Summertime Sadness och dimman som lättar

Lite drygt halvvägs genom såväl 2021 som mitt långa sommarlov – där jag varvar ledighet med jobbstunder – kände jag att det var läge att stanna upp ett tag, ta några djupa andetag och reflektera över görandet och varandet, bakåt och framåt. Ett litet halvtidsbokslut, helt enkelt. Guldkorn och utmaningar från det som varit, tankar och önskningar om det som komma ska. Sådär som jag brukar göra vid varje årsskifte, när jag utgår från Susannah Conways material Unravel Your Year och pratar om det med vännen Sara i våra årliga poddsamtal. Varför jag ville göra en sådan avstämning så här mitt i sommaren vet jag inte, det bara kom till mig under en simtur i den ljumma Smålandssjön igår kväll.

Jag har haft en fantastisk jobbperiod under vintern och våren, skrivit klart min anhörigbok (som just nu är på korrekturläsning) och haft flera andra roliga uppdrag, bland annat som samtalsledare och mentor. Jag har fått skriva intressanta artiklar, poddat en del, pysslat lite med nästa roman och kommit igång med omarbetningen av min webbkurs, Den inre kompassen. Samtidigt har det varit ett riktigt tungt halvår på det privata planet, med barn som inte mått bra och motgångar i odlandet som fått mig att nästan (men bara nästan) lägga ner mina självhushållarwannabeambitioner.

Men även när det varit tungt privat har livsglädjen och känslan av att jag lever ett så spännande och meningsfullt liv, utifrån min inre kompass, överskuggat det jobbiga – fram tills för ungefär en och en halv månad sedan. Jag vet inte om det var något som kom ifatt mig, att det helt enkelt har varit för mycket som varit jobbigt under för lång tid nu, eller om det handlar om klimakteriehormoner. Förmodligen en kombination. Oavsett orsaken har den livsglädje jag brukar känna oavsett utmaningar nuförtiden liksom satts på paus – som om någon har fällt ner en emotionell dimridå framför mig.

Jag har förstås lärt mig att uttrycket “this too shall pass” alltid stämmer, men hur många gånger jag än har upplevt att jobbiga perioder faktiskt går över känns det ibland inte som att det ska vara möjligt. Kanske är det också som örtterapeuten Asia Suler skrev om i sitt senaste inspirationsbrev, att för en del av oss blir sommaren en tung period just för att våra förväntningar är så höga. I alla fall är det ofta just på somrarna jag fastnar i existentiella grubblerier – som jag har bloggat om tidigare, exempelvis i inläggen Hello darkness, my old friend och Sorgen i sommarnatten.

Den här sommaren har grubblandet bland annat handlat om min etiska/moraliska kompass, inte minst efter poddintervjun med minimalisten, veganen och klimataktivisten Gurgîn Bakircioglu: hur kan jag bli bättre på att leva mer i enlighet med just den kompassen? Lyssna gärna på – eller läs – en intressant essä om moral och personligt ansvar i förhållande till klimatkrisen ur serien Etiska dilemman från Sveriges Radio.

Och när odlingarna inte ger den energi de brukar, när regnet aldrig kommer, när mina barn har det tungt (det gör förstås lika ont oavsett hur stora de blir) och när jag om och om igen fastnar i prioriteringsfrustration mellan (1) den långa att-göra-listan (vedklyvning, målning, trädgårdsjobb…), (2) min önskan om att umgås mycket med min familj och (3) min längtan efter egna stunder, ja då har jag emellanåt svårt att njuta av sommaren, hur ljuvlig den än må vara.

Men så hittar de tillbaka till mig, ett efter ett – verktygen jag behöver för att ta mig upp ur det existentiella ångestträsket. De där tre t:na som är så viktiga för mig: Tacksamhet, Tålamod, Tillit. Ledstjärnan för året: Den öppna handen, som med Björn Natthiko Lindeblads egna ord påminner mig om “Lite mindre kontroll. Lite mer tillit. Lite mindre jag måste veta allt i förväg. Lite mer kommer tid kommer råd.” Magin som uppstår när jag mediterar eller drar några kort att reflektera kring. Och så något alldeles nytt: idén om att under september månad testa veganism fullt ut (inte bara lite halvhjärtat här och där som hittills), för att lära mig tillräckligt mycket för att kunna avgöra om det är ett sätt för mig att leva framöver, eftersom det skulle vara ett sätt att navigera mer efter den där etiska kompassen.

Och undan för undan lättar dimman och jag kan se klart igen. Tack livet för alla utmaningar du ger mig och för allt jag lär mig av dem! <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *