Poddavsnitt 97. Att våga vara sårbar. Ett samtal med Karolina Wiell

Foton: Nina Thomson

I poddavsnitt 97 får du möta Karolina Wiell, som jobbar som universitetslärare i historia. Karolina har gjort en livsresa som stundtals kännetecknats av väldigt tunga uppförsbackar, men hon har också hittat verktyg för att må bra. Vårt samtal handlar om äventyrlighet i smyg, om att få leka detektiv på jobbet (något jag verkligen kan relatera till just nu, i mitt arbete med en bok om anhörigskap), om utmattningsdepression och panikångest, om vad som är grejen med kalla bad och om vägen åter till ett gott liv.

Kaoshösten och vad jag kanske lärt mig av den

Det har varit så tyst, så tyst här på bloggen i höst. Ett par ynka små inlägg har jag lyckats klämma ur mig, men nu var det eoner sedan. Till en början mest bara på grund av väldigt mycket arbete.  Äntligen hade det lossnat med uppdrag och jag jobbade som en galning från slutet av september, MEN utan att känna stressen flåsa i nacken.

Uppdragen var ju både spännande, stimulerande och (för en gångs skull) inkomstbringande. Och mina stressförebyggande strategier, som jag byggt upp under många års tid – ända sedan jag var med näsan i väggen för nästan tjugo år sedan – fungerade, trots att jag staplade långa arbetsveckor på varandra. Jag var lite trött emellanåt, men inte särskilt sliten och vid gott mod.

Det gick bra länge, trots att det har varit tungt på hemmaplan ända sedan i somras. Barn som inte mår bra tär ju på oss som satt de där små eller stora glinen till världen, men i någon mån vägde allt roligt arbete upp sorgen över det som var trasigt och svårt här hemma. Visst är det ofta så – att så länge det funkar på ett område i livet kan man orka ganska mycket på ett annat.

Så plötsligt landade kaoset i mitt liv på alla plan samtidigt. En av mina uppdragsgivare meddelade plötsligt att det inte fanns budget för uppdraget jag arbetat med i flera månader och jag hamnade i ett jobbmässigt limbo. Ett par dagar senare träffade jag och mitt barn en BUP-läkare som visade såväl respektlöshet som total brist på kompetens, till en grad som fick mig att göra en anmälan till Patientnämnden.

Detta tajmade jag in under terminens mest intensiva och utåtriktade vecka, med tre kvällar i rad på scen och en hel lördag på vår lokala bokmässa, där det hos mina bordsgrannar pratades varmt om en “fantastisk” webb-tv-kanal som avslöjar “sanningen” om bland annat “det påstådda klimathotet” och suckades över att “man får ju inte säga någonting om invandring” och “alla dessa transpersoner i vartenda kulturprogram på teve”. (Och jag är alltså (1) klimataktivist, (2) ideell integrationsarbetare och (3) förälder till en transperson.)

Så här i efterhand fattar jag inte riktigt hur jag höll ihop mig själv den där veckan. Varför jag inte bara kröp under täcket och vägrade komma ut. Men på något sätt tog jag mig igenom och min föreläsning om att vara anhörig blev nog den bästa jag någonsin gjort. Kanske just för att jag verkligen var där, i mitt eget kaosiga känslohav.

Veckan därpå löste sig flera saker på en gång, inom loppet av ett dygn. Jag och min uppdragsgivare hittade en lösning på jobbstrulet. Mitt barn fick plötsligt löfte om stöd i skolan – trots att man hela hösten sagt att det krävdes en utredning som det är två års kö till. Till råga på allt rev grannen äntligen den gamla lutande silon vars brädor vi skulle ha byggt hönshus av i somras. Den kvällen firade vi med köpepizza i Målajord!

Allt blev förstås inte en dans på rosor efter det där glädjedygnet. Barnet har mått fortsatt dålig, jag har råkat ut för en massa teknikstrul och ett annat uppdrag har skapat orimligt mycket stress och prestationsångest. Ja, det har varit lite av en helveteshöst på många sätt.

Men jag är ju en enveten människa som alltid försöker hitta någon slags mening med det som är jobbigt – något att lära eller utvecklas av. Den här gången har jag både lärt mig om vikten av tydlighet kring alla uppdrag och fått större förståelse för min sons ångest efter att själv ha upplevt något liknande emellanåt.

Kanske har jag framförallt insett att jag klarar mycket mer än vad jag tror. Och så än en gång blivit påmind om att även riktigt tunga perioder förr eller senare blir lättare. “This too shall pass”, som ordstävet säger. Allt förändras. Kanske kan jag minnas det nästa gång – när man är mitt i skiten känns det förstås som att det aldrig ska ta slut.

Igår träffade jag en vän som tackade mig för att jag vågar vara öppen med det tunga i sociala medier, för att jag inte bara skriver om det som går lätt och bra. Och jag tänker fortsätta med det, även om somliga säkert hellre skulle slippa. Jag hoppas att det kan få någon att känna sig lite mindre ensam, kanske ge en smula tröst. Jag hoppas att det kan få någon mer att våga lyfta på locket, till sårbarheten och tyngden. För vi drabbas ju alla då och då. Det är liksom det som är livet.

Maria

Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

“Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. “Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: “Har du fler timmar än vi andra?” eller “Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen “good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är “good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Till sist: “Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som “inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Poddavsitt 60. Att komma tillbaka till kärnan. Ett samtal med Maja Öberg

Lagom till jul kommer poddavsnitt 60, med Maja Öberg, som arbetar med att sprida verktygen från mindfulness – medveten närvaro – framförallt inom förskola och skola. Sedan hon gick i väggen för några år sedan, har Majas liv – och framförallt hennes inställning till livet – förändrats på många sätt, både privat och professionellt. Vårt samtal handlar bland mycket annat om vad som kan hända när man stannar upp och börjar fundera på hur man egentligen har det, om hur en barngrupp kan förändras när man jobbar med närvaroträning, om ensamföretagande i gemenskap, om att skapa magi vid sin dator och om naturen som läkande kraft. Här hittar du Susannah Conways reflektionsmaterial Unravel Your Year och här finns min webbkurs. God jul och gott nytt år!

Maria

Min enda hårda regel: lyssna!

Under ett antal år nu har jag mött så många människor som gått i rejäl närkamp med väggar av olika slag, eller – liksom jag – bara blivit vid- men inte utbrända. Jag klarade mig med en hårsmån och två månaders sjukskrivning den där gången för sjutton år sedan, och trots att jag varit väldigt nära vid ytterligare ett par tillfällen har jag stått på benen, inte trillat allra längst ner i det bottenlösa.

Det där att komma lagom nära, men inte falla till botten – som flera i min nära omgivningen gjort, och sedan haft väldigt svårt att återvända till ett funderade arbets- och vardagsliv från igen – det är kanske inte så dumt ändå. För jag brände aldrig ut mig på riktigt. Jag har kvar min höga arbetskapacitet, men jag har lärt känna mig själv så väl under resans gång. Jag vet precis när det är på väg att barka åt pipsvängen och jag måste dra i nödbromsen.

Även om jag idag har en arbetssituation där jag styr min egen tid och ganska sällan känner mig pressad, går det i mitt fall alldeles utmärkt att då och då jobba väldigt hårt. Det senaste året har det blivit så under inte mindre än tre olika perioder. Det blir lätt så när man brinner, när man har ett arbete som ger så mycket glädje och mening. Så hur bär jag mig då åt för att inte brinna ut?

Den enda regel jag MÅSTE följa är den som vi pratar om mot slutet av mitt långa, fina poddsamtal med Ulf Wallgren: att inte glömma bort att LYSSNA – på min kropp och på min själ. Mitt tydligaste tecken på överansträngning och stress är att jag börjar sova dåligt, antingen har svårt för att somna eller vaknar väldigt tidigt med hjärnan i spinn. Händer det så vet jag.

Jag har också lärt mig att jag efter en intensiv arbetsperiod måste ge mig själv återhämtning, en eller flera dagar med total vila, där kropp och själ får vad de just då behöver. Kanske en skogspromenad, kanske ett rejält yogapass eller en extra lång stund på meditationskudden, kanske en fika med en vän som jag känner mig trygg och avslappnad tillsammans med.

Undan för undan blir jag allt bättre på att stanna upp och lyssna på både min kropp (som att känna efter vilka yogaövningar den vill ha just idag) och min själ (som att sätta gränser eller välja bort ett uppdrag som inte leder mig i rätt riktning). Det är verkligen inte alltid lätt, och jag halkar tillbaka i gamla mönster då och då, men jag vet att den där inre rösten finns där hela tiden och leder mig rätt – om jag bara lyssnar. Som Ulf Wallgren uttryckte det i vårt samtal: “Alla svar du behöver har du inom dig.”

Känner du att du också skulle behöva träna lite mer fokuserat på att utforska och lyssna på din inre röst? Då kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen är något för dig. Du kan börja precis när du vill och läsa helt i din egen takt. Till din hjälp får du guidade meditationer, inspirationsföreläsningar, övningar och reflektionsfrågor. Varför inte köpa kursen som julklapp till dig själv – och/eller till någon du tycker om och som du tror skulle ha glädje av den? Fram till och med 24/12 får du dessutom julrabatt. Varmt välkommen!

Maria

Poddavsnitt 59. Alla svar du behöver har du inom dig. Ett samtal med Ulf Wallgren

Välkommen till Drömmen om Målajords avsnitt 59, där du får möta Ulf Wallgren, mannen vars ansikte vi har varit vana att se i teverutan i otaliga nyhetssändningar. För ett år sedan bytte han ut kostymen mot mjukare kläder, och idag jobbar han som yogainstruktör på Mediyogainstitutet i Stockholm – och som gästlärare och föreläsare runtom i landet. I samtalet får du ta del av Ulfs spännande livsresa från barndomens upptäckt av ordens magi till dagens arbete med att hjälpa andra att lära sig lyssna på såväl kropp som själ. Vi pratar bland mycket annat om den inre kritikern, vikten av långsiktighet, stress och återhämtning, tid och lyssnande.

Maria

Poddavsnitt 54. Kaninlejonet – skört och starkt på samma gång. Ett samtal med Charlotta Lagerberg Thunes

I dagens poddsamtal får du möta Charlotta Lagerberg Thunes, som har en bakgrund som beteendevetare, som tidigare har verkat inom socialt arbete och BRIS, och som idag arbetar som författare och föreläsare.

Fokus i hennes verksamhet ligger på att få människor, särskilt barn, att våga prata om känslor, och på att sprida kunskap om och förståelse för högkänslighet (HSP = High Sensitivity Persons), som Charlotta har egen erfarenhet av.

Vi pratar bland annat om spretiga CV:n som en dag “går ihop”, om skönlitteratur som ett sätt att skapa förståelse, om att våga möta rädslor och visa känslor, och om hur det kan vara att leva med högkänslighet. Vilka positiva och negativa aspekter finns det när man är en HSP? Hur kan den som är högkänslig ta hand om sig? Och hur kan vi möta och stötta högkänsliga personer i vår omgivning, exempelvis på skolor och arbetsplatser?

Maria