Prestationsångest på återbesök

Om några veckor är det tjugo år sedan den där dagen då ett telefonsamtal från min mamma om att jag borde ringa och tacka min moster för ett födelsedagskort fick mig att bryta ihop och åka hem från jobbet med tårarna rinnande. Jag hade fastnat ganska ordentligt i prestationsträsket inom universitetsvärlden och kämpade med att räcka till som lärare, forskarstuderande och mamma (även om jag vid det laget bara hade ett barn). Jag kände sällan att jag räckte till på jobbet, trots alla timmar jag lade ner, och jag tyckte inte heller att jag dög som mamma. Bar ständigt en klump i magen över något jag inte hunnit eller något jag inte gjort tillräckligt bra. Oroade mig ständigt för att någon skulle sticka hål på bubblan och avslöja vilken bluff jag var.

Tack och lov drog jag – till skillnad från många andra prestationsprinsessor – i nödbromsen i tid, något jag är oändligt tacksam över, inte minst efter alla möten med människor där utmattningen blivit så mycket mer djupgående och långvarig än i mitt fall. Och jag vågade be om hjälp. Utöver en timeout från jobbet tack vare två månaders sjukskrivning hade jag turen att få grotta ner mig i grunden för min prestationsångest genom ett helt års psykoterapi. Jag lärde mig också begreppet good enough.

Den här erfarenheten, tillsammans med de strategier och verktyg jag undan för undan fyllt min verktygslåda med genom åren, har hjälpt mig att hålla näsan ovanför vattenytan ända sedan dess. Jag har varit nära utmattning igen vid några tillfällen, inte minst under åren i sandwichgenerationen, då min mamma blev demenssjuk samtidigt som jag väntade mitt fjärde barn, men jag har klarat mig med själsliga skrubbsår.

Mitt good enough-tänk har hjälpt mig mer än en gång, när jag har valt att utmana mig på nya områden – skriva skönlitteratur, odla, starta en podcast, översätta, starta samtalscirklar, skapa webbkurser och meditationer, föreläsa om nya ämnen i nya sammanhang – trots att det ibland har känts svårt och läskigt. Men jag har inte krävt något omöjligt och fulländat av mig själv och det har funkat. Det har inte blivit perfekt, men det har känts tillräckligt bra. Och jag har varit glad och förnöjd.

Hm, glad och förnöjd. VARNING, VARNING! Då tycker förstås Universum att jag har blivit lite för självgod och behöver utmanas på nytt. Så på sistone har Prestationsångesten från helvetet kommit på besök, vid flera tillfällen. Ibland har den tagit sig rent fysiska uttryck, med inte bara en obehaglig oroskänsla utan också magont och illamående. Inför en workshop jag skulle hålla för något år sedan mådde jag exempelvis sådär tjyvtjockt i flera veckor och häromveckan var det dags igen. Jag förstår ju såklart rent intellektuellt att jag inte är så usel som jag inbillar mig, men hjärtat hänger inte med på tåget. En himla massa onödigt förtida uttag på oroskontot alltså!

Värst av allt är nästan att jag blir så himla besviken på mig själv. Jag som är utbildad i ACT och kan allt om acceptans och en massa andra mentala verktyg och strategier. Jag som jobbar med att lära andra att hantera stress, släppa på kraven, acceptera och vara good enough. Hur kan jag då plötsligt vara så dålig på det här själv? Well, kanske för att jag också bara är en alldeles vanlig liten människa, med allt vad det innebär av styrkor och svagheter, bra dagar och dåliga dagar. Skulle jag inte kunna inspirera andra, även om jag ibland brottas med egna utmaningar? Klart jag kan, kanske just för snarare än trots att jag inte är perfekt.

Nåväl, det är eventuellt dags för en ny liten terapirunda. Om det finns några fler barndomsskelett att gräva fram är tveksamt, men kanske behöver jag bara bli speglad i mina tankar och känslor igen – av någon annan än de där fantastiska människorna jag har omkring mig i vardagen, av någon som inte alls känner mig, som kan se på mig med nya fräscha ögon. Och kanske är den viktigaste lärdomen att jag behöver träna på att acceptera att jag inte alltid kan acceptera.

För att citera ur Thomas Tranströmers dikt Romanska bågar: “Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Maria

Drömkorn 10: Vem hade du varit om du inte haft yogan? Ett samtal med Cina Persson

I Drömmen om Målajords tionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med yogaläraren Cina Persson. Det är ett väldigt speciellt avsnitt, eftersom Cina in tid efter vårt möte drabbades av en hjärntumör och gick bort i januari 2018. Men hennes erfarenheter av att hitta till yogan finns bevarade i vårt poddsamtal, som du får höra utdrag ur här. Det handlar om att inte se sig som ett offer, om att möta smärtan i stället för att kämpa emot den, om att hitta sitt kall och om barns möte med yoga. Och så förstås frågan: Är yoga något för alla?

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet med Cina:

Maria

Om att må skit ihop och läka tillsammans

Vi pratade om det häromsistens, en vän och jag, hur mycket lättare det blir att bära ett ok av knackigt mående när vi får sällskap längs vägen. Då och då, exempelvis just nu, brottas vi båda med diverse mörka moln på våra annars ofta ganska så ljusblå himlar. Men vi delar med oss om hur vi har det, och det gör något med oss, det där att för en stund få lägga känslorna i någon annans knä. Någon som lyssnar med värme och öppen blick utan att döma, värdera eller komma med goda råd. Någon som inte säger till oss att rycka upp oss, utan i stället hjälper oss att acceptera det som är just nu. Och det gör något med oss att  känna att vi inte är ensamma om att inte vara på topp.

Foto: Clark Young

För det är ju så här det är att vara människa, en ständigt pågående process med toppar och dalar. Livet ger oss sina törnar, ibland mest utifrån medan de ibland plötsligt finns där inom oss utan att vi riktigt förstår varför. Då är det gott att få lov att bara vara där. I det som gör ont, oroar oss, gör oss ledsna eller förvirrade. Mitt i alltihop kan vi känna oss så oändligt levande, just för att vi vågar tillåta oss att vara där, mitt i smärtan, oron, sorgen, förvirring, utan att försöka trycka undan den.

Jag pratar mycket om det här när jag föreläser om min roman, Lex Katarina. Om att våga tillåta oss alla våra känslor, även de riktigt jobbiga. Och om vikten av att få lov att dela dem med någon, gärna andra i samma situation. Det får huvudpersonen Katarina möjlighet att göra i boken, och i dess uppföljare, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, är just detta – samtalets läkande kraft – huvudtemat. Som jag längtar efter att få dela den boken med världen! Snart så …

Speaking of which. Ni som har följt min resa vet hur mycket kursgården Mundekulla och samtalslägren (Circle Way Camp) som jag var med och arrangerade för ett antal år sedan har betytt för mig – såväl privat som professionellt. Det är där jag har fått fatt på många av mina innersta känslor och drömmar.

Vår stora inspirationskälla, Medicine Story, som tillsammans med sin fru Ellika Lindén höll i mycket av lägrens innehåll, gick bort i somras, strax efter sin 89-årsdag. Tack och lov har lägret fått ett par fantastiskt värdiga arvtagare, Camilla Måne och Kalle Grill, som har lång erfarenhet av att både delta i och arrangera Circle Way-läger. Sommaren 2017 deltog jag i deras alldeles eget läger i Umeå – en mycket fin upplevelse.

Kanske är det din tur nu? Här kan du läsa om årets läger i Mundekulla.

Här kan du höra min poddintervju med Kalle och Camilla och här den med Ellika.

Till sist, här kan du höra Kalle reflektera kring The Circle Way i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Maria

Att få lov att sörja fast ingen har dött

När vi tänker på sorg tänker vi ofta på det allra värsta. Att mista en nära anhörig genom ett dödsfall. Men sorg kan ha många olika orsaker och nyanser.

Jag minns att vi pratade om detta, min poddgäst Ingela Hansson och jag, i avsnitt 39. Att vi kan ha nytta av att betrakta även andra situationer än när någon dör som en sorg, som något vi behöver ta oss igenom på ungefär samma sätt. När vi skiljer oss eller en vänskapsrelation går sönder, när vi blir uppsagda eller går i pension från ett jobb som har betytt mycket för oss …

Häromdagen tog jag farväl av ett flerårigt projekt som jag har älskat att arbeta med, bilderböckerna om Lovis Ansjovis, som jag har skrivit tillsammans med min äldsta dotter Sanna, och som hon har illustrerat. Det blir ingen fjärde bilderbok som planerat. Kanske återuppstår Lovis Ansjovis i annan form i framtiden, men än så länge är inget bestämt.

Det gör ont att det är över, även om jag vet att det kommer att bli bra, och jag har bestämt mig för att tillåta mig att sörja – trots att ingen har dött. Kvällen beslutet hade tagits lyssnade jag på mina allra gråtigaste låtar, gjorde min yogaguru Adrienes Yoga for a Broken Heart.

Och jag tror på att ge plats för sorgen även i sådana här till synes ganska banala situationer, som om det hade handlat om ett dödsfall eller en brusten relation, för att inte fastna i besvikelse eller bitterhet. Det gör det så mycket lättare att känna tacksamhet över allt det fina som har varit, acceptera det som blev och gå vidare sedan.

Maria

Poddavsnitt 76. Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? Poddklanen reflekterar, # 1

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter.  Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?

Maria

Poddavsnitt 75. Att möta sig själv, lite i taget. Ett samtal med Linda Wikström

Foto: Natalie Johansson

Den här gången är det sjuttiofemavsnittsjubileum – med yogaläraren Linda Wikström, som driver Veda Yoga i Växjö. Linda har en bakgrund som konstsimmare på elitnivå, och det var just via idrotten som hon hittade till yogan – den som idag är hennes stora passion och livsstil.

Vårt samtal handlar bland annat om skillnaden mellan yoga på riktigt och bilden av yoga, om sökandet efter sammanhang, om varje människas inneboende passion, om tillit inför att det man längtar efter kan bli verklighet utan att man själv styr varje steg i processen – och så om att även yogalärare faktiskt är alldeles vanliga människor. På YouTube (eller Veda Yogas webbplats) hittar du Lindas egna yogavideor.

Maria

Poddavsnitt 69. Drömmen om ett samhälle där kärleken är det viktiga. Ett samtal med Anne Claesson

Välkommen till ett samtal med Anne Claesson, som driver Göteborgs minsta designhotell, Annes Hus. Där erbjuder hon inte bara charmigt boende utan också en hemlik konferensmiljö och kulturkvällar. Hotellet är dessutom platsen där Anne under sju års tid (2014-2020) bygger sin stora utställning, rum för rum, med utgångspunkt i Deepak Chopras sju andliga lagar eller livsprinciper. Vi pratar bland mycket annat om att gå från anställning till företagande, om att förverkliga drömmar, om att ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra, om skillnaden mellan mål och livsriktningar, och om att vilja göra skillnad och bidra till ett mer vänligt och kärleksfullt samhälle.

Maria

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite “förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt “trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.

Lite motgångar också, por favor!

Den senaste tiden har det verkligen lossnat för mig på många sätt, som jag skrev om i det senaste blogginlägget. Ibland är det ju så, att de där fröna man har sått genom envishet och hårt arbete till sist börjar gro, och det blir någon slags ketchupeffekt så att allt händer på en gång.

När jag blir så där euforisk över allt kul som händer måste det emellanåt få bubbla över lite, på Facebook, Instagram och i bloggen, och den senaste tiden har det bubblat både här och där. Jag har fått många gratulationer till framgångarna, medan andra har säkert suckat för sig själva och tänkt att det var ju förfärligt vad hon skryter, den där människan.

Ja, man kan se det som skryt, eller så kan man välja att se det som att jag delar min glädje och tacksamhet, för att jag känner den ännu djupare då, och för att jag hoppas att det jag berättar om kanske kan inspirera någon annan som fortfarande mest känner av uppförsbackarna att orka kämpa vidare.

Men jag vill också påminna om att även till synes framgångsrika människor upplever massor av motgångar, parallellt med framgångarna, och jag brukar faktiskt berätta om dem också emellanåt. Förra sommaren var exempelvis riktigt tung, vilket jag bloggade om både här och här. Processen med min roman Lex Katarina har ju också stundtals gått väldigt trögt, med massor av refuseringar, vilket fick mig att till stor del tappa bort min skrivlust och författaridentitet.

Nu tänkte jag bjuda på några relativt färska motgångar, bara för att i någon mån balansera upp den senaste tidens många glädjande händelser. 🙂 Jodå, de finns där hela tiden, och jag blir besviken, men jag tränar också på att acceptera, släppa taget och tänka att “ja ja, allt kommer till mig – NÄR JAG ÄR REDO (alltså inte nu…). Tålamod och tillit! Och så gläds jag kolossalt åt det som faktiskt gått vägen.

  • Avslag på ansökan om litteraturstöd från Kulturrådet
  • Avslag på ansökan om arbetsstipendium från Författarförbundet
  • Min bok gick inte vidare till topp 3 i Selmapriset (men blev i alla fall nominerad)
  • Nobben från Smålandsposten på årets Sommarspaning (men jag har fått vara med tre gånger tidigare)
  • Avslag från Växjö bibliotek om att köpa in min bok till sin bokcirkelkasse
  • Färre deltagare än planerat till min sommarkurs på Grimslövs folkhögskola (men vi kör ändå)
  • Tystnad från majoriteten av de lokala demensförbund jag erbjudit mitt föredrag om att leva i sandwichgenerationen (men fyra har hört av sig)
  • Tystnad från många av de mediaaktörer jag kontaktat (men intervjuer för två lokala och fyra nationella, vilket ju är fantastiskt bra)
  • Få sålda böcker trots ganska stor medial uppmärksamhet

Summa summarum, livet är en berg-och-dalbalbana – för oss alla. Ibland går det bättre än annars, och ibland känns det som att uppförsbacken aldrig ska ta slut. Men en sak har jag lärt mig. Den gör det, förr eller senare, och då blir det desto roligare att glida nerför.

Maria

En nypa galenskap och lite mental råstyrka

En gång för många år sedan var jag nära väggen. Kombinationen yttre och inre krav fick mig dit. Jag brände aldrig ut mig på riktigt, blev bara vidbränd. Tog en tvåmånaders-timeout. Kom tillbaka med nya perspektiv, verktyg och strategier. Var nära igen sju år senare, och än en gång tre år efter det.

dsc_0011-4

Därefter – sedan jag hoppade av från Akademien – har livet blivit mycket lugnare. Jag har tagit över rodret i mitt liv, styr efter min inre kompass. Och även om många har fällt kommentarer som antyder att de tror att jag jobbar väldigt mycket, har jag mestadels levt i ett någorlunda lugnt och lagom tempo ända sedan jag blev min egen. Att människor tror att jag jobbar så mycket har nog snarare att göra med att gör många olika saker, och att jag berättar om vad jag gör i sociala medier. Min man jobbar mycket mer än jag, men det kanske inte känns lika roligt för honom att berätta om att han rättat ännu en bunt uppsatser, som att för mig visa upp en ny bok, informera om ett nytt poddavsnitt eller marknadsföra en kurs.

Den här vintern skruvades mitt livstempo upp rejält under några månader. Orsaken var dels att min man fick ta en massa extrajobb så att jag fick dra ett tungt lass på hemmaplan i november och halva december, dels att jag fick den galna idén att ge ut min roman, Lex Katarina, på eget förlag FÖRE jul i stället för i januari som planerat. Jag gick all in, jobbade vidare på kvällarna sedan jag fått barnen i säng, prioriterade bort många tillfällen till träning, yoga och meditation.

dsc_0001-2

Under mina intensiva månader fick jag en och annan orolig fråga från omgivning och uppmaningar om att vara rädd om mig. Själv var jag aldrig särskilt orolig, trots att jag visste att jag jobbade lite för mycket, sov lite för lite och dessutom avslutade arbetstoppen med en sjudagarsjobbvecka med en rejäl förkylning i kroppen. Jag känner mig själv så väl nu, vid fyrtioåtta års ålder. Jag vet att jag klarar en sådan här period då och då. Jag vet att så länge jag inte får sömnproblem är det ingen större fara med mig (och under hela den här perioden sov jag som en klubbad säl på nätterna). Men jag vet också att jag inte kan hålla på hur länge som helst, det är väl det som är den stora skillnaden. Jag har lärt mig att jag måste begränsa sådana här perioder och återhämta mig ordentligt efteråt.

I måndags tog jag en vilodag efter en helg på litteraturfestival som satte punkt för mina tre motorvägsmånader. Började dagen med att sova tills jag själv vaknade, en dryg timme efter det att familjen gett sig iväg till jobb och skola. Mediterade. Skrev mina morgonsidor (från kursen The Artist’s Way som jag ska berätta om en annan gång) i sällskap av te, levande ljus och favoritlistan på Spotify. Hade en fin sharing med min vän Sara via Skype. Tog en långpromenad i skogen med snön singlande runtomkring och snötyngda granar på skogsvägen. Jag lade mig ner en stund och tittade på himlen – det som jag lovat mig själv att göra oftare efter fjällvandringen i september då jag låg i regnet på myren och bara njöt av det ovana perspektivet.

dsc_0081En nypa galenskap finns det i mig som kastar mig in i sådana här perioder, i synnerhet som jag har varit nära väggen tidigare … Men där finns nog också en ganska stor portion mental råstyrka (som min bästa vän Sara tillskrev mig i ett inlägg på vår gemensamma blogg Livstid en gång för längesen). Och kanske är det den som håller mig på rätt köl.

Jag har förmågan att då och då ställa mig lite bredvid och betrakta hur jag gnetar, klappa mig själv på axeln. Jag kan acceptera att det är jobbigt OCH roligt – samtidigt. Jag klarar oftast av att inte fastna i stress och frustration några längre stunder. Jag kan strukturera mitt arbete och – när det verkligen gäller – göra en sak i taget (vilket jag är mycket sämre på när jag inte har så mycket att göra). Jag kan utnyttja små stunder, till såväl jobb som återhämtning. Och, som sagt, jag har förmågan (och självmedkänsla nog) att ge mig själv återhämtning de luxe i efterhand.

dsc_0082

Förr sa jag alltid att det skulle bli annorlunda framöver. Snart. “Bara det här är över så blir det lugnare”. Men det blev aldrig så. Idag kan jag säga så där och veta att det är sant. Nu har jag just avslutat en alldeles normal och lugn vecka. Jag har jobbat lagom många timmar, skippat lagom många uppgifter (utan dåligt samvete). Jag har inte jobbat på kvällarna. Jag har sovit alldeles lagom mycket. Jag har haft en fantastiskt skön helg tillsammans med storfamiljen (min och min systers), fått motion och frisk luft, yogat, mediterat och varit på konsert. Jag hade inte glömt hur man gör när man lever, jag hade bara tryckt på paus-knappen en liten stund. 🙂

Maria