Skruva upp volymen på den inre rösten

Idag skulle jag vilja dela några tankar om den typ av inre röst som har att göra med de lite större vägvalen i livet (alltså något annat än att välja tapeter eller bestämma sig för att gå på fest eller inte, som jag har bloggat om tidigare). En fundering jag ofta hör hos personer som inte riktigt känner att de har hittat någon tydlig kompassriktning i sådant som yrkesliv och relationer är “Det finns ju så många röster, hur ska jag veta vilken som är den som hjälper mig att gå åt rätt håll?”

Första gången jag över huvud taget började fundera över det där med olika inre röster var när jag läste Kajsa Ingemarssons och Karin Nordlanders Drömliv – lycklig på riktigt och stiftade bekantskap med begreppsparet egot och själen. Det var också vid den här tiden i mitt liv som jag på allvar började urskilja en allt tydligare inre röst, som under en period hade viskat ganska tyst om att jag inte var på rätt plats yrkesmässigt. Och det var faktiskt efter att ha läst den där boken som jag bestämde mig för att ta ett av de största steg jag har tagit i mitt liv, att säga upp mig och hoppa av min trygga, välbetalda och statusfyllda akademiska karriär utan att ha en tydlig plan för vad jag skulle göra i stället.

Jag ska inte påstå att jag efter att ha läst boken hade full koll på vad de där båda rösterna stod för, men något fick jag definitivt med mig. Jag insåg exempelvis att egot ofta vill hindra oss från att utmana oss själva genom att måla upp skräckscenarier över vad som kan hända om vi söker det där jobbet, närmar oss en människa vi är intresserade av, byter boende eller gör något annat som känns stort och läskigt. Egot gör detta i all välmening, för att skydda oss från något som upplevs som farligt, men det kan också skapa onödiga hinder för vår utveckling.

Själens röst däremot visar för oss vad det är som får oss att växa och blomstra som människor. De tankefrön som den planterar hos oss skapar nyfikenhet, glädje och lust, även om en sådan förändrad riktning innebär att vi måste kliva utanför vår trygghetszon. Och om rösten har något viktigt att säga oss kommer den att bli högre och högre – som min röst om att byta jobb gjorde hos mig.

Min poddgäst Therése Högberg är inne på samma tankar i vårt samtal. Hon säger att när det handlar om något viktigt, något som leder oss på rätt väg så är det ofta en envist återkommande röst, en som inte ger upp i första taget utan fortsätter att tjata på oss och dyka upp i olika sammanhang. När vi på allvar hör den röst som Ingemarsson & Nordlander (och många andra) kallar “själen” känns det ofta som att komma hem.

I ett av sina senaste dagliga inspirationsmejl skriver Light Watkins (som driver podcasten At the End of the Tunnel) också om inre röster. Hans tanke är att den röst som visar oss rätt väg är den där ofta ganska tystlåtna som exempelvis uppmuntrar oss att ta bättre hand om oss när vi stressar för mycket eller att göra det som känns rätt även när det är obekvämt.

Light är meditationslärare och anser att meditationen göra det lättare att skruva upp volymen på den röst som visar rätt, även om den inte tystar de andra rösterna (som somliga hävdar). Jag tänker att alla sammanhang (inte bara meditation) där vi stannar upp och stoppar informationsflödet en stund kan hjälpa oss med det – som när vi vistas i naturen eller jobbar med något praktiskt. Ibland dyker det exempelvis upp små vägskyltar (som en annan av mina poddgäster, Manereia Hanuman pratar om) när jag är med kropp och själ i mina odlingar.

Kanske den inre röst som leder dig i rätt riktning en dag helt enkelt hörs så tydligt att den inte går att strunta i längre? Kanske det en dag är dags att lyssna och agera? Och kanske är det genom att träna på småsaker i vardagen (som tapetval och festdeltagande baserat på vad du vill snarare än på trender, normer eller förväntningar) som du blir bättre på att höra just din inre röst även när du står vid de stora vägskälen?

Maria

Kompassnavigerande i lust och nöd

Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? var frågan vi ställde oss i det allra första avsnittet av “Poddklanen reflekterar”, som jag återvände till häromdagen inför ett inlägg om samlade klokskaper från poddklansavsnitten. Det kan ju vara lätt att förledas att tro att det här med att följa sin inre kompass innebär att ständigt glida omkring på en smaskig räkmacka, tvärsäker i alla vägskäl och med lustfanan konstant vajande.

Jodå, visst kan det vara så där härligt ibland. Hjärtat spritter och visar vägen, och kanske killar det i magen men det finns ingen riktig tvekan och jag kastar mig in i spännande projekt, får just det stöd jag behöver längs vägen och känner att jag kommer till min rätt på alla sätt. Lite samma känsla som min dotter Sannas sex år gamla Instagraminlägg förmedlar från tiden då hon reste världen över med hjärtat som vägvisare: “I love how the challenges of travelling come in all shapes, and how I’ve started searching for them instead of hiding from them”. Utmanande, javisst, men roligt och spännande!

I andra sammanhang är det helt andra saker det handlar om, små vardagsbeslut som kan verka triviala men som ändå blir viktiga i det långa loppet (alltifrån vilka tapeter jag ska välja till vem jag vill vara som anhörig, som jag bloggade om nyligen).

Men det finns också tillfällen då kompassen utmanar mig ordentligt, då det på ett eller annat sätt gör ont och/eller krävs mod (alltså att jag går emot min rädsla) att gå i den riktning som känns rätt för mig. I förra veckan upplevde jag en sådan situation då jag fick en förfrågan om ett uppdrag (från universitetsvärlden, den jag lämnade för mer än åtta år sedan). Först kände jag mig lite smickrad över att mitt akademiska bäst-före-datum tydligen inte var helt passerat, det skulle kanske vara lite kul ändå och dessutom kännas bra att kunna hjälpa till. Pengar är ju också alltid välkomna när man som jag har valt att ägna en så stor del av mitt yrkesliv åt sådant som ger väldigt lite eller inget alls. Och samtidigt: jag har ju lämnat den världen! Dessutom har jag en bok att skriva klart, poddar att spela in, en kurs som ska uppdateras, en massa odlingar och en del andra små uppdrag den här våren … Hallå, kompassen, var är du?

Något jag genom åren har lärt mig är att aldrig säga ja direkt, om inte något känns alldeles fullkomligt självklart från första början, “a heartful YES”, liksom. Jag sov på saken, kände mig fortfarande osäker när jag vaknade och bad om mer information för att kunna ta ett välinformerat beslut (jag kopplade alltså in hjärnan en sväng i hjärtarbetet). När informationen kom var det ingen tvekan längre. Med dokumenten från universitetet kom ångestklumpen jag så ofta vandrat runt med där i korridorerna som ett brev på posten. Den inre rösten skrek nu högt och tydligt: NEJ, NEJ, NEJ! Tack, då var första steget avklarat.

Och vad hände då? Jo, nu gick skuld- och skammaskineriet igång. Om jag säger nej lämnar jag dem i sticket. Nu när uppdragsgivaren har tagit sig tiden att skaffa fram mer information och allt. Så kan jag väl inte göra. Efter en stund i skamvrån påminde jag mig om det jag har pratat med flera poddgäster om, nämligen att ibland innebär att följa sin inre kompass att man gör andra människor besvikna. Nu handlade ju detta inte om liv och död, precis, men det tog ändå en stund innan jag vågade trycka på knappen och sända mitt “Tack, men nej tack!” ut i cyberspace, inklusive en ärlig förklaring i stället för någon svamlig bortförklaring. Att säga nej är att säga ja – till det jag är här för att göra.

Foto: Markus Spiske, Unsplash

Min kära kontorskompis Sara, som hörde min vånda, frågade innan jag skickade mitt svar: “Ska jag hålla dig i handen när du trycker?”. Det var metaforiskt förstås – här hålls ju inga fysiska händer i coronatider – men bara den lilla gesten bidrog till att jag vågade. Och jag blev än en gång påmind om hur bra det är att kunna “bolstra upp” eller “ordna det för sig” (som vi två brukar kalla det) när man ska till att göra något som är svårt, jobbigt, obekvämt, tråkigt … Jag bet på mina (återigen metaforiska) naglar i någon timme innan svaret kom: “Det är HELT OK! Jag blir inte ett dugg sur, utan förstår precis. Du ska absolut inte ta på dig något som du får en klump i magen av. Tänk inte mera på det.”

Och så blev jag påmind om det som Björn Nathiko Lindeblad brukar säga: “Tro inte på allt du tänker.” Nej, än en gång hade jag i mina tankar målat upp en bild som inte stämde. Och även om den hade gjort det så hade det inte varit rätt att tacka ja till något som så uppenbart inte var det jag skulle göra.

Foto: Pawel Czerwinski, Unsplash

Tack hjärtat – och hjärnan – för vägledningen! Tack för modet att lyssna på den! Tack Sara för den metaforiska handen! Och tack för att jag både fick en nyttig övning i att leva som jag lär och för att mitt nej togs emot med vänlighet och medkänsla!

Har du övervunnit en rädsla eller annan jobbig känsla för att följa just din kompass på sistone?

Maria

PS. När jag nu ändå var igång och utmanade mig så passade jag på att boka in en tid för näspiercing tillsammans med min sextonåring. Ett impulsbeslut byggt på 27 år av längtan. Så kan det gå.

Från tapetval till anhörigskap – när behövs min inre kompass?

En inredare i min bekantskapskrets berättade på Instagram att en vanlig fråga hon får från kunder som hon hjälper att skapa en mysigare hemmiljö är ”Vad är trendigt just nu?”.  Hennes svar brukar vara ungefär att “det viktiga är att hitta det som gör DIG glad att mötas av i ditt hem. Om det är beige väggar eller blommiga tapeter som är ”inne” just nu spelar ju mindre roll. Omge dig med sådant som DU tycker är vackert och som ger en härlig känsla i magen. Då blir det rätt!”

Inlägget gjorde mig mest glad och lite ledsen. Glad över inredarens svar – hon pratar ju om DEN INRE KOMPASSEN! Och lite ledsen över att det här är en vanlig fråga. Att så många verkar bry sig mer om vad som är trendigt – alltså om normer, förväntningar och andras tyckande – än om vad de själva gillar att omges av i det där hemmet som de flesta av oss ändå tillbringar ganska stor del av våra liv i, inte minst i dessa tider. Själv har jag nyss inrett ett alldeles eget skriv- och yogarum i vårt hus – sedan tonårssonen flyttade ut – där jag fått gå all in och verkligen känna efter hur jag vill ha det. Inte en enda ny pryl och definitivt inga inredningstrender så långt ögat når. 🙂

Det där Instagraminlägget påminde mig om hur många sammanhang det finns i våra liv där vi har nytta av att vi tränar oss på att följa vår inre kompass. Det är kanske lätt att tänka att det framförallt handlar om de stora vägskälen och livsavgörande besluten. I en artikel i Allers som jag blev intervjuad för häromsistens är det just sådant som jobb och relationer man framförallt fokuserar på.

Men det finns ju också en massa andra områden där vi tar beslut om olika saker, inte minst de där små vägskälen i vår vardag: Ska jag gå på fest i helgen (okej, nu pratar jag om icke-coronatider) eller ha en hel lugn hemmahelg i mysbyxor? Behöver jag verkligen det här klädesplagget som jag blev så sugen på att köpa? Ska jag gå den där kursen som jag egentligen inte har tid (eller råd) med men som skulle vara så kul? Ska jag ta ett pass på yogamattan/åka och träna /gå en promenad eller är det jag behöver bäst just i kväll att ligga i soffan framför en film? OCH VILKA TAPETER SKA JAG VÄLJA NU DÅ?

I mitt arbete med boken om anhörigskap har jag valt att ha med ett stycke om den inre kompassen. Dels skriver jag om hur jag ser en skillnad mellan mitt eget välmående i anhörigskapet när min mamma var demenssjuk och nu i anhörigskapet till min son och att jag tror att det till viss del (även om det inte är hela förklaringen) har att göra med att jag har blivit bättre på att följa min inre kompass och därmed leva ett liv (inte minst jobbmässigt) som ger mig betydligt mer energi än det jag levde under mammas sjukdom.

Men jag skriver också om att följa sin inre kompass genom att få vara anhörig på sitt eget sätt. Det finns sällan några rätt eller fel, och det blir ofta bättre om jag själv får välja hur jag vill ta mig an anhörigskapet. Det kan exempelvis handla om huruvida jag vill gå ner i tjänst (eller helt sluta jobba) för att finnas till mer för min närstående, kanske som personlig assistent, eller om jag funkar bättre och kan vara ett bättre stöd genom att ta mer hjälp utifrån (exempelvis med hemtjänst, personlig assistans eller korttidsboende). Så här skriver Ulla Waldenström i boken Sista året med Carl-Axel om sitt sätt att förhålla sig till anhörigskapet i samband med sin mans sjukdomstid och död:

Jag tror att jag har lyssnat till mitt inre, att jag har balanserat väl mellan att vara hos dig och att sköta mitt arbete. När jag upplevde sjukdomslivet som alltför tungt arbetade jag mer, när arbetet var pressande minskade jag arbetstiden. Jag lämnade över allt ansvar för min demenssjuka mamma på min bror och besökte inte mina föräldrar på ett halvt år. Min pappa förstod och ställde inga krav. Jag avskärmade mig från alla sociala kontakter som jag inte själv hade nytta av.

Andra exempel på hur jag som anhörig kan ha nytta av att känna efter vart min kompass pekar är i fråga om vilket stöd jag har bäst nytta av – en individuell terapeut, en anhöriggrupp eller kanske bara vänner med lyssnande öron och varma famnar – och om jag hämtar mycket energi av att engagera mig i en anhörigfråga på min fritid eller om det bästa jag kan göra med min tid är att vila.

Att förutsättningarna att välja sedan kan se väldigt olika ut för oss människor, såväl från person till person som i olika faser i livet, inte bara i anhörigskap utan i livet i stort, är jag fullt medveten om. Ibland kan faktiskt en situation med tydliga ramar som tillåter väldigt lite valfrihet (och för en utomstående kanske kan upplevas som klaustrofobisk) skapa ett lugn som också ger en känsla av frihet – den i att slippa välja – som jag en gång bloggade om efter ett samtal med en kvinna som är anhörig till en svårt sjuk man. Den tanken bekräftades i min senaste poddintervju, med Anna Pella, som har fått ompröva sin syn på livskvalitet och inre kompasser sedan hennes dotter Agnes föddes med en svår hjärnskada för snart arton år sedan, och hennes möjligheter att välja begränsades på många sätt. Hennes kompass har i stället kommit att rikta in sig på vad som är möjligt och, framförallt: vad som är viktigt – på riktigt.

Så oavsett hur våra förutsättningar ser ut tänker jag att svaret på frågan “När behövs min inre kompass?” är: “Alltid!”. Jag tror helt enkelt att jag mår bättre, kommer mer till min rätt och i större utsträckning orkar vara en god kraft i världen om jag lite oftare vågar lyssna på den där inre rösten – i alltifrån tapetval till anhörigskap.

Har mina tankar väckt någon fundering hos dig? Finns det några områden i ditt liv – i stort eller smått – där du skulle vilja utforska vartåt din inre kompass pekar, just nu?

Maria