En ärlig reflektion kring den svåra konsten att vara mamma

Nu har jag varit mamma i nästan 28 år och jag har lyckats sätta inte mindre än fyra barn till världen, faktiskt fött barn i tre decennier – 1990-tal, 2000-tal och 2010-tal. Nog borde jag ha blivit något av en expert på det här med föräldraskap med så mycket erfarenhet i bagaget?

Jodå, visst finns det gott om dagar i mitt liv då jag känner mig som världens bästa mamma. Dagar då mina barn älskar mig från månen och tillbaka och dessutom har vänligheten att tala om det för mig, då jag får kramar och kärleksbrev. Dagar då människor jag inte ens känner säger att vår familj är fantastisk som såg det som en självklarhet att acceptera och stötta vår transson. Dagar då jag är sådär närvarande och kärleksfull och tålmodig och pedagogisk och fixar väldigt bra saker som gemensamma kulturaktiviteter, inspirerande och utvecklande samtal med hela familjen, kvällsmat ute vid lägerelden eller metning vid bryggan. Vissa dagar är föräldraskapet enkelt och självklart.

De flesta dagar är jag bara en alldeles vanlig, helt okej mamma, inte fantastisk på något sätt men tillräckligt bra. En mamma som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, som kramas, läser godnattsaga, kokar makaroner, fnissar och suckar åt töntiga teveprogram, hjälper till med läxor, torkar spyor och annat som hör vardagsmammalivet till.

Men det finns också andra dagar i mitt föräldraskap. Oftast är jag väl bara lite sådär halvkass. Lagar näringsfattig mat, proppar i ungskocken för mycket socker, glömmer påminna om dusch och gympapåsar, skolkar från föräldramöten, skickar iväg barn till skolan med smutsiga kläder, fastnar i Facebooksamtal med andra när mina ungar vill ha hundra procent av mig i sin värld, är borta hemifrån lite mer än de uppskattar.

Under åren då vi levde med min mammas demenssjukdom kände jag ständigt av otillräckligheten. Var jag hos mamma hade jag dåligt samvete för att jag inte var hemma hos barnen och vice versa.  Men det var ju en väldigt speciell situation jag ofrivilligt hade hamnat i. Jag försökte vara en bläckfisk, och räckte inte till när alla drog i mina många armar.

Foto: Antonella Lombardi

Men de här sakerna – alltifrån dålig mathållning till otillräcklighet under extraordinära omständigheter som demensåren – kan jag stå ut med. Jag kan till och med tänka att ”Vilken tur att jag är en sådan där operfekt mamma, så att barnen inte får något alldeles ouppnåeligt att leva upp till när de själva blir föräldrar!” eller ”Vad bra att jag visar dem att det är viktigt att våga satsa på sina drömmar och göra saker som man själv tycker är kul, inte bara uppoffra sig för andra!”

Den senaste tiden har jag blivit smärtsamt medveten om att det nu när barnen börjar bli större (minstingen har fyllt åtta) också finns en del ordentliga mammamisslyckandena i mitt liv, sådana som inte går att kategorisera som bara lite halvdant och operfekt föräldraskap, kanske inte alls reparera. Sådana som jag skäms över, sörjer över och som då och då håller mig vaken på natten.

  • Jag har misslyckats fullkomligt med att få mina mellanbarn att uppskatta och intressera sig för vår fantastiska natur, trots att vi under hela deras uppväxt har bott ett stenkast från skog och mark – helt enkelt för att jag inte har visat dem vägen (den äldsta hittade dit på egen hand och den minste försöker jag tack och lov fånga upp nu, innan han bli för stor). Idag kan jag inte förstå hur jag kunde slarva bort något så viktigt; det gör ont i mig att tänka på det.
  • Jag lärde inte mina ungar att äta nyttigt, varierat och vegetariskt när de var små, vilket innebär att det nu, när polletten äntligen har trillat ner hos mig, är i stort sett omöjligt att övertyga dem om tjusningen med rödbetsbiffar, linsgrytor eller morotssoppor. Kanske lär de sig när de blir större, kanske kommer de vara lika kräsna resten av sina liv.
  • Jag får då och då, efter att ha bitit ihop tänderna om frustration och irritation under lång tid, ett ordentligt vulkanutbrott och säger saker som jag sedan ångrar, men som aldrig går att få osagda, och som så mycket lättare etsar sig fast i själen hos sin mottagare än tusen kramar och kärleksfulla ord (minns ju själv hur jag alltid mindes en enda negativ studentutvärdering och snabbt glömde tjugofem positiva). Jodå, jag känner till det där om att bygga ett positivt kapital så att man kan falla igenom emellanåt, men när jag får höra om saker jag sa för väldigt länge sedan och som fortfarande gör ont har jag svårt att bli tröstad av den tanken.
  • Jag har också en tendens att ge mina barn skuldkänslor och dåligt samvete när jag har förväntningar på dem som de inte kan leva upp till. Det handlar inte om att vara duktig i skolan – där har jag tack och lov insett att mina höga prestationskrav bottnar i min egen barndom och i alla fall försökt att inte upprepa mina egna föräldrars misstag. Men det finns andra områden, alltifrån att uttrycka min besvikelse över bristande entusiasm över måltider och aktiviteter, till att inte inse att det för en person som är riktigt under isen är en fullt tillräcklig utmaning att ta sig ur sängen och iväg till skolan – att man då kanske inte klarar av så mycket mer på en dag.

Jag har framförallt insett att jag är bättre på att vara mamma till små barn än till stora och till barn som mår bra än till barn som mår dåligt. Jag vill väl men säger fel saker, tjatar när jag inte borde, har inte tillräckligt med tålamod och omsorgskompetens, tröttnar på att bara ge och ge och ge när jag får så lite tillbaka, som villkorslös kärlek ju faktiskt handlar om.

Min äldsta påminner mig ibland, när jag suckar och gråter, att det var mitt eget val att skaffa så många barn. Och jag vill verkligen deras bästa – jag är ingen ond människa – önskar ju bara att de ska bli kloka, snälla, starka och lyckliga. Men ibland är det så ofantligt svårt, det där jobbet som vi förväntas klara av utan någon vidare utbildning. Det skämtas ibland om att som förälder ge stoff till sina barns framtida stunder på terapisoffan. För två av mina fyra har det redan varit eller är verklighet.

Jag tror inte att jag är ensam om att ibland känna mig totalt misslyckad i mitt föräldraskap, men det är  förknippat med så mycket skuld och skam att prata om det här. Jag tror också att det vore bra om fler vågade lyfta på locket, pysa ut en dos föräldraångest och öppna dörren till det som inte är så lätt eller går så bra. Vi behöver sluta manifestera vårt föräldraskap i sociala medier uteslutande genom stolta inlägg om fantastiska semestrar, härliga skogsutflykter och framgångsrika barn som lyckas i idrottssammanhang eller med uppkörningar. Jag tror att vi alla behöver känna att vi inte är ensamma om att ibland inte ens vara “good enough”.

Hur tänker du som också har barn kring ditt föräldraskap? Kan du känna igen dig i något av det jag skriver?

Maria

PS 1. Jag har sällan ångest inför att trycka på knappen och publicera ett blogginlägg nuförtiden. Den här gången har jag haft det.

PS 2. Vilket mycket enklare liv jag skulle ha om min hjärna inte var så bra på att älta, grubbla och vrida och vända på mina tankar, om jag bara kunde trycka på pausknappen ibland, tänkte jag häromdagen när jag satte mig på Snälltåget.

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite “förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt “trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.

Stolt förälder berättar: Maya blir Samuel

För snart ett år sedan spelade jag in ett poddsamtal med Ann-Christine Ruuth, som berättade om sin livsresa, och framförallt om sin resa från att ha varit Åke till att bli sig själv, Ann-Christine. Tänk att jag då inte visste att jag en kort tid därefter skulle få börja uppleva en sådan identitetsförändring som Ann-Christine berättade om på nära håll – som mamma.

För snart sexton år sedan, två dagar före jul, kom hon, ett litet brunhårigt flickebarn, som fick namnen Maya Linnea. Redan efter några veckor märkte vi att hon hade en helt annan personlighet än storasyster Sanna. Obetänksamt och fast i stereotyper har vi ibland genom åren skojat om Mayas pojkaktighet – hon lekte hellre med bilar än dockor och betedde sig inte alls så där flickigt och försynt som det ”förväntas” av en tjej.

Hon hade tidigt en egen agenda och en enorm drivkraft för det som var viktigt för henne – en tydlig inre kompass, skulle jag förstås kalla det idag. Men vi förstod aldrig att det hos Maya också fanns en känsla av att ha hamnat fel i sin identitet.

I söndags firade vi – tillsammans med Mayas och familjens närmaste vänner – ett viktigt steg i den process som ska leda fram till att Maya blir Samuel Vincent, och som bland annat, så småningom kommer att innebära hormonell behandling.

Från och med nu kommer vi att prata om Maya som Sam och använda ”han, son, bror etc.” i stället för ”hon, dotter, syster etc.”. Det kommer att ta tid att vänja sig, vi kommer att tänka fel, säga fel och kanske såra ibland. Men vi kommer att göra så gott vi kan för att vara ett bra stöd i processen.

Vi valde, i samråd med Samuel, att gå ut med ett inlägg på Facebook i samband med festen och namnbytet – ett smidigt sätt att slippa berätta om det som händer gång på gång. Aldrig hade vi kunnat ana att det inlägget skulle ge en sådan fantastisk respons, så mycket lyckönskningar till Samuel och kärlek till hela vår familj, av kända och okända. Just nu tänker jag att den här världen trots allt är en ganska bra plats att leva på.

Det var med lite vemod vi i lördags kväll sa god natt till Maya för sista gången, men vårt barn/syskon finns ju där precis som vanligt, oavsett kön och namn. Samuel Vincent är precis lika älskad som Maya Linnea. Och vi är stolta föräldrar till ett barn som vågar stå upp för sig själv och sin sanning, ett barn som vågar vara den han verkligen är.

Poddavsnitt 39: Den röda tråden har varit att hjälpa andra. Ett samtal med Ingela Hansson

I förra avsnittet pratade jag med skaparna av podcasten Hjältarna, som handlar om människor som gör bra saker för världen. I avsnitt 39 får du möta just en sådan vardagshjälte, Ingela Hansson, som – med en stark drivkraft, hämtad ur personliga erfarenheter – jobbar med alltifrån sorgbearbetning till att hjälpa hemlösa och stötta tjejer på festivaler.

Vi pratar om rätten att få sörja, om hur man ser på döden i olika kulturer, om hur ilska kan vändas till något positivt, om att bli starka och göra skillnad tillsammans och om vikten av att tillåta sig återhämtning.

Maria