Poddavsnitt 109. Går det att ta lagom mycket ansvar? Poddklanen reflekterar, #11

Foto: Thomas LissingVälkommen till höstens första poddklansavsnitt, med mina vänner Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin. Den här gången tar vi oss an ett stort och ganska komplicerat ämne, nämligen ansvar. Hur tar vi lagom mycket ansvar, i alltifrån när det gäller att plocka ut diskmaskiner till att rädda världen? Vi pratar bland annat om kopplingen mellan ansvar och generositet, mellan ansvar och värderingar och mellan ansvar och möjligheter. Om ansvar som känns viktigt och bra och ansvar som känns som en våt filt. Om ansvar vi tar och ansvar vi har. Om ansvar i kommunikation beroende på sammanhang, relation och roller. Om reptilhjärnor och ansvarstagande i efterhand. Om ansvar för vårt eget välmående. Och om hur svårt det kan vara att inte ta ansvar och komma med lösningar till någon som kanske behöver något helt annat. Kanske kan du som är intresserad av det här ämnet också ha glädje av ett tidigare poddklansavsnitt, om att brinna utan att brinna ut. PS. Här hittar du min jullista på Spotify. 🙂

Poddavsnitt 102. Att hitta sin kompass när livet ställs på ända. Ett samtal med Anna Pella

Foto: Anders Furuvik Pella

I det här avsnittet möter du Anna Pella, journalist, författare och föreläsare, vars liv vändes upp och ner när hennes dotter Agnes föddes med svåra hjärnskador för snart arton år sedan. Hur går det med den inre kompassen när yttre omständigheter förändrar spelplanen så radikalt? Anna delar med sig av sin berättelse i vårt samtal, som handlar om ovisshet, oro och ”väntesorg”, men också om försoning, acceptans och förmågan att vara tillfreds, om att fokusera på här och nu när man inte vet något om morgondagen, om att omdefiniera begreppet livskvalitet, om att hitta en gnutta ljus även i det mörkaste mörker och om den frihet man också kan uppleva när valmöjligheterna begränsas.

Kan vi omfamna osäkerheten?

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

Foto: Drew Beamer, Unsplash

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Foto: Jeremy Bishop, Unsplash

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”.  Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Prestationsångest på återbesök

Om några veckor är det tjugo år sedan den där dagen då ett telefonsamtal från min mamma om att jag borde ringa och tacka min moster för ett födelsedagskort fick mig att bryta ihop och åka hem från jobbet med tårarna rinnande. Jag hade fastnat ganska ordentligt i prestationsträsket inom universitetsvärlden och kämpade med att räcka till som lärare, forskarstuderande och mamma (även om jag vid det laget bara hade ett barn). Jag kände sällan att jag räckte till på jobbet, trots alla timmar jag lade ner, och jag tyckte inte heller att jag dög som mamma. Bar ständigt en klump i magen över något jag inte hunnit eller något jag inte gjort tillräckligt bra. Oroade mig ständigt för att någon skulle sticka hål på bubblan och avslöja vilken bluff jag var.

Tack och lov drog jag – till skillnad från många andra prestationsprinsessor – i nödbromsen i tid, något jag är oändligt tacksam över, inte minst efter alla möten med människor där utmattningen blivit så mycket mer djupgående och långvarig än i mitt fall. Och jag vågade be om hjälp. Utöver en timeout från jobbet tack vare två månaders sjukskrivning hade jag turen att få grotta ner mig i grunden för min prestationsångest genom ett helt års psykoterapi. Jag lärde mig också begreppet good enough.

Den här erfarenheten, tillsammans med de strategier och verktyg jag undan för undan fyllt min verktygslåda med genom åren, har hjälpt mig att hålla näsan ovanför vattenytan ända sedan dess. Jag har varit nära utmattning igen vid några tillfällen, inte minst under åren i sandwichgenerationen, då min mamma blev demenssjuk samtidigt som jag väntade mitt fjärde barn, men jag har klarat mig med själsliga skrubbsår.

Mitt good enough-tänk har hjälpt mig mer än en gång, när jag har valt att utmana mig på nya områden – skriva skönlitteratur, odla, starta en podcast, översätta, starta samtalscirklar, skapa webbkurser och meditationer, föreläsa om nya ämnen i nya sammanhang – trots att det ibland har känts svårt och läskigt. Men jag har inte krävt något omöjligt och fulländat av mig själv och det har funkat. Det har inte blivit perfekt, men det har känts tillräckligt bra. Och jag har varit glad och förnöjd.

Hm, glad och förnöjd. VARNING, VARNING! Då tycker förstås Universum att jag har blivit lite för självgod och behöver utmanas på nytt. Så på sistone har Prestationsångesten från helvetet kommit på besök, vid flera tillfällen. Ibland har den tagit sig rent fysiska uttryck, med inte bara en obehaglig oroskänsla utan också magont och illamående. Inför en workshop jag skulle hålla för något år sedan mådde jag exempelvis sådär tjyvtjockt i flera veckor och häromveckan var det dags igen. Jag förstår ju såklart rent intellektuellt att jag inte är så usel som jag inbillar mig, men hjärtat hänger inte med på tåget. En himla massa onödigt förtida uttag på oroskontot alltså!

Värst av allt är nästan att jag blir så himla besviken på mig själv. Jag som är utbildad i ACT och kan allt om acceptans och en massa andra mentala verktyg och strategier. Jag som jobbar med att lära andra att hantera stress, släppa på kraven, acceptera och vara good enough. Hur kan jag då plötsligt vara så dålig på det här själv? Well, kanske för att jag också bara är en alldeles vanlig liten människa, med allt vad det innebär av styrkor och svagheter, bra dagar och dåliga dagar. Skulle jag inte kunna inspirera andra, även om jag ibland brottas med egna utmaningar? Klart jag kan, kanske just för snarare än trots att jag inte är perfekt.

Nåväl, det är eventuellt dags för en ny liten terapirunda. Om det finns några fler barndomsskelett att gräva fram är tveksamt, men kanske behöver jag bara bli speglad i mina tankar och känslor igen – av någon annan än de där fantastiska människorna jag har omkring mig i vardagen, av någon som inte alls känner mig, som kan se på mig med nya fräscha ögon. Och kanske är den viktigaste lärdomen att jag behöver träna på att acceptera att jag inte alltid kan acceptera.

För att citera ur Thomas Tranströmers dikt Romanska bågar: “Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Maria

Drömkorn 10: Vem hade du varit om du inte haft yogan? Ett samtal med Cina Persson

I Drömmen om Målajords tionde Drömkorn får du några glimtar ur mitt poddsamtal med yogaläraren Cina Persson. Det är ett väldigt speciellt avsnitt, eftersom Cina in tid efter vårt möte drabbades av en hjärntumör och gick bort i januari 2018. Men hennes erfarenheter av att hitta till yogan finns bevarade i vårt poddsamtal, som du får höra utdrag ur här. Det handlar om att inte se sig som ett offer, om att möta smärtan i stället för att kämpa emot den, om att hitta sitt kall och om barns möte med yoga. Och så förstås frågan: Är yoga något för alla?

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddavsnittet med Cina:

Maria

Om att må skit ihop och läka tillsammans

Vi pratade om det häromsistens, en vän och jag, hur mycket lättare det blir att bära ett ok av knackigt mående när vi får sällskap längs vägen. Då och då, exempelvis just nu, brottas vi båda med diverse mörka moln på våra annars ofta ganska så ljusblå himlar. Men vi delar med oss om hur vi har det, och det gör något med oss, det där att för en stund få lägga känslorna i någon annans knä. Någon som lyssnar med värme och öppen blick utan att döma, värdera eller komma med goda råd. Någon som inte säger till oss att rycka upp oss, utan i stället hjälper oss att acceptera det som är just nu. Och det gör något med oss att  känna att vi inte är ensamma om att inte vara på topp.

Foto: Clark Young, Unsplash

För det är ju så här det är att vara människa, en ständigt pågående process med toppar och dalar. Livet ger oss sina törnar, ibland mest utifrån medan de ibland plötsligt finns där inom oss utan att vi riktigt förstår varför. Då är det gott att få lov att bara vara där. I det som gör ont, oroar oss, gör oss ledsna eller förvirrade. Mitt i alltihop kan vi känna oss så oändligt levande, just för att vi vågar tillåta oss att vara där, mitt i smärtan, oron, sorgen, förvirring, utan att försöka trycka undan den.

Jag pratar mycket om det här när jag föreläser om min roman, Lex Katarina. Om att våga tillåta oss alla våra känslor, även de riktigt jobbiga. Och om vikten av att få lov att dela dem med någon, gärna andra i samma situation. Det får huvudpersonen Katarina möjlighet att göra i boken, och i dess uppföljare, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, är just detta – samtalets läkande kraft – huvudtemat. Som jag längtar efter att få dela den boken med världen! Snart så …

Speaking of which. Ni som har följt min resa vet hur mycket kursgården Mundekulla och samtalslägren (Circle Way Camp) som jag var med och arrangerade för ett antal år sedan har betytt för mig – såväl privat som professionellt. Det är där jag har fått fatt på många av mina innersta känslor och drömmar.

Vår stora inspirationskälla, Medicine Story, som tillsammans med sin fru Ellika Lindén höll i mycket av lägrens innehåll, gick bort i somras, strax efter sin 89-årsdag. Tack och lov har lägret fått ett par fantastiskt värdiga arvtagare, Camilla Måne och Kalle Grill, som har lång erfarenhet av att både delta i och arrangera Circle Way-läger. Sommaren 2017 deltog jag i deras alldeles eget läger i Umeå – en mycket fin upplevelse.

Kanske är det din tur nu? Här kan du läsa om årets läger i Mundekulla.

Här kan du höra min poddintervju med Kalle och Camilla och här den med Ellika.

Till sist, här kan du höra Kalle reflektera kring The Circle Way i Sveriges Radios Tankar för dagen.

Maria

Att få lov att sörja fast ingen har dött

När vi tänker på sorg tänker vi ofta på det allra värsta. Att mista en nära anhörig genom ett dödsfall. Men sorg kan ha många olika orsaker och nyanser.

Jag minns att vi pratade om detta, min poddgäst Ingela Hansson och jag, i avsnitt 39. Att vi kan ha nytta av att betrakta även andra situationer än när någon dör som en sorg, som något vi behöver ta oss igenom på ungefär samma sätt. När vi skiljer oss eller en vänskapsrelation går sönder, när vi blir uppsagda eller går i pension från ett jobb som har betytt mycket för oss …

Häromdagen tog jag farväl av ett flerårigt projekt som jag har älskat att arbeta med, bilderböckerna om Lovis Ansjovis, som jag har skrivit tillsammans med min äldsta dotter Sanna, och som hon har illustrerat. Det blir ingen fjärde bilderbok som planerat. Kanske återuppstår Lovis Ansjovis i annan form i framtiden, men än så länge är inget bestämt.

Det gör ont att det är över, även om jag vet att det kommer att bli bra, och jag har bestämt mig för att tillåta mig att sörja – trots att ingen har dött. Kvällen beslutet hade tagits lyssnade jag på mina allra gråtigaste låtar, gjorde min yogaguru Adrienes Yoga for a Broken Heart.

Och jag tror på att ge plats för sorgen även i sådana här till synes ganska banala situationer, som om det hade handlat om ett dödsfall eller en brusten relation, för att inte fastna i besvikelse eller bitterhet. Det gör det så mycket lättare att känna tacksamhet över allt det fina som har varit, acceptera det som blev och gå vidare sedan.

Maria

Poddavsnitt 76. Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? Poddklanen reflekterar, #1

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter.  Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?

Maria

Poddavsnitt 75. Att möta sig själv, lite i taget. Ett samtal med Linda Wikström

Drömmen om Målajord, Linda WIkström
Foto: Nathalie Johansson

Den här gången är det sjuttiofemavsnittsjubileum – med yogaläraren Linda Wikström, som driver Veda Yoga i Växjö. Linda har en bakgrund som konstsimmare på elitnivå, och det var just via idrotten som hon hittade till yogan – den som idag är hennes stora passion och livsstil.

Vårt samtal handlar bland annat om skillnaden mellan yoga på riktigt och bilden av yoga, om sökandet efter sammanhang, om varje människas inneboende passion, om tillit inför att det man längtar efter kan bli verklighet utan att man själv styr varje steg i processen – och så om att även yogalärare faktiskt är alldeles vanliga människor. På YouTube (eller Veda Yogas webbplats) hittar du Lindas egna yogavideor.

Maria

Poddavsnitt 69. Drömmen om ett samhälle där kärleken är det viktiga. Ett samtal med Anne Claesson

Välkommen till ett samtal med Anne Claesson, som driver Göteborgs minsta designhotell, Annes Hus. Där erbjuder hon inte bara charmigt boende utan också en hemlik konferensmiljö och kulturkvällar. Hotellet är dessutom platsen där Anne under sju års tid (2014-2020) bygger sin stora utställning, rum för rum, med utgångspunkt i Deepak Chopras sju andliga lagar eller livsprinciper. Vi pratar bland mycket annat om att gå från anställning till företagande, om att förverkliga drömmar, om att ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra, om skillnaden mellan mål och livsriktningar, och om att vilja göra skillnad och bidra till ett mer vänligt och kärleksfullt samhälle.

Maria