Aktivist? Javisst!

För drygt tre år sedan, den 30 september 2018, satte jag mig tillsammans med en vän utanför kommunhuset i Växjö – för att sympatistrejka med Greta Thunberg i samband med klimattoppmötet i Katowice. Vi hade inga plakat, så vi skrev KLIMATSTREJK med kulspetspenna på ett A4-blad som vi höll upp lite blygt när nån gick förbi. Det var första gången jag kände mig som en klimataktivist.

I takt med att regnet fick bläcket på vårt papper att suddas ut fick vi sällskap av fler, och några veckor senare var vi flera hundra som samlades vid kommunhuset för ett manifestationståg genom Växjös gator. Vid det laget hade vi plakat, banderoller och till och med en egen kampsång. Det kändes fantastiskt!

Den senaste tiden har jag börjat hitta tillbaka till den där känslan för tre år sedan. I lördags lyssnade jag på Climate Lives konsert för klimaträttvisa, som sändes från Kungsträdgården. I söndags var vi ett gäng som pilgrims­vandrade för klimatet i skogarna runt Växjö – som en symbolisk del av den Pilgrim’s Walk for Future som går mellan Vadstena och Glasgow, där årets klimattoppmöte inleds snart. I måndags samlades vi på Studiefrämjandet för att rita plakat till dagens manifestationen.

Och varje gång jag deltar i såna här sammanhang åter­­­vänder jag till det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om: mitt aktiva hopp (i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen). Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi tror att vi kommer att lyckas. Och det känns sällan hoppfullt när vi ser oss omkring. När koldio­xid­­ut­släppen fortsätter att öka, när ekosystem och demokratier kollapsar, när människor dödas – i krig, på grund av klimatförändringar, genom polisövervåld eller för att de vågar stå upp och protestera. När värl­den fortsätter att vara en orättvis plats att leva på och redan utsatta grupper drabbas allra hårdast av klimatkrisen. I det läget kan det vara lätt att ge upp – och antingen stoppa huvudet i sanden och köra business as usual eller fastna i mörkret och bli handlingsförlamad.

Men aktivt hopp handlar om att fokusera på det vi vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det går som vi vill. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut. Det är det vi gör när vi samlas här idag, för att uppmärksamma klimatkrisens allvar och de som drabbas värst av dess konsekvenser. Det var det vi gjorde i söndags när vi vandrade – och sedan lämnade vår uppmaning till Svenska kyrkan att visa framfötterna i klimatfrågan, gå från ord till handling, i alltifrån förvaltandet av skogsegen­domar till att inspirera församlings­medlemmar till omställning.

För det är det vi alla behöver göra nu. Det räcker inte med prat. Vi behöver konkret handling – på alla plan. Vi behöver alla bli aktiva – aktivister – i den stora omställningen – som individer, som organisationer, som företag, som nationer. Pandemin har visat att det går att förändra massor på kort tid. Vi lärde oss att jobba hemifrån och mötas online. Vi slutade flyga till varmare länder och gick ut i skogen i stället. Hela länder stängdes ner och det trollades fram stödpaket med pengar som inte funnits tidigare. En stor omställning är ingen omöjlighet, vare sig för individer eller nationer.

Och aktivister är vi inte bara när vi står på barrikaderna, utan varje gång vi gör något som inte bara handlar om personlig vinning, skriver Macy & Johnstone i sin bok. Aktivister är vi varje gång vi gör ett medvetet val som gör positiv skillnad. Vi är aktivister …

… när vi semestrar i Sverige i stället för på andra sidan jordklotet och när vi avstår från att klicka på gillaknappen på Facebook när någon lagt upp en bild från ännu en Thailandsresa

… när vi går till valurnorna och röstar på partier med höga klimatambitioner

… när vi väljer mat med medvetenhet om klimatavtryck, inte bara utifrån plånbok, egen hälsa eller personlig smak

… när vi lär oss mer om klimatförändringar, biologisk mångfald och orättvisor – och när vi sprider den kunskapen till fler.

Foto: Ryoji Iwata, Unsplash

Vi kan alla bidra med små bitar till det stora omställningspusslet. Vi kan alla ta små steg, som kan bli stora steg. Och vi kan hämta kraft och bli starkare när vi går samman. Det blev väldigt tydligt under lördagens konsert för klimaträttvisa, som bland annat samlade en stor del av den svenska artisteliten, Fridays for Future, Black Lives Matter och Svenska Samernas ungdomsförbund. Det är otroligt bråttom nu, men det finns fortfarande hopp – om vi börjar behandla klimatfrågan som den kris den är, och om vi alla hjälps åt.

Som någon sa: hoppet är en muskel som behöver aktiveras. Vi kan alla bli aktivister och vi kan alla välja aktivt hopp om en grönare och rättvisare värld.

Maria

Varför vi behöver aktivt hopp

Det här året har jag fått vara med om något ganska fantastiskt. Att bidra till att en bok som jag tror kan göra stor skillnad, på riktigt, har fått möta en svensk publik. “För framtida generationer kan Aktivt hopp mycket väl visa sig vara 2000-talets viktigaste bok”, skriver psykologen, vildmarksguiden och författaren Bill Plotkin. Aktivt hopp – med undertiteln att möta vår tids utmaningar utan att bli galen – är skriven av ekofilosofen och miljöaktivisten Joanna Macy, som nyligen fyllde 90 år, och läkaren Chris Johnstone. Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tror att den är så viktig.

Jo, för att den vågar fånga upp all den där förtvivlan, sorgen och rädslan som många av oss bär på inför den värld vi lever i och den framtid som väntar oss, tar den på allvar och ger oss tillåtelse att sörja, samtidigt som den hjälper oss att hitta hopp mitt i vår förtvivlan. Just det som är grunden inom ACT (Acceptance and Commitment Training), som jag arbetar med i olika sammanhang. Att på allvar erkänna och acceptera alla våra känslor, även de jobbiga, men inte fastna i dem och låta dem styra oss, utan kunna gå vidare i den riktning som är viktig för oss (kompassen, ni vet). Författarna använder till och med begreppet inre kompass på ett ställe i boken. Ni kan ju bara tänka er hur glad jag blev när jag översatte det stycket …

Häromdagen läste jag en bra artikel från NBC News om det som författarna kallar “climate grief” (klimatsorg), att det som händer med vår värld skapar depression och resignation hos många, i synnerhet barn och ungdomar som har börjat förstå att deras framtid är hotad på allvar. Artikeln beskriver arbetet inom The Good Grief Network, som stöttar människor i kriser som rasism, skolskjutningar och klimatsorg. “The program runs as a 10-week cycle, each weekly meeting tackling a different step. […] The steps encourage participants to confront their climate fears and sadness and acknowledge that they are part of the problem as polluters in a carbon-fueled system, but also find the motivation and strength to be part of the solution.”

Tänket i den här metoden verkar på många sätt likna det som beskrivs i Aktivt hopp, där man arbetar med en process som utgår från tacksamhet, hedrar den smärta vi känner för världen, så småningom kan se på oss själva och världen med nya ögon och till sist går vidare och engagerar oss för det vi tror på. Boken ger många konkreta exempel och verktyg att lära av och arbeta med.

Och grunden för alltihop är att hopp inte handlar om hoppfullhet eller optimism. Aktivt hopp är något vi väljer. Det handlar om att jobba för det vi tror på, oavsett hur sannolikt det är att vi kommer att lyckas.

Det handlar också om att varken fastna i förnekelse över tillståndet i världen, och därmed bara tuffa på som vanligt (berättelsen om Business as Usual) ELLER i förtvivlan över allt som går åt fel håll (berättelsen om Det stora sönderfallet). I stället behöver vi hitta kraft till och lägga vår energi på en tredje berättelse, Den stora omställningen, där vi alla kan bidra till den framtid vi hoppas på – utifrån våra förutsättningar och på just vårt sätt. 

För ett tag sedan läste jag och min nioåring Astrid Lindgrens Mio min mio. I det näst sista kapitlet, det om Mios strid med Riddar Kato, slogs jag över parallellerna till världen vi lever i. Mellan Riddar Kato och Trump, Bolsonaro och andra rädda, maktgalna män. Mellan Döda skogen och vår egen planet, där skogar skövlas och arter utrotas. Mellan Döda sjön och haven där korallrev och fiskar blir sjuka och dör. Men också mellan Mio och aktivt hopp. Hur Mio och Jum Jum tillsammans först möter sin sorg och smärta, men sedan hittar mod, kraft och kreativitet nog att möta den stora utmaningen.

”För många är det en otrolig lättnad att inse att de inte är ensamma om sin smärta för världen. Att inse att det vi känner är normalt hjälper oss att läka”, skriver författarna i boken, och Aktivt hopp är en bok som passar utmärkt att läsa med andra och diskutera, i synnerhet som den är full av såväl övningar som tankar att vrida och vända på.

Därför blir Sanna och jag, som har översatt och gett ut boken, extra glada över att vi nu har fått flera beställningar från studiecirklar. Kanske du också skulle vilja samla ihop en grupp vänner och starta en studiecirkel, eller föreslå boken i din bokcirkel, för att inspireras av varandra och möta samhällets utmaningar tillsammans?

Du kan beställa fem eller fler böcker för 100 kr/bok (ordinarie pris: 120 kr) genom att skicka ett mail till info@videforlag.se. Vill du beställa ett eller ett par enstaka ex gör du det enklast här.

Jag skulle vilja avsluta med några fler ord om boken, dels från en av mina meditationsgurus, Tara Brach, dels från Omställningrörelsens ordförande i Sverige, Pella Thiel:

Aktivt hoppvisar mer än någon annan bok jag har läst det verkliga djupet i den kris vi befinner oss i, och hur våra känslor och handlingar kan vara en del av den stora omställningen till jordens läkning. Snälla, läs boken och dela den med andra – för din egen skull, för våra barn och för vår gemensamma framtid. (Tara Brach)

Omställningen till ett samhälle i harmoni med naturen är ett äventyr – ett äventyr på liv och död. I Aktivt hopp hittar du karta och kompass för att ge dig ut. Du behövs. (Pella Thiel)

Maria