Poddavsnitt 93. Med båda hjärnhalvorna blir man hel. Ett samtal med Manereia Hanuman (Magnus Hjortstam)

I poddavsnitt 93 får du träffa Manereia Hanuman (eller Magnus Hjortstam som en del känner honom som), som blev ingenjör för att rädda världen, men ville lite för mycket och drabbades av utmattning. En tid därefter fick han en upplevelse som kom att förändra hans liv, och idag står Manereia med ett ben i ingenjörsvärlden och ett i yoga- och meditationsvärlden – ett sätt att ha tillgång till båda sina hjärnhalvor. Välkommen att ta del av hans spännande livsresa och tankar om hur vi alla kan få vägledning – om vi bara vågar lyssna!

Med Universum på min sida

Ja ja, jag vet att många (inklusive flera av mina familjemedlemmar) tycker att jag är superflummig, en extremt otrovärdig akademiker och eventuellt också aningen korkad när jag börjar prata om Universum och synkroniciteter och sådant. Själv är jag glad och tacksam över att ha min övertygelse om att jag får stöd och hjälp på min livsväg, något som för många innebär en religiös tro, medan jag själv inte riktigt vill inordna mig i ledet utan väljer att se och göra det här på mitt eget sätt.

Jag har bloggat om liknande ämnen tidigare, exempelvis i inläggen Rätten till en tro,  Alla dessa slumpar och Magi mitt i vardagen, men jag kan inte låta bli att återvända, gång på gång. Det andliga perspektivet är en viktig del i min vardag. För mig blir det helt enkelt lättare att ha tillit till att saker och ting – om inte förr så i alla fall senare – blir som de ska, att jag är på rätt spår och att det finns en mening med det jag gör, utöver att jag själv trivs med livet.

Det är inte så att jag ständigt går och tänker i de här banorna, men ibland får jag som en liten knuff som påminner mig. Och nu har jag fått syn på dem igen, sådana där synkroniciteter som somliga bortförklarar som rena sammanträffande, medan jag ser dem som tecken på att jag gör det som jag har kommit hit för att göra.

Förra sommaren släppte jag min andra roman, Kantstötta porslinsugglors paradorkester (där skrivandet också omgärdats av en massa mystiska omständigheter), där depression och självmord fanns med som teman, eftersom de ligger nära mitt hjärta och mina erfarenheter. Inte långt efteråt fick jag mitt livs första egna översättningsuppdrag – en bok om depression. Och en tid efter det kom översättningsuppdrag nummer två – en bok om att vara anhörig till någon som har tagit sitt liv. Den här veckan fick jag så precis ytterligare två andra skrivuppdrag – om suicidprevention och funktionen Jourhavande präst, som hjälper till med samtal (som ju också är min grej!) när någon har det svårt. Det här hade inte behövt vara något märkvärdigt – om jag fått senare uppdrag på grund av de tidigare. Men ingen av uppdragsgivarna har känt till mina tidigare erfarenheter – det är inte därför jag har blivit tillfrågad.

(På tal om detta läser jag just nu om otroligt spännande synkroniciteter relaterade till kreativitet i Elizabeth Gilberts bok Big Magic – Creative Living Beyond Fear – den måste jag nog återkomma till här snart!)

Det där sista skrivuppdraget är förresten på sitt sätt också ett exempel på att jag verkar vara i bra synk med Universum för närvarande. Vid mitt årsskiftesbokslut bestämde jag mig för att det var dags att stänga ett antal dörrar i mitt liv, bland annat till ett tidskrävande ideellt uppdrag där jag upplevde att jag hade gjort mitt. Inkomsterna från “gamla synder” (d.v.s. mina läromedel från tiden som forskare och utbildare i engelska) minskar stadigt för varje år och jag behöver hitta nya inkomstkällor.

Bara en dryg vecka efter det att jag sagt tack och hej till det ideella uppdraget dök så det här nya återkommande skribentuppdraget – där jag har glädje av mina breda tidigare erfarenheter men också möjlighet att utvecklas och lära nytt- upp som ett brev på posten! Ännu ett exempel på att jag är i mitt Ikigai.

Så ärligt talat bryr jag mig inte så mycket om att en och annan kanske fnyser föraktfullt eller skakar på huvudet i tvivel över mitt förstånd när de får höra om mitt sätt att se på världen. Själv tycker jag mest att det är lite synd att de inte själva har fått (eller vågat?) uppleva det livets kreativa flöde som jag så stark känner att jag är en del av.

Maria

Magi mitt i vardagen

Igår skrev jag på Facebook om att jag känner mig som en brobyggare, som ofta trivs med att stå med mina två ben i olika läger, just nu i både sensommar och höst, på vedbacken och vid tangentbordet, i omställningskretsar och det vanliga Svenssonlivet och – inte minst – i vetenskap och andlighet.

Foto: Nick Grant

Jag har en extremt lång akademisk utbildning (sju års grundutbildning och fyra års forskarutbildning) och tycker att forskning och vetenskap i många fall är både intressant och viktigt (om än kanske inte min egen avhandling, som handlade om fyra engelska pronomen …). Men i hela mitt liv har jag också trott på att det finns mycket mer än det vi kan se, ta på och förklara. Att livet faktiskt är magiskt, om vi bara vågar tro på det. Det är väl inte för inte jag älskar böckerna om Harry Potter och nu har sträcklyssnat i ett halvår på podden som analyserar dem som en helig text, kapitel för kapitel.

Foto: Artem Maltsev

Jag gör mitt bästa för att bjuda in magin i mitt liv på olika sätt – i meditation, genom min andliga samtalscirkel där inga ämnen är för flummiga att mötas kring, i korten jag ibland lägger för att få hjälp med det som tankarna inte riktigt räcker till för att reda ut, vid enstaka tillfällen i kommunikation med människor som inte finns med oss på jorden längre, framförallt min pappa och mormor. Jag lägger märke till synkronicitet, det som de flesta kallar slumpar eller sammanträffanden, och använder dem ibland som vägledare eller inspirationskällor.

Det går lite i vågor hur stor plats den där magin och mystiken tar i mitt liv. I perioder ligger mitt fokus på mer jordnära ting, men så händer något och jag hittar tillbaka. Den senaste tiden har jag upplevt flera händelser som påmint mig och som jag skulle vilja dela med mig av – så får du tolka dem som du vill. Men kanske kan de inspirera dig att också vara mer öppen för det vi inte kan förklara?

Foto: Aron Visuals

Min älskade pappa Lars gick bort efter några års cancersjukdom för 22 år sedan, men då och då upplever jag att han finns med oss här i byn, där hans fyra äldsta syskon är födda (vilket vi inte hade en aning om när vi åkte ut för husvisning året efter pappas död – magiskt bara det och jag gissar att han hade ett finger med i spelet). Några gånger har jag fått riktigt tydlig kontakt med min pappa, vid ett besök hos ett medium och en gång då jag mediterade och kände hans hand rufsa om mig i nacken.

Häromveckan skulle min pappa ha fyllt 96 år. Dagarna runtomkring födelsedagen hände flera märkliga saker – vattenpumpen i källaren stängdes av flera gånger och radion i köket började spela av sig själv, inte en gång utan tre. Jag tror att det vara pappa som skickade en hälsning till oss – som förstås tog tillfället i akt och firade honom, med minnen och marängsviss.

Och så en annan sorts magi: för några veckor sedan fick jag tillbaka min mammas gamla bok, Rensa i röran med Feng Shui, som jag hade lånat ut till en vän. För skojs skull började jag läsa och kände att budskapet (som inte var nytt för mig) om att vi när vi rensar och röjer i våra hus skapar vi också energi och flöde i våra liv. Jag blev inspirerad att göra en ordentlig rensning i huset och har inte ens hunnit börja än, men sedan jag började läsa och tänka i de här banorna har det trillat in en hel rad oväntade och roliga jobbuppdrag.

Det passar så otroligt bra just nu, eftersom vi sparar till en familjetågluff nästa sommar, då min man och jag firar tjugoårig bröllopsdag. För även om jag trivs allra bäst hemma i Målajord vill jag så gärna låta mina yngsta barn få komma ut och se lite mer av världen än de har gjort hittills, innan de också blir för stora för att vilja resa tillsammans med oss vuxna. Och eftersom vi har slutat flyga blir det med tåg – som kostar en hel del pengar. Det ska bli spännande att se om energierna fortsätter att flöda ännu mer när jag kommer igång med röjandet på riktigt. Eller så är det färdigt för den här gången, och det handlade bara om att jag behövde ta beslutet. Oavsett vilket så är jag väldigt tacksam – både för inflödet av uppdrag och för inspirationen till att få lite mer ordning här hemma.

Foto: Jack Anstey

Kanske hittar du helt logiska förklaringar till det som hänt mig, men för mig är det viktigt att våga – och få lov att – tro på något annat. Jag känner mig tryggare av tanken på att mina föräldrar och min mormor, som inte finns hos oss fysiskt längre, ändå är med mig och stöttar mig på min livsresa. Och så blir ju livet så mycket mer spännande när jag tillåter mig själv att hitta magin där mitt i vardagen.

Maria

PS. Vill du ha tips på en väldigt saklig och nykter bok om magi och mystik i vår tid, rekommenderar jag dig att läsa min poddgäst Kajsa Ingemarssons bok Modern mystik, som är den andra boken i trilogin om att följa hjärtat. Läs också gärna de två andra böckerna, Den magiska gnistan och Hjärtats väg. 

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, # 2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet “andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Maria

Poddavsnitt 56. Att gå på upptäcktsresa på insidan. Ett samtal med Roger Börjesson

Drömmen om Målajords avsnitt 56 får du möta Roger Börjesson, systemingenjören från Sverige som emigrerade till Australien för 26 år sedan och byggde upp ett nytt liv på andra sidan jordklotet.

Den skeptiske IT-killen har under åren inte bara gjort en yttre, utan också en inre upptäcktsresa, som började med ett nyfunnet intresset för psykologi och djupa samtal.

Idag arbetar Roger bland annat med spännande mänskliga processer utifrån idén om ett slags “kollektivt medvetande”. Vi pratar om vad som kan hända när vi öppnar dörrar till vårt inre, om samtalets kraft och begränsningar, om att vara en brobyggare mellan tro och vetenskap och mycket annat.


Maria

 

Poddavsnitt 47: Att få vara äkta i alla lägen. Ett samtal med Annsophie Färdigh

Min gäst i poddavsnitt 47 heter Annsophie Färdigh och jobbar som präst i Svenska kyrkan. Sin starka gudstro har hon med sig sedan barndomen, men prästyrket hittade hon betydligt senare i livet, och för Annsophie är det viktigt att få vara sig själv även när hon är i sin prästroll.

Vi pratar bland annat om nya sätt för kyrkan att nå ut till fler människor, om tro och vetande, om andlighet och religion och om viktiga samtal kopplat till alltifrån sorg till matlagning.

Maria

Poddavsnitt 45: Att hitta sin inre guru. Ett samtal med Katinka Wallner

Det har blivit dags för poddens fyrtiofemte avsnitt, ett samtal med författaren, föreläsaren, kursledaren och vägledaren Katinka Wallner. Katinka har gått i väggen flera gånger och levt med skyddad identitet under tio års tid.

Hon har också tagit sig upp igen, gång på gång, läkt sina sår, hittat tillbaka till livsglädjen och sin stora livsuppgift – att på olika sätt inspirera andra människor att hitta sin inre guru.

Vi pratar om självförtroende och självkänsla, om rädsla och skam, om energier och medialitet, om tankens och skrivandets kraft och mycket annat.

Maria

 

Alla dessa ”slumpar”

Det här inlägget är främst till er som liksom jag tror att magi inte bara är något vi hittar i Harry Potters värld, utan alldeles precis här omkring oss, mitt i vardagsträsket, bland disk, tvätt och regniga cykelturer till jobb och dagis. Och att vi själva bidrar till den, genom att öppna oss för möjligheten att det finns något mer än det vi kan se omkring oss. Jag har egentligen aldrig tvivlat på att det är så, ända sedan min mormor under min barndom berättade en massa spännande historier om mystiska saker som hänt i vår släkt. Efter ett antal år då mitt intresse för Universum och all kraft som finns att hämta där gått på sparlåga – inte minst under den långa tiden bland förnuftspoliserna på universitetet – öppnade jag dörren på allvar för några år sedan.

Sedan dess har det hänt så mycket häftiga och oförklarliga saker i mitt liv, och idag tänkte jag dela med mig av några berättelser om “synkroniciteter”, något som av förnuftspoliserna gärna avfärdas som “slumpar”, “tillfälligheter” eller “sammanträffanden”. Av någon underlig anledning finns namnet Kajsa med som en röd tråd i mina historier.

skrivluft-solnedga%cc%8ang

Den första synkroniciteten handlar om poddsamtalet jag fick möjlighet att spela in med en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, som har skrivit om just synkroniciteter i sin trilogi om Hjärtats väg. Jag hade haft lite mejlkontakt med Kajsa i ett annat sammanhang, och jag vet att jag tänkte att hon skulle vara en drömgäst i podden någon gång framöver, men det kändes ju som en tämligen omöjlig utopi. Varför skulle hon vilja komma och prata med mig, liksom? Hon som redan varit med i oräkneliga morgonsoffor.

Så dök Kajsa plötsligt upp i mina tankar flera gånger under mina meditationer i början av året, samtidigt som sista boken i trilogin gav mig nycklar i en komplicerad situation jag befann mig i. En februarikväll satt jag och påbörjade ett mejl till Kajsa för att tacka henne för att hon hjälpt mig genom sina texter, men jag fick aldrig iväg det där mejlet. Dagen därpå reste jag till Stockholm för att poddintervjua ett antal personer jag hade avtalat tid med. På tåget upp fick jag veta att ett poddsamtal planerat till torsdagen måste skjutas på framtiden. Synd, tyckte jag, men funderade inte så mycket mer över det.

När jag några timmar senare klev ut från ett möte på Söder, var jag tvungen att snabbt hitta någonstans att sitta för att kunna Skypa med min dotter Sanna om ett viktigt beslut för vår gemensamma barnbok. Jag slank in på första bästa fik och gissa vem som redan satt där – Kajsa förstås! “Bete dig nu inte som en fjantig tonåring på popkonsert!” sa jag till mig själv, eftersom Kajsa var där med sin man och jag inte ville störa dem.

I stället skrev jag färdigt det där mejlet jag påbörjat jag när jag kom hem på kvällen och tänkte att “Det får bära eller brista, men jag väljer att se det här som ett tecken så nu frågar jag om jag får poddintervjua Kajsa på torsdag, då jag fått mitt återbud.” Klockan fem skulle mitt tåg gå hem, och klockan två hade Kajsa tid och lust att ta emot mig. Resultatet av inspelningen kan du lyssna på här.

Var det sammanträffanden – slumpar – som fick våra vägar att mötas?

dsc_0016

Den andra synkroniciteten har också med Kajsa Ingemarsson att göra. En av de där meditationerna där hon dykt upp i mina tankar handlade om olika “gåvor” eller “visdomar” jag skulle få med mig för respektive månad under året (här finns instruktioner till meditationen om du skulle vilja testa den inför nästa år). Min “gåva” för september var självaste Kajsa (detta var i januari) och i april kom ett nyhetsbrev där hon berättade om att hon just i september tänkte bjuda in till en vandringsretreat. Självklart var jag tvungen att följa med, och självklart kom den att bli väldigt betydelsefull för mig. De insikter jag fick under vandringen har jag bloggat om här.

Var det ett sammanträffande – en slump – att jag fick möjligheten att vandra med Kajsa just i september, då hon visat sig i min meditation ett halvår tidigare?

dsc_0020

Det tredje, och kanske allra mest märkliga exemplet, handlar om en helt annan Kajsa – eller egentligen två. En dag tog jag en liten promenad innan jag skulle träffa den ena Kajsan för ett lunchmöte; jag var hennes företagsmentor via Almi. På väg dit träffade jag en bekant som bad om lite snabb rådgivning i några jobbfunderingar, vi pratade en stund, och sedan vi skiljts åt messade jag Kajsa för att säga att jag blev några minuter sen. “Hamnade i en liten spontancoaching” skrev jag i mitt sms. Det där messet råkade jag skicka fel så att det hamnade hos en helt annan Kajsa, som jag inte kände, men som svarade, jag bad om ursäkt och gick till dejten med “min” Kajsa. Och tänkte förstås inte mer på det.

Nästa dag kom ett långt mejl från Kajsa som fått mitt felaktigt skickade mejl. Hon berättade hur hon befann sig i en besvärlig situation som hon inte visste riktigt hur hon skulle ta sig ur, hur hon dagen före mitt mess gått en promenad där hon bett Universum skicka en vägledare till henne. Dagen efter fick hon så mitt felskickade mess med texten “Hamnade i en liten spontancoaching”. När hon sökte på telefonnumret för att se vem personen som skickat detta var, fick hon upp mitt namn och adressen “Målajord”. Då fattade hon att jag var Maria i Drömmen om Målajord – podden som hon själv lyssnat på och blivit inspirerad av!

Nu undrade hon om jag möjligen kunde hjälpa henne på något sätt. I samma veva hade jag gått och funderat på hur jag skulle hitta en provklient till det mentorsprogram jag har tänkt erbjuda i anslutning till webbkursen jag släpper i vår. Och så dök hon plötsligt upp där, min provklient!

Var det ett sammanträffande – en slump – att Kajsa och jag hittade varandra?

dsc_0010

Kanske ser du rationella förklaringar till allt jag just har berättat om, men då kan jag bara säga “synd för dig!”. Livet blir nämligen så oändligt mycket mer spännande och intressant, när man bara vågar öppna ögonen och se alla tecken som finns runtomkring oss och leder oss på rätt väg.

Kanske har du själva upplevt liknande saker? Ser du dem som tecken eller som bara som sammanträffanden med helt naturliga förklaringar? Skriv gärna och berätta!

Maria

dsc_0028

 

Rätten till en tro

På väg hem till Målajord efter fem härliga lägerdagar i Oskarshamns skärgård lyssnar jag på Carola Häggkvists Sommarprogram. Ända sedan hon blev en offentlig person för över 30 år sedan har hon fått utstå spott och spe för sin gudstro. Vad är det som är så provocerande med att tro på något mer än det vi kan se? Jo, jag blir också heligt förbannad över att det dödas, förtrycks och sätts upp idiotiska regler i religionens namn (lyssna till exempel på Sara Mohammads kloka tankar i ännu ett Sommar i P1). Men att fredliga individer hånas eller betraktas som lite mindre vetande på grund av vad de tror på, det har jag väldigt svårt att förstå.

DSC_0164Till skillnad från Carola, som växte upp i ett icke-kyrkligt hem och hittade sin religion på egen hand, levde jag med troende föräldrar, söndagsskola och frekventa gudstjänstbesök. Under min bitvis tunga tonårstid – då jag var mobbad – vände jag helt ryggen åt min barnatro, och förnekade existensen av något mer än det som kan bevisas. Dels var det säkert ett sätt att visa min omgivning att jag INTE var som mina föräldrar (gudstro var som sagt inte allmänt socialt accepterat utan något det fnissades åt). Dels handlade det om att jag inte kunde tro på en gud som lät mig må så dåligt som jag stundtals gjorde.

DSC_0168Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan om jag har något särskilt ärende (som ett dop, ett bröllop, en konfirmation eller det årliga luciatåget i Växjö Domkyrka), även om jag trivs väldigt bra i själva kyrkorummet. Jag ber inte till en personifierad gud, även om jag ibland vänder mig till ett abstrakt Universum med en önskan om hjälp. Jag har inte döpt mina barn, eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, pracka på dem något de inte bett om.

DSC_0167Min tro vill inte låta sig bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, en kraft som vill gott och stödjer och hjälper den som vill och vågar ta emot, att livet inte tar slut efter döden, att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden. Jag har hittat min egen tro. Jag har hittat en trygghet och en tillit som jag saknade tidigare. En känsla av att inte vara ensam. Den gör mig gott och den skadar inte någon annan.

DSC_0025Lägerdagarna i skärgården – som jag besöker regelbundet sedan ett antal år tillbaka – anordnas av min systers före detta svärföräldrar och deras vänner i Metodistkyrkan. Mina dagar på lägret består mestadels av bad, promenader, springrundor, yoga, meditation, en del kroppsarbete då vi hjälps åt med fasadmålning eller något annat renoveringsarbete, lek med barnen, goda samtal och massor av mat – till exempel grillar vi alla vid en stor lägereld vid vattnet varje kväll. Som vilket sommarläger som helst.

DSC_0024Men så är det det där andra. Varje morgon möts vi i gårdens egen lilla träkyrka för en liten andakt, och jag märker att jag njuter av gemenskapen, stillheten och psalmerna. Vid ett par tillfällen har jag till och med fått förtroendet att hålla i det hela. Min utgångspunkt har varit ACT (Acceptance and Commitment Training), förenklat sammanfattat i den berömda Sinnesrobönen – som ju har en kristen grund:

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

13872825_10208150841502149_1668512121635338617_nI andra sammanhang brukar jag plocka bort det där lilla Gud i början, men här har det passat fint. Jag har pratat om lycka, acceptans, förändring, hållbarhet, närvaro och stillhet. Jag har läst texter av bland andra Stefan Edman, Kajsa Ingemarsson och Amanda Martling (vars bok Sånger från jorden jag har bloggat om tidigare), i stället för Bibeln eller böneböcker, men det har funkat fint ändå. Psalmer kan jag en hel hög sedan barndomens alla gudstjänstbesök och mina år i kyrkliga barnkörer – och jag tycker om dem och sjunger med kärlek och inlevelse, även om min tro ser lite annorlunda ut än mina åhörares.

Jag tror nog att salig prästmorfar Otto är någorlunda nöjd där uppe i sin himmel, trots att det här barnbarnet – till skillnad från hans övriga åtta – inte har döpt en enda av sina fyra telningar. Och jag är nöjd över att både få vara en del av en gemenskap när jag så önskar, och att få ha min egen hemmasnickrade tro – utan en massa regler och ramar – alldeles för mig själv.

Maria