Kan vi omfamna osäkerheten?

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

Foto: Drew Beamer, Unsplash

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Foto: Jeremy Bishop, Unsplash

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”.  Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Ljusglimtar i decembermörkret

Det är så mörkt nu, på flera olika sätt. Decembermörkret ligger som en tung filt över vårt land, även om jag bor i söder, där vi har så mycket mer ljus varje dag än längre norrut. Men det är mörkt när jag åker med familjen de dagar jag jobbar i stan, och det är mörkt när jag kommer hem igen.

Samtidigt är hela världen full av adventsljusstakar, lysande stjärnor, julgranar och ljusslingor i var och varannan buske. Jag njuter så kolossalt av den där milda belysningen som är så vänlig och välkomnande. Jag anstränger mig också för att varje dag tanka lite dagsljus genom en promenad, gärna på morgonen om det är möjligt. Under mina promenader har jag gärna sällskap av något fint poddavsnitt som blir ett annan sorts litet ljus i mörkret.

Den här veckan har jag flera morgnar lyssnat på Närvaropodden, avsnitt 69, där en av mina stora inspirationskällor, Kajsa Ingemarsson, är gäst på temat mystik. Samtalet handlar bland annat om att lyssna inåt för att vakna upp, städa upp och växa upp och därmed bli en helare människa. Det avsnittet vill jag varmt rekommendera, liksom mitt eget poddsamtal här på Drömmen om Målajord med Kajsa för några år sedan – det är nummer 17. Inspirerande poddar – liksom vacker julmusik – hör definitivt till mina ljusglimtar i decembermörkret.

I år skapar förstås pandemin ett stort mörker för många människor, inte minst för de som har få tillfällen till social samvaro i vanliga fall och där dessa kanske har blivit ännu färre i dessa tider. Samtidigt har jag sett så många fina exempel på små lysande tomtebloss av medmänsklig värme och uppfinningsrikedom det här året – Facebookgrupper där människor hjälper varandra, restauranger som hittar smarta lösningar för att bjuda på goda matupplevelser på coronasäkra sätt, streamade livekonserter och körer som klipper ihop fantastiska arrangemang. Häromdagen fick jag tårar i ögonen av Mäster Olofskörens fina pandemiversion av Misty Mountains Cold. Leta gärna upp den på YouTube.

Foto: Ian Schneider, Unsplash

Jag sörjer den uteblivna Luciastunden med Katedralskolans musikelever i Växjö domkyrka, som jag deltagit i nästan varje år sedan jag själv gick med i tåget 1984, men lokaltidningen sänder en alldeles färsk inspelad version och jag ser fram emot att delta i en Lucia-sing-along på nätet i eftermiddag. Så Lucia får sprida sitt ljus även i coronamörkret.

Boken jag skriver om anhörigskap handlar mycket om alla tunga och mörka tankar och känslor man kan hamna i som anhörig, men också om de positiva, ljusa sidorna som det kan innebära att vårda eller stötta en närstående.

Jag tänker ofta på hur mycket gott som har kommit ur alla svåra utmaningar jag själv har ställts inför, som utmattning, egen sjukdom och ett flertal tuffa anhörigskap. Jag skulle inte vara den jag är eller göra det jag gör om det inte var för allt mörker jag kämpat mig igenom. Jag skulle inte vara så tacksam över allt som är bra i mitt liv om det inte också hade funnits en mörkare klangbotten.

I världen i stort finns det förstås också ett enormt stort mörker. Det är så mycket som oroar, som går åt fel håll – med klimatet och den biologiska mångfalden, med främlingsfientliga och antidemokratiska krafter, med krig och terrorhandlingar, med konsumtionshets och ökad psykisk ohälsa.

Och samtidigt så är det ju så mycket som går åt rätt håll. Boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar av Joanna Macy och Chris Johnstone, som jag och min dotter har översatt, handlar om just det. Att verkligen se och erkänna mörkret – känna vår smärta för världen – men att också kunna hitta ljus och hopp, ett aktivt hopp, det som vi själva skapar genom våra aktiva val och handlingar för en bättre värld.

För det är ju så det är med livet, i allt mörker finns också glimtar av ljus. Det gäller bara att öppna våra ögon och se dem. Och ibland behöver vi skapa dem själva.

Hur är det med balansen mellan ljus och mörker i ditt liv just nu? Vilka ljusglimtar lyser upp din december?

Maria

Poddavsnitt 98. Livsriktningar, flexibilitet och engagemang. Ett samtal med Tessan Nordeman

Välkommen till poddavsnitt 98, där du får träffa Tessan Nordeman – verksamhetsutvecklare på studieförbundet Sensus och en av de mest sprudlande, levnadsglada, kreativa och samhällsengagerade människor jag känner. Vårt samtal handlar bland mycket annat om att våga ta de där första stegen utanför komfortzonen, om drivkrafter och världsförbättrande, om att hitta sina livsriktningar eller ledstjärnor och navigera mot dem, att tänka om när man upptäcker att man är på väg i fel riktning, om hållbarhet, engagemang och kreativitet i vardagen. Och så förstås: om vad ett slakterijobb på Island kan ha gemensamt med mina skrivhelger på Öland.

Hemmastanning

I dessa tider tillbringar de flesta av oss betydligt mer i våra hem än vi är vana vid. För somliga kan det skapa känslor av rastlöshet eller ensamhet. För andra kanske det känns jätteskönt att få krypa lite mer in i sina skal. Jag är en av dom som numera stortrivs på hemmaplan, och därmed inte haft några större problem med att ha både mer jobbtid och mer fritid där, men så har det inte alltid varit.

Begreppet “hemmastanning” myntades av min tre år yngre syster då hon var i sjuårsåldern och tyckte att det absolut bästa som fanns i hela världen var att få vara hemma med familjen. Utflykter med klassen och sånt var inte hennes grej, liksom. Intressant att hon femton-tjugo år senare fick epitetet “det sociala undret” och än idag vid fyllda fyrtionio är en av de mest utåtriktade människor jag känner. Jag tycker också väldigt mycket om att umgås med såväl gamla som nya bekantskaper. Ändå är det där med “hemmastanning” något jag själv kommit att uppskatta alltmer ju äldre jag blivit.

Förr kunde jag bli stressad av att ha en hel helg obokad. Bara vara hemma. Inte träffa någon. Inte den minsta lilla middag eller ens fikastund med någon, varken borta eller hos oss i Målajord. Så fort det blev en lucka i kalendern såg jag till att fylla den. Undrar om jag gjorde det för min egen skull – eller om det var utifrån någon sorts föreställning om hur det ska vara. De senaste åren har de obokade helgerna kommit att bli betydligt fler än dem med sällskap, inte minst sedan coronan kom. Och jag älskar det.

Att få gå i mysbyxor en hel helg (möjligen med något litet avbrott för att åka och handla, för jo, då skärper jag till mig och drar på ett par jeans). Pyssla i trädgården, köra ved, gå ut i skogen och baka. Spela spel (även om det blir alltmer sällsynt i takt med att barnen växer och får andra intressen) och titta på film. Kanske klippa lite podd eller skriva på en bok när andan faller på. Äta mat just när vi känner för det och just den maten vi känner för. Framför TV:n om vi vill.

Något som i allra högsta grad bidrar till att jag trivs så bra härhemma är nog också att jag tycker så mycket om vårt hus – som firar 100-årsdag nästa år! Här är det mesta av inredningen gammalt och ganska slitet – vilket inte uppskattas av familjens barn – men jag älskar det. Nytt och flashigt passar liksom inte in. I dessa tider blir det också extra behagligt härhemma, när adventsbelysning, levande ljus och skenet från kakelugnsbrasan är vänligt mot dammråttorna.

När det talas om att vara introvert eller extrovert fokuserar man ju oftast på i vilka sammanhang man tankar mest energi, snarare än huruvida man tycker om sociala sammanhang eller inte. Ju äldre jag blir, desto mer hämtar jag energi i ensamhet, eller umgänge med några få och riktigt nära, som familjen och de närmaste vännerna.

Jag kan absolut också få energi av att träffa helt nya människor, eller personer jag inte känner så väl, men jag orkar inte alls göra det i den omfattning som tidigare. Det är också en av anledningarna till att det har blivit färre poddintervjuer med personer jag inte känner de senaste åren. Jag behöver helt enkelt mer hemmastanning än förr.

Jag känner inte igen mig i beskrivningen som en brevskrivare ger Kristina Lugn i ett avsnitt av radioprogrammet Allvarligt talat. Brevskrivaren är bekymrad för att hon har för många vänner och inte hinner träffa dem så ofta som hon (eller kanske snarare de) vill. Jag har också många vänner, men jag har aldrig någonsin känt att de är för många. Det kan gå långt mellan träffarna ibland men när vi väl ses tar samtalet vid där det slutade förra gången. Vad spelar det då för roll om det var ett år sen sist, eller fem? Nej, jag vågar välja hemmastanning i förvissningen om att riktiga vänner finns kvar.

Foto: Priscilla du Preez, Unsplash

Hur har du det med hemmastanning? Trivs du och tankar energi därhemma, eller känner du dig ensam och rastlös? Hur är balansen mellan att vara hemma och borta i ditt liv – under normala omständigheter? Och om du tycker att det är jobbigt att vara hemma så mycket nu i coronatider – finns det någonting du skulle kunna göra för att öka din trivsel på hemmaplan?

Vems ansvar?

Den här hösten har jag funderat på – och samtalet en del kring – ämnet ansvar. Det har handlat om ansvar på flera olika plan, såväl samhälleliga som högst privata.

Två ansvarsfrågor har jag tänkt på i samband med coronan. Den ena handlar om det ömsesidiga ansvaret för att hålla nere smittspridningen. Här verkar väldigt många individer ta stort ansvar medan det uppenbarligen också finns en hel del som har tröttnat (eller aldrig har brytt sig). När man hör till den grupp som faktiskt försöker göra sitt bästa känns det himla tråkigt när det offentliga inte tar motsvarande ansvar. Mina barn måste exempelvis åka hem från skolan på överfulla bussar, eftersom Länstrafiken inte kör dubbelt vid de mest belastade turerna. Själv kan jag ofta undvika rusningstrafiken, men för en tid sedan hamnade jag på en proppfull ersättningsbuss när mitt tåg inte kunde åka vidare.

Foto: Ant Rozetsky, Unsplash

Den andra ansvarsfrågan handlar om vems ansvar det är att ta hand om sitt välmående i coronatider, när mycket har blivit så annorlunda? Självklart har vi olika förmåga till detta, men det känns tråkigt att många lider mycket mer än nödvändigt. Jag känner exempelvis ganska många (även 70-plussare) som inte tycker att Covid19 har påverkat dem så mycket – de promenerar, läser, tittar på film, deltar i digitala kurser eller cirklar, träffar vänner och bekanta utomhus med medhavt fika. Andra deppar ihop och tycker att det inte finns något roligt i livet längre när det inte är som vanligt. Jag märker att det kan vara väldigt provocerande att nämna något om eget ansvar i det senare fallet … 🙂

Men jag har också funderat över ansvarsfrågan i andra sammanhang. Har du som jag känt att det blir allt vanligare att inte ta ansvar för sin kommunikation? Jag har på sistone upplevt flera situationer där personer som till och med har kommunikation som sitt yrkesområde fullkomligt struntar i att själva kommunicera. Kanske lite som att många forskare i pedagogik är ganska hopplösa som lärare … 😛 Visst kan man fnissa lite åt det komiska i detta, men det kan också vara fruktansvärt frustrerande att sitta på andra änden i en kommunikationstråd och aldrig lyckas få kontakt. Självklart kan man till exempel ha en alldeles för hög arbetsbörda för att hinna svara snabbt på mejl, men varför inte lägga in ett autosvar om det? Då vet jag på andra sidan i alla fall att mejlet har kommit fram i stället för att bara mötas av kompakt tystnad. Det här tycker jag är ett ansvarsområde som handlar om respekt för mina medmänniskor.

Foto: Louis Hansel, Unsplash

På liknande sätt märker jag att många anmäler sig till diverse evenemang som man aldrig dyker upp till – och inte heller hör man av sig om förhinder. Min IRL-föreläsning för ett tag sedan hade begränsat antal platser, men av de som anmält sig kom bara drygt hälften och jag släpade en massa böcker på tåget i onödan. Jag har hållit flera cirklar och kurser den här hösten där anmälda deltagare varken dykt upp eller varit kontaktbara. Min motivation och mitt engagemang i ideella sammanhang dalar också betänkligt när människor prioriterar bort sedan lång tid planerade möten eller inte svarar på viktiga frågor.

Kanske är det min storasysterbakgrund i kombination med ett stort och långt föräldraskap som gör att jag ofta tenderar att ta på mig (för?) stort ansvar. Emellanåt känner jag mig faktiskt nästan lika mycket som en tjatig morsa i professionella sammanhang som i min egen familj – där jag förvisso också tröttnar ibland: Hur svårt kan det vara att tala om att mjölken håller på att ta slut, liksom? 😀 Kanske får jag skylla mig själv som har tagit det där stora ansvaret lite varstans under så många år – fostrar jag helt enkelt slarvpellar i min omgivning på det viset? Jag tycker att jag försöker delegera och föra konstruktiva samtal, men kanske gör jag det på fel sätt? Det ska jag fundera på framöver, plura lite på smartare system för ansvarstagande. Och så kanske ibland våga släppa ansvaret helt och hållet och låta saker och ting haverera. Ibland kan det komma något gott ur sådana situationer också.

Hur ser du på ansvarstagande i stort, känner du igen dig i något av det jag beskriver? Hur har du det med ansvaret i ditt eget liv? Tycker du exempelvis att det är lätt eller svårt att ta ansvar för ditt eget välmående? Finns det områden – privat eller professionellt – där du tenderar att ta för mycket ansvar, ständigt vara den där spindeln i nätet som håller koll på att alla andra gör det de ska? Om du känner att du inte trivs med det, vad tror du krävs för att en förändring skulle kunna ske?

Det här blogginlägget baseras delvis på mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord. Om du vill läsa tidigare brev och/eller prenumerera gör du det här.

Maria

Poddavsnitt 92. Hur hantera livet när världen gungar? Poddklanen reflekterar, #6

Foto: Thomas Lissing

Här kommer ett extrainsatt Poddklansavsnitt mitt i Coronakrisen, då osäkerheten är det enda vi kan vara säkra på! Den här gången reflekterar mina vänner Lisa Moraeus, Sara Norrby Wallin och jag över hur vi på bästa sätt tar oss igenom stormen som viner runt allas våra öron just nu, mer eller mindre kännbart. Hur får vi till en bra kommunikation med varandra i dessa tider? Och hur kommunicerar vi med oss själva, gör vad vi kan för att hantera alla jobbiga känslor och tar hand om oss på bästa sätt? Kan det rentav komma något gott ur den här krisen?

Här har jag samlat en liten länkbank med sådant jag/vi nämner i podden:

Maria

Andas igenom

Det är konstiga tider nu. Och trots att jag väl egentligen inte har tid att blogga – jag hör inte till dem som har fått oceaner av tid i coronatider, tvärtom – så vill jag ändå dela med mig av några tankar till er, kära bloggläsare. Det mesta är hämtat från mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord, som jag skickade i fredags.

I höstas bloggade jag om min kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – nu gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Jag tänker att det nu ändå är viktigare än någonsin, allt det där som jag brukar tjata om – att andas, att stanna upp, att försöka acceptera det vi inte kan påverka runt omkring oss, liksom de känslor som väcks inom oss (såsom rädsla, oro, besvikelse och frustration) och emellanåt försöka släppa taget om det som annars kan tendera att äta upp oss. Själv känner jag naturligtvis oro precis som alla andra, men jag tror att jag dels är ganska väl förberedd genom bland annat den klimatoro jag har brottats med de senaste åren (förutom allt privat och professionellt kaos), dels har en hel del strategier som hjälper mig nu. Jag tänkte dela med mig av några väldigt konkreta tips strax.

I månadsbreven brukar jag och mina läsare ta några djupa andetag tillsammans, och kanske kan vi göra det här också, jag som skriver och du som läser. Ordet tillsammans känns också viktigare än någonsin i en tid då vi uppmanas att begränsa vårt sociala umgänge. Det här är något som man har pratat mycket om inom Omställningsrörelsen (som arbetar för ett mer hållbart samhälle) – att det blir så viktigt att skapa lokala gemenskaper när samhället inte fungerar som vi är vana. Och om vi går bortom det lokala är sociala medier fantastiska på många sätt (även om jag är fullt medveten om att det också sprids mycket negativitet där nu, precis som annars).

Jag blir varm i hjärtat av mycket av det jag läser om. Som en lokal grupp som hjälper människor i riskgrupper med exempelvis matinköp. Som en grupp där mattestudenter vid KTH och pensionerade lärare hjälper hemmapluggande gymnasielever. Som olika initiativ för att stötta sårbara småföretagare och kulturaktörer, exempelvis att man genom att prenumerera på en streamingtjänst för kvalitetsfilmer kan stötta min lokala Folkets Bio i Växjö (som jag så innerligt gärna vill ska få vara kvar).

Så vad kan vi mer göra för att orka med livet när ovissheten är stor och många dras med i en masspsykos av rädsla och oro? Här kommer några konkreta tankar och tips, som kanske någon kan ha nytta av (en del har jag nämnt här tidigare).

Yoga. Förstås. Just nu är jag extra glad över att jag har blivit så van vid att hemmayoga att jag inte behöver sakna en yogastudio som kanske håller stängt. Min husgud Adriene Mishler har många avslappnande pass som känns lite extra lämpliga just nu, exempelvis Let it go Yoga FlowYoga for AnxietyYoga for Anxiety and Stress och Yoga for Grief. Men självklart finns det också gott om pass för att utmana sig mer fysiskt när det är det man behöver.

Meditation. Att sitta ner en stund på kudden, andas och lyssna på mina andetag, lugn musik eller en guidad vägledning hjälper mig att hitta stillhet. Adriene har inte bara fysiska yogapass utan också en del som är mer tydligt fokuserade på meditation. Några exempel är Meditation for Anxiety och Meditation for Inner Peace. Några av mina egna meditationer på Insight Timer tror jag också kan passa riktigt bra för närvarande, exempelvis Meditation för tröst och hopp eller Rensa ut och släpp taget, som finns både i en kort och och lång version, liksom Dags att sova, om man har svårt med sömnen. En bekant berättade häromdagen att hon hade mått väldigt dåligt av världskaoset, men somnat gott efter att ha lyssnat på min meditation. Det värmde verkligen.

Hemmaretreat. För den som blir isolerad hemma kan jag varmt rekommendera att skapa en eget litet retreat. Jag gjorde det för några år sedan, under en kurs i mindfulness och meditation med Tara Brach, och det var en väldigt fin och speciell upplevelse. Här tipsar Tara om hur man kan göra.

Jag tror att vi kanske över huvud taget behöver bli ännu bättre än vanligt på att faktiskt ta hand om och vara snälla mot oss själva i dessa tider, för att orka med alla känslor och för att orka hjälpa till där det behövs. Så kanske en meditation om självmedkänsla kan vara användbar? Här finns en med Tara Brach.

Att vistas i naturen skapar också lugn hos mig. Det mesta av det kaos vi upplever är ju faktiskt kopplade till mänskliga sammanhang, men i skogen är det mesta precis som vanligt. Jag minns så tydligt en upplevelse under en fjällvandring med Kajsa Ingemarsson för några år sedan när jag insåg att all stress hör till sådant som vi människor skapar, den fanns inte där ute på fjället (och finns inte heller i skogen, vid havet eller var du nu trivs bäst). Så ta en promenad, en cykeltur eller en joggingrunda. Krama ett träd (det boostar dessutom immunförsvaret visar forskning – inte alls dumt just nu). Eller gå bara ut och lägg dig på marken en stund – ett fantastiskt sätt att jorda sig när tankarna rusar.

Slutligen försöker jag också välja att (för mig själv och för andra) uppmärksamma  positiva saker som redan kommer – eller kan komma framöver – ur kaoset, . Människor som stöttar varandra har jag redan nämnt. Kreativiteten som väcks när det inte går att göra som vi brukar. Vi upptäcker att man kan jobba på nya sätt, mötas utan att flyga och fara över världen. Min artonåring, som har det tufft på många sätt, inte minst i skolan, stortrivs med gymnasieskolans distansundervisning och får mycket mer gjort hemifrån än i ångestskapande klassrum. Och som en annan bekant formulerade det så bra: “Vi ser också att våra folkvalda myndigheter runt om i alla länder kan fatta snabba och obekväma beslut. Den typen av beslut som kanske också behövs för att inte klimatet ska kollapsa men som sitter så väldigt långt inne.” Ja, i mina bästa stunder tänker jag att det kanske var precis den här väckarklockan som behövdes för att världen skulle vakna upp och förstå att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort. Jag har överhuvud taget inga som helst problem med att fylla min tacksamhetsdagbok för närvarande.

Och så, i boken Meditations from the Mat, som består av 365 små korta reflektioner med utgångspunkt i yogafilosofin, hittar jag idag följande uppmaning: “Do not take counsel of your fears” (ung. “Låt inte dina rädslor bli dina rådgivare).

Som min vän Lisa Moraeus (en av mina poddklansmedarbetare) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”. Lisa släppte förresten ett litet fint poddavsnitt idag, med sina tankar om hur vi kan hålla oss lugna mitt i stormen.

Så hur påverkas dina tankar och känslor av det som händer i världen runt omkring just nu? Vad kan just du göra för att inte styras av rädslor och oro? Vilka sammanhang blir extra viktiga för dig i orostider som dessa? Finns det något du skulle behöva hjälp med och vågar du i så fall be om den hjälpen? Finns det något du skulle kunna göra för att hjälpa eller stötta någon annan?

Till sist, många småföretagare drabbas hårt just nu. Själv är jag (förhoppningsvis) inte så utsatt, men visst har även jag fått uppdrag inställda eller uppskjutna, vilket påverkar ekonomin i vår och sommar. Du som har möjlighet, fundera gärna över om du skulle vilja stötta en småföretagare på något sätt. Här kommer några mer generella tips på hur du kan göra det:

Nu har jag i princip jobbat hemifrån varje dag i flera veckors tid, så jag är tyvärr mycket sämre än vanligt på att stötta lokala restauranger och caféer, men i helgen åkte hela familjen in och spelade badminton på ett litet idrottsställe och tog en rejäl fika efteråt på ett café i stan. Och så har vi bestämt oss för att köpa hem takeaway-mat från några små restauranger till fredagsmyset den här veckan. Allt för att stötta några små lokala småföretagare.

Och om du tror att du skulle kunna ha glädje av något av det jag själv erbjuder – böcker, meditationskuddar, digitalt mentorskap eller en digital kurs/verktygslåda – får du gärna kika in på Drömmen om Målajords Facebooksida, där mitt näst senaste inlägg är en liten “godisbutik” över mina produkter och tjänster. Exempelvis tar jag just nu halva priset på webbkursen “Den inre kompassen” för att fler ska få möjlighet att kunna gå den – det handlar ju om att stå stadigt i sig själv, vilket vi alla behöver göra just nu! 🙂

Ljus och kärlek mitt i stormens öga!

Maria