Poddavsnitt 105. Hur kan vi brinna utan att brinna ut? Poddklanen reflekterar, #10

Foto: Thomas Lissing

Det har blivit dags för det tionde avsnittet av Poddklanen reflekterar. Idag tar vi oss an en mycket central fråga för den här podden: Hur kan vi brinna utan att brinna ut? Ett starkt engagemang för något som känns viktigt löper som en röd tråd genom de intervjuer jag har gjort med mina poddgäster, och det finns något väldigt fint i detta. Men det finns också risker med att brinna – ibland blir det för mycket, för överväldigande, för kravfyllt, för slitsamt och vi kanske tappar glädjen, lusten och lågan.

Så vems ansvar är det egentligen att vi blir hållbara i vårt engagemang? Hur kan vi ta hand om oss för att orka hålla lågan levande under lång tid? Är det okej att ta paus från det vi brinner för? Kanske helt lägga ner? Och hur kan vi stötta varandra så att vi inte brinner ut? Det är några av de funderingar vi resonerar kring i dagens avsnitt.

Vems ansvar?

Den här hösten har jag funderat på – och samtalet en del kring – ämnet ansvar. Det har handlat om ansvar på flera olika plan, såväl samhälleliga som högst privata.

Två ansvarsfrågor har jag tänkt på i samband med coronan. Den ena handlar om det ömsesidiga ansvaret för att hålla nere smittspridningen. Här verkar väldigt många individer ta stort ansvar medan det uppenbarligen också finns en hel del som har tröttnat (eller aldrig har brytt sig). När man hör till den grupp som faktiskt försöker göra sitt bästa känns det himla tråkigt när det offentliga inte tar motsvarande ansvar. Mina barn måste exempelvis åka hem från skolan på överfulla bussar, eftersom Länstrafiken inte kör dubbelt vid de mest belastade turerna. Själv kan jag ofta undvika rusningstrafiken, men för en tid sedan hamnade jag på en proppfull ersättningsbuss när mitt tåg inte kunde åka vidare.

Foto: Ant Rozetsky, Unsplash

Den andra ansvarsfrågan handlar om vems ansvar det är att ta hand om sitt välmående i coronatider, när mycket har blivit så annorlunda? Självklart har vi olika förmåga till detta, men det känns tråkigt att många lider mycket mer än nödvändigt. Jag känner exempelvis ganska många (även 70-plussare) som inte tycker att Covid19 har påverkat dem så mycket – de promenerar, läser, tittar på film, deltar i digitala kurser eller cirklar, träffar vänner och bekanta utomhus med medhavt fika. Andra deppar ihop och tycker att det inte finns något roligt i livet längre när det inte är som vanligt. Jag märker att det kan vara väldigt provocerande att nämna något om eget ansvar i det senare fallet … 🙂

Men jag har också funderat över ansvarsfrågan i andra sammanhang. Har du som jag känt att det blir allt vanligare att inte ta ansvar för sin kommunikation? Jag har på sistone upplevt flera situationer där personer som till och med har kommunikation som sitt yrkesområde fullkomligt struntar i att själva kommunicera. Kanske lite som att många forskare i pedagogik är ganska hopplösa som lärare … 😛 Visst kan man fnissa lite åt det komiska i detta, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande att sitta på andra änden i en kommunikationstråd och aldrig lyckas få kontakt. Självklart kan man till exempel ha en alldeles för hög arbetsbörda för att hinna svara snabbt på mejl, men varför inte lägga in ett autosvar om det? Då vet jag på andra sidan i alla fall att mejlet har kommit fram i stället för att bara mötas av kompakt tystnad. Det här tycker jag är ett ansvarsområde som handlar om respekt för mina medmänniskor.

Foto: Louis Hansel, Unsplash

På liknande sätt märker jag att många anmäler sig till diverse evenemang som man aldrig dyker upp till – och inte heller hör man av sig om förhinder. Min IRL-föreläsning för ett tag sedan hade begränsat antal platser, men av de som anmält sig kom bara drygt hälften och jag släpade en massa böcker på tåget i onödan. Jag har hållit flera cirklar och kurser den här hösten där anmälda deltagare varken dykt upp eller varit kontaktbara. Min motivation och mitt engagemang i ideella sammanhang dalar också betänkligt när människor prioriterar bort sedan lång tid planerade möten eller inte svarar på viktiga frågor.

Kanske är det min storasysterbakgrund i kombination med ett stort och långt föräldraskap som gör att jag ofta tenderar att ta på mig (för?) stort ansvar. Emellanåt känner jag mig faktiskt nästan lika mycket som en tjatig morsa i professionella sammanhang som i min egen familj – där jag förvisso också tröttnar ibland: Hur svårt kan det vara att tala om att mjölken håller på att ta slut, liksom? 😀 Kanske får jag skylla mig själv som har tagit det där stora ansvaret lite varstans under så många år – fostrar jag helt enkelt slarvpellar i min omgivning på det viset? Jag tycker att jag försöker delegera och föra konstruktiva samtal, men kanske gör jag det på fel sätt? Det ska jag fundera på framöver, plura lite på smartare system för ansvarstagande. Och så kanske ibland våga släppa ansvaret helt och hållet och låta saker och ting haverera. Ibland kan det komma något gott ur sådana situationer också.

Hur ser du på ansvarstagande i stort, känner du igen dig i något av det jag beskriver? Hur har du det med ansvaret i ditt eget liv? Tycker du exempelvis att det är lätt eller svårt att ta ansvar för ditt eget välmående? Finns det områden – privat eller professionellt – där du tenderar att ta för mycket ansvar, ständigt vara den där spindeln i nätet som håller koll på att alla andra gör det de ska? Om du känner att du inte trivs med det, vad tror du krävs för att en förändring skulle kunna ske?

Det här blogginlägget baseras delvis på mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord. Om du vill läsa tidigare brev och/eller prenumerera gör du det här.

Maria

Poddavsnitt 91. Sammanhang och nätverk för stöd och utveckling. Poddklanen reflekterar, #5

Så har återigen Poddklanen (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin som mina gäster) tagit sig an ett ämne utifrån en lyssnarfråga. Det handlar om att hitta sammanhang och om att skapa och utveckla nätverk – både privat och professionellt – där vi kan växa och få stöd under vår livsresa. Vi pratar bland mycket annat om intentioner, tydlighet och ansvar, om sammanhang i förändring, om att våga sträcka ut en hand och om att inte tappa bort sitt “inre nätverk”.

Poddavsnitt 88. Vad är framgång – egentligen? Poddklanen reflekterar, # 4

Foto: Thomas Lissing

Vad är framgång – egentligen? Den frågan reflekterar poddklanen, som består av mig, Maria Estling Vannestål, och mina vänner Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, över i det åttioåttonde avsnittet av Drömmen om Målajord. Hur förhåller vi oss till de där yttre faktorerna, som pengar, karriär och status? Finns det andra sätt att definiera framgång? Kan var och en helt enkelt bestämma sig för om hen är framgångsrik eller inte, utan att jämföra sig med andra människor?

Poddavsnitt 82. Vad är andlighet och hur påverkar de inre faktorerna oss? Poddklanen reflekterar, # 2

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 82 är det för andra gången dags för min lilla poddklan (med Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin) att mötas för en stunds gemensam reflektion. Den här gången försöker vi definiera hur vi ser på begreppet “andlighet”, som vi tre har ganska olika perspektiv på. Vi resonerar också kring hur de inre faktorerna påverkar oss i våra liv och vår vardag. Det handlar om förvirring, osäkerhet, trygghet, utveckling, mening, essens, drivkraft, förundran, ansvar, flöde, kreativitet, mellanrum, aktivt hopp och en hel del annat. Lyssnarfrågan om företagande hann vi dock inte fördjupa oss i, så den spar vi till nästa poddklansavsnitt. Här är en länk till Facebookevenemanget för releasen för boken Aktivt hopp.

Maria

Sorgen i sommarnatten

Det här är förmodligen inte ett av de där blogginläggen du vill läsa. Om du brukar följa min blogg och podcast kanske du mest gör det för att bli upplyft och inspirerad, och i så fall lär du blir besviken den här gången. Jag vet också att jag blir en jobbig, provocerande, obekväm jävel för somliga. En sådan som skapar dålig stämning.

Kanske förlorar jag några bekanta, följare eller potentiella kunder längs vägen när jag skriver om sådana här saker (de riktiga vännerna tror jag ändå stannar kvar). Men jag känner att jag just nu måste använda mitt lilla space i cyberrymden till att prata om något väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om vår vackra planet.

Ännu en stekhet dag har passerat. Tack och lov fick vi en regnskur i söndags och kunde fylla vår nyinrättade tusenliterstank så att jag kan ge mina stackars odlingar lite vätska. Herregud, som jag har kånkat på vattenkannor denna sommar.

På Facebook tar jag del av omväxlande suckar och stön över värmen och hur orkeslösa den gör oss, omväxlande hyllningar till den ständigt blåa himlen och den ljuvliga tropikvärmen. En och annan kommentar om skogsbränderna som rasar och katastrofläget för bönderna.

Men det verkar som om väldigt, väldigt många stoppar huvudet i sanden. Ganska få verkar koppla ihop rekordsommarvärmen med klimatförändringarna (och då har jag säkert ändå en ovanligt hög andel miljömedvetna människor i min bekantskapskrets). Man fortsätter glatt att flyga till Medelhavet och tokshoppa i Ullared utan antydan till dåligt samvete (eftersom man stolt lägger upp bilder på Facebook). Igår (den 1/8) var det världens Overshoot Day (vi lever alltså över våra tillgångar hela resten av året) och för Sveriges del nådde vi den punkten redan i april.

Kanske är det bara en slump, som någon skrev i en insändare i lokaltidningen häromdagen – om det är den varmaste sommaren på 260 år så har det ju uppenbarligen hänt tidigare, innan vi hade bilar och flyg och allt det där som förstör? Då kan väl inte sommarvärmen ha med klimatförändringarna att göra – det är ju bara propaganda från Miljöpartiet!

Jag är förstås ingen klimatexpert, men när jag hör personer som faktiskt är det, som meteorologen Martin Hedberg som jag poddintervjuade i vintras, uttrycka djup oro så tror jag på dem. Jag tror inte det här är normalt. Jag kan inte bara sola och bada och njuta och glädjas. Den senaste månaden har jag gått runt med en stor klump i magen, hur härliga dagar jag än har haft, både hemma i odlingarna och på tältsemestrar i Småland och Bergslagen.

Miljöfrågan är inte ett “intresse”, som någon uttryckte det, utan något mycket, mycket större. Jag tror aldrig jag har varit så rädd, orolig och sorgsen i hela mitt liv. Försöker hitta glada stunder också, framförallt för barnens skull, men så fort jag inte umgås med någon annan eller är riktigt inne i ett Sommarprogram är rädslan där och tar strupgrepp på mig igen. Det håller på att gå åt helvete och alldeles för många är för upptagna med att njuta av (eller sucka över) värmen för att fatta eller bry sig.

Om det tidigare har varit alldeles för lätt att känna att det där med klimatkrisen är något som händer långt borta, på andra sidan jordklotet, så har det nu krupit riktigt nära, in på skinnet. För det är allvar nu och det har varit det länge. Konsekvenserna av vårt kollektiva, egoistiska, ansvarslösa beteende har bara blivit lite tydligare denna sommar och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska få fler att vakna till.

Det är så jag nästan önskar att vi får lite livsmedelskris här i höst. Kanske det kan göra att fler både tänker om, ställer om och säger ifrån, exempelvis till våra politiker: Nu får det vara nog!

Om bara en dryg månad är det val igen i Sverige. Alla andra politiska frågor blir oväsentliga om vi inte har en jord vi kan leva på längre. Det är ganska lätt att se vilka partier som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt det genom sin politik. Det är också ganska lätt att se vilka partier som inte bara lovar utan också genomför sina löften. Framförallt är det väldigt lätt att se vilket parti du inte ska rösta på.

 

Källa: Naturskyddsföreningen

Så snälla läsare, se över dina fotavtryck, om du inte redan har gjort det. Finns det områden där du kan förändra din livsstil och sänka ditt koldioxidutsläpp (det finns mycket inspiration att hämta på nätet)? Och framförallt just nu: tänk efter vad du röstar på i september om du vill fortsätta hoppas att det ska finnas den minsta chans att dina barn och barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.

Tack för att du orkade läsa!

Maria