Vad kan du och jag göra för planeten? Argument, inspiration och konkreta tips från en omställaramatör med klappande miljöhjärta

Varning för det absolut längsta blogginlägget i Drömmen om Målajords-historien (somligt kanske självklarheter eller sådant jag har skrivit om förut, men det tål att upprepas, tror jag). Guldstjärna till dig som orkar läsa alltihop!

Eftersom jag en stor del av min tid omger mig med miljömedvetna människor (en del av dem betydligt mer omställda än jag själv) är det lätt att få för sig att alla har full koll på hur man bär sig åt för att ställa om till en mer hållbar tillvaro, där vi slösar mindre med jordens resurser och minskar våra ekologiska fotavtryck. Häromdagen insåg jag att det även för människor i min bekantskapskrets inte alls är någon självklarhet – att det är jag själv som är bortskämd med såväl kunskaps- som inspirationskällor. Att många kanske inte har kommit så mycket längre än till att sortera sopor och köpa ekologiska bananer –  men egentligen skulle vilja göra mer.

Jag tror att många tänker att det inte spelar någon roll vad jag gör (det måste till politiska beslut etc.) eller att vi i Sverige ju är så miljömedvetna jämfört med många andra länder. Då har jag fem argument för varför just du och jag (alldeles vanliga individer) kan göra skillnad genom våra livsval:

  1. Sverige framställs ofta i positiva ordalag, men vi är faktiskt ett av de länder vars invånare släpper ut mest växthusgaser, inte mindre än elva ton per år i genomsnitt (källa: Naturvårdsverket), bland annat genom vårt myckna flygande, bilkörande, köttätande och shoppande (av vilket mycket produceras i länder med mindre hållbar produktion än i Sverige). Vi skulle behöva få ner den siffran till mellan 1 och 2 ton.
  2. Det är lätt att känna sig pytteliten, och att det man själv gör inte har någon betydelse, men om alla tänker så händer ingenting. För var och en som lever mer hållbart,  lite mindre miljöpåverkan. Punkt.
  3. Det finns forskning som visar att vi gärna lever som de människor vi omger oss med, exempelvis våra grannar. Genom att själv leva mer hållbart kan du alltså sprida goda exempel till andra. Jag har själv inspirerats mycket av framförallt vänner och bekanta, och tror kanske att jag har lyckats inspirera en och annan också, såväl i min bekantskapskrets som genom podden och bloggen.
  4. När många engagerar sig i en fråga och skapar opinion blir det svårare för politiker och andra med större makt att påverka än vi att strunta i den.
  5. När man börjar göra små förändringar förändras många tankemönster och beteenden nästan utan att man märker det, så att man undan för undan också gör större förändringar – som därmed gör ännu större skillnad.

Det finns de som hävdar att klimathotet är överdrivet, att det som sker inte har med mänsklig påverkan att göra utan är naturliga förändringar, och att vi inte alls är så nära en kollaps som det sägs. Men majoriteten av forskarna är ganska överens i klimatfrågan (här kan du som vill veta mer lyssna på en intressant diskussion), och oavsett vad man tror på kan det i mina ögon aldrig vara fel att försöka vara snäll mot planeten och inte skada eller överutnyttja dess resurser i onödan, eller hur? Så vad kan man göra då, som vanlig Svensson?

Jag skulle vilja börja med att tipsa om att lyssna på årets Sommar i P1 med Magnus Carlsson, sångaren i Weeping Willows, som tar väl vara på sina minuter i etern genom att ställa de där frågorna som många av oss funderar över. Hur står det egentligen till med vår värld och hur ska jag tänka? Ett himla bra exempel därifrån är ungefär såhär (som jag minns det): Om någon sa till mig att mitt barn skulle dö i morgon om jag flyger till Kina, så skulle jag aldrig flyga till Kina. Men eftersom hotet ligger längre bort än vi kan greppa tänker vi inte på samma sätt. Därför fortsätter vi flyga och leva ohållbart. Vi är inte onda människor, men vi kan helt enkelt inte ta in något så abstrakt (om detta fenomen skriver Joanna Macy & Chris Johnstone också i boken Active Hope, som jag håller på att översätta).

Jag tänkte också sammanfatta mina bästa omställningstips, med fokus på vad jag har jag gjort för att försöka minska mitt och familjens fotavtryck. Jag säger inte att det jag har gjort är det bästa man kan göra, eller att du borde göra samma val som jag, men kanske kan du inspireras av något, till små förändringar, känna att du bidrar så gott du kan just nu till att bevara den här fantastiskt vackra planeten vi har fått i vår vård?

Ok, då kör vi!

Eftersom flyget är en riktig klimatbov har jag bestämt mig för att helt välja bort flyget så länge det inte finns något mer klimatsmart sätt att flyga på (tyvärr verkar varken elflyg, biobränsle eller klimatkompensation vara några särskilt bra lösningar). Inom jobbet åker jag nästan alltid tåg eller buss (någon gång ibland bil, om jag inte kan ta mig på annat sätt) eller träffas via Skype, och familjen drömmer om (och försöker spara till) en tågluff i Europa med barnen (som jag gjorde med min äldsta dotter på nittiotalet). Vi har fått ett samhälle där det handlar om att komma fram så fort som möjligt, där det alltid är målet som är det viktiga, men om vi vänder på det och ser resan mer som en del av upplevelsen, så är det lättare att uppskatta den, både när vi åker på semester (och därmed får se mer än om vi flyger), och när vi reser i jobbet (i synnerhet om vi kan utnyttja resan till arbete, som jag alltid gör, även om jag är fullt medveten om att det inte funkar i alla yrken).

Jag inspireras av andra som väljer att stanna på marken, bland annat i Facebookgruppen Jag flyger inte – för klimatets skull och TågsemesterKanske är det svårt för dig att helt välja bort flyget, men kanske du i alla fall kan flyga mer sällan? Vad skulle hända om du sa till din arbetsgivare att du inte vill flyga och föreslog att ni tar tåg i stället för flyg till nästa konferens? Eller har fler möten via Skype i stället för att ses IRL? 

Vi har gått från två bilar (en bensin- och en etanoldriven) till en enda elbil. Jag trodde nog att det skulle bli mer komplicerat att vara en trebarnsfamilj på landet med bara en bil, men det har gått förvånansvärt enkelt, kräver bara lite mer planering. Barnen knotar inte längre över att åka buss och jag kan ofta utnyttja mina bussresor till en stunds arbete – eller skön vila. Det finns definitivt stora miljömässiga nackdelar med elbil också, men det verkar ändå vara det bästa alternativet i nuläget, om man anser sig behöva en bil (vilket vi fortfarande gör – kanske klarar vi oss utan när barnen flyttat ut). Om jag bodde i stan skulle jag garanterat välja bort bilen; det kan ju föra med sig en massa andra fördelar också, förutom minskade utsläpp, såsom gratismotion, frisk luft och sparade pengar.

Jag använder promenader och cykling som vardagsmotion. Gått mycket har jag alltid gjort och det blir extra inspirerande med en stegräknare i mobilen. Jag cyklade jämt under min uppväxt och unga vuxentid, men slutade helt med det när jag flyttade 2,5 mil ut på landet för tjugo år sedan. Som jag har saknat cyklandet, denna sköna, gröna källa till motion. Och så i somras bestämde jag mig för att återuppta min kärleksrelation med cykeln. Målet är att cykla till stan ena vägen en gång i veckan vid okej väder och hälsa, och så hem nästa vecka (cykeln parkerar jag hos vänner som bor nära stan åt mitt håll). En cykeltur hemifrån och till stan eller tvärtom tar drygt 1,5 timme – inte mer än vad det skulle ta att ta sig till en idrottsanläggning för att köra ett träningspass. Och så lyssnar jag på bra poddar och får frisk luft på köpet.

Jag försöker äta så klimatsmart jag kan och orkar (även om jag skulle kunna ställa om ännu mer på det området), vilket innebär att hela familjen äter mycket mindre kött än tidigare (men vi är inte vegetarianer utan försöker i stället äta bra kött när vi väl gör det, se nedan), mer växtbaserat (t.ex. havremjölk i matlagning, men se upp för en del veganska varor som transporteras långt eller innehåller ingredienser som inte alls är bra, t.ex. palmolja) och mer frukt och grönt efter säsong, så jag inte bidrar så mycket till långa transporter (i det senare fallet lyckas jag inte alltid så bra, särskilt inte vintertid).

Jag försöker handla så mycket som möjligt av vår mat ekologiskt och närproducerat. När jag inte har hittat ekologiska varor i min närmaste butik har jag bett dem ta in och det har funkat hyfsat. Den senaste tiden har jag handlat massor av grönsaker, frukt och ägg – och lite kött – i Växjös nystartade REKO-ring. Här erbjuder lokala mer eller mindre småskaliga producenter sina varor utan mellanhänder och vi konsumenter förbeställer det vi vill köpa, så att det inte blir något matsvinn. REKO-ringar finns över hela Sverige och fenomenet växer, så kolla gärna upp om det finns en där du bor – eller starta en själv annars!

Ibland handlar jag också mat med kort bäst-före-datum, som annars skulle slängas, i min mataffär eller från MatSmart (där det dels finns den typen av varor men också varor som inte kan säljas av andra skäl, t.ex. förändrade eller skadade förpackningar). Om det inte finns någon kort-datum-hylla i din butik, fråga varför. Vissa affärer har redan en deal med restauranger och liknande, men ibland kanske handlaren helt enkelt inte har kommit på tanken. Då kan vi konsumenter hjälpa till att påverka, precis som när vi ber om fler ekovaror i butiken. Konsumentmakt när den är som bäst! 🙂 

Jag har börjat odla själv (mer närproducerat än så blir det ju inte) med sikte på att bli alltmer självförsörjande på grönsaker (och förhoppningsvis också ägg) för varje år. I förtida femtioårspresent fick jag ett tunnelväxthus av familjen och jag håller på att lära mig mer om hur man kan odla på ett hållbart sätt (t.ex. genom täckodling), om hur man kan förlänga säsongen och skörda året om och om hur man kan ta vara på det man odlar.

Några böcker jag inspirerats av på sistone är min poddgäst Stefan Sundströms Stefans lilla gröna , Bella Lindes Rätt ur jorden – handbok i självhushållning och Sara Bäckmos (ännu en poddgäst) bok Vinterodling – skörda när det är kallt. Nu råkar jag ha en jättestor trädgård på landet med stora möjligheter, men man kan självklart också odla på mindre yta – och i stan (på sin balkong, på en kolonilott eller i en gemensam innergårds- eller större stadsodling). Några av mina största inspirationskällor i odlandet är Skillnadens trädgård, Farbror Grön och podcasten Odlarna. Och förhoppnings blir det egna hönor nästa år (de blev uppskjutna pga växthuset)!

Jag börjar också bli bättre på att ta tillvara det som finns ute i naturen, som nypon till puré som jag kokar nyponsoppa på, nässlor till soppa och gödselvatten, lindblommor och älggräs till förkylningste. 

När det gäller kläder, skor, prylar m.m. handlar vi mestadels begagnat, i affärer eller på nätet. Under våra tältsemestrar på somrarna har det blivit en uppskattad aktivitet att besöka traktens secondhand-butiker (Röda Korset, Myrorna, Erikshjälpen, Emmaus, Stadsmissionen eller vad som nu finns på platsen) och fynda. Det innebär att vi – förutom att återanvända – stöttar organisationer som gör bra saker för världen. Mina barn är jättebra på att hitta kläder begagnat, även från olika webbtjänster, som Tradera, Shpock och Plick. Möbler, cyklar och liknande handlar vi framförallt på Blocket eller i någon lokal köp- och säljgrupp på Facebook (t.ex. vår stora härliga soffa, där hela familjen + en del vänner får plats, som vi hittade i en sådan grupp och hämtade en halvmil hemifrån).

Framförallt försöker vi undvika att handla i onödan. Jag blev faktiskt uppriktigt sorgsen när jag såg en skylt vid vårt lokala köpcentrum – med budskapet att inte tänka efter före.

Återbruk är något jag har intresserat mig för lite extra på senare tid, sedan jag började virka meditationskuddar på beställning – av trasmattetrasor och fyllda med gamla handdukar, lakan och kläder i för dåligt skick för att skänka. Men det finns ju så mycket mer man kan återbruka – mjölkkartonger till plantsådd, gamla tygbitar till påsar att handla frukt och grönsaker i är bara två exempel. För att inte tala om allt som kan lagas i stället för att vi slänger och köper nytt. I somras fick vi en gammal trasig vattentank för djur som min man fixade (han är världsmästare på lagning) och nu fungerar den som reservoar för regnvatten – helt ovärderligt denna torra sommar.

För några år sedan bytte vi till miljömärkt el från GodEl. Det känns extra bra att vinsten går till välgörande ändamål, som vi kunder styr över. Flera av våra vänner har satt solpaneler på sina tak och vi skulle gärna vilja göra det också (i synnerhet som taket är gammalt och skruttigt och ändå kommer att behöva bytas snart). Det är krångligt i nuläget, eftersom vi har ett brutet tak med små och icke-fyrkantiga ytor, varav de största inte vetter mot söder, men vi har börjat fundera på att sätta solceller på marken i stället. Drömmen är att gå ihop hela Målajord och bygga en solcellspark på åkern utanför oss, men där är vi inte än. 🙂

Ja, och så är det ju alla de där små sätten att spara på elen, som att använda ledlampor, undvika att tvätta kläder för ofta (t.ex. vädra i stället), hänga upp tvätten på tork i stället för att använda torktumlaren, dra ur sladden i teven i stället för att stänga av med fjärrkotrollen …

Ett område där jag känner att vi tidigt kom in i omställningstänk var i våra presentköp. Vuxna i familjen och närmaste släkten köper sällan eller aldrig presenter till varandra vid jul och födelsedagar (så det där växthuset jag fick hör verkligen till ovanligheterna – jag och min man brukar exempelvis gå ut och äta i stället) och vi försöker begränsa presenterna även till våra barn. Vi ger ofta bort upplevelser (barnen har exempelvis fått besök på bio, konsert eller badland) i stället för prylar och ibland handlar vi begagnat till barnen även som present.

En av de presenter jag blivit allra mest nöjd med var ett presentkort på Erikshjälpen till min shoppingälskande trettonåring. Hon hittade massor av bra grejer och handlade inte bara klimatsmart utan fick också betydligt mer för pengarna än om hon köpt nytt.

Om jag vill ta med mig en gåbortspresent byter jag ofta blombuketten mot något egenproducerat, som en burk torkad fjällskivling, en nyskördad squash eller en flaska flädersaft. Mina poddgäster får en gåva till Läkare utan gränser i stället för en present och sådana gåvor ger vi varandra i familjen ibland också till jul och födelsedagar.

Att hitta och odla klimatsmarta intressen, sådant som inte ger så stora fotavtryck, tycker jag är ett finurligt sätt att ställa om och något jag själv har gjort mycket på senare år. I stället för att åka på shoppingresa till Ullared kanske man kan ses och laga mat ihop (i min vänkrets har vi exempelvis ofta knytis  – vilket gör det mycket enklare att bjuda hem folk), gå med i en samtalscirkel om något man är intresserad av, börja odla, skriva, sjunga i kör, ägna sig åt kulturupplevelser av olika slag, lyssna på intressanta poddar eller hitta på något kul i naturen. De senaste somrarna har vi exempelvis under ett dygn tagit med barnen på mobilfri vildmarkscamping – jag önskar så att vi hade gjort mycket mer sådant när de var mindre, nu är det betydligt svårare att få med dem ….

Och det där sista, att få en bättre kontakt med naturen, gör ju också oss människor mer benägna att uppskatta och vara rädda om den. Eller kanske snarare som den brittiske konstnären Andy Goldsworthy så klokt uttryckte det: “We often forget that we are nature. Nature is not something separate from us. So when we say that we have lost our connection to nature, we’ve lost our connection to ourselves.”

Jag försöker inspirera andra genom att berätta om vad jag själv gör, och ibland vågar jag också vara en sådan där jobbig jävel och ställa frågor som “Hur känner du inför klimathotet och vad gör du för att förhindra det?”. Det gjorde jag exempelvis till ett antal Facebookvänner engagerade i politiken inför valet. Om det gör någon nytta vet jag inte, men jag tror att det ibland kan vara bra att få lite dåligt samvete också. I alla fall har det stundtals hjälpt mig att förändra mitt beteende. Men självklart tror jag mer på att inspirera än att skapa rädsla och skuldkänslor.

Till sist, om du vill testa ditt eget ekologiska fotavtryck för att se hur du ligger till, finns det en del sådana sajter på nätet, t.ex. hos Världsnaturfonden (WWF) och Svenska Miljöinstitutet (IVL). Jag har hört att de här uppskattningarna inte är så himla tillförlitliga, men jag tror ändå att de kan ge en liten fingervisning. Om inte annat kan det ju vara intressant att testa, göra några förändringar och så testa igen.

Och så, allra, allra sist, tänkte jag tipsa om en programserie på SvT Play, Kalles och Brittas sex liv (ja, det ska vara särskrivet, det är inget sexprogram det handlar om, som mina barn trodde först…). Det handlar om hur Kalle och Britta Zachari ifrågasätter sin egen livsstil och utforskar alternativa sätt att leva. Av de avsnitt jag har sett hittills så har framförallt avsnitt två och tre handlat mycket om att leva mer hållbart. Överhuvudtaget tycker jag att det är många spännande frågor som ställs i programmet – om drömmar, normer och förväntningar. Ett typiskt Drömmen om Målajord-program, med andra ord!

Har du andra tips på hur man kan leva mer hållbart, som jag inte har nämnt här? Tipsa gärna i en kommentar. Och tack, tack, tack för att du orkade läsa ända hit! Hoppas du har fått någon ny tanke om något du skulle vilja göra för att bli en (ännu) bättre planetskötare. <3

Maria

PS. Kom på ett tips till för dig som vill inspireras och hänga med en massa andra trevliga omställare. Den 5-7 oktober blir det nationell Omställningskonferens i Malmö (jag var med och ordnade den i Växjö förra året, då vi hade hela den internationella rörelsens grundare Rob Hopkins på besök och jag fick äran att göra en livepodd med honom). Jag kommer att vara där – hör gärna av dig om du vill ses!

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Poddavsnitt 73. Bokstäverna var min boll – och jag kunde inte sluta bolla. Ett samtal med Sara Lövestam

Foto: Annie Sundbäck

När sommaren närmar sig sitt slut kommer här poddsamtal 73, med Sara Lövestam, författaren som går sin egen väg och vägrar placera in sig i ett genrefack. Sara älskade bokstäver, ord och grammatik redan som barn och hade skrivit klart sin första roman när hon var nitton. Det skulle ta ytterligare tio år innan hon blev publicerad, men efter ett antal år som SFI-lärare lever hon idag helt och hållet på sitt författarskap. Välkommen till ett samtal om kärleken till språket, kreativa processer, varför SFI-lärare är världens bästa yrke, utanförskap, nördarnas revansch och mycket annat!

Maria

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Maria

Poddavsnitt 40: Att ta små steg och ha roligt under tiden. Ett samtal med Amanda Martling

Här kommer min dan-före-dopparedan-klapp! Drömmen om Målajords fyrtionde avsnittet är också årets sista, och det bjuder på ett samtal med Amanda Martling. Amanda jobbar med miljöfrågor inom Västra Götalandsregionen, är aktiv i Omställningsrörelsen och har varit redaktör för boken Sånger från jorden.

Vi pratar om skillnaden mellan hoppfullhet och aktivt hopp, om att jobba för en bättre värld och få högre livskvalitet på köpet, om plus och minus med att bo i kollektiv och mycket annat. Välkommen att lyssna!

Maria

Ett bokskafferi för insikt och utsikt

En av de saker jag lovat att bjuda på här är inspirerande boktips. Några böcker som jag har haft glädje av har redan dykt upp i podden eller bloggen:

DSC_0003I sommar har jag läst Elisabeth Jönssons Mer människa – tankar om livet och den tid vi lever iJag delar många av hennes tankar, bland annat om en längtan efter något bortom statusjakt och materiell tillfredsställelse, och som vi kan behöva sakta ner livstempot emellanåt för att fånga upp och få syn på. Elisabeth beskriver detta så fint i följande rader (som jag läste högt under min morgonsamling på lägergården i förra veckan):

Våra tidningar är fyllda med reportage om hur vi förändrar vårt sätt att leva och se på livet efter att vi har gått igenom en svår sjukdom och livskris. Först när livet ställs på sin spets inser vi dess värde. Men ska det behöva gå så långt innan vi kommer till insikt? Vilken betydelse har livstakten och styrfarten för att vi ska bli synliga för oss själva och för varandra? 

Jag tror att en bra och viktig jordmån för själslig odling och personligheters utveckling är en, för kropp och sinne, harmonisk livstakt. En harmonisk takt skapar utrymme för pauser i tillvaron som gör det möjligt att hitta tillbaks till oss själva. Det handlar mycket om att hitta sin egen styrfart i livet. För mig personligen är styrfarten den rätta, när jag sitter vid rodret och styr mot mina mål och visioner samtidigt som jag njuter av färden. 

“Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet” är ett känt citat av Stig Johansson, och visst är det så att varje stund är ett nu av det liv jag lever. Livet blir rikare om jag lever i en livstakt som gör att jag kan ta in och reflektera över livets olika intryck. Jag behöver tid att tänka och tankar tar tid. Att leva tar tid och ska så få göra. 

DSC_0004En annan av sommarens böcker är Kajsa Ingemarssons senaste, Isobels vandring. Det är hennes första roman efter de fyra icke-skönlitterära böcker hon skrivit de senaste åren (se ovan), och den liknar inte på något sätt de romaner hon skrev innan dess. Det här är en magisk saga, ganska lik Paolo Coelhos Alkemisten, som jag minns den när jag läste för många år sedan, med ett poetiskt språk, vackra illustrationer av Saga Mariah Sandberg och ett tydligt budskap om att våga följa sitt hjärta. Ett av mina favoritcitat ur Isobels vandring anknyter till det som Elisabeth Jönsson skriver om vårt behov av stillhet. En fiskare säger:

Att jaga sin fångst med brådska är lika lönlöst som att försöka springa ifatt vinden. Fisken kommer till den som väntar med sitt nät på rätta stället. 

DSC_0012 2

Och jag tänker på mitt favoritmantra, som jag försöker leva efter så gott det går, och lyckas med ibland men långt ifrån alltid:

Allt jag behöver kommer till mig – när jag är redo.

13892248_10208187381735632_227434740683981707_nOm mindre än en månad ska jag vandra i Jämtlandsfjällen med Kajsa och Isobel. Det kan ju inte bli annat än magiskt!

Inför planeringen av de där morgonsamlingarna jag nämnde ovan fick jag anledning att plocka upp en gammal favorit, Stefan Edmans Förundran, som kombinerar tankar om hur vi kan ta bättre hand om vår planet med små observationer från ögonblick av närvaro – och till det många vackra foton. Här ett par citat som jag bär med mig:

Vår bästa kompass är gyllene regeln, med ett tillägg, som borde kunna vinna acceptans i de flesta av världens religiösa traditioner: “Allt vad vi vill att människorna och naturen skall göra mot oss, det måste vi också göra mot dem.” (s. 23)

DSC_0005En väg till hopp är att själv medverka till positiva förändringar, snarare än att vara en del av problemen. Det kräver kunskaper , intellektuell förståelse, men också en ständig övning i försoning och förnöjsamhet. Att vara försonad med sig själv, sin omgivning och själva existensen förlöser energi som annars binds upp i dåligt samvete, skuldkänslor och frustration över egna tillkortakommanden. Genom att aktivt försöka odla förnöjsamhet, undviker vi att slösa energi på att blåsa upp oss, jaga status, feta plånböcker och yttre bekräftelse på vår värdighet som människor. (s. 16-17)

DSC_0160Här kommer ytterligare några böcker som tidigare i livet har inspirerat mig till nya insikter eller bekräftat sådana som jag skaffat mig på egen hand:

Jag passar på att plocka med några favoritromaner också när jag ändå är igång med tipslådan:

Vad läser du själv och inspireras av denna sommar?

Maria

Poddavsnitt 28: Att våga ifrågasätta normer. Ett samtal med Fredrik Warberg

I det sista poddavsnittet den här sidan Sommarsolståndet får du möta Fredrik Warberg, en av initiativtagarna till Tidsverkstaden, som sedan millenieskiftet arbetat med att inspirera människor till att reflektera över hållbarhet – för såväl individen om för samhället i stort – utifrån ett livskvalitetsperspektiv.

Vad händer om vi vågar gå emot samhällets normer om vad som betraktas som framgång? Vad innebär det att vara rik på riktigtHär och här hittar du det omfattande samtalsmaterial (alltihop helt gratis) som Fredrik har varit med om att ta fram.

Maria

När livet fylls av skrivande

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Efter lång skrivtorka (förutom här på bloggen) är nu plötsligt hela min värld fylld av skrivande!

DSC_0027Häromdagen fick jag besked om att jag för tredje gången blivit en av lokaltidningen Smålandspostens sommarspanare. Två tidigare år (2010 och 2014) har jag fått förmånen att bidra med en krönika. Den här gången är det extra kul eftersom min äldsta dotter också fick sin text antagen. Nu får vi svettas ihop på mingelfesten!:)

Barnboken som vi två skrivit om Lovis Anjovis, och som hon har illustrerat under sin tid i Thailand, håller just nu på att sättas på förlaget. Idag har vi skickat in en översättning till engelska av baksidestexten för en engelskspråkig katalog. Tänk om…

DSC_0010Dottern och jag har också hittat ett förlag som vill ge ut vår översättning av en av våra gurus, indianen Medicine Storys, The Joy of Caring for Children in the Circle Way. Det här spännande uppdraget kommer vi att ägna en hel del av vår sommar och höst åt.

Ett mindre kreativt (men ur brödfödesynpunkt viktigt uppdrag) är uppdatering av lightversionen av min universitetsgrammatik.

13256106_10207658753480256_2676279938750654118_nEtt potentiellt barnboksprojekt tillsammans med en av mina poddgäster kanske kan bli verklighet så småningom.

Och så föddes en alldeles underbar ny bokidé sent igår kväll, i trädgården under stjärnorna. Inspiration till den fick jag när jag bläddrade i en fantastiskt fin bok, skriven av mina kommande poddgäster, Pia och Dennis Kammeborn: Picknick – utflykter och inflykter. Att Drömmen om Målajord ska ligga till grund för den boken är ett som är säkert, men mer om den idén ska jag berätta i ett senare inlägg.

11325536_10205181436548881_1427524426_nNu till helgen blir det skrivande för hela slanten – med helt andra skrivprojekt. Då åker jag till Öland (och min älskade fyr) tillsammans med tretton andra skrivsugna för en härlig helg – tredje året i rad. Här ska redigeras egen novellsamling, skrivas novell till en antologitävling (en ny Över en fika-bok) och dikt till min Poetry Slam-utmaning. Hinner jag med en tiondel av vad jag tänkt är jag nöjd.:)

Somliga dagar rinner den kreativa kranen till alldeles hejdlöst, och badkaret blir liksom för fullt innan jag har hunnit stänga av. Å andra sidan får jag god träning i acceptans och tålamod. Allt kan inte förverkligas bums, men jisses så många spännande projekt jag har på gång om jag bara vill och vågar.

Maria

Sånger från jorden

DSC_0027 1Det finns böcker som gör ett lite extra avtryck i min själ. Sånger från jorden: 32 röster för en ny relation till planeten är en sådan. Boken består av en samling korta essäistiska texter, dikter och seriestrippar som på olika sätt diskuterar vår relation till planeten, och inspirerar till eftertanke om vikten av inre omställning.

Vi har länge fokuserat på yttre omställning, vikten av att förändra vårt beteende om vi ska ha den minsta chans att styra om skutan så att den inte kapsejsar. Vi behöver konsumera mindre, ställa om till ett fossilbränslefritt samhälle, sluta använda bekämpningsmedel och så vidare. DSC_0054 kopiaMen allt fler höjer rösten för att vi också måste fokusera på inre omställning, att helt enkelt ställa om vårt sätt att se på jorden – och oss själva. Hur kan vi skapa en värld där vi får må bra samtidigt som vi blir bättre på att ta hand om allt det fina omkring oss? Ett samhälle där det inte bara handlar om att försaka utan att faktiskt hitta nya sätt att leva på som både ger oss själva mer livskvalitet och är bra för jorden. Hållbarhet för såväl människor som planet alltså.

DSC_0032Sånger från jorden, vars redaktörer heter Amanda Martling och Ellinor Askmar, ger massor med tankeföda i den här processen. Här läser jag texter av alltifrån för mig okända hållbarhetskämpar till betydligt mer välkända personer. Bland de mer namnkunniga kan jag nämna K.G. Hammar, Fredrik Lindström, Lasse Berg och – en av mina gurus sedan många år – Stefan Sundström. Vissa texter går rakt in i hjärtat, somliga erbjuder lite mer tuggmotstånd, men dynamiken blir så fin genom att olika uttryckssätt varvas.

En av mina favorittexter är skriven av Amanda Martling. Här ett litet utdrag:

“När miljö- och hållbarhetsfrågorna diskuteras läggs ofta fokus på problemen som behöver lösas, vilket i och för sig inte är så konstigt. Men kanske är det så att vissa av oss får mer energi och handlingskraft av en tydlig framtidsbild att sikta emot, än den motivation vi får av problemen som vi ska arbeta oss ifrån. Det är nödvändigt att ställa om till ett samhälle och levnadssätt som är hållbart på riktigt – men hur vill vi att samhället ska se ut? […] Om du leker med tanken att du kan forma exakt den framtid du vill ha, om du får drömma helt fritt, hur skulle din dröm då se ut? […] Hur bor du, vad äter du till frukost? Hur känns det, vad fyller du dina dagar med? Vad pratar du om med de människor du möter, vad gör dig lycklig?”

De här fina orden av Ellinor Askmar ger också mycket hopp:

DSC_0030 kopia“Det som krävs just nu tror jag inte är ensamma hjältar som offrar sig för den stora sakens skull. Det handlar inte heller om att livet måste bli torftigt och fattigt, att politiker och makthavare ska fixa det åt oss eller att problemen kommer att lösas om bara alla dumskallar i världen försvinner. Jag vill i stället veta vilken som är din gåva i den här stora omställningen – vad tycker du är fantastiskt roligt att göra och som skulle kunna vara en pusselbit i den här brytningstiden? Vad vill du ge som du mår bra av och som är i lagom skala i ditt livspussel och som du inte behöver någon annans tilåtelse för att göra? Jag är säker på att du kan komma på något. Eller som Howard Thurman sa: ‘Don’t ask what the world needs. Ask what makes you come alive and go do it. Because what the world needs is people who have come alive.”

Boken kan du beställa direkt från AdLibris här. Och om du vill veta mer om den svenska Omställningsrörelsen (som har lokalföreningar runt om i Sverige), kanske själv hitta något att engagera dig i, kan du titta in här.

Maria

Förändringsskyddade zoner

Jag skulle inte vilja påstå att jag är förändringsobenägen. De senaste åren har jag förändrat mitt liv ganska radikalt. Jag har sagt upp mig, startat företag, bytt hela min yrkesidentitet, börjat skriva skönlitteratur, börjat podcasta. Etcetera, etcetera.

DSC_0059 redigeradSamtidigt känner jag inte många som njuter så mycket av sina vardagsrutiner som jag gör. På vart och ett av mina flitigast anlitade cafékontor har jag en speciell hörna där jag helst av allt vill sitta. På flera av dem äter jag alltid samma lunch. Jag älskar våra fredagspopcorn, vårt lördagsgodis och kvällarnas tv-serie-tittar-timme lika mycket som mina barn. Kanske är det just för att jag tycker om förändringar i det stora livet som jag så mycket uppskattar rutinerna i det lilla.

Det finns ett uttryck jag verkligen gillar: förändringsskyddade zoner, myntat av en av mina gurus, Bodil Jönsson. Det handlar helt enkelt om vårt mänskliga behov av få ha de där hållplatserna, där allt är precis som vanligt. Under åren efter min sjukskrivning för stress hade jag stor nytta av mina förändringsskyddade zoner, områden  där jag tillät mig att låta saker och ting förbli som de var, utan att känna att allt jag gjorde måste utvecklas, förändras, förbättras hela tiden.

Om förändringsskyddade zoner och många andra användbara begrepp kan du läsa i Bodil Jönssons fina lilla bok Guld. Rekommenderas!

Maria