Att byta glasögon

I boken om anhörigskap jag just nu skriver handlar mycket om de tunga känslor man ofta upplever som anhörig – ovisshet, oro, frustration, stress, otillräcklighet, trötthet, skam, skuld, sorg och ensamhet. Men jag vill också lyfta de positiva sidor som uppmärksammas i många berättelser jag har fått ta del av. En av dem är hur mycket man ofta tränas i tacksamhet över det lilla. Ett annat är att man själv utvecklas så mycket som människa, när man bland annat tvingas sätta sig in i en annan människas perspektiv. Man får helt enkelt en betydligt större förståelse för allas våra olikheter.

Foto: Bud Helisson

Detta med att sätta på sig en annan persons glasögon är något jag bloggade om redan för många år sedan. Då skrev jag så här:

Något jag verkligen verkligen behöver träna mig på är att se saker och ting ur andras perspektiv. På djupet förstå att andra människor kan ha en annorlunda världsbild än jag, vilket påverkar deras yttranden och handlingar. Att kanske ingen har fel.

Ett exempel är min egen ofta positiva utgångspunkt i livet, den som innebär att jag (ibland kanske naivt) antar att människor gör sitt bästa och vill mig väl – i alla fall tills de har bevisat motsatsen. Det gör det svårt för mig att hantera människor med en mer negativ livsinställning, som hittar fel och problem i det mesta de upplever, eller som utgår från att människor de möter har onda avsikter. Det hände mig häromsistens, att någon tolkade en av mina handlingar som att jag ville illa, när hela grunden för det jag gjorde var att försöka bidra med något gott. Och jag blir helt ställd, eftersom jag inte förstår perspektivet.

Foto: Anika Huizinga

Politik är förstås ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att se något ur ett annat perspektiv än det egna. Jag tror att alla människor i grund och botten har samma önskan – om en bättre värld. Men för mig, som alltid har haft hjärtat till vänster, är det oändligt svårt att förstå hur den politik som styr vårt land för närvarande, och som ger mer till de starka och mindre till de svaga, skulle kunna vara ett steg i rätt riktning mot den världen. Jag förstår verkligen inte.

Allra svårast är det nog med dem som står mig allra närmast, min familj. Framförallt är det så lätt att fastna i vuxen-är-äldst-och-har-därmed-alltid-rätt-fällan. För en tid sedan läste jag ett tankeväckande blogginlägg ur Petra Krantz Lindgren föräldrablogg En annan du. Ett tydligt exempel därifrån var att vi ibland upplever att våra barn är otacksamma, när vi har ansträngt oss för att de ska få ha det härligt och de sedan blir ledsna när det härliga tar slut. Svårt för oss föräldrar att se saken ur deras perspektiv, trots att det ju egentligen inte är ett dugg konstigare än när vi själva tycker att vår ljuvliga semester gärna kunde få räcka ett par veckor till. Vi har kanske bara lite olika sätt att uttrycka det.

Summan av kardemumman: perspektivbyte är ursvårt och jag har en lång uppförsbacke att streta uppför. Men jag gör ett allvarligt försök att ta till mig budskapet i en av lektionerna i den meditationsserie, 21 Days of Gratitude, som jag nyligen följde, att försöka känna tacksamhet även för det som stör och frustrerar: “All people and events in our lives teach us valuable lessons”.

Ja, det där skrev jag för nästan exakt sju år sedan, i bloggen Livstids sjunde kalenderlucka. Har jag blivit bättre? Jo, jag tycker nog det. Åtminstone i vissa sammanhang. Men samtidigt inser jag att jag nog kommer att få streta uppför den där uppförsbacken i hela mitt.

Foto: Michael Behrens

Finns det områden i ditt liv där du känner att det skulle vara nyttigt för dig att då och då sätta på någon annans glasögon och försöka se en situation utifrån ett annat perspektiv än ditt eget?

Ensam är INTE stark!

Själv är bäste dräng.

Bra karl/kvinna reder sig själv.

Var och en är sin egen lyckas smed.

Ensam är stark.

Många ordspråk pekar på att vi människor är gjorda för att klara oss själva. Att det liksom bara är att fixa allt i livet. Att vi är svaga om vi ber om hjälp.

I själva verket är det ju ofta precis tvärtom. Våra förfäder skulle aldrig ha klarat sig ensamma på savannen. Det var tack vare att vi kunde hitta gemenskap och hjälpa varandra som vi också kunde bli starka och utvecklas som människor.

Jag arbetar, som många av er vet, med en stödbok om anhörigskap. Därför är det också mycket av det jag skriver där som upptar mina tankar just nu. Ett av kapitlen handlar om att våga be om stöd som anhörig, exempelvis genom individuella stödsamtal, samtalsgrupper eller avlastning. Men jag tänker att det där med att ta hjälp när livet utmanar oss är ett ämne som berör oss alla, inte bara den som är anhörig till någon som dött, har en sjukdom eller ett funktionshinder.

I min närhet finns just nu en person som kämpar enormt, som länge har bitit ihop och försökt klara sig på egen hand. Äntligen har hen vågat släppa taget och be om hjälp. Det gör ont, men det är början på en läkningsprocess. Så var det för mig också när jag för nästan exakt tjugo år sedan blev sjukskriven för utmattning. Som det tog emot till en början! Skulle jag, som var så “duktig” våga visa mig svag inför min arbetsgivare och mina kollegor? Skam, skam, skam.

Men det jag gjorde när jag vågade sträcka ut en hand och be om hjälp är nog ett av de absolut viktigaste beslut jag har tagit. När jag tryckte på pausknappen och äntligen gav mig själv återhämtning och utrymme att känna efter hur jag egentligen hade det insåg jag ju hur ohållbar min livsstil var. Hade jag låtit tiden gå hade jag med största sannolikhet drämt in i väggen väldigt mycket hårdare än jag gjorde, och haft en betydligt längre väg tillbaka till en fungerande arbetssituation.

Under ett års psykoterapi fick jag hjälp att hitta mönster jag grundlagt redan i min barndom och som det nu var dags att bryta. Sedan dess har jag fortsatt att hämta stöd och kraft när jag har behövt det. Oftast har jag hittat det jag behöver i min nära omgivning – jag gillar ju principen gräv där du står – hos familj, kloka vänner och samtalscirklar.

De senaste tre-fyra åren har varit riktigt utmanande på det privata planet. Jag, som var relativt trygg i mitt föräldraskap efter så många år och barn, har stundtals famlat i mörker och inte bara känt att jag har gjort fel (vilket väl alla vi föräldrar upplever ibland) utan att jag många gånger verkligen inte vetat vad som är rätt och fel, vilket som är bästa sättet att stötta ett barn som har stora svårigheter på flera olika plan.

Foto: Neil Thomas

Kanske är det otryggheten som förälder som också har spillt över på det professionella planet, så att jag vid flera tillfällen drabbats av ovanligt stark prestationsångest inför olika uppdrag. Jag som trodde att jag var färdig med det där …

Nu har jag bestämt mig för att be om professionell hjälp. Jag har vänt mig till anhörigstödet i min kommun för stöttande samtal och jag har anmält mig till en ny omgång terapi (den här gången blir det KBT!) vid den mottagning som drivs av psykologutbildningen vid universitetet där jag bor.

Och vet ni något intressant? Redan i det ögonblick jag tar beslutet att be om hjälp är det som att något lättar. En process är inledd och jag är inte längre ensam. Ensam är sällan stark, men ensam kan hitta styrka genom att våga sträcka ut den där handen och blotta sin sårbarhet.

Maria

På tal om sårbarhet. Om du inte redan har sett Brenée Browns fina Ted-föreläsning The Power of Vulnerability kan jag varmt rekommendera den!

Poddavsnitt 90. Kärlek och utforskande samspel. Nyårspodd med Sara Norrby Wallin

Foto: Malin Enestubbe

Välkommen till 2020-talets första avsnitt av Drömmen om Målajord! I det nittionde avsnittet gör min vän Sara Norrby Wallin och jag vårt årliga bokslut, där vi tittar tillbaka på vad vi tar med oss från 2019 i form av utmaningar och guldkorn och funderar på vad vi önskar oss inför 2020. Det handlar om kärna och framgång, utandning och prestationsångest, fredade bubblor och goda samtal, motivation och ledord och en hel del annat.

Maria

 

Poddavsnitt 71. Att odla grönsaker och själar. Ett samtal med Sara Bäckmo

Här kommer nu ett efterlängtat avsnitt med odlar- och självhushållardrottningen Sara Bäckmo. Sara driver Sveriges största trädgårdssajt, Skillnadens trädgård, där hon sprider kunskap och inspiration till odlare på alla nivåer. Vårt samtal handlar förstås om Saras livsresa och kärleken till odlandet, men också om att våga kasta sig ut och testa okänd terräng, om föräldraskapets glädjeämnen och utmaningar, om att skapa sig en vardag som man inte behöver längta bort ifrån och mycket annat.

Maria

En ärlig reflektion kring den svåra konsten att vara mamma

Nu har jag varit mamma i nästan 28 år och jag har lyckats sätta inte mindre än fyra barn till världen, faktiskt fött barn i tre decennier – 1990-tal, 2000-tal och 2010-tal. Nog borde jag ha blivit något av en expert på det här med föräldraskap med så mycket erfarenhet i bagaget?

Jodå, visst finns det gott om dagar i mitt liv då jag känner mig som världens bästa mamma. Dagar då mina barn älskar mig från månen och tillbaka och dessutom har vänligheten att tala om det för mig, då jag får kramar och kärleksbrev. Dagar då människor jag inte ens känner säger att vår familj är fantastisk som såg det som en självklarhet att acceptera och stötta vår transson. Dagar då jag är sådär närvarande och kärleksfull och tålmodig och pedagogisk och fixar väldigt bra saker som gemensamma kulturaktiviteter, inspirerande och utvecklande samtal med hela familjen, kvällsmat ute vid lägerelden eller metning vid bryggan. Vissa dagar är föräldraskapet enkelt och självklart.

De flesta dagar är jag bara en alldeles vanlig, helt okej mamma, inte fantastisk på något sätt men tillräckligt bra. En mamma som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, som kramas, läser godnattsaga, kokar makaroner, fnissar och suckar åt töntiga teveprogram, hjälper till med läxor, torkar spyor och annat som hör vardagsmammalivet till.

Men det finns också andra dagar i mitt föräldraskap. Oftast är jag väl bara lite sådär halvkass. Lagar näringsfattig mat, proppar i ungskocken för mycket socker, glömmer påminna om dusch och gympapåsar, skolkar från föräldramöten, skickar iväg barn till skolan med smutsiga kläder, fastnar i Facebooksamtal med andra när mina ungar vill ha hundra procent av mig i sin värld, är borta hemifrån lite mer än de uppskattar.

Under åren då vi levde med min mammas demenssjukdom kände jag ständigt av otillräckligheten. Var jag hos mamma hade jag dåligt samvete för att jag inte var hemma hos barnen och vice versa.  Men det var ju en väldigt speciell situation jag ofrivilligt hade hamnat i. Jag försökte vara en bläckfisk, och räckte inte till när alla drog i mina många armar.

Men de här sakerna – alltifrån dålig mathållning till otillräcklighet under extraordinära omständigheter som demensåren – kan jag stå ut med. Jag kan till och med tänka att ”Vilken tur att jag är en sådan där operfekt mamma, så att barnen inte får något alldeles ouppnåeligt att leva upp till när de själva blir föräldrar!” eller ”Vad bra att jag visar dem att det är viktigt att våga satsa på sina drömmar och göra saker som man själv tycker är kul, inte bara uppoffra sig för andra!”

Den senaste tiden har jag blivit smärtsamt medveten om att det nu när barnen börjar bli större (minstingen har fyllt åtta) också finns en del ordentliga mammamisslyckandena i mitt liv, sådana som inte går att kategorisera som bara lite halvdant och operfekt föräldraskap, kanske inte alls reparera. Sådana som jag skäms över, sörjer över och som då och då håller mig vaken på natten.

  • Jag har misslyckats fullkomligt med att få mina mellanbarn att uppskatta och intressera sig för vår fantastiska natur, trots att vi under hela deras uppväxt har bott ett stenkast från skog och mark – helt enkelt för att jag inte har visat dem vägen (den äldsta hittade dit på egen hand och den minste försöker jag tack och lov fånga upp nu, innan han bli för stor). Idag kan jag inte förstå hur jag kunde slarva bort något så viktigt; det gör ont i mig att tänka på det.
  • Jag lärde inte mina ungar att äta nyttigt, varierat och vegetariskt när de var små, vilket innebär att det nu, när polletten äntligen har trillat ner hos mig, är i stort sett omöjligt att övertyga dem om tjusningen med rödbetsbiffar, linsgrytor eller morotssoppor. Kanske lär de sig när de blir större, kanske kommer de vara lika kräsna resten av sina liv.
  • Jag får då och då, efter att ha bitit ihop tänderna om frustration och irritation under lång tid, ett ordentligt vulkanutbrott och säger saker som jag sedan ångrar, men som aldrig går att få osagda, och som så mycket lättare etsar sig fast i själen hos sin mottagare än tusen kramar och kärleksfulla ord (minns ju själv hur jag alltid mindes en enda negativ studentutvärdering och snabbt glömde tjugofem positiva). Jodå, jag känner till det där om att bygga ett positivt kapital så att man kan falla igenom emellanåt, men när jag får höra om saker jag sa för väldigt länge sedan och som fortfarande gör ont har jag svårt att bli tröstad av den tanken.
  • Jag har också en tendens att ge mina barn skuldkänslor och dåligt samvete när jag har förväntningar på dem som de inte kan leva upp till. Det handlar inte om att vara duktig i skolan – där har jag tack och lov insett att mina höga prestationskrav bottnar i min egen barndom och i alla fall försökt att inte upprepa mina egna föräldrars misstag. Men det finns andra områden, alltifrån att uttrycka min besvikelse över bristande entusiasm över måltider och aktiviteter, till att inte inse att det för en person som är riktigt under isen är en fullt tillräcklig utmaning att ta sig ur sängen och iväg till skolan – att man då kanske inte klarar av så mycket mer på en dag.

Jag har framförallt insett att jag är bättre på att vara mamma till små barn än till stora och till barn som mår bra än till barn som mår dåligt. Jag vill väl men säger fel saker, tjatar när jag inte borde, har inte tillräckligt med tålamod och omsorgskompetens, tröttnar på att bara ge och ge och ge när jag får så lite tillbaka, som villkorslös kärlek ju faktiskt handlar om.

Min äldsta påminner mig ibland, när jag suckar och gråter, att det var mitt eget val att skaffa så många barn. Och jag vill verkligen deras bästa – jag är ingen ond människa – önskar ju bara att de ska bli kloka, snälla, starka och lyckliga. Men ibland är det så ofantligt svårt, det där jobbet som vi förväntas klara av utan någon vidare utbildning. Det skämtas ibland om att som förälder ge stoff till sina barns framtida stunder på terapisoffan. För två av mina fyra har det redan varit eller är verklighet.

Jag tror inte att jag är ensam om att ibland känna mig totalt misslyckad i mitt föräldraskap, men det är  förknippat med så mycket skuld och skam att prata om det här. Jag tror också att det vore bra om fler vågade lyfta på locket, pysa ut en dos föräldraångest och öppna dörren till det som inte är så lätt eller går så bra. Vi behöver sluta manifestera vårt föräldraskap i sociala medier uteslutande genom stolta inlägg om fantastiska semestrar, härliga skogsutflykter och framgångsrika barn som lyckas i idrottssammanhang eller med uppkörningar. Jag tror att vi alla behöver känna att vi inte är ensamma om att ibland inte ens vara “good enough”.

Hur tänker du som också har barn kring ditt föräldraskap? Kan du känna igen dig i något av det jag skriver?

Maria

PS 1. Jag har sällan ångest inför att trycka på knappen och publicera ett blogginlägg nuförtiden. Den här gången har jag haft det.

PS 2. Vilket mycket enklare liv jag skulle ha om min hjärna inte var så bra på att älta, grubbla och vrida och vända på mina tankar, om jag bara kunde trycka på pausknappen ibland, tänkte jag häromdagen när jag satte mig på Snälltåget.

Special Time revisited

I ett blogginlägg tidigare i höst berättade jag om det nya begreppet Special Time som vi infört här i Målajord, och som jag inspirerats till av en av mina gurus, Medicine Story, vars bok The Joy of Caring for Children jag håller på att översätta. Det går alltså ut på att man under en överenskommen tidsperiod (i vårt fall en timme/vecka) ägnar sig helt och hållet åt ett barn, som får bestämma exakt vad barnet och den vuxne ska göra tillsammans. Jag kände att detta var ett bra sätt att låta barnen då och då få min odelade uppmärksamhet, utan konkurrens från någon av de andra barnen, min mobil eller något annat störningsmoment.

Vad jag inte hade räknat med var att jag själv skulle ha så roligt – det blir så mycket lättare att vara 100% närvarande när jag släpper alla tankar på annat för en timme – och lära mig så mycket nya saker! Så vad har jag då fått vara med om hittills? Här är några exempel:

Jo, jag har gjort garnbollar med sexåringen och loombands-armband med elvaåringen.

Sexåringen och jag har ritat Pokémon och halloweenbilder.

Jag och elvaåringen har pysslat julkort och gjort en kreativ ritutmaning där jag vi turades om att ange ett tema, fick 2 minuter för att tolka det i bildform och sedan jämförde våra tolkningar.

Elvaåringen bjöd in mig till en egendesignad yogastudio med levande ljus och min favoritmeditationsmusik med Snatam Kaur på Spotify, där vi sedan körde mitt älsklingsyogapass tillsammans.

Jag har skapat en egen karaktär på Momio (lite som ett Facebook för barn) med elvaåringen, lärt mig grunderna i Minecraft och tittat på fjortonåringen bästa YouTubers.

Jag har hjälpt fjortonåringen med en skolrapport och med att formulera ett brev till kommunen om skolans dåliga vegetariska mat.

Elvaåringen och jag har byggt en himmelsäng till hennes rum.

När vi varit extra trötta har aktiviteterna anpassat efter vår energinivå. Då har jag pusslat eller lyssnat på ljudbok (skriven av ännu en YouTuber) med elvaåringen, spelat lugna spel och tittat på film eller barnprogram om torskfiske (heja SvT!) med sexåringen.

En annan insikt – utöver att det här är så roligt och lärorikt – är hur svårt det kan vara vissa veckor att få till TRE ynka hela timmar (en per barn). Dagar då vi kommer hem sent från jobb och skola blir det inte mycket tid över. Och helgerna den här hösten har varit ovanligt välfyllda med aktiviteter. Jag hoppas och tror på en lugnare vår!

Och jag rekommenderar alla som har barn eller barnbarn att prova på Special Time på det här sättet vi har gjort. Berätta gärna som en kommentar till bloggen om vad du får uppleva!

Maria