Poddavsnitt 100. Drömmen om Målajord fyller fem – och hundra!

Varmt välkommen till avsnitt 100, som är lite annorlunda än de vanliga poddsamtalen! Dels är det inspelat inför livepublik – om än en digital sådan – under den digitala poddfest, då vi firade Drömmen om Målajords femårsjubileum. I avsnittet får du veta vad det var som fick mig att starta en podd för drygt fem år sedan, varför den heter som den heter, hur jag har justerat Drömmen om Målajords kompassriktning genom åren, vad det är som driver mig att fortsätta, hur podden har påverkat mitt liv och hur jag tänker om framtiden. Det pratas också om måstemössor och borttappade livsdeviser, om samtal vid mikrofon som ett sätt att få bättre pejl på sina tankar och om den sköna kombinationen av goda förutsättningar och avsaknad av ansvarskrav.

Här är en länk till samtalet om att förverkliga drömmar i Lisa Moraeus podd Leva gott.

Här är en länk till Susannah Conways Unravel Your Year.

Den sköna konsten att fira

Celebrare necesse est

Att fira är nödvändigt. Med den livsdevisen växte jag upp. I min barndom firade vi allt som gick att fira. Inte på något obehagligt sätt, med alkohol eller så, utan mina föräldrar tyckte helt enkelt om att hissa flaggan, sjunga tillsammans och äta lite extragott fika – ofta tårta – av alla möjliga anledningar. Jag tror att vi utöver våra födelsedagar firade i stort sett varenda namnsdag, och då hade vi alla fyra tre namn var… Advent, jul och påsk innehöll förstås massor av firande med tanke på den kyrkliga kontext jag växte upp i.

Kanske är det på grund av min uppväxt jag själv också tycker så mycket om att fira. Jag märker att min man inte alls har samma barnsliga förtjusning över det här med att exempelvis äta lite annan mat till helgen än till vardags. Barnen berättar fortfarande gärna den i deras tycke roliga anekdoten om en helg för ett antal år sedan då jag var bortrest och de fick falukorv och makaroner till fredagsmyset och pommes frites till lördagsgodis.

Men jag tror att många av oss mår lite gott av att fira. Det där med att fira helger och bemärkelsedagar kan bidra till något som jag både bloggade om häromveckan och pratade om i mitt pinfärska poddsamtal med Fredrik Modéus – nämligen att skapa rytm och ritualer som ramar in våra liv på ett positivt sätt.

När jag fyllde femtio för två år sedan bestämde jag mig för att från och med nu och så länge jag lever alltid fira mina födelsedagar – som jag fortfarande både ser fram emot, njuter av och ser tillbaka på med värme – på precis det sätt som jag själv önskar. Hittills har det inneburit att jag gjort en liten minivandring med medtagen lunchmatsäck, ett rejält yogapass och i övrigt det jag den dagen haft störst lust till, vilket inneburit allt från sträcktittande på en bra teveserie till bokskrivande. Och så har dagen avslutats med en god hämtmatsmiddag och tårta med familjen.

Övriga familjen – barnen som går i skola och maken som jobbar som lärare – har inte samma möjlighet att styra över sina dagar om födelsedagen infaller på en vardag, som jag som är egenföretagare. Men vi applicerar i alla fall principen att den som fyller år får bestämma precis vad hen vill äta den dagen.

Vi har också en annan liten fin firartradition sedan ett antal år tillbaka, nämligen att under middagen göra en uppskattningsrunda, där var och en av familjens medlemmar får berätta om något de tycker om hos personen som fyller år den dagen. Det brukar bli en varm och vacker liten stund då vi – som annars bråkar precis som andra familjer – ger varandra en rejäl kärleksboost. Gissa om jag blev glad när min femtonåring berättade att hon och hennes kompisar på sin årliga adventsövernattning häromveckan (en annan liten fin firartradition) hade gjort en likadan uppskattningsrunda för varandra.

Jag tror också på att fira såväl små som stora framsteg när man kämpar med något som utmanar, inte nödvändigtvis bara när man lyckas, utan kanske precis lika gärna när man verkligen har försökt. Att helt enkelt vara lite extra snäll mot sig själv.

Och när jag pratar om att fira menar jag definitivt INTE att det innebär att äta tårta eller godis, det vill jag vara tydlig med, så jag inte blir anklagad för att vare sig uppmuntra till onödig konsumtion eller till ohälsosamma kostvanor.

Att fira kan ju handla om helt andra saker än mat. Att kanske belöna sig själv med ett ovanligt mysigt yogapass när man har ägnat en stund åt en tråkig men nödvändig arbetsuppgift. Att få se på ett avsnitt av sin favoritteveserie när man har tagit sig igenom ett stort tvättberg. Eller varför inte att lyssna på ett avsnitt av Drömmen om Målajord medan man sticker ut och springer för första gången på ett halvår?

Ikväll ska vi fira att Drömmen om Målajord fyller fem år och hundra avsnitt – med en riktigt mysig digital poddfest, till förmån för Sveriges Radios Musikhjälpen, som i år har temat ”Ingen människa ska lämnas utan vård.” Jag ser så mycket fram emot att få träffa en del av mina poddlyssnare! Det blir en liten incheckning med alla som deltar, livepodd med min kära poddklan och så hjälps vi alla åt att skänka pengar som hjälper till att rädda liv för människor som inte får den vård de har behov av och rätt till. Det tycker jag är ett himla bra sätt att fira!

Hur är din relation till firande – är det viktigt för dig och hur firar du helst? Finns det något du skulle vilja fira just precis idag?

Fira bröllop och boksläpp – och så landa i sommarlovet

Två veckor av extrem intensitet är till ända. Studentfester för min sons pojkvän och ett kompisbarn, skolavslutning för egna barn, en rosa tjejfest och en samtalscirkelavslutning kunde ha varit gott nog. Lägg till det bröllop för min äldsta dotter, två dagar efter hennes blindtarmsoperation, och så boksläpp för min andra roman som Grande Finale.

Den oroliga väntan på operationen – som drog ut på tiden i flera dagar – kunde jag förstås gärna ha varit utan, men allt det andra har varit fantastiskt roligt att få uppleva. Det blev ett riktigt sagobröllop, John Bauer style. Min dotter Sanna, som jag haft så många roliga skrivprojekt tillsammans med, fick sin älskade Daniel, hemma vid älvkanten bredvid tomten till deras hus utanför Grythyttan.

Efter midsommarbröllop i Bergslagen var det så dags att ladda om för boksläppsfika hemma i Målajord i söndags. Äntligen fick jag fira att Kantstötta porslinsugglors paradorkester nu har sett dagens ljus – med jordgubbstårta, strålande solsken och en hel liten hög med vänner och bekanta som tog sig tid att komma, trots att midsommarhelgen ännu inte var riktigt över.

Och nu har till sist jag fått landa efter all uppståndelse. Först med en fin kvällsmeditation tillsammans med en av mina vänner kvällen efter releasen. Igår lade sig så det stora lugnet över Målajord. Jag diskade efter boksläppet, njöt av vackra pioner och ljuvliga hemgjorda praliner jag fått, grävde ner bokashi, sådde lite ny sallat och rensade ogräs.

Det har varit två fantastiska veckor men nu är det väldigt, väldigt skönt att bara få skrota runt i mitt hemma och göra precis just vad som faller mig in – i nästan åtta veckor. Det är sommarlov de luxe!

Jag kommer att göra några kortare resor och ta en jobbstund då och då för att skriva lite bok och blogg, kanske lägga ut ett nytt Drömkorn, skicka iväg Brevet från Målajord och så förstås: hålla en liten workshop om den inre kompassen hemma hos mig i Målajord den 3 augusti. Men det finns inga måsten, inga väckarklockor, (nästan) inga tider att passa.

Nu önskar jag dig en riktigt skön sommar fylld av precis det du behöver i form av avkoppling och energipåfyllning!

Maria

PS. Det går att köpa Kantstötta porslinsugglors paradorkester direkt här (eller beställa ett signerat ex genom att mejla maria@inrekompass.nu).

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör.

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet.

Kram på er!

Maria