Ett gör-det-själv-skafferi, del 4: pengar

Innan vi går vidare till nästa avdelning med konkreta gör-det-själv-tips måste jag sticka emellan och prata lite om pengar. Det är ett ämne som väcker mycket känslor och som nästan är oundvikligt att fundera på i förhållande till det jag skrev om i de första inläggen, att jobba mindre för att få mer tid över för allt det där jag vill göra själv, som att baka bröd och göra min egen deo. Och det man då kommer in på är dels hur mycket pengar man behöver för att vardagen ska flyta på, dels hur det går med pensionen. I det senare fallet kopplas diskussionen ofta till oss kvinnor och den kvinnofälla många av oss har gått i när vi har varit hemma med barn och sedan fått dåliga pensioner.

Jovisst, den ekonomiska aspekten kan vara väldigt viktig för många, framförallt om man är lågavlönad och kanske ensamstående. Och för en och annan betyder arbetet så mycket att man inte skulle kunna tänka sig att jobba mindre – det behöver absolut inte vara något fel i det (sådan är jag själv i perioder). Men jag tror att det också finns jättemånga människor som jobbar väldigt mycket bara för att det liksom hör till, och som kanske inte alls skulle behöva det egentligen, eftersom man i själva verket skulle klara sig på betydligt mindre.

Varför pratar vi förresten alltid om kvinnor när det handlar om att jobba deltid – som ju inte heller alls behöver handla om en halverad inkomst, utan kanske några tusenlappar mindre i månaden om man exempelvis går från 100 till 80 procent? Det kan göra jättestor skillnad för att få lite mer luft i systemet. Och varför kan inte alla som vill, inte bara kvinnor, få jobba deltid, som min man och flera av våra manliga vänner? I så fall blir det ju ingen kvinnofälla utan snarare (möjligen) en människofälla.

Men vet ni, jag tror faktiskt att den allra största människofällan är att vi ofta mäter livskvalitet i pengar. Jag blir ganska beklämd över tv-reklamen från Pensionsmyndigheten där kontentan är att det enda viktiga är att jobba så mycket som möjligt. Men om man vänder på det och funderar på hur mycket pengar man egentligen behöver för att kunna leva ett liv med god livskvalitet?

Jag har nog ungefär halverat min inkomst sedan jag hoppade av min universitetskarriär och blev egenföretagare, och min man har gått från 100 till 80%. Javisst, han har en helt okej ursprungslön som gymnasielärare, om än inte i närheten av vänner i exempelvis IT-branschen. MEN vi har de facto betydligt mindre pengar att röra oss med än när vi båda jobbade heltid. Idag reser  vi väldigt sällan utomlands, vi handlar nästan bara begagnat, vi hoppar ofta över dyra kulturevenemang hur roliga de än låter och så vidare.

Samtidigt har i alla fall jag (får ju tala för mig själv här) aldrig haft ett så bra liv som nu – mycket bättre än när jag tjänade mycket – och för mig är hela självhushållargrejen med odling och gör-det-själv-tänk (som ju också förhoppningsvis ska spara lite pengar, om än på längre sikt) en viktig del i det. Min svärmor, som varit ensamstående kommunalarbetare i större delen av sitt liv och har en pension därefter, säger detsamma. Vi pratar en del om det här i mitt poddsamtal med Mimmi och Daniel Lowejko (foto: Abigail Sykes), som är jätteduktiga på att leva på väldigt lite, och även i intervjun jag gjorde med Patrik Appelquist är vi inne på samma spår, att utgifterna är minst lika viktiga som inkomsterna.

För övrigt är jag inte ensam om att vara ganska övertygad om att vårt fullkomligt ohållbara ekonomiska system (inklusive pensionssystemet) kommer att kollapsa förr eller senare. Då kan man ju fråga sig om det är värt att jobba ihjäl sig för en så osäker framtid. Så visst kan det vara bra att tänka framåt, och spara är förstås aldrig fel om man har möjlighet, men jag tror att det är minst lika viktigt att fundera över vilket liv man vill leva just nu, vad som är viktigt på riktigt och hur man kan anpassa sig efter nya omständigheter, det som brukar kallas för “resiliens”. Att vänja oss vid att klara oss på mindre känner jag är ett bra sätt att förbereda oss för ett framtida samhälle som kanske inte alls ser ut på det sätt vi är vana vid idag.

Hur tänker du kring det här med ekonomi och livskvalitet? Kommentera gärna, direkt här på bloggen eller på Drömmen om Målajords Facebooksida.

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 2

Här kommer nu den andra delen i min lilla bloggserie om att göra själv. I första delen presenterade jag några tankar som dök upp i samband med att jag efterlyste tips och här kommer några fler reflektioner – innan vi går vidare till själva tipsandet.

Att vi ofta använder termen “husmorstips” pekar förstås på en svunnen tid, där kvinnan var den självklara centralfiguren i hemmet, och framförallt i kök och städskrubbar. Och så ser det ut i många familjer även på 2000-talet. Kvinnor står fortfarande för en betydligt större del av det obetalda arbetet i hemmet än män.

Men ibland kan jag bli lite trött på att det så ofta sätts likhetstecken mellan det som görs i hemmet och frustrerade, stressade kvinnor som hamnat i en kvinnofälla. Att det liksom nästan inte skulle vara möjligt att högst medvetet välja en livsstil som går ut på att jobba mindre och därmed skapa tidsutrymme och ork att göra sin egen deo eller baka brödet själv. Det är nästan lite fult och framförallt väldigt pretto, det bloggade jag om för flera år sedan. Att man också kan betraktas som bakåtsträvare och antifeminist. Bloggaren Clara Lidström har råkat ut för detta, gång på gång. Man kan liksom inte gilla att koka sylt och driva feministiska frågor samtidigt.

Själv ser jag precis som Clara ingen som helst motsättning, i synnerhet inte som jag lever i ett förhållande där min man och jag visserligen ofta gör saker enligt könsstereotypa mönster – jag bakar, han bygger eftersom det är så våra huvudintressen ser ut – men där jag exempelvis har huvudansvaret för familjens årliga vedklyvning medan han kan baka Madeleinekakor eller scones i timmar inför stadens Kulturnatt eller sockerkaka till mötet med Vägföreningen. Städa är han också mycket bättre på än jag. Vi tycker liksom inte att det är så nödvändigt med millimeterrättvisa så länge båda är någorlunda nöjda med fördelningen.

Jag tror också att vi – även om vi lever könsstereotypt på vissa sätt – bidrar till att ge våra barn ett någorlunda nyanserat och medvetet perspektiv på det här ämnet. Vi har ofta spännande samtal vid middagsbordet då ett av barnen upprörts av något – det har handlat om alltifrån speciella flick- och pojkplåster till varför konståkning är könsuppdelad eller varför historieämnet har så lite fokus på kvinnor. Det senare verkar faktiskt ha lett till en förändring i skolan, sedan ett av barnen sa ifrån – kvinnorna har fått ta betydligt större plats i lillasysters undervisning. De två äldsta barnen har också gått kurser i feministiskt självförsvar.

Så länge vi låter vår inre kompass styra vad som är viktigt för oss, kan vi då inte få göra just det som funkar för just oss, oavsett om det innebär att vara hundra procent självhushållande och göra allt från grunden eller köpa hundra procent helfabrikat på ICA? Oavsett om vi gör saker efter könsstereotypa mönster eller fördelar tiden med linjal. Kan vi inte sluta jämföra oss en massa med andra, och framförallt, kan vi göra det vi gör för att vi vill, inte för att vi tror att vi måste?

Ursäkta att det blev lite fördröjning på själva tipsen, men jag lovar att de kommer snart!

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 1

Uppväxt i ett hem med en mamma som var hemma tills jag fyllde elva, som odlade, bakade nästan allt bröd själv och lagade i princip all mat från grunden, är det egentligen inget konstigt alls för mig, det där “gör det själv”-tänket. Köpebröd var en sällsynt “delikatess” (tyckte jag, utan att uppskatta min mammas arbete) och vårt städskåp saknade det mesta av de produkter som fanns hemma hos mina kompisar. Såpa användes till allt och jag minns hur jag fick tjata mig till att få köpa Klorin för att bleka bort fläckar på mina kläder. I min familj var det så giftfritt som möjligt som gällde. Mamma odlade biodynamiskt långt innan det gick att köpa ekologiska tomater på ICA.

Ändå dröjde det ganska många år av mitt liv innan jag på allvar började intressera mig för det där “gör det själv”-spåret. Jo, bröd har jag nog alltid bakat ganska mycket, på senare år framförallt för att det är så svårt att hitta ekologiskt köpebröd och för att jag är fullkomligt galen i doften av nybakt bröd, och odlat har jag gjort lite sporadiskt sedan vi flyttat ut på landet för tjugo år sedan. Men det är först de sista två-tre åren som min inre kompass pekat ut en viktig riktning i mitt liv – att ta ett litet steg i taget mot att bli mer självförsörjande på frukt och grönt, att handla mindre hel- och halvfabrikat, att tillverka sådant som går att göra själv.

Så hur ska man då hinna med detta mitt i allt livspusslande, kan man undra? Ja, odlandet tar förstås massor av tid, men det har blivit en passion jag inte längre kan tänka mig att vara utan – ingenstans är jag så lycklig som ute i mina land eller växthus med jord under naglarna. Matlagning och bakning i stället för färdigköpt är också lite mer tidskrävande, men ofta mindre än jag trodde innan jag prövat något (obs! gäller icke surdegsbröd…). Det jag framförallt upptäckt ofta är betydligt enklare och snabbare än väntat är tillverkning av diverse industriproducerade matvaror och hygienartiklar, som havremjölk och deodorant.

För mig, liksom för de flesta andra som har valt att bli mer självhushållande och göra-själviga, handlar det om en medveten prioritering av en livsstil som går emot samhällets norm om heltidsarbete, högt tempo och massor av sociala aktiviteter. Både min man och jag jobbar deltid och har oftast lov när barnen är lediga. Det skapar en hel del tid att göra sådant där som – eftersom vi tjänar mycket mindre pengar numera – också lönar sig ekonomiskt. Vi väljer ofta bort sociala evenemang på helgerna och prioriterar “hemmastanning” (begreppet som min syster myntade som barn och som jag älskar), vilket också ger mycket luft i systemet. Jag passar i stället ofta på att tillgodose mitt sociala behov genom att träffa vänner över en lunch eller fika när jag ändå är inne är i stan och jobbar på vardagarna.

Om någon ser på det jag skriver om som en kvinnofälla kan jag förstå det, men i min värld är det verkligen inte så. Min man jobbar deltid precis som jag, precis som i en del av våra vänners och bekantas familjer. Förr i världen var det dessutom han som var hemma längst med barnen, han som jobbade deltid när jag gjorde karriär och jobbade heltid på universitet. Vi har alltid haft ett förhållande där vi försökt lösa det på bästa sätt för oss båda – just då.

Sedan råkar det vara så att jag är mer intresserad av just odling, bakning och matlagning än min man (i andra familjer jag känner är det mannen som har de intressena), medan han gör en massa annat bra härhemma, som att laga allt som går sönder och bygga saker som underlättar för mig. I somras byggde han exempelvis mitt jättefina utomhusodlingsbord, för att inte tala om tunnelväxthuset! Till våren och sommaren ska vi bygga hönshus – tillsammans. Och när det gäller att hitta fiffiga idéer på exempelvis hur man kan städa mer miljövänligt är det minst lika ofta han som hittar dem som jag (eftersom jag tycker städa är aptrist) – han äger exempelvis på bikarbonats- och ättikefronten härhemma. ?

I kommande inlägg har jag tänkt dela med mig av mina bästa tips på sådant jag gör själv, liksom tips jag har samlat upp från vänner och bekanta eller hittat på nätet. På så vis får jag själv en bra samling där jag lätt kan hitta tillbaka till sådant jag kanske behöver kolla upp igen, samtidigt som jag upptäcker nya grejer att pröva.

 

Jag hoppas verkligen att du som läser ska få glädje och nytta av mitt lilla skafferi, kanske våga testa något du inte gjort tidigare och – precis som jag – upptäcka att mycket var betydligt enklare och mindre tidskrävande än du trodde. Framförallt hoppas jag att du inte ska känna stress eller dåligt samvete – det är verkligen inte min avsikt med de här inläggen. Och så kan det ju vara bra att tänka på att väldigt få människor gör allt själva – det är nog nästan bara Mandelmanns, som jag för övrigt ser om tillsammans med min fjortonåring på kvällarna just nu. Men kanske hittar du en bra idé till något du inte har tänkt på tidigare – i så fall blir jag jätteglad!

Vi hörs snart igen!

Maria