Aktivist? Javisst!

För drygt tre år sedan, den 30 september 2018, satte jag mig tillsammans med en vän utanför kommunhuset i Växjö – för att sympatistrejka med Greta Thunberg i samband med klimattoppmötet i Katowice. Vi hade inga plakat, så vi skrev KLIMATSTREJK med kulspetspenna på ett A4-blad som vi höll upp lite blygt när nån gick förbi. Det var första gången jag kände mig som en klimataktivist.

I takt med att regnet fick bläcket på vårt papper att suddas ut fick vi sällskap av fler, och några veckor senare var vi flera hundra som samlades vid kommunhuset för ett manifestationståg genom Växjös gator. Vid det laget hade vi plakat, banderoller och till och med en egen kampsång. Det kändes fantastiskt!

Den senaste tiden har jag börjat hitta tillbaka till den där känslan för tre år sedan. I lördags lyssnade jag på Climate Lives konsert för klimaträttvisa, som sändes från Kungsträdgården. I söndags var vi ett gäng som pilgrims­vandrade för klimatet i skogarna runt Växjö – som en symbolisk del av den Pilgrim’s Walk for Future som går mellan Vadstena och Glasgow, där årets klimattoppmöte inleds snart. I måndags samlades vi på Studiefrämjandet för att rita plakat till dagens manifestationen.

Och varje gång jag deltar i såna här sammanhang åter­­­vänder jag till det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om: mitt aktiva hopp (i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen). Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi tror att vi kommer att lyckas. Och det känns sällan hoppfullt när vi ser oss omkring. När koldio­xid­­ut­släppen fortsätter att öka, när ekosystem och demokratier kollapsar, när människor dödas – i krig, på grund av klimatförändringar, genom polisövervåld eller för att de vågar stå upp och protestera. När värl­den fortsätter att vara en orättvis plats att leva på och redan utsatta grupper drabbas allra hårdast av klimatkrisen. I det läget kan det vara lätt att ge upp – och antingen stoppa huvudet i sanden och köra business as usual eller fastna i mörkret och bli handlingsförlamad.

Men aktivt hopp handlar om att fokusera på det vi vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det går som vi vill. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut. Det är det vi gör när vi samlas här idag, för att uppmärksamma klimatkrisens allvar och de som drabbas värst av dess konsekvenser. Det var det vi gjorde i söndags när vi vandrade – och sedan lämnade vår uppmaning till Svenska kyrkan att visa framfötterna i klimatfrågan, gå från ord till handling, i alltifrån förvaltandet av skogsegen­domar till att inspirera församlings­medlemmar till omställning.

För det är det vi alla behöver göra nu. Det räcker inte med prat. Vi behöver konkret handling – på alla plan. Vi behöver alla bli aktiva – aktivister – i den stora omställningen – som individer, som organisationer, som företag, som nationer. Pandemin har visat att det går att förändra massor på kort tid. Vi lärde oss att jobba hemifrån och mötas online. Vi slutade flyga till varmare länder och gick ut i skogen i stället. Hela länder stängdes ner och det trollades fram stödpaket med pengar som inte funnits tidigare. En stor omställning är ingen omöjlighet, vare sig för individer eller nationer.

Och aktivister är vi inte bara när vi står på barrikaderna, utan varje gång vi gör något som inte bara handlar om personlig vinning, skriver Macy & Johnstone i sin bok. Aktivister är vi varje gång vi gör ett medvetet val som gör positiv skillnad. Vi är aktivister …

… när vi semestrar i Sverige i stället för på andra sidan jordklotet och när vi avstår från att klicka på gillaknappen på Facebook när någon lagt upp en bild från ännu en Thailandsresa

… när vi går till valurnorna och röstar på partier med höga klimatambitioner

… när vi väljer mat med medvetenhet om klimatavtryck, inte bara utifrån plånbok, egen hälsa eller personlig smak

… när vi lär oss mer om klimatförändringar, biologisk mångfald och orättvisor – och när vi sprider den kunskapen till fler.

Foto: Ryoji Iwata, Unsplash

Vi kan alla bidra med små bitar till det stora omställningspusslet. Vi kan alla ta små steg, som kan bli stora steg. Och vi kan hämta kraft och bli starkare när vi går samman. Det blev väldigt tydligt under lördagens konsert för klimaträttvisa, som bland annat samlade en stor del av den svenska artisteliten, Fridays for Future, Black Lives Matter och Svenska Samernas ungdomsförbund. Det är otroligt bråttom nu, men det finns fortfarande hopp – om vi börjar behandla klimatfrågan som den kris den är, och om vi alla hjälps åt.

Som någon sa: hoppet är en muskel som behöver aktiveras. Vi kan alla bli aktivister och vi kan alla välja aktivt hopp om en grönare och rättvisare värld.

Maria

Rädslan och kärleken

Den här våren har jag ägnat en hel del tid åt att utforska en känsla som på många sätt har styrt mig genom livet. Det handlar om rädsla. Rädslan kan förkläda sig i många olika emotionella skepnader (som oro, ångest, nervositet, bristande självförtroende/självkänsla) och dyka upp i alla möjliga (såväl professionella som privata) sammanhang, men jag har upptäckt att i grund och botten handlar den om samma sak: att det finns något jag riskerar att förlora.

Rädslan för att inte duga – som hos mig ofta tar sig uttryck i prestationsångest – kan handla om att förlora anseende, respekt eller kärlek. Jag vet att den här rädslan är något jag fått med mig från barndom och tonårstid, av föräldrar som premierade den “duktiga flickan” Maria och klasskompisar som av oklar anledning (kanske just för att jag var så där “duktig”) mobbade och frös ut mig: sa att jag var ful, att mitt hår hade fel färg, att jag luktade illa (trots att jag duschade varje dag) eller att jag var mallig.

Rädslan för att förlora det vi älskar kan handla om våra nära vänner och familjemedlemmar. Jag förlorade min pappa innan jag fyllt trettio, min mamma i en svår demenssjukdom och med tre av mina fyra barn har jag snuddat vid döden (genom självskador och ett drunkningstillbud). Kanske har jag inte förstått förrän nu hur mycket det här kan ha påverkat mig.

Foto: Sanna Östergren

Rädslan för att förlora något vi älskar kan också ha att göra med vår kärlek till den här ofantligt vackra planeten och allt levande, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Jag har på senare år haft ångestfyllda perioder då jag verkligen känt den där smärtan för världen som Macy och Johnstone beskriver, inte minst under den torra sommaren 2018, då klimatförändringarna blev så väldigt påtagliga och närvarande här ute på landet.

Rädsla kan ha att göra med att förlora det som känns tryggt och hemvant, något som exempelvis hindrar många från att lämna ett jobb eller en relation som de egentligen är färdiga med. Här har rädslan inte styrt mig så mycket, utan jag har vågat ge mig ut på nya okända stigar, exempelvis när jag lämnade min fasta anställning och trygga ekonomi för det betydligt mer osäkra livet som egen företagare.

Foto: Peter Conlan

Men även om rädsla ibland kan ha vissa positiva konsekvenser – som att jag skärper till mig inför en föreläsning eller gör en livsstilsförändring som ger mindre klimatavtryck (som när jag bestämde mig för att sluta flyga eller börja odla i större skala) är den ingen bra drivkraft i det långa loppet. Det konstaterade vi i det åttonde avsnittet av Poddklanen reflekterar i höstas. De senaste åren har jag vid några tillfällen också fastnat i rädsla som påverkat mig i vardagen – vilket fick mig att efter tjugo år återvända till terapisoffan.

I vårens samtalssessioner – som har kommit att handla ännu mer om föräldra- och anhörigskap än om jobbrelaterad prestationsångest som jag egentligen sökte mig dit för – har jag både pratat mycket om min rädsla och fått öva på att verkligen uppleva den. Och jag tror att jag har kommit en bit på väg mot en mer naturlig relation till den här känslan – på samma sätt som jag möter exempelvis ilska och sorg (som inte alls är lika problematiska känslor för mig). Jag går in i känslan när den dyker upp, är verkligen där och låter den sedan klinga av, utan att fastna.

Och när jag inte låter rädslan styra mig kan jag i stället använda kärleken som drivkraft. Då kan jag försöka leva hållbart av kärlek till planeten snarare än av rädsla för det som händer med den. Jag kan ge en bra föreläsningsupplevelse utifrån en kärleksfull önskan om att ge något till mina åhörare snarare än av rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Och jag kan låta mitt föräldraskap styras av kärlek snarare än av rädsla för att inte duga som mamma och anhörig.

Maria

Tillbakablick: Klokskaper från mina omställargäster

Som ni som följer mig vet är omställning till en grönare, skönare och på alla sätt mer hållbar värld något jag brinner för, och det är också ett tema som återkommit i många av mina poddintervjuer. I den här tillbakablicken tänkte jag återvända till några av de gäster jag pratat omställning och hållbarhet med, även om det är ett ämne som varit på tapeten i många fler poddavsnitt.

Så här kommer nu min lilla Omställarodyssé!

Den första omställare jag tänkte plocka upp är Fredrik Warberg från Tidsverkstaden, som arbetar med hållbarhetsfrågor utifrån ett livskvalitetsperspektiv. Något jag tog med mig från vårt samtal är vikten av att inte bara fokusera på hur vi behöver ställa om våra vanor och yttre förhållningssätt i fråga om miljön, utan att reflektera över vad som är viktigt på riktigt för oss (det är ju sällan statusprylar och liknande), och på det viset komma fram till sätt att leva som är mer hållbara såväl för oss själva som för jordklotet. Du kan lyssna på hela samtalet med Fredrik i avsnitt 28.

Min andra omställargäst heter Amanda Martling och har länge varit engagerad i Omställningsnätverket, samtidigt som hon jobbar med hållbar utveckling på Region Väst. Det var genom boken Sånger från jorden, som Amanda varit med och skrivit, som jag för första gången stiftade bekantskap med begreppet “aktivt hopp” – som jag senare översatt en hel bok om. Det handlar om att inte bara “hoppas på det bästa” utan att vi själva kan ta små steg för att bidra till att skapa den framtid vi vill se – och att vi kan ha himla roligt i det arbetet, ett budskap som Amanda är så bra på att förmedla. Samtalet med Amanda hittar du i avsnitt 40.

Omställargäst nummer tre var gurun själv, det internationella Omställningsnätverkets grundare Rob Hopkins, som besökte Växjö för att föreläsa på den nationella omställningskonferensen som jag var med och arrangerade 2017. Två grundbultar i Robs arbete är att använda vår fantasi för att föreställa oss och sedan arbeta för den värld vi drömmer om, liksom att sprida inspirerande exempel på bra omställningsinitiativ. Och precis som Amanda är inne på kan vi göra detta i trivsam gemenskap. Det svenska Omställningsnätverkets slagord är just “Mer fest än protest!”. Livepodden med Rob finns inspelad i avsnitt 55.

Foto: Jeanette Andersson

Även om jag var lite starstruck över att få möta Rob Hopkins – en av världens mest inflytelserika miljöinspiratörer – så var det nog ännu mer av den varan när jag fick träffa artisten Stefan Sundström, vars musik har betytt så mycket för mig i många år. Stefan är inte bara musiker utan även miljökämpe, odlare, solenergiinspiratör, krönikör i Dagens ETC och författare. Samtalet med Stefan påminde mig om att vi alla kan bidra till den stora omställningen på vårt eget sätt – Stefan med odling, musik, krönikor och böcker – och jag med bland annat den här bloggen och podden. Vårt samtal hör du i avsnitt 57.

Nästa omställare heter Erik Malm, en god vän till mig som för några år sedan bestämde sig för att under tre månader släppa taget om lönearbete för att på olika sätt försöka bidra till en bättre värld genom projektet med den passande titeln Jag har tid. Jag blir verkligen inspirerad av människor som vågar gå bortom ramar, normer och förväntningar om hur vi tillbringar vår tid för att få göra något utifrån hjärtat, något som känns riktigt viktigt och spännande. Vi är ganska lika i det, Erik och jag, tror jag, vi följer helt enkelt vår inre kompass, som pekar mot ett liv som är hållbart för både oss själva och planeten. Vill du veta mer om Eriks spännande tankar ska du lyssna på avsnitt 58.

Meteorologen Martin Hedberg är min sjätte omställargäst. Han har ett förflutet på bland annat SvT, men jobbar idag helt och hållet med klimatfrågan, och på tal om det där med att hitta sitt sätt att bidra så gör Martin också det. Utifrån sin omfattande kunskap föreläser han för många stora organisationer, och han gör det väldigt bra – det har jag själv haft förmånen att se. Det viktigaste jag tog med mig från mitt samtal med Martin var påminnelsen om att omställningen till en mer hållbar värld inte behöver innebära en massa uppoffringar, utan att ett omställt liv kan vara ett mycket rikare liv, fast i andra termer än pengar och ägodelar. Vårt samtal hör du i avsnitt 62.

Foto: Abigail Sykes

Av alla mina omställargäster är kanske Mimmi och Daniel Edlund Lowejko de som allra mest personifierar “omställning i praktiken”. De lämnade en stressig och ohållbar livsstil för att bygga ett helt nytt liv, och idag driver de tillsammans cateringfirma och lantkafé där hållbarhet genomsyrar allt deras arbete – som de berättar om på Facebook och Instagram under namet “Omväxling”. Mimmi och Daniel inspirerar mig att fundera över vad som verkligen är viktigt och hur jag själv kan leva så hållbart som möjligt, bland annat genom den mat jag väljer att äta. Lyssna på vårt samtal i avsnitt 78.

Foto: Harald Nilsson

Och så till sist: Johanna Stål, chefredaktör för Camino Magasin, en av Sveriges största hållbarhetstidningar. Det viktigaste jag tar med mig från vårt samtal är nog precis som i det första avsnittet jag nämnde, betydelsen av att arbeta med såväl yttre som inre omställning mot en mer hållbar värld. Vi behöver tekniska lösningar och konkreta vägar till en förändrad livsstil, men också nya sätt att förhålla oss till världen och livet. I boken Naturskyddsföreningens guide till ett hållbart liv ger Johanna massor med idéer till hur vi kan förändra såväl i praktik som i förhållningssätt, och vårt samtal kan du lyssna på i avsnitt 81.

Jag hoppas att du hittar något här som kan väcka din nyfikenhet och kanske få dig att fundera över på vilket sätt just du vill bidra till den stora omställningen. Vilka små steg kan du ta i din vardag? Finns det något sätt för dig att inspirera andra genom att göra det du gillar och är bra på?

Maria

 

 

 

Förundran och mental miljövård

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Kan vi omfamna osäkerheten?

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

Foto: Drew Beamer, Unsplash

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Foto: Jeremy Bishop, Unsplash

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”.  Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Ljusglimtar i decembermörkret

Det är så mörkt nu, på flera olika sätt. Decembermörkret ligger som en tung filt över vårt land, även om jag bor i söder, där vi har så mycket mer ljus varje dag än längre norrut. Men det är mörkt när jag åker med familjen de dagar jag jobbar i stan, och det är mörkt när jag kommer hem igen.

Samtidigt är hela världen full av adventsljusstakar, lysande stjärnor, julgranar och ljusslingor i var och varannan buske. Jag njuter så kolossalt av den där milda belysningen som är så vänlig och välkomnande. Jag anstränger mig också för att varje dag tanka lite dagsljus genom en promenad, gärna på morgonen om det är möjligt. Under mina promenader har jag gärna sällskap av något fint poddavsnitt som blir ett annan sorts litet ljus i mörkret.

Den här veckan har jag flera morgnar lyssnat på Närvaropodden, avsnitt 69, där en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, är gäst på temat mystik. Samtalet handlar bland annat om att lyssna inåt för att vakna upp, städa upp och växa upp och därmed bli en helare människa. Det avsnittet vill jag varmt rekommendera, liksom mitt eget poddsamtal här på Drömmen om Målajord med Kajsa för några år sedan – det är nummer 17. Inspirerande poddar – liksom vacker julmusik – hör definitivt till mina ljusglimtar i decembermörkret.

I år skapar förstås pandemin ett stort mörker för många människor, inte minst för de som har få tillfällen till social samvaro i vanliga fall och där dessa kanske har blivit ännu färre i dessa tider. Samtidigt har jag sett så många fina exempel på små lysande tomtebloss av medmänsklig värme och uppfinningsrikedom det här året – Facebookgrupper där människor hjälper varandra, restauranger som hittar smarta lösningar för att bjuda på goda matupplevelser på coronasäkra sätt, streamade livekonserter och körer som klipper ihop fantastiska arrangemang. Häromdagen fick jag tårar i ögonen av Mäster Olofskörens fina pandemiversion av Misty Mountains Cold. Leta gärna upp den på YouTube.

Foto: Ian Schneider, Unsplash

Jag sörjer den uteblivna Luciastunden med Katedralskolans musikelever i Växjö domkyrka, som jag deltagit i nästan varje år sedan jag själv gick med i tåget 1984, men lokaltidningen sänder en alldeles färsk inspelad version och jag ser fram emot att delta i en Lucia-sing-along på nätet i eftermiddag. Så Lucia får sprida sitt ljus även i coronamörkret.

Boken jag skriver om anhörigskap handlar mycket om alla tunga och mörka tankar och känslor man kan hamna i som anhörig, men också om de positiva, ljusa sidorna som det kan innebära att vårda eller stötta en närstående.

Jag tänker ofta på hur mycket gott som har kommit ur alla svåra utmaningar jag själv har ställts inför, som utmattning, egen sjukdom och ett flertal tuffa anhörigskap. Jag skulle inte vara den jag är eller göra det jag gör om det inte var för allt mörker jag kämpat mig igenom. Jag skulle inte vara så tacksam över allt som är bra i mitt liv om det inte också hade funnits en mörkare klangbotten.

I världen i stort finns det förstås också ett enormt stort mörker. Det är så mycket som oroar, som går åt fel håll – med klimatet och den biologiska mångfalden, med främlingsfientliga och antidemokratiska krafter, med krig och terrorhandlingar, med konsumtionshets och ökad psykisk ohälsa.

Och samtidigt så är det ju så mycket som går åt rätt håll. Boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar av Joanna Macy och Chris Johnstone, som jag och min dotter har översatt, handlar om just det. Att verkligen se och erkänna mörkret – känna vår smärta för världen – men att också kunna hitta ljus och hopp, ett aktivt hopp, det som vi själva skapar genom våra aktiva val och handlingar för en bättre värld.

För det är ju så det är med livet, i allt mörker finns också glimtar av ljus. Det gäller bara att öppna våra ögon och se dem. Och ibland behöver vi skapa dem själva.

Hur är det med balansen mellan ljus och mörker i ditt liv just nu? Vilka ljusglimtar lyser upp din december?

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Varför vi behöver aktivt hopp

Det här året har jag fått vara med om något ganska fantastiskt. Att bidra till att en bok som jag tror kan göra stor skillnad, på riktigt, har fått möta en svensk publik. “För framtida generationer kan Aktivt hopp mycket väl visa sig vara 2000-talets viktigaste bok”, skriver psykologen, vildmarksguiden och författaren Bill Plotkin. Aktivt hopp – med undertiteln att möta vår tids utmaningar utan att bli galen – är skriven av ekofilosofen och miljöaktivisten Joanna Macy, som nyligen fyllde 90 år, och läkaren Chris Johnstone. Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tror att den är så viktig.

Jo, för att den vågar fånga upp all den där förtvivlan, sorgen och rädslan som många av oss bär på inför den värld vi lever i och den framtid som väntar oss, tar den på allvar och ger oss tillåtelse att sörja, samtidigt som den hjälper oss att hitta hopp mitt i vår förtvivlan. Just det som är grunden inom ACT (Acceptance and Commitment Training), som jag arbetar med i olika sammanhang. Att på allvar erkänna och acceptera alla våra känslor, även de jobbiga, men inte fastna i dem och låta dem styra oss, utan kunna gå vidare i den riktning som är viktig för oss (kompassen, ni vet). Författarna använder till och med begreppet inre kompass på ett ställe i boken. Ni kan ju bara tänka er hur glad jag blev när jag översatte det stycket …

Häromdagen läste jag en bra artikel från NBC News om det som författarna kallar “climate grief” (klimatsorg), att det som händer med vår värld skapar depression och resignation hos många, i synnerhet barn och ungdomar som har börjat förstå att deras framtid är hotad på allvar. Artikeln beskriver arbetet inom The Good Grief Network, som stöttar människor i kriser som rasism, skolskjutningar och klimatsorg. “The program runs as a 10-week cycle, each weekly meeting tackling a different step. […] The steps encourage participants to confront their climate fears and sadness and acknowledge that they are part of the problem as polluters in a carbon-fueled system, but also find the motivation and strength to be part of the solution.”

Tänket i den här metoden verkar på många sätt likna det som beskrivs i Aktivt hopp, där man arbetar med en process som utgår från tacksamhet, hedrar den smärta vi känner för världen, så småningom kan se på oss själva och världen med nya ögon och till sist går vidare och engagerar oss för det vi tror på. Boken ger många konkreta exempel och verktyg att lära av och arbeta med.

Och grunden för alltihop är att hopp inte handlar om hoppfullhet eller optimism. Aktivt hopp är något vi väljer. Det handlar om att jobba för det vi tror på, oavsett hur sannolikt det är att vi kommer att lyckas.

Det handlar också om att varken fastna i förnekelse över tillståndet i världen, och därmed bara tuffa på som vanligt (berättelsen om Business as Usual) ELLER i förtvivlan över allt som går åt fel håll (berättelsen om Det stora sönderfallet). I stället behöver vi hitta kraft till och lägga vår energi på en tredje berättelse, Den stora omställningen, där vi alla kan bidra till den framtid vi hoppas på – utifrån våra förutsättningar och på just vårt sätt. 

För ett tag sedan läste jag och min nioåring Astrid Lindgrens Mio min mio. I det näst sista kapitlet, det om Mios strid med Riddar Kato, slogs jag över parallellerna till världen vi lever i. Mellan Riddar Kato och Trump, Bolsonaro och andra rädda, maktgalna män. Mellan Döda skogen och vår egen planet, där skogar skövlas och arter utrotas. Mellan Döda sjön och haven där korallrev och fiskar blir sjuka och dör. Men också mellan Mio och aktivt hopp. Hur Mio och Jum Jum tillsammans först möter sin sorg och smärta, men sedan hittar mod, kraft och kreativitet nog att möta den stora utmaningen.

”För många är det en otrolig lättnad att inse att de inte är ensamma om sin smärta för världen. Att inse att det vi känner är normalt hjälper oss att läka”, skriver författarna i boken, och Aktivt hopp är en bok som passar utmärkt att läsa med andra och diskutera, i synnerhet som den är full av såväl övningar som tankar att vrida och vända på.

Därför blir Sanna och jag, som har översatt och gett ut boken, extra glada över att vi nu har fått flera beställningar från studiecirklar. Kanske du också skulle vilja samla ihop en grupp vänner och starta en studiecirkel, eller föreslå boken i din bokcirkel, för att inspireras av varandra och möta samhällets utmaningar tillsammans?

Du kan beställa fem eller fler böcker för 100 kr/bok (ordinarie pris: 120 kr) genom att skicka ett mail till info@videforlag.se. Vill du beställa ett eller ett par enstaka ex gör du det enklast här.

Jag skulle vilja avsluta med några fler ord om boken, dels från en av mina meditationsgurus, Tara Brach, dels från Omställningrörelsens ordförande i Sverige, Pella Thiel:

Aktivt hoppvisar mer än någon annan bok jag har läst det verkliga djupet i den kris vi befinner oss i, och hur våra känslor och handlingar kan vara en del av den stora omställningen till jordens läkning. Snälla, läs boken och dela den med andra – för din egen skull, för våra barn och för vår gemensamma framtid. (Tara Brach)

Omställningen till ett samhälle i harmoni med naturen är ett äventyr – ett äventyr på liv och död. I Aktivt hopp hittar du karta och kompass för att ge dig ut. Du behövs. (Pella Thiel)

Maria

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, #2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet “andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Maria

En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan “kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash.

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, “under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig … Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv … alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att “när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: “Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade “tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria