Poddavsnitt 104. Nu är det dags att ge av dina gåvor till världen. Ett samtal med Ulrika Persson.

Ulrika Persson, A Seasoned ConnectionHär kommer poddavsnitt 104 – ett samtal med Ulrika Persson, alldeles nystartad företagare med fokus på att hjälpa kvinnor att hitta tillbaka till naturen, till sig själva och till andra kvinnor. Ulrika berättar om sin stundtals ganska utmanande livsresa, kantad av bland annat utmattning och på senare år ett kämpigt anhörigskap – vilket också har tydliggjort hennes kompassriktning. Vi pratar bland annat om ohållbara system och vägen ut ur dem, om inspirationskällor och förebilder, om hur det kan gå till att praktisera hos ensamföretagare och om rädslan för styrka. Och så får du veta hur en superhjältemantel kan användas på ett sätt som man kanske inte tänker på i första taget.

Här är länkar till de inspirationskällor som nämns i programmet:

Från tapetval till anhörigskap – när behövs min inre kompass?

En inredare i min bekantskapskrets berättade på Instagram att en vanlig fråga hon får från kunder som hon hjälper att skapa en mysigare hemmiljö är ”Vad är trendigt just nu?”.  Hennes svar brukar vara ungefär att “det viktiga är att hitta det som gör DIG glad att mötas av i ditt hem. Om det är beige väggar eller blommiga tapeter som är ”inne” just nu spelar ju mindre roll. Omge dig med sådant som DU tycker är vackert och som ger en härlig känsla i magen. Då blir det rätt!”

Inlägget gjorde mig mest glad och lite ledsen. Glad över inredarens svar – hon pratar ju om DEN INRE KOMPASSEN! Och lite ledsen över att det här är en vanlig fråga. Att så många verkar bry sig mer om vad som är trendigt – alltså om normer, förväntningar och andras tyckande – än om vad de själva gillar att omges av i det där hemmet som de flesta av oss ändå tillbringar ganska stor del av våra liv i, inte minst i dessa tider. Själv har jag nyss inrett ett alldeles eget skriv- och yogarum i vårt hus – sedan tonårssonen flyttade ut – där jag fått gå all in och verkligen känna efter hur jag vill ha det. Inte en enda ny pryl och definitivt inga inredningstrender så långt ögat når. 🙂

Det där Instagraminlägget påminde mig om hur många sammanhang det finns i våra liv där vi har nytta av att vi tränar oss på att följa vår inre kompass. Det är kanske lätt att tänka att det framförallt handlar om de stora vägskälen och livsavgörande besluten. I en artikel i Allers som jag blev intervjuad för häromsistens är det just sådant som jobb och relationer man framförallt fokuserar på.

Men det finns ju också en massa andra områden där vi tar beslut om olika saker, inte minst de där små vägskälen i vår vardag: Ska jag gå på fest i helgen (okej, nu pratar jag om icke-coronatider) eller ha en hel lugn hemmahelg i mysbyxor? Behöver jag verkligen det här klädesplagget som jag blev så sugen på att köpa? Ska jag gå den där kursen som jag egentligen inte har tid (eller råd) med men som skulle vara så kul? Ska jag ta ett pass på yogamattan/åka och träna /gå en promenad eller är det jag behöver bäst just i kväll att ligga i soffan framför en film? OCH VILKA TAPETER SKA JAG VÄLJA NU DÅ?

I mitt arbete med boken om anhörigskap har jag valt att ha med ett stycke om den inre kompassen. Dels skriver jag om hur jag ser en skillnad mellan mitt eget välmående i anhörigskapet när min mamma var demenssjuk och nu i anhörigskapet till min son och att jag tror att det till viss del (även om det inte är hela förklaringen) har att göra med att jag har blivit bättre på att följa min inre kompass och därmed leva ett liv (inte minst jobbmässigt) som ger mig betydligt mer energi än det jag levde under mammas sjukdom.

Men jag skriver också om att följa sin inre kompass genom att få vara anhörig på sitt eget sätt. Det finns sällan några rätt eller fel, och det blir ofta bättre om jag själv får välja hur jag vill ta mig an anhörigskapet. Det kan exempelvis handla om huruvida jag vill gå ner i tjänst (eller helt sluta jobba) för att finnas till mer för min närstående, kanske som personlig assistent, eller om jag funkar bättre och kan vara ett bättre stöd genom att ta mer hjälp utifrån (exempelvis med hemtjänst, personlig assistans eller korttidsboende). Så här skriver Ulla Waldenström i boken Sista året med Carl-Axel om sitt sätt att förhålla sig till anhörigskapet i samband med sin mans sjukdomstid och död:

Jag tror att jag har lyssnat till mitt inre, att jag har balanserat väl mellan att vara hos dig och att sköta mitt arbete. När jag upplevde sjukdomslivet som alltför tungt arbetade jag mer, när arbetet var pressande minskade jag arbetstiden. Jag lämnade över allt ansvar för min demenssjuka mamma på min bror och besökte inte mina föräldrar på ett halvt år. Min pappa förstod och ställde inga krav. Jag avskärmade mig från alla sociala kontakter som jag inte själv hade nytta av.

Andra exempel på hur jag som anhörig kan ha nytta av att känna efter vart min kompass pekar är i fråga om vilket stöd jag har bäst nytta av – en individuell terapeut, en anhöriggrupp eller kanske bara vänner med lyssnande öron och varma famnar – och om jag hämtar mycket energi av att engagera mig i en anhörigfråga på min fritid eller om det bästa jag kan göra med min tid är att vila.

Att förutsättningarna att välja sedan kan se väldigt olika ut för oss människor, såväl från person till person som i olika faser i livet, inte bara i anhörigskap utan i livet i stort, är jag fullt medveten om. Ibland kan faktiskt en situation med tydliga ramar som tillåter väldigt lite valfrihet (och för en utomstående kanske kan upplevas som klaustrofobisk) skapa ett lugn som också ger en känsla av frihet – den i att slippa välja – som jag en gång bloggade om efter ett samtal med en kvinna som är anhörig till en svårt sjuk man. Den tanken bekräftades i min senaste poddintervju, med Anna Pella, som har fått ompröva sin syn på livskvalitet och inre kompasser sedan hennes dotter Agnes föddes med en svår hjärnskada för snart arton år sedan, och hennes möjligheter att välja begränsades på många sätt. Hennes kompass har i stället kommit att rikta in sig på vad som är möjligt och, framförallt: vad som är viktigt – på riktigt.

Så oavsett hur våra förutsättningar ser ut tänker jag att svaret på frågan “När behövs min inre kompass?” är: “Alltid!”. Jag tror helt enkelt att jag mår bättre, kommer mer till min rätt och i större utsträckning orkar vara en god kraft i världen om jag lite oftare vågar lyssna på den där inre rösten – i alltifrån tapetval till anhörigskap.

Har mina tankar väckt någon fundering hos dig? Finns det några områden i ditt liv – i stort eller smått – där du skulle vilja utforska vartåt din inre kompass pekar, just nu?

Maria

Poddavsnitt 102. Att hitta sin kompass när livet ställs på ända. Ett samtal med Anna Pella

Foto: Anders Furuvik Pella

I det här avsnittet möter du Anna Pella, journalist, författare och föreläsare, vars liv vändes upp och ner när hennes dotter Agnes föddes med svåra hjärnskador för snart arton år sedan. Hur går det med den inre kompassen när yttre omständigheter förändrar spelplanen så radikalt? Anna delar med sig av sin berättelse i vårt samtal, som handlar om ovisshet, oro och ”väntesorg”, men också om försoning, acceptans och förmågan att vara tillfreds, om att fokusera på här och nu när man inte vet något om morgondagen, om att omdefiniera begreppet livskvalitet, om att hitta en gnutta ljus även i det mörkaste mörker och om den frihet man också kan uppleva när valmöjligheterna begränsas.

Att byta glasögon

I boken om anhörigskap jag just nu skriver handlar mycket om de tunga känslor man ofta upplever som anhörig – ovisshet, oro, frustration, stress, otillräcklighet, trötthet, skam, skuld, sorg och ensamhet. Men jag vill också lyfta de positiva sidor som uppmärksammas i många berättelser jag har fått ta del av. En av dem är hur mycket man ofta tränas i tacksamhet över det lilla. Ett annat är att man själv utvecklas så mycket som människa, när man bland annat tvingas sätta sig in i en annan människas perspektiv. Man får helt enkelt en betydligt större förståelse för allas våra olikheter.

Foto: Bud Helisson

Detta med att sätta på sig en annan persons glasögon är något jag bloggade om redan för många år sedan. Då skrev jag så här:

Något jag verkligen verkligen behöver träna mig på är att se saker och ting ur andras perspektiv. På djupet förstå att andra människor kan ha en annorlunda världsbild än jag, vilket påverkar deras yttranden och handlingar. Att kanske ingen har fel.

Ett exempel är min egen ofta positiva utgångspunkt i livet, den som innebär att jag (ibland kanske naivt) antar att människor gör sitt bästa och vill mig väl – i alla fall tills de har bevisat motsatsen. Det gör det svårt för mig att hantera människor med en mer negativ livsinställning, som hittar fel och problem i det mesta de upplever, eller som utgår från att människor de möter har onda avsikter. Det hände mig häromsistens, att någon tolkade en av mina handlingar som att jag ville illa, när hela grunden för det jag gjorde var att försöka bidra med något gott. Och jag blir helt ställd, eftersom jag inte förstår perspektivet.

Foto: Anika Huizinga

Politik är förstås ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att se något ur ett annat perspektiv än det egna. Jag tror att alla människor i grund och botten har samma önskan – om en bättre värld. Men för mig, som alltid har haft hjärtat till vänster, är det oändligt svårt att förstå hur den politik som styr vårt land för närvarande, och som ger mer till de starka och mindre till de svaga, skulle kunna vara ett steg i rätt riktning mot den världen. Jag förstår verkligen inte.

Allra svårast är det nog med dem som står mig allra närmast, min familj. Framförallt är det så lätt att fastna i vuxen-är-äldst-och-har-därmed-alltid-rätt-fällan. För en tid sedan läste jag ett tankeväckande blogginlägg ur Petra Krantz Lindgren föräldrablogg En annan du. Ett tydligt exempel därifrån var att vi ibland upplever att våra barn är otacksamma, när vi har ansträngt oss för att de ska få ha det härligt och de sedan blir ledsna när det härliga tar slut. Svårt för oss föräldrar att se saken ur deras perspektiv, trots att det ju egentligen inte är ett dugg konstigare än när vi själva tycker att vår ljuvliga semester gärna kunde få räcka ett par veckor till. Vi har kanske bara lite olika sätt att uttrycka det.

Summan av kardemumman: perspektivbyte är ursvårt och jag har en lång uppförsbacke att streta uppför. Men jag gör ett allvarligt försök att ta till mig budskapet i en av lektionerna i den meditationsserie, 21 Days of Gratitude, som jag nyligen följde, att försöka känna tacksamhet även för det som stör och frustrerar: “All people and events in our lives teach us valuable lessons”.

Ja, det där skrev jag för nästan exakt sju år sedan, i bloggen Livstids sjunde kalenderlucka. Har jag blivit bättre? Jo, jag tycker nog det. Åtminstone i vissa sammanhang. Men samtidigt inser jag att jag nog kommer att få streta uppför den där uppförsbacken i hela mitt.

Foto: Michael Behrens

Finns det områden i ditt liv där du känner att det skulle vara nyttigt för dig att då och då sätta på någon annans glasögon och försöka se en situation utifrån ett annat perspektiv än ditt eget?

Ensam är INTE stark!

Själv är bäste dräng.

Bra karl/kvinna reder sig själv.

Var och en är sin egen lyckas smed.

Ensam är stark.

Många ordspråk pekar på att vi människor är gjorda för att klara oss själva. Att det liksom bara är att fixa allt i livet. Att vi är svaga om vi ber om hjälp.

I själva verket är det ju ofta precis tvärtom. Våra förfäder skulle aldrig ha klarat sig ensamma på savannen. Det var tack vare att vi kunde hitta gemenskap och hjälpa varandra som vi också kunde bli starka och utvecklas som människor.

Jag arbetar, som många av er vet, med en stödbok om anhörigskap. Därför är det också mycket av det jag skriver där som upptar mina tankar just nu. Ett av kapitlen handlar om att våga be om stöd som anhörig, exempelvis genom individuella stödsamtal, samtalsgrupper eller avlastning. Men jag tänker att det där med att ta hjälp när livet utmanar oss är ett ämne som berör oss alla, inte bara den som är anhörig till någon som dött, har en sjukdom eller ett funktionshinder.

I min närhet finns just nu en person som kämpar enormt, som länge har bitit ihop och försökt klara sig på egen hand. Äntligen har hen vågat släppa taget och be om hjälp. Det gör ont, men det är början på en läkningsprocess. Så var det för mig också när jag för nästan exakt tjugo år sedan blev sjukskriven för utmattning. Som det tog emot till en början! Skulle jag, som var så “duktig” våga visa mig svag inför min arbetsgivare och mina kollegor? Skam, skam, skam.

Men det jag gjorde när jag vågade sträcka ut en hand och be om hjälp är nog ett av de absolut viktigaste beslut jag har tagit. När jag tryckte på pausknappen och äntligen gav mig själv återhämtning och utrymme att känna efter hur jag egentligen hade det insåg jag ju hur ohållbar min livsstil var. Hade jag låtit tiden gå hade jag med största sannolikhet drämt in i väggen väldigt mycket hårdare än jag gjorde, och haft en betydligt längre väg tillbaka till en fungerande arbetssituation.

Under ett års psykoterapi fick jag hjälp att hitta mönster jag grundlagt redan i min barndom och som det nu var dags att bryta. Sedan dess har jag fortsatt att hämta stöd och kraft när jag har behövt det. Oftast har jag hittat det jag behöver i min nära omgivning – jag gillar ju principen gräv där du står – hos familj, kloka vänner och samtalscirklar.

De senaste tre-fyra åren har varit riktigt utmanande på det privata planet. Jag, som var relativt trygg i mitt föräldraskap efter så många år och barn, har stundtals famlat i mörker och inte bara känt att jag har gjort fel (vilket väl alla vi föräldrar upplever ibland) utan att jag många gånger verkligen inte vetat vad som är rätt och fel, vilket som är bästa sättet att stötta ett barn som har stora svårigheter på flera olika plan.

Foto: Neil Thomas

Kanske är det otryggheten som förälder som också har spillt över på det professionella planet, så att jag vid flera tillfällen drabbats av ovanligt stark prestationsångest inför olika uppdrag. Jag som trodde att jag var färdig med det där …

Nu har jag bestämt mig för att be om professionell hjälp. Jag har vänt mig till anhörigstödet i min kommun för stöttande samtal och jag har anmält mig till en ny omgång terapi (den här gången blir det KBT!) vid den mottagning som drivs av psykologutbildningen vid universitetet där jag bor.

Och vet ni något intressant? Redan i det ögonblick jag tar beslutet att be om hjälp är det som att något lättar. En process är inledd och jag är inte längre ensam. Ensam är sällan stark, men ensam kan hitta styrka genom att våga sträcka ut den där handen och blotta sin sårbarhet.

Maria

På tal om sårbarhet. Om du inte redan har sett Brenée Browns fina Ted-föreläsning The Power of Vulnerability kan jag varmt rekommendera den!

Anhörig i ett hav av känslor – ännu en gång

Foto: Susanne Sela

Det var när jag stod där i föreläsningssalen på Stadsbiblioteket i Halmstad och pratade om mina upplevelser av att vara anhörig till en demenssjuk mamma samtidigt som jag hade småbarn – de upplevelser som låg till grund för min debutroman, Lex Katarina – som det slog mig. Anhörig till någon som har det svårt blir de flesta av oss inte bara en gång i livet utan flera. Och nu är jag där igen.

Jag var inbjuden till Halmstad (och några dagar senare till Malmö, Lidköping och Svenljunga) för att hålla föredrag om min bok och mina erfarenheter under Nationella anhörigveckan. Och det var nog just för att det var i sådana sammanhang jag pratade den här gången, för människor som är anhöriga – fast på många olika sätt, inte bara till någon som är demenssjuk – som insikten damp ner. Just nu skulle jag precis lika gärna ha kunnat vara någon i publiken som hade kommit dit för att lyssna och få lite stöd och tröst i rollen som anhörig.

För sedan några år tillbaka är jag ju där igen. Med osäkerhet kring, oro för och sorg över någon som inte mår väl psykiskt. Med stress och trötthet över alla vårdkontakter – massor av samtal att ringa, massor av papper att fylla i, massor av möten att gå på. Med skuld- och skamkänslor när jag inte räcker till, när jag inte bemöter på rätt sätt, när jag känner mig frustrerad och förbannad över situationen vi hamnat i och avundsjuk på alla som slipper gå igenom det vi går igenom.

Allt det där jag pratar om i min föreläsning, och som jag ända sedan jag skrev boken och började föreläsa har sett som något som tillhör en svunnen tid. Något som jag kopplat ihop med min mammas demenssjukdom och med min roll som mamma till min mamma. Jag har helt enkelt missat att historien upprepar sig nu. Den här gången är det inte demens, utan könsdysfori, depression och eventuell NP-problematik. Den här gången är det inte min mamma utan mitt barn.

Men jag guppar runt i precis samma hav av jobbiga känslor som jag gjorde då, för åtta-tio år sedan. Jag har bara inte förstått. Kanske för att mitt jobbliv nu är roligare, mer stimulerande och lite mindre stressigt än då och det uppväger mycket av det jag upplever privat. Kanske för att mina små barn har blivit större och mer självständiga nu. Kanske för att jag tar bättre hand om mig själv och ser till mina behov, att jag tar mig tid till odling, skogspromenader, yoga och meditation. Kanske för att jag idag har tillgång till sammanhang där jag får dela mina tankar och känslor. Kanske för att jag också har blivit bättre på att faktiskt möta alla de där känslorna, tillåta dem och sedan släppa taget utan att fastna alltför länge. Allt det där som min utbildning i ACT (Acceptance and Commitment Training), mina cirkelsamtal, orden jag har skrivit i bok- och bloggform – ja livet, helt enkelt – har lärt mig.

Och kanske kan insikten om var jag står idag hjälpa mig med att bli ännu lite bättre på en av de saker jag pratar om i min föreläsning – att ha medkänsla med mig själv när jag inte lyckas så bra som jag skulle önska med den där rollen som anhörig.

Maria

Berättelserna som hjälper oss att leva

När jag för snart två år sedan intervjuades i teveprogrammet Go’Kväll om min debutroman Lex Katarina fick jag frågan om varför jag valt att berätta om sandwichgenerationen i skönlitterär form. Varför hade jag inte skrivit en självhjälpsbok? Jag svarade då att jag tror att vi ibland tar till oss och får ut mer av en roman, en dikt, en låt eller en spelfilm än av något faktabetonat och tydligt informerande/instruerande.

När jag var ute och berättade om den utmattningsdepression jag upplevt för nya doktorander vid mitt universitet, tillsammans med vår personalkonsulent, fick jag höra av åhörarna att min personliga berättelse hade berört dem och gett dem insikter som de inte skulle ha fått av bara saklig information om vad stress är och hur man kan undvika och hantera det. En person berättade flera år senare att min historia hade dykt upp när hon själv hamnade i en liknande situation som den jag befunnit mig i, och hjälpt henne att ta itu med problemen innan de växte henne över huvudet.

Jag får samma reaktion idag, när jag är ute och föreläser om Lex Katarina, berättar min historia och läser ur boken. Att många får igenkänning, tröst, stöd och hopp av att lyssna på det jag berättar. Att just de personliga erfarenheterna talar tydligare till dem som själva är i en liknande situation (eller möter anhöriga i sitt arbete) än bara faktakunskaper.

En av mina inspiratörer, Susannah Conway – vars relektionsmaterial Unraveling Your Year jag brukar använda runt årsskiftet – berättar i en poddintervju om liknande upplevelser. När hon förlorade sin man i en hjärtattack hade hon mer nytta av romaner och memoarer än av fackböcker om sorgbearbetning.

Jag tror att många känner igen sig i att när något ska gå in i hjärtat på riktigt, få oss att känna och förstå på djupet eller trösta oss, så behöver vi berättelser som berör. Här tror jag att musik, skönlitteratur m.m. har en väldigt viktig roll att spela.

Därför hoppas jag verkligen att min nya roman, Kantstötta porslinsugglors paradorkester, ska kunna fungera på samma sätt som min första roman. Att boken ska kunna ge tröst och hopp till människor som kantstötts av livet. Människor som känner sig osedda trots att de på ytan har allt man kan begära. Människor som kämpar med psykisk ohälsa, egen eller en anhörigs. Människor som lever i en ensamhet som inte är självvald. Människor som inte lyckas kommunicera med någon som står dem nära. Människor som också hittar kraft och läkande i det goda samtalet, det som jag själv har haft så stor glädje av i bland annat mina samtalscirklar, både som deltagare och ledare.

Kanske finns det någon bok, dikt, låt eller film som har betytt mycket för dig? Som har tröstat eller inspirerat på ett sätt som faktiskt har gjort skillnad i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar direkt på bloggen eller på Facebook!

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Uppdrag gransknings ”Tranståget och tonårsflickorna” – några reflektioner

Som föräldrar till en sjuttonårig transkille har jag och min man haft några veckor med mycket grubblande efter det avsnitt av Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna, som sändes den 2 april. Vi har sett programmet två gånger, först ensamma, sedan tillsammans med vår son. Några i min bekantskapskrets har hört av sig och undrat hur vi tänker och känner nu, och jag gissar att det är fler som undrar men som inte har vågat fråga. Därför tar jag tillfället i akt att dela mina tankar här på bloggen. Jag passar på att varna för ett långt inlägg.

I Uppdrag granskning ifrågasätts rutinerna vid de enheter som arbetar med utredningar av könsdysfori, den diagnos som en transperson får, i ljuset av den stora ökningen av remisser för unga tonårstjejer från landets olika BUP-mottagningar. Programmet nämner bara Karolinska sjukhuset, som vi är knutna till, men utredning och behandling görs vid flera andra sjukhus i landet också, bland annat i Lund.

Man har intervjuat två personer som fått diagnosen könsdysfori och därefter könsbekräftande behandling (en i Finland, en i Sverige), men sedan ångrat sig. De är så kallade “detransitionerade”. Vidare intervjuas ett antal oroliga föräldrar, varav en mamma som framträder helt öppet. Alla har det gemensamt att de menar att utredningar görs för snabbt och lättvindigt, att vården inte ifrågasätter utan bara stöttar och att alltihop är ett enda stort experimenterande, utan tillräckligt och forskningsbaserat kunskapsunderlag. Vi får också möta ett antal personer som arbetar (eller har arbetat) med könsdysfori i Sverige, Norge och England, varav vissa är kritiska mot eller oroliga över det som pågår.

Självklart har programmet skapat oro även hos oss. Vad händer om vårt barn ångrar sig sedan han har påbörjat en livslång (och irreversibel) könsbekräftande behandling? Har vi varit allt för stöttande, för lite ifrågasättande? Jag har hela tiden resonerat som så att vi som föräldrar i mesta möjliga mån ska finnas där som ett stöd för vårt barn, och att det är vårdens uppgift att utreda och ifrågasätta, för att det här ska bli så bra som möjligt för vår Samuel. Men om vi inte kan lita på vården, om vi inte kan lita på att utredningarna görs på ett professionellt sätt, var står vi då?

Ja, det finns definitivt ett och annat att fundera över här, men jag skulle också vilja diskutera programmets ganska vinklade framställning utifrån några olika aspekter. Flera av dessa diskuteras också i P1:s Medierna, för dig som är intresserad av att veta mer.

För det första, genom hela programmet talas det om att utredningstiderna är så korta, bara några månader, att utredningarna liksom skulle vara slarvigt gjorda. Den bilden ger exempelvis “Mika” som är en av dem som ångrat sig, men detta är en bild som vi är många som ifrågasätter. I vårt fall tog det nästan två år från det första besöket på BUP i Växjö till att Samuel fick sin definitiva diagnos i februari i år. Den tiden har också inkluderat så kallad “real-life experience”, alltså att han på alla sätt det är möjligt har levt som man – använt ett manligt namn och manliga pronomen, använt manliga hygienprodukter, handlat kläder på herravdelningen, gått på herrtoaletter och så vidare. Så har Samuel levt sedan juli 2017. Eftersom han har många kontakter inom transvärlden har han också förstått att hans process har varit ovanligt snabb. För många andra har det tagit betydligt längre tid än så. Jag vet inte var de personer som intervjuas i programmet har blivit utredda, men vi känner alltså inte alls igen oss i den bild som presenteras där.

Vidare talas det om att i princip alla som utreds också skulle få den könsbekräftande behandlingen. “Vi säger inte nej till någon” hävdar en förälder att han har fått höra. Möjligen stämmer det när det gäller vuxna personer som söker hjälp (överläkaren på Karolinskas vuxenmottagning säger i UG att det är längesedan de nekade någon behandling), men det är ju inte den gruppen som det här programmet handlar om. Varför är det då läkaren på vuxenmottagningen som får frågor om detta, när det nu är tonåringar som är i fokus i programmet? I efterhand har Karolinska gått ut och berättat att på KID-teamet, som vi tillhör, är det bara en av tre sökande som faktiskt diagnosticeras med könsdysfori och därmed får möjlighet att gå vidare med könsbekräftande behandling. Detta nämns över huvud taget inte i Uppdrag granskning.

Man pratar om att den nya växande gruppen som söker för könsdysfori ofta har andra psykiska problem, och det är lätt att tolka det som sägs i programmet som att man inte alls fångar upp de här ungdomarna och lotsar dem vidare till andra instanser inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men enligt Karolinska är det precis det man gör med de två tredjedelar av patienterna som inte får diagnosen könsdysfori. Det kan säkert vara så att en och annan felaktigt slinker igenom systemet, men att framställa det som att det skulle vara många upplever vi som väldigt vinklat.

Och så till något som gör oss ordentligt upprörda. En ung transpersons mamma framträder öppet i programmet. Hon är väldigt kritisk mot vården och hennes barn framställs som en tonårsflicka med svåra psykiska problem, och hängs alltså ut offentligt på ett väldigt obehagligt sätt. Transpersonen, som inte visste att mamman skulle framträda så öppet att man skulle förstå vem det handlade om, har efter programmet gett sin bild av situationen i sociala medier, och den skiljer sig ganska rejält från den som ges i Uppdrag granskning. Exempelvis tillhör Hannes (som är en snart tjugoettårig transkille, inte en ung, förvirrad tonårstjej) inte gruppen detransitionerande, utan är mycket nöjd med sin nya manliga identitet, men detta nämns överhuvudtaget inte i programmet. Och mamman omnämner, trots att han levt som man i flera år, hela tiden sin son som hon. Relationen till mamman, som var dålig redan innan programmet sändes, eftersom hon inte har velat acceptera sitt barns könsbyte, blev knappast bättre av hennes medverkan i programmet. Här kan man läsa Hannes egen replik på mammans uttalanden, och han intervjuas också i radioprogrammet Medierna, som nämns ovan.

Fallet med den finska kvinnan Sametti, som diagnosticerats med könsdysfori och fått könsbekräftande behandling, är komplicerat. Hon upplevde att behandlingen fick henne att må bättre – under en period – men att hon efter flera år insåg att det inte var rätt. Här har Samuel lärt mig något som skulle kunna vara en förklaring, nämligen att Sametti kanske inte led av könsdysfori utan av det som kallas dysmorfofobi och innebär en (ej könsrelaterad) vantrivsel i den egna kroppen. Hon säger själv att hon tyckte att hon var ful, men möjligheten att hon helt enkelt fått fel diagnos nämns inte i programmet. Självklart kan Samettis resa skapa stor ångest hos transpersoner. Sametti själv säger att hon “hade könsdysfori”, men att den försvann – efter flera år! Hur sjutton ska man då kunna vara säker på att man tar rätt beslut? Här tycker jag att Uppdrag granskning borde ha diskuterat fallet Sametti med erfarna läkare eller psykologer, men det tas inget ansvar för de frågetecken som berättelsen väcker.

Samuel och vi föräldrar är helt överens om att Uppdrag granskning tar upp viktiga frågor. Vad är det som får unga tjejer med psykiska problem att söka svar i könsidentiteten? Och hur kan man undvika att människor feldiagnosticeras och genomgår irreversibel behandling som de senare ångrar? Samuel har själv råkat illa ut i diskussioner där han ifrågasatt den “romantisering” av transgrejen som finns hos somliga unga tonårstjejer, vilka förmodligen inte alls lider av könsdysfori (möjligen i vissa fall av dysmorfofobi) men av någon märklig anledning kanaliserar sitt dåliga mående på det här sättet. Det finns ett begrepp för dessa personer: “transtrenders”.  Han som själv är transperson har till och med anklagats för att vara transfobisk! Fast det enda han vill är att människor ska få rätt diagnos och rätt behandling.

Så hur tänker vi om Samuel då, undrar kanske du? Ja, självklart har det här programmet skakat om både oss föräldrar och honom själv ordentligt. Vi har alla ifrågasatt såväl vården som våra egna beslut. Och trots att vi är relativt säkra på att Samuel är på rätt väg, så tänker vi ta det här ett varv till nu. Han har visserligen redan haft ganska gott om tid att fundera, eftersom han levt som man i snart två år och gått igenom en långdragen och grundlig utredning, där man bland annat har pratat om hans kroppsbild, för att utesluta risken för att dysmorfofobi felaktigt tolkas som könsdysfori. Men vi blir imponerade av att han, trots att han mår dåligt i sin kropp, är mogen nog att vilja pausa processen ett tag, vänta lite innan han startar sin irreversibla könsbekräftande behandling, för att få mer betänketid och bli ännu mer säker.

Så, summa summarum, självklart är det jätteviktigt att lyfta de frågor som Uppdrag granskning gör, men vi är besvikna på sättet det görs på. Framförallt är det väldigt sorgligt att en redan utsatt grupp människor riskerar att bli ännu mer utsatta – med god hjälp av Public Service.

OBS! Självklart har Samuel läst och godkänt inlägget innan jag nu publicerar det.

Maria

Om samtalets läkande kraft

Jaha, jag har alltid en massa planer för vad jag ska skriva om här på bloggen, men den lever sitt eget liv och gör precis som den vill, och så blir det ofta något helt annat än jag hade tänkt som händer här. Idag skulle jag ha skrivit nästa inlägg i gör-det-själv-skafferiet. I stället blir det ett litet smakprov ur min nästa roman. Snart, snart finns boken här på riktigt!

Och jag tänkte göra något ganska konstigt, nämligen dela med mig av Kantstötta porslinsugglors prolog och efterord, de delar i en bok som jag tror ofta förblir olästa (åtminstone den senare), redan nu, innan boken ens har gått i tryck. Men jag tycker att de ger en bra bild av innehållet och efterordet berättar dessutom om bokens tillkomst. Så, håll till godo, du som är intresserad!

Prolog

Nästan varje dag möter vi andra människor i samtal. För somliga av oss blir mötena fler och mer intensiva än vad hjärnan och hjärtat orkar hantera. För andra är kanske den enda samtalspartnern mannen som slår in ett kilo potatis i kassan, kvinnan på biblioteket som lånar ut dagens tidning eller brevbäraren som ringer på för att lämna ett paket som inte går in genom brevinkastet.

Ibland är det inte orden som bär ett samtals budskap. I stället finns det i blicken vi möter, i händerna som plockar på ett urtvättat täcke, i rösten som plötsligt darrar till, i orden som inte blir sagda.

Ibland svävar samtalen på ytan.

Ibland borrar de sig djupt in i själen, sliter sönder, karvar djupa sår.

Ibland är det just samtalen som hjälper oss att läka.

Efterord

Den bok du just har läst (om du inte är en sådan som kikar i slutet först) är en bok som lika gärna kunde ha blivit oskriven. Om nu inte livet hade varit sådär magiskt …

Det var en sen kväll strax före jul 2016. Min debutroman, Lex Katarina, hade nyss tagit sig ut i världen, efter en lång och stundtals mödosam process. Jag hade inga som helst nya skrividéer och funderade på om jag någonsin skulle hitta ett ämne som jag kände lika stark drivkraft att skriva om igen, som jag gjort under arbetet med den första boken.

Mitt i gränslandet mellan vakenhet och sömn, just som kroppen var på väg att släppa taget om dagen, dunsade den ner i mitt medvetande, den där märkliga frasen:

Kantstötta porslinsugglors paradorkester

Alldeles från ingenstans kom den och jag hade verkligen ingen aning om vad den ville mig. Jag hade kunnat ligga kvar och bara låta orden segla vidare, vända på kudden och ta emot sömnen. Men det var något där, en känsla av att jag hade fått ta del av något värdefullt. Att jag skulle slarva bort detta något alldeles genom att somna. En så pass märklig fras skulle jag aldrig komma ihåg nästa morgon utan att kliva upp och skriva ner den.

Foto: Sanna Östergren

Men vad skulle jag då göra med gåvan jag fått? Jo, jag konsulterade min äldsta dotter Sanna, den vassaste skribent jag känner, som var till enorm hjälp i mitt arbete med den första boken. För att detta kunde vara titeln på en ny roman förstod jag nämligen nästan direkt. Men vad i hela friden skulle en sådan handla om?

Det tog inte många minuters bollande med Sanna, så hade vi hittat nyckeln och låst upp dörren till den portal jag snart skulle komma att kliva in genom, och när huvudtemat väl var identifierat tog den kreativa processen strax sin början.

Strax efter nyår läste jag boken The Artist’s Way, i vilken man uppmanas att varje dag skriva tre ”morgonsidor”, att helt enkelt bara skriva ur sig allt man har snurrande i hjärta och hjärna innan man på allvar tar itu med dagen. En solig vintersöndag skrev jag mina morgonsidor en bit in på förmiddagen, bredvid skridskobanan där övriga familjen höll till. Och där tog de plötsligt gestalt, Urban, Aida och Ingrid. En karaktär till faktiskt, men henom sparar jag till en annan bok.

Att Katarina skulle vara med igen var ingen självklarhet från början. Jag trodde ju att jag var färdig med henne. Men så hörde läsare av sig och ville hälsa på i Katarinas värld ännu en gång. Och jag insåg att det fanns en väldigt viktig koppling mellan Katarinas erfarenheter och det som skulle komma att bli den här bokens huvudtema, det goda samtalets läkande kraft.

När hon nu hade nästlat sig in i historien hände också något intressant. Från början var tanken att hon bara skulle vara en av de fyra huvudkaraktärerna, absolut inte mer. Men under skrivandets gång armbågade hon sig fram och tog mer plats. Det är därför som det är Katarinas perspektiv ni får ta del av även i de kapitel som handlar om alla fyra porslinsugglorna.

I början av skrivprocessen använde jag en rolig och givande metod, som jag gärna vill tipsa dig om som själv är sugen på att börja skriva skönlitteratur. Jag satte ihop ett frågeformulär med tjugo frågor och ägnade sedan ett par dagar åt att intervjua mina fyra karaktärer, för att helt enkelt lära känna dem bättre innan jag började berätta deras historier. Mycket av det som kom fram där är sådant som inte nämns i boken, men informationen har hjälpt mig att låta karaktärerna bli så levande att jag sällan har tvekat kring deras tankar, känslor, beteendemönster och formuleringar.

***

Självklart har jag haft medresenärer på skrivresan, människor som på olika sätt bidragit till att det till sist blev en bok.

Tack Sara för att du fortsätter vara min vägvisare, mitt bästa bollplank, min tedrickarkompis och allt det där andra. Jag har insett att jag en gång om tusen år måste få dö före dig, annars vet jag inte hur jag ska överleva, med tanke på den svåra abstinens som uppstår om vi varit ifrån varandra mer än en vecka.

Tack alla ni som har läst min debutroman, Lex Katarina, och berättat hur mycket ni tyckte om den. Tack alla bokcirklar jag har fått äran att besöka för att berätta om bokens tillkomst och dela tankar och erfarenheter med er. Tack alla som kommit och lyssnat på mina föredrag. Utan er läsare hade den här boken inte kommit till. Det är ni som ger mig lust att fortsätta skriva. Det var också ni som önskade er en uppföljning. Särskilt tack till dig, Lisa.

Tack Barbro, Jenny, Liselotte, Medina med föräldrar, Anna och Antonia för att ni hjälpt mig räta ut ett antal frågetecken inom områden där jag själv är ute och cyklar. Mycket av det som händer i boken har jag erfarenhet av på olika sätt, men inte allt. Så tusen tack för researchhjälp!

Tack Stefan och alla skrivkompisarna för ljuvliga dagar på norra Öland, dit jag åker år efter år i olika konstellationer. Det var där på vandrarhemmet jag byggde strukturen för boken och började lära känna mina karaktärer i maj 2017. Det var där jag fortsatte processen i augusti samma år. Det var slutligen där jag tog mig an alla kommentarer om alltifrån onödiga kommatecken till bristande gestaltning i maj 2018 – med sådan iver att jag aldrig höll på att komma i säng på kvällarna.

Tack alla vänner, gillare och följare i sociala medier som hejat på med tummar, hjärtan och peppande kommentarer.

Tack svärmor Kerstin för att du tjatat lite extra på mig om att den här boken måste bli färdig någon gång eftersom du längtade efter att få läsa den.

Tack Anders för korrekturläsning och för att du fortfarande står ut med mig och alla mina projekt, med alltifrån hönshusbygge till skrivrymningar till rum fyllda av tygtrasor för kuddvirkning. Framförallt tusen tack för att du låter mig fortsätta skriva på arbetstid, trots att jag inte bidrar lika mycket till familjeekonomin sedan jag lämnade min trygga anställning vid universitetet.

Tack alla barnen – Sanna, Samuel, Lova och Adam – för all inspiration i skrivandet som ni ger genom ert sätt att vara, tänka och prata, och framförallt för att ni står ut med en mamma som ofta är betydligt mer fokuserad på helt andra saker än på er.

Till sist. Tack Sanna, min allra största musa, för att du hjälpte mig lösa mysteriet med den märkliga gåvan, för din skarpa blick och stundtals urjobbiga rödpenna som ger det jag skriver både mjukare och starkare vingar än det som fanns där från början. Utan din hjälp, ingenting.

***

Och så till sist, tack till dig som tog dig tid att läsa det här blogginlägget. Vill du förbeställa ett signerat ex går det fint att mejla mig på maria@inrekompass.nu. Självklart kommer den också finnas att köpa på AdLibris, Bokus m.fl. Och ljudbok verkar det som att den också ska få bli så småningom, för dig som föredrar att lyssna framför att läsa.

Jag hoppas så att du ska tycka om den!

Maria