Förundran och mental miljövård

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Kan vi omfamna osäkerheten?

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

Foto: Drew Beamer, Unsplash

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Foto: Jeremy Bishop, Unsplash

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”.  Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Ljusglimtar i decembermörkret

Det är så mörkt nu, på flera olika sätt. Decembermörkret ligger som en tung filt över vårt land, även om jag bor i söder, där vi har så mycket mer ljus varje dag än längre norrut. Men det är mörkt när jag åker med familjen de dagar jag jobbar i stan, och det är mörkt när jag kommer hem igen.

Samtidigt är hela världen full av adventsljusstakar, lysande stjärnor, julgranar och ljusslingor i var och varannan buske. Jag njuter så kolossalt av den där milda belysningen som är så vänlig och välkomnande. Jag anstränger mig också för att varje dag tanka lite dagsljus genom en promenad, gärna på morgonen om det är möjligt. Under mina promenader har jag gärna sällskap av något fint poddavsnitt som blir ett annan sorts litet ljus i mörkret.

Den här veckan har jag flera morgnar lyssnat på Närvaropodden, avsnitt 69, där en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, är gäst på temat mystik. Samtalet handlar bland annat om att lyssna inåt för att vakna upp, städa upp och växa upp och därmed bli en helare människa. Det avsnittet vill jag varmt rekommendera, liksom mitt eget poddsamtal här på Drömmen om Målajord med Kajsa för några år sedan – det är nummer 17. Inspirerande poddar – liksom vacker julmusik – hör definitivt till mina ljusglimtar i decembermörkret.

I år skapar förstås pandemin ett stort mörker för många människor, inte minst för de som har få tillfällen till social samvaro i vanliga fall och där dessa kanske har blivit ännu färre i dessa tider. Samtidigt har jag sett så många fina exempel på små lysande tomtebloss av medmänsklig värme och uppfinningsrikedom det här året – Facebookgrupper där människor hjälper varandra, restauranger som hittar smarta lösningar för att bjuda på goda matupplevelser på coronasäkra sätt, streamade livekonserter och körer som klipper ihop fantastiska arrangemang. Häromdagen fick jag tårar i ögonen av Mäster Olofskörens fina pandemiversion av Misty Mountains Cold. Leta gärna upp den på YouTube.

Foto: Ian Schneider, Unsplash

Jag sörjer den uteblivna Luciastunden med Katedralskolans musikelever i Växjö domkyrka, som jag deltagit i nästan varje år sedan jag själv gick med i tåget 1984, men lokaltidningen sänder en alldeles färsk inspelad version och jag ser fram emot att delta i en Lucia-sing-along på nätet i eftermiddag. Så Lucia får sprida sitt ljus även i coronamörkret.

Boken jag skriver om anhörigskap handlar mycket om alla tunga och mörka tankar och känslor man kan hamna i som anhörig, men också om de positiva, ljusa sidorna som det kan innebära att vårda eller stötta en närstående.

Jag tänker ofta på hur mycket gott som har kommit ur alla svåra utmaningar jag själv har ställts inför, som utmattning, egen sjukdom och ett flertal tuffa anhörigskap. Jag skulle inte vara den jag är eller göra det jag gör om det inte var för allt mörker jag kämpat mig igenom. Jag skulle inte vara så tacksam över allt som är bra i mitt liv om det inte också hade funnits en mörkare klangbotten.

I världen i stort finns det förstås också ett enormt stort mörker. Det är så mycket som oroar, som går åt fel håll – med klimatet och den biologiska mångfalden, med främlingsfientliga och antidemokratiska krafter, med krig och terrorhandlingar, med konsumtionshets och ökad psykisk ohälsa.

Och samtidigt så är det ju så mycket som går åt rätt håll. Boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar av Joanna Macy och Chris Johnstone, som jag och min dotter har översatt, handlar om just det. Att verkligen se och erkänna mörkret – känna vår smärta för världen – men att också kunna hitta ljus och hopp, ett aktivt hopp, det som vi själva skapar genom våra aktiva val och handlingar för en bättre värld.

För det är ju så det är med livet, i allt mörker finns också glimtar av ljus. Det gäller bara att öppna våra ögon och se dem. Och ibland behöver vi skapa dem själva.

Hur är det med balansen mellan ljus och mörker i ditt liv just nu? Vilka ljusglimtar lyser upp din december?

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Varför vi behöver aktivt hopp

Det här året har jag fått vara med om något ganska fantastiskt. Att bidra till att en bok som jag tror kan göra stor skillnad, på riktigt, har fått möta en svensk publik. “För framtida generationer kan Aktivt hopp mycket väl visa sig vara 2000-talets viktigaste bok”, skriver psykologen, vildmarksguiden och författaren Bill Plotkin. Aktivt hopp – med undertiteln att möta vår tids utmaningar utan att bli galen – är skriven av ekofilosofen och miljöaktivisten Joanna Macy, som nyligen fyllde 90 år, och läkaren Chris Johnstone. Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tror att den är så viktig.

Jo, för att den vågar fånga upp all den där förtvivlan, sorgen och rädslan som många av oss bär på inför den värld vi lever i och den framtid som väntar oss, tar den på allvar och ger oss tillåtelse att sörja, samtidigt som den hjälper oss att hitta hopp mitt i vår förtvivlan. Just det som är grunden inom ACT (Acceptance and Commitment Training), som jag arbetar med i olika sammanhang. Att på allvar erkänna och acceptera alla våra känslor, även de jobbiga, men inte fastna i dem och låta dem styra oss, utan kunna gå vidare i den riktning som är viktig för oss (kompassen, ni vet). Författarna använder till och med begreppet inre kompass på ett ställe i boken. Ni kan ju bara tänka er hur glad jag blev när jag översatte det stycket …

Häromdagen läste jag en bra artikel från NBC News om det som författarna kallar “climate grief” (klimatsorg), att det som händer med vår värld skapar depression och resignation hos många, i synnerhet barn och ungdomar som har börjat förstå att deras framtid är hotad på allvar. Artikeln beskriver arbetet inom The Good Grief Network, som stöttar människor i kriser som rasism, skolskjutningar och klimatsorg. “The program runs as a 10-week cycle, each weekly meeting tackling a different step. […] The steps encourage participants to confront their climate fears and sadness and acknowledge that they are part of the problem as polluters in a carbon-fueled system, but also find the motivation and strength to be part of the solution.”

Tänket i den här metoden verkar på många sätt likna det som beskrivs i Aktivt hopp, där man arbetar med en process som utgår från tacksamhet, hedrar den smärta vi känner för världen, så småningom kan se på oss själva och världen med nya ögon och till sist går vidare och engagerar oss för det vi tror på. Boken ger många konkreta exempel och verktyg att lära av och arbeta med.

Och grunden för alltihop är att hopp inte handlar om hoppfullhet eller optimism. Aktivt hopp är något vi väljer. Det handlar om att jobba för det vi tror på, oavsett hur sannolikt det är att vi kommer att lyckas.

Det handlar också om att varken fastna i förnekelse över tillståndet i världen, och därmed bara tuffa på som vanligt (berättelsen om Business as Usual) ELLER i förtvivlan över allt som går åt fel håll (berättelsen om Det stora sönderfallet). I stället behöver vi hitta kraft till och lägga vår energi på en tredje berättelse, Den stora omställningen, där vi alla kan bidra till den framtid vi hoppas på – utifrån våra förutsättningar och på just vårt sätt. 

För ett tag sedan läste jag och min nioåring Astrid Lindgrens Mio min mio. I det näst sista kapitlet, det om Mios strid med Riddar Kato, slogs jag över parallellerna till världen vi lever i. Mellan Riddar Kato och Trump, Bolsonaro och andra rädda, maktgalna män. Mellan Döda skogen och vår egen planet, där skogar skövlas och arter utrotas. Mellan Döda sjön och haven där korallrev och fiskar blir sjuka och dör. Men också mellan Mio och aktivt hopp. Hur Mio och Jum Jum tillsammans först möter sin sorg och smärta, men sedan hittar mod, kraft och kreativitet nog att möta den stora utmaningen.

”För många är det en otrolig lättnad att inse att de inte är ensamma om sin smärta för världen. Att inse att det vi känner är normalt hjälper oss att läka”, skriver författarna i boken, och Aktivt hopp är en bok som passar utmärkt att läsa med andra och diskutera, i synnerhet som den är full av såväl övningar som tankar att vrida och vända på.

Därför blir Sanna och jag, som har översatt och gett ut boken, extra glada över att vi nu har fått flera beställningar från studiecirklar. Kanske du också skulle vilja samla ihop en grupp vänner och starta en studiecirkel, eller föreslå boken i din bokcirkel, för att inspireras av varandra och möta samhällets utmaningar tillsammans?

Du kan beställa fem eller fler böcker för 100 kr/bok (ordinarie pris: 120 kr) genom att skicka ett mail till info@videforlag.se. Vill du beställa ett eller ett par enstaka ex gör du det enklast här.

Jag skulle vilja avsluta med några fler ord om boken, dels från en av mina meditationsgurus, Tara Brach, dels från Omställningrörelsens ordförande i Sverige, Pella Thiel:

Aktivt hoppvisar mer än någon annan bok jag har läst det verkliga djupet i den kris vi befinner oss i, och hur våra känslor och handlingar kan vara en del av den stora omställningen till jordens läkning. Snälla, läs boken och dela den med andra – för din egen skull, för våra barn och för vår gemensamma framtid. (Tara Brach)

Omställningen till ett samhälle i harmoni med naturen är ett äventyr – ett äventyr på liv och död. I Aktivt hopp hittar du karta och kompass för att ge dig ut. Du behövs. (Pella Thiel)

Maria

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, # 2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet “andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Maria

En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan “kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Klimatstrejkar med Lena

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash.

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, “under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig … Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv … alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att “när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: “Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade “tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

Den femte i tolfte klockan fem i tolv – en appell om aktivt hopp

“Klockan är fem i tolv. Det är sent, men det är inte FÖR sent!”

Så avslutar diakonen Sara Marklund årets 5i12-manifestation i min hemstad Växjö. I 30 års tid har det manifesterats runt om i landet – mot främlingsfientlighet och rasism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – just den 5:e i 12:e kl. 5 i 12.

Foto: Lars Edqvist

I år hade jag den stora äran att, i egenskap av initiativtagare till gruppen Vi är Växjö, få hålla en kort appell, tillsammans med vår nytillträdde domprost, Christopher Meakin. Han pratade om tillit, jag om aktivt hopp. Det bjöds också på musik, glögg och pepparkakor. Och för första gången på många år sken solen den 5:e i 12:e. Kanske ett gott tecken?

Såhär löd mitt lilla tal:

Jag skulle vilja prata om hopp, och inte om vilket hopp som helst, utan ett speciellt sorts hopp, något som kallas aktivt hopp.

Även om solen skiner just idag så är det mörkt omkring oss nu, både bildligt och bokstavligt. Vi närmar oss årets kortaste dag och det kan kännas oändligt långt till våren. Är det ens möjligt att ljuset ska kunna återvända? undrar vi kanske ibland.

Det är också mörkt omkring oss på många andra sätt. Människor behandlas illa, på grund av sitt ursprung, både här i vår närhet och i världen runt omkring. Krafter som hämtar sin näring i hat och rädsla växer sig starka. För många verkar tanken om respekt för alla människors lika värtode helt ha förlorat betydelse. Det kan kännas hopplöst.  

Just därför är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid hoppet om att trenden ska vända, att ljuset ska återvända. I sin bok Active Hope – How to Face the Mess We’re In Without Going Crazy skriver miljöaktivisten Joanna Macy och läkaren Chris Johnstone om det de kallar aktivt hopp, att vi kan välja att hoppas. Boken handlar om klimatångest och hur vi kan hantera den, men idéerna kan precis lika väl appliceras på frågor som rör främlingsfientlighet och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar fortsätta kämpa när vi känner oss hoppfulla, när vi är någorlunda säkra på att det går åt rätt håll. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Det handlar om att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles mörkt och hopplöst ut.  

I gruppen Vi är Växjö samlas ett stort antal lokala organisationer som jobbar för ett Växjö där alla är precis lika välkomna, oavsett om man är född här eller just har kommit hit. Ett Växjö där möten över kulturgränserna är en självklar och berikande del av vår vardag. Ett Växjö där vi kan mötas som människor, bortom våra yttre roller, på en fotbollsplan, över en fika eller i ett kreativt projekt.

Jag blir ofta varm i hjärtat när jag som gruppadministratör ser hur mycket bra som görs i vår lilla stad, hur många fina mötesplatser det finns. Det hjälper mig att hitta mitt aktiva hopp.

För vi kan alla bidra till det Växjö vi vill leva i, och till den värld vi vill leva i. Vi kan alla bidra med små pusselbitar, små flämtande ljus i det stundtals ganska kompakta mörkret.

Jag skulle vilja vädja till oss allihop. Låt oss göra ett aktivt val. Låt oss välja att aldrig, aldrig, aldrig ge upp hoppet, att fortsätta drömma om och kämpa för en vänligare, mänskligare värld!

Maria

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Mot nya klimatsmarta höjder – mitt enda nyårslöfte

Den här hösten har klimatfrågan klättrat högt (kanske högst?) upp på min agenda över vad som är viktigt i mitt liv. Jag klarar helt enkelt inte av att stå här och se på när det går åt pipsvängen, och veta att jag själv är en del av orsaken till det. Jag kämpar hårt för att inte tappa hoppet, trots alla dystra rapporter, och trots att så många fortsätter att leva på precis som om ingenting hade hänt. Framförallt kämpar jag för att inte fastna i känslan av att det jag själv kan bidra med inte gör någon skillnad.

Nej, jag vet, vi privatpersoner kan inte förändra allt, mycket handlar om stora politiska beslut, företag som satsar mer klimatsmart och så vidare, men om vi vill bevara den här fantastiskt vackra planeten vi bor på så måste vi också förändra vårt beteende på individnivå – när det gäller sådant som transporter, konsumtion och matvanor – och vi måste göra det NU.

Vår familj har gjort många förändringar i vår livsstil för att sänka vårt koldioxidavtryck de senaste åren. Vi handlar allt mer ekologiskt och second hand. Vi har börjat sträva mot att producera mer av vår mat själva. Vi äter allt mindre kött (några av oss i familjen inget eller nästan inget alls) och har bytt ut en del av vår mjölkkonsumtion mot växtbaserat. Vi har gått från att ha en bensinbil och en etanolbil till att bara ha en enda (el)bil och i övrigt åka buss (eftersom vi bor så långt från stan är det lite för komplicerat för oss att cykla). Vi har bytt till miljömärkt el. Vi flyger aldrig inrikes och har bara flugit utomlands ett fåtal gånger de senaste tio åren.

Jag gör också vad jag kan för att hjälpa andra på traven till ett mer hållbart leverne – för både planeten själv och dess invånare – genom arbetet med Omställningsrörelsen, genom en del av mina poddgäster, i min webbkurs och här i bloggen. Och jag vill hellre försöka inspirera genom att exempelvis berätta om vad jag själv gör än att komma med pekpinnar för hur någon annan ska göra.

Men just nu blir jag alltmer sorgsen för varje inlägg i sociala medier jag ser från flygplatser, flygplansstolar och soliga stränder på andra sidan jordklotet. Sorgsen över att så många fortsätter blunda för vad som händer. Som om vi inte visste vad det är som pågår. Som om det vore var och ens självklara rättighet att flyga härs och tvärs över jordklotet åtminstone en eller två gång om året. Min Gillaknapp har slutat fungera för de inläggen, trots att det inte är många år sedan jag lade upp egna av samma sort.

Så i år har jag bestämt mig för att avlägga ett nyårslöfte – det första sedan jag för ett tiotal år sedan bytte ut måstiga löften mot inspirerande önskelistor. Mitt mål är att inte flyga alls igen förrän det finns ett mycket mer klimatsmart sätt att göra det.

Jag tror på möten över gränserna och på att vi utvecklas av att besöka andra kulturer. Jag älskar att resa och det finns massor av platser över hela världen som jag skulle vilja besöka, inte minst Indien som jag längtat till i trettio år. Men just nu känner jag att min längtan måste få stå tillbaka. Jag kan inte längre försvara ett beslut att trotsa kunskapen om hur mycket vårt flygande påverkar klimatet.

Dessutom håller jag helt och fullt med kloka Agnes Ozolins om att den som flyger med förevändningen att man vill möta andra kulturer, och tycker att en weekendresa till Paris eller en solsemester i Thailand eller Australien ger viktigare kulturmöten än att gå på Röda Korsets läxhjälp hemma i Sverige, kanske borde fundera ett par varv till.

Kanske du som läser det här blir provocerad av det jag skriver, rentav arg på mig för att jag pratar om att försaka något som du anser dig ha rätt till. I så fall är det helt okej. Jag förväntar mig inte att alla ska göra samma val som jag. Kanske finns det en riktigt bra anledning till att du väljer flyget nästa gång du reser.

Men kanske, kanske kan jag få någon läsare att tänka efter en extra gång innan hen trycker på knappen och bekräftar nästa bokning? Kanske, kanske någon väljer en kortare flygsträcka än den ursprungligen planerade? Kanske, kanske någon rentav väljer en tågluff framför en flygcharter till Kanarieöarna, om inte nästa gång det blir semesterdags så nästnästa? Jag tänker inte sluta hoppas.

Maria