Poddavsnitt 72. Att ta vara på livet, minut för minut. Ett samtal med Patrik Appelquist

I avsnitt 72 får du möta Patrik Appelquist, affärsutvecklaren som åker motorcykel, mediterar, har jobbat med gatubarn i Nicaragua och just nu inreder en husbil att bo i. Kärleken till kontrasterna – att inte låta sig fackas in utan få bejaka alla olika sidor av sig själv – är något vi pratar om i vårt samtal, som också bland annat handlar om idéförverkligande och kreativa processer, socialt företagande, ohållbara arbetssituationer, vad rikedom egentligen är, Vipassanaretreat och om att skapa sig ett liv där det alltid finns utrymme för att utforska nya områden.

Maria

Att odla squashen och själen

Just nu befinner jag mig på en plats som har blivit nästan som ett andra hem: vandrarhemmet på norra Öland där jag de senaste fem åren har ägnat några dagar varje år åt att boosta mitt skrivande.

Det är en ynnest att gång på gång få återvända till en plats där jag å ena sidan kan släppa alla vardagsmåsten – jag kan äta vad och när jag vill, jobba var och när jag vill, sova när jag känner för det – och samtidigt vara så trygg och invand att jag inte känner något större behov av att utforska omgivningarna. Jag kan bara gå ut i trädgården och lukta på äppelblommen, eller ta en promenad eller joggrunda på välbekanta stigar, när sittfläsket blir för tungt.

Detta innebär att jag kan fokusera på mina skrivprojekt, samtidigt som det runt omkring mig finns andra som gör likadant. Emellanåt samtalar vi – om skrivandet och livet – och ibland äter vi tillsammans. Men var och en sköter sitt. Jag behöver inte ta ansvar för någonting mer än att bjuda in till skrivdagarna.

I år tror jag att jag behövde min lilla miniretreat mer än på länge. Det har varit ganska tunga vinter- och vårmånader. Ett barn har det jobbigt och jag kämpar med mitt föräldraskap. Men samtidigt som det fortfarande finns mycket som tynger, känner jag också en enorm tacksamhet över det liv jag lever, och som jag på många sätt har skapat själv.

Jag får lov att ägna den här våren åt tre stora passioner:

Odlingarna, där jag i rask takt utökar mina domäner. Egentligen var det ett poddavsnitt om en dystopisk framtid som satte ordentlig fart på mitt intresse, men snart övergick den negativa drivkraften till lust och nyfikenhet att på ett allt bättre sätt utnyttja våra 3000 kvadratmeter tomt, i små steg. Året som gått har vi varit självförsörjande på morötter och vinbärssylt fram till mars, och i frysen ligger fortfarande burkar med svamp och spenat. I år har jag grävt nya land, bland annat för potatis, med målet att så småningom klara oss helt själva där också. Jag har blivit mer våghalsig och odlar inte bara sådant jag vet funkar, som squash och spenat, utan experimenterar i år även exempelvis med pumpor odlade i halmbäddar liksom vattenmeloner. Mitt sällskap i lurarna är just nu ofta odlardrottningen Sara Bäckmo, som jag ska poddintervjua om ett par veckor.

Jag odlar, alltså finns jag till. 

Kuddvirkandet, som tog fart sedan jag i sociala medier lagt ut en bild på en meditationskudde jag i julas virkade till mig själv av trasor och fyllde med gamla kläder och tygspill. Nu har jag virkat femton kuddar till och så fort jag tror att beställningslistan är på väg att vara avbetad kommer det in nya önskemål. Varje kudde är unik, med ett eget namn, och till hundra procent gjord av återvunnet material. Handarbetandet är en gammal tonårspassion som jag tappade bort för många år sedan, och jag mår gott av göra något så praktiskt, med mina händer, som motvikt till arbetet med hjärna och dator. Dessutom ger detta mig  ytterligare ett utlopp för min skaparlusta, vid sidan av skrivande, poddande, kursskapande och meditationer. Familjen delar dock inte min passion, och när jag och de minsta hälsade på storasyster på Gotland förra helgen gömde de min virkning och fick mig att känna mig nästan som en alkoholistmorsa …

Jag virkar, alltså finns jag till.

Och så romanenKantstötta porslinsugglors paradorkester, uppföljaren till debuten Lex Katarina. Jag påbörjade den här på Öland för nästan exakt ett år sedan och nu håller den på att få sin slutfinish. Den märkliga titeln kom till mig en kväll när jag höll på att somna, och den skapade först lika delar förundran och förvirring. Men det dröjde inte länge förrän jag tillsammans med min äldsta dotter hade löst mysteriet, och nu finns här alltså en trehundrasidorshistoria – om kantstötta människor, familjerelationer, psykisk ohälsa och samtalets läkande kraft – som jag tycker så mycket om att jag knappt kan bärga mig innan jag får släppa ut den till omvärlden.

Jag skriver, alltså finns jag till.

Allt detta, som gläder och utvecklar mig på så många sätt, får ta stor plats i mitt liv just nu. Jag måste nästan nypa mig lite ibland för att fatta att det är sant. Att det dessutom är jag själv som har skapat förutsättningarna. Så blev det när jag slutade leva efter andras förväntningar och i stället började följa mitt hjärta.

Hur odlar du din själ? Kommentera gärna!

Maria

Poddavsnitt 69. Drömmen om ett samhälle där kärleken är det viktiga. Ett samtal med Anne Claesson

Välkommen till ett samtal med Anne Claesson, som driver Göteborgs minsta designhotell, Annes Hus. Där erbjuder hon inte bara charmigt boende utan också en hemlik konferensmiljö och kulturkvällar. Hotellet är dessutom platsen där Anne under sju års tid (2014-2020) bygger sin stora utställning, rum för rum, med utgångspunkt i Deepak Chopras sju andliga lagar eller livsprinciper. Vi pratar bland mycket annat om att gå från anställning till företagande, om att förverkliga drömmar, om att ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra, om skillnaden mellan mål och livsriktningar, och om att vilja göra skillnad och bidra till ett mer vänligt och kärleksfullt samhälle.

Maria

The Soundtrack of Our Lives

Är du en sådan som jag, som har vissa låtar som var och en är starkt förknippad med en viss händelse eller fas i ditt liv? Musiken har alltid funnits där som en betydelsefull strimma hos mig, ibland mer framträdande än annars, som när jag en kort period knäckte runt som gatumusikant, eller när jag tillbringade åtminstone en del av varje sommar i Roskilde eller Hultsfred.

Nuförtiden tar jag mig ytterst sällan tid att plocka fram gitarren, jag har alldeles för sällan tid och råd att gå på konsert, och den musik jag lyssnar till är oftast min meditationslista på Spotify. Den använder jag dels för jobbinspiration (i synnerhet när jag behöver stänga ute omvärlden på ett av mina cafékontor), dels på min meditationskudde.

Mina barn retar mig ibland för att jag snöar in på vissa av de här låtarna: “Asså mamma, måste du lyssna på Snatam Kaur när vi plockar vinbär till och med?!!!” Och så har det varit en tid nu. Att jag hittat något som just då har känts som det perfekta soundtracket. Det fångar upp en nyans av mitt känsloläge och förstärker det, inte minst när jag mediterar. Och då måste jag lyssna, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter soundtrack.

Här är några låtar som har haft en viktig koppling till min livssituation de senaste åren:

  • Ek Ong Kaar (med Snatam Kaur) – som hjälpte mig att våga tro att allt var möjligt när jag hade tagit det stora klivet ut i det okända
  • Into the Sun (med Donna de Lory) – som hjälpte mig att gråta under sommaren då jag plötsligt ifrågasatte allt
  • Ra Ma Da Sa (med Mirabai Ceiba) – som läkte och tröstade mig när Donald Trump blivit vald till president och allt kändes hopplöst
  • Dekavinanda (med Sacred Earth) – som fick mig att släppa fram min inre vildkvinna och våga förverkliga drömmen om en andlig cirkel
  • Ancient Mother (med Sacred Earth) – som tröstar mig just nu när klimatsorgen hållit mig i ett hårt grepp igen ett tag

Häromdagen bestämde jag mig för att sätta ihop en riktig gråtlista. De där låtarna ni vet som går hela vägen in i hjärtat och vrider runt – ibland är det så skönt att bara frossa i Sinead O’Connors Nothing Compares to You, Eric Claptons Tears in Heaven, Celine Dions All by Myself och Lalehs En stund på jorden… Under mina fyrtionio år på jorden har jag samlat på mig en hel hög. Kanske du också behöver skaffa dig en gråtlista? Om du vill, klicka här nedan och inspireras av min! 🙂 Har du förresten några soundtracks i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar!

Maria

 

 

Poddavsnitt 64. Hela mitt liv har jag följt mina drömmar. Ett samtal med James Hollingworth

Foto: Pelle Piano

I poddens sextiofjärde avsnitt får du möta en person vars musik har betytt väldigt mycket för många svenskar, inte minst i barnens värld. Vem har inte gått omkring och nynnat på Älgarna demonstrerar? Själv har James Hollingworth inte tagit så stor plats i offentligheten. Om hans spännande livsresa, som tagit honom med minibuss till Sahara, till först självhushåll och sedan restaurangägande i Bergslagen och till en mängd olika skapande sammanhang, med musik, film och skrivande. Det blir ett samtal om alltifrån drömförverkligande, kreativitet och vägskäl i livet till globalisering, kollaps, hopp och kärleken som en förenande kraft – och så en hel del annat däremellan. Här hittar du den vackra Morgon på Kungsholmen, där James sjunger.

Poddavsnitt 63. En kris är en inbjudan till förändring. Ett samtal med Magnus Hjort

Foto: Leonarda Arcidiacono

För några månader sedan besökte jag en alldeles magisk plats, Magnus Hjorts egentillverkade yurta (en sorts mongoliskt tält) utanför Järna. På golvet framför brasan spelade vi in samtalet i poddavsnitt 63, där Magnus berättar om den stora omställning han har gjort, från ett hektiskt liv i IT-branschen på Irland till stillheten mitt i den svenska naturen. Det blev ett samtal om skav och förändring, om att våga lyssna på sitt hjärta och gå dit det leder en, om mänskligheten som en förvuxen tonåring, om att vara platsbunden, om att vara en del av naturen och – förstås – om hur man kan bygga en yurta. Här är en länk till den fina filmen Intuition – vår värdefulla kunskap som jag nämner i vårt samtal.

Poddavsnitt 59. Alla svar du behöver har du inom dig. Ett samtal med Ulf Wallgren

Välkommen till Drömmen om Målajords avsnitt 59, där du får möta Ulf Wallgren, mannen vars ansikte vi har varit vana att se i teverutan i otaliga nyhetssändningar. För ett år sedan bytte han ut kostymen mot mjukare kläder, och idag jobbar han som yogainstruktör på Mediyogainstitutet i Stockholm – och som gästlärare och föreläsare runtom i landet. I samtalet får du ta del av Ulfs spännande livsresa från barndomens upptäckt av ordens magi till dagens arbete med att hjälpa andra att lära sig lyssna på såväl kropp som själ. Vi pratar bland mycket annat om den inre kritikern, vikten av långsiktighet, stress och återhämtning, tid och lyssnande.

Maria

Poddavsnitt 58. Jag har tid! Ett samtal med Erik Malm

I det här avsnittet möter du Erik Malm, som efter bland annat volontärarbete världen över just nu jobbar med sitt alldeles egenskapade projekt Jag har tid. Här erbjuder han sin tid – denna stora bristvara i dagens samhälle – till människor och organisationer som behöver stöd på olika sätt. Vad kan hända när man tar en paus från sitt vanliga jobbliv och skapar utrymme för att förverkliga drömmar och bidra till en bättre värld? Välkommen till ett inspirerande samtal om frihet, ansvar, skapande, hållbarhet, ”wwoofande”, mänskliga möten, dokumentationshysteri, syltkokning, hopp och om att alla kan göra skillnad.

Maria

Poddavsnitt 55. Vår fantasi hjälper oss att förändra världen. Ett samtal med Rob Hopkins

En av världens mest inflytelserika hållbarhetsinspiratörer, Rob Hopkins från England, är Drömmen om Målajords femtiofemte gäst – i det första samtalet i poddens historia som spelats in för en livepublik!

Rob är en av grundarna av The Transition Network (Omställningsrörelsen), som jag har pratat om i flera tidigare avsnitt av podden. Den här folkrörelsen samlar människor som inte orkar vänta på att politiker och stora företag ska ta hand om jordens miljöproblem, utan går samman i egna lokala initiativ och tar hjälp av sin fantasi, sin kreativitet, sin lekfullhet och sina drömmar för att skapa den värld de vill leva i. Välkommen att lyssna och inspireras!

Här finns de länkar jag refererar till i avsnittet:

Maria

Lite motgångar också, por favor!

Den senaste tiden har det verkligen lossnat för mig på många sätt, som jag skrev om i det senaste blogginlägget. Ibland är det ju så, att de där fröna man har sått genom envishet och hårt arbete till sist börjar gro, och det blir någon slags ketchupeffekt så att allt händer på en gång.

När jag blir så där euforisk över allt kul som händer måste det emellanåt få bubbla över lite, på Facebook, Instagram och i bloggen, och den senaste tiden har det bubblat både här och där. Jag har fått många gratulationer till framgångarna, medan andra har säkert suckat för sig själva och tänkt att det var ju förfärligt vad hon skryter, den där människan.

Ja, man kan se det som skryt, eller så kan man välja att se det som att jag delar min glädje och tacksamhet, för att jag känner den ännu djupare då, och för att jag hoppas att det jag berättar om kanske kan inspirera någon annan som fortfarande mest känner av uppförsbackarna att orka kämpa vidare.

Men jag vill också påminna om att även till synes framgångsrika människor upplever massor av motgångar, parallellt med framgångarna, och jag brukar faktiskt berätta om dem också emellanåt. Förra sommaren var exempelvis riktigt tung, vilket jag bloggade om både här och här. Processen med min roman Lex Katarina har ju också stundtals gått väldigt trögt, med massor av refuseringar, vilket fick mig att till stor del tappa bort min skrivlust och författaridentitet.

Nu tänkte jag bjuda på några relativt färska motgångar, bara för att i någon mån balansera upp den senaste tidens många glädjande händelser. 🙂 Jodå, de finns där hela tiden, och jag blir besviken, men jag tränar också på att acceptera, släppa taget och tänka att “ja ja, allt kommer till mig – NÄR JAG ÄR REDO (alltså inte nu…). Tålamod och tillit! Och så gläds jag kolossalt åt det som faktiskt gått vägen.

  • Avslag på ansökan om litteraturstöd från Kulturrådet
  • Avslag på ansökan om arbetsstipendium från Författarförbundet
  • Min bok gick inte vidare till topp 3 i Selmapriset (men blev i alla fall nominerad)
  • Nobben från Smålandsposten på årets Sommarspaning (men jag har fått vara med tre gånger tidigare)
  • Avslag från Växjö bibliotek om att köpa in min bok till sin bokcirkelkasse
  • Färre deltagare än planerat till min sommarkurs på Grimslövs folkhögskola (men vi kör ändå)
  • Tystnad från majoriteten av de lokala demensförbund jag erbjudit mitt föredrag om att leva i sandwichgenerationen (men fyra har hört av sig)
  • Tystnad från många av de mediaaktörer jag kontaktat (men intervjuer för två lokala och fyra nationella, vilket ju är fantastiskt bra)
  • Få sålda böcker trots ganska stor medial uppmärksamhet

Summa summarum, livet är en berg-och-dalbalbana – för oss alla. Ibland går det bättre än annars, och ibland känns det som att uppförsbacken aldrig ska ta slut. Men en sak har jag lärt mig. Den gör det, förr eller senare, och då blir det desto roligare att glida nerför.

Maria