goda förutsättningar och avsaknad av ansvarskrav.

Här är en länk till samtalet om att förverkliga drömmar i Lisa Moraeus podd Leva gott.

Här är en länk till Susannah Conways Unravel Your Year.

Förundran och mental miljövård

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Kan vi omfamna osäkerheten?

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

Foto: Drew Beamer, Unsplash

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Foto: Jeremy Bishop, Unsplash

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”.  Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Den sköna konsten att fira

Celebrare necesse est

Att fira är nödvändigt. Med den livsdevisen växte jag upp. I min barndom firade vi allt som gick att fira. Inte på något obehagligt sätt, med alkohol eller så, utan mina föräldrar tyckte helt enkelt om att hissa flaggan, sjunga tillsammans och äta lite extragott fika – ofta tårta – av alla möjliga anledningar. Jag tror att vi utöver våra födelsedagar firade i stort sett varenda namnsdag, och då hade vi alla fyra tre namn var… Advent, jul och påsk innehöll förstås massor av firande med tanke på den kyrkliga kontext jag växte upp i.

Kanske är det på grund av min uppväxt jag själv också tycker så mycket om att fira. Jag märker att min man inte alls har samma barnsliga förtjusning över det här med att exempelvis äta lite annan mat till helgen än till vardags. Barnen berättar fortfarande gärna den i deras tycke roliga anekdoten om en helg för ett antal år sedan då jag var bortrest och de fick falukorv och makaroner till fredagsmyset och pommes frites till lördagsgodis.

Men jag tror att många av oss mår lite gott av att fira. Det där med att fira helger och bemärkelsedagar kan bidra till något som jag både bloggade om häromveckan och pratade om i mitt pinfärska poddsamtal med Fredrik Modéus – nämligen att skapa rytm och ritualer som ramar in våra liv på ett positivt sätt.

När jag fyllde femtio för två år sedan bestämde jag mig för att från och med nu och så länge jag lever alltid fira mina födelsedagar – som jag fortfarande både ser fram emot, njuter av och ser tillbaka på med värme – på precis det sätt som jag själv önskar. Hittills har det inneburit att jag gjort en liten minivandring med medtagen lunchmatsäck, ett rejält yogapass och i övrigt det jag den dagen haft störst lust till, vilket inneburit allt från sträcktittande på en bra teveserie till bokskrivande. Och så har dagen avslutats med en god hämtmatsmiddag och tårta med familjen.

Övriga familjen – barnen som går i skola och maken som jobbar som lärare – har inte samma möjlighet att styra över sina dagar om födelsedagen infaller på en vardag, som jag som är egenföretagare. Men vi applicerar i alla fall principen att den som fyller år får bestämma precis vad hen vill äta den dagen.

Vi har också en annan liten fin firartradition sedan ett antal år tillbaka, nämligen att under middagen göra en uppskattningsrunda, där var och en av familjens medlemmar får berätta om något de tycker om hos personen som fyller år den dagen. Det brukar bli en varm och vacker liten stund då vi – som annars bråkar precis som andra familjer – ger varandra en rejäl kärleksboost. Gissa om jag blev glad när min femtonåring berättade att hon och hennes kompisar på sin årliga adventsövernattning häromveckan (en annan liten fin firartradition) hade gjort en likadan uppskattningsrunda för varandra.

Jag tror också på att fira såväl små som stora framsteg när man kämpar med något som utmanar, inte nödvändigtvis bara när man lyckas, utan kanske precis lika gärna när man verkligen har försökt. Att helt enkelt vara lite extra snäll mot sig själv.

Och när jag pratar om att fira menar jag definitivt INTE att det innebär att äta tårta eller godis, det vill jag vara tydlig med, så jag inte blir anklagad för att vare sig uppmuntra till onödig konsumtion eller till ohälsosamma kostvanor.

Att fira kan ju handla om helt andra saker än mat. Att kanske belöna sig själv med ett ovanligt mysigt yogapass när man har ägnat en stund åt en tråkig men nödvändig arbetsuppgift. Att få se på ett avsnitt av sin favoritteveserie när man har tagit sig igenom ett stort tvättberg. Eller varför inte att lyssna på ett avsnitt av Drömmen om Målajord medan man sticker ut och springer för första gången på ett halvår?

Ikväll ska vi fira att Drömmen om Målajord fyller fem år och hundra avsnitt – med en riktigt mysig digital poddfest, till förmån för Sveriges Radios Musikhjälpen, som i år har temat ”Ingen människa ska lämnas utan vård.” Jag ser så mycket fram emot att få träffa en del av mina poddlyssnare! Det blir en liten incheckning med alla som deltar, livepodd med min kära poddklan och så hjälps vi alla åt att skänka pengar som hjälper till att rädda liv för människor som inte får den vård de har behov av och rätt till. Det tycker jag är ett himla bra sätt att fira!

Hur är din relation till firande – är det viktigt för dig och hur firar du helst? Finns det något du skulle vilja fira just precis idag?

Poddavsnitt 99. Att hitta tillbaka till de existentiella frågorna. Ett samtal med Fredrik Modéus

Foto: Lina Alriksson

I det sista avsnittet innan vi firar Drömmen om Målajords femårs- och hundraavsnittsjubileum får du lära känna Fredrik Modéus, biskop i Växjö stift, med en bakgrund som såväl skolpräst som forskare. Vårt samtal handlar bland annat om rytm och ritualer, om tron som en personlig relation och respekten för andras andlighet, om betydelsen av ett existentiellt hälsoperspektiv, om kyrkan som förvaltare och förnyare, om engagemang och solidaritet som tar sig nya uttryck, om inre och yttre hållbarhet, om kyrkans möjligheter att finnas som en resurs i ett omställt liv och om förundran som en grundläggande utgångspunkt i livet.