Hundra dagar ahimsa – några tankar från min höstresa

Det här året har jag lärt mig något nytt om mig själv: att om jag vill utforska något lite mer på djupet så fungerar hundradagarsprojektformen väldigt bra för mig. Det började med mitt RunStreak i somras, hundra dagar då jag sprang (eller snarare lufsade) minst 1,6 kilometer varje dag. Förutom ett litet avbrott på fem dagar, då jag ramlat och skadat mitt knä, körde jag hela racet – och fick flera viktiga insikter. Som att jag är envisare och uthålligare än vad jag trott, att jag har förmågan att prioritera klokt när jag verkligen bestämmer mig och att det här med kort och ofta funkar väldigt bra för mig när det handlar om rörelse och motion, vilket jag bloggat om tidigare. Min artroshöft mådde dessutom alldeles prima, efter några dagars inledande protester.

I höstas fick jag tillfälle att utmana mig själv under hundra nya dagar. Alltihop började egentligen med en rejäl humördipp i början på sommaren. Kanske är det klimakteriehormonerna som har sänkt mig djupare än vanligt på sistone, gjort mig känsligare, skörare, såväl på det privata planet som inför all världens elände. Världssorgen har liksom gått rakt in i själ och hjärta och jag har inte kunnat värja mig för klimatkris, orättvisor, främlingsfientlighet, krigsgalenskaper och annat. Jag har stundtals fastnat i sorg, maktlöshet och ilska, på allvar ifrågasatt mitt eget privilegierade liv i denna skyddade del av världen, känt att jag borde göra så mycket mer.

Ur grubblerierna föddes en ny projektidé. För är det något jag har lärt mig med åren så är det att när jag jobbar med mitt aktiva hopp – själv agerar i riktning mot det jag hoppas på – kan det bli lättare att andas igen. Först blev jag inspirerad av poddsamtalet med Gurgïn Bakircioglu att testa att äta helveganskt i en månad. Ganska snabbt utökades den där månadsidén till att omfatta … ja, just precis: hundra dagar! Och så växte projektet till ett ahimsa-projekt, efter ett pass med min favorityogi Adriene Mishler på det här temat.

Jag bestämde mig helt enkelt för att under mina 100 dagar försöka leva efter principen att inte skada någon levande varelse i tanke, ord eller handling. Under mitt projekt skulle jag också försöka göra någon sorts liten god gärning – både för mig själv och för någon annan eller världen. Projektet genomfördes mellan den 9:e september och den 17:e december, och jag förde loggbok både inför och under min resa. Så vad har jag då tagit med mig nu när de hundra dagarna är över? Jag tänkte dela med mig av några insikter här.

Något som jag blev uppmärksammad på och påmind om var mina förutfattade meningar. Jag hade fått för mig att det skulle bli stort och svårt och dramatiskt att äta helveganskt. Det var ju ganska korkat tänkt, med tanke på att vi har ätit mycket vegetariskt och veganskt i många år nu, och det visade sig förstås inte alls vara så komplicerat som jag föreställt mig. Visst, jag fick vända i dörren en gång när jag skulle äta lunch på min favoritrestaurang (som är superbra på vegetariskt), delar av julbordet jag åt med mina ensamföretagarkompisar var inte mycket att hurra för (medan andra delar verkligen var det) och min svärmor tyckte att jag var krånglig när jag hälsade på (trots att jag hade med mig egen mat).

Men på hemmaplan gick det mycket enklare än jag förväntat mig. Jag satte på “alla aviseringar” till de fyra vegangrupper på Facebook jag är med i och fick därmed massor av tips, jag hittade användbara webbsidor och jag utforskade utbudet i såväl vår helveganska mataffär i stan som i de vanliga affärerna. Massor med god mat åt jag! Så det där med förtida uttag på oroskontot känns ju relativt meningslöst. Tänk om jag kunde lära mig det någon gång …

Det jag däremot fick ganska klart för mig är att det inte är lätt att göra rätt utifrån alla olika perspektiv samtidigt: miljö & klimat, djurrätt, hälsa och individuell smak. Många veganska recept innehåller exempelvis antingen produkter med (mer eller mindre ohälsosamma) tillsatser eller så finns där ingredienser (exempelvis många frukter och grönsaker) som inte är lokalodlade. Jag beundrar verkligen de som klarar den ekvationen – jag gör det definitivt INTE alltid, även om jag åt mycket hemodlat, ekologiskt och matsvinnsräddat. Framförallt åt jag en hel del veganska substitut för animaliska produkter, vilket inte är så bra.

Men vad var då det allra svåraste med projektet om det inte var att hålla mig till det helveganska köket? Jo, det jag kämpade mest med var att försöka att inte ha några dömande tankar, i synnerhet om mig själv. När jag nu observerade tankarna med större uppmärksamhet än vanligt fick jag också syn på de där som dömer mig mycket oftare än vanligt, i alltifrån smått (“Åh, din klantskalle som glömde stänga vedpannedörren så temperaturen i pannan blev för hög!”) till stort (“Vilken värdelös författare helt utan självinsikt du måste vara när du bara får refuseringar på boken du själv tyckte var så sanslöst bra!”).

Det där med goda gärningar var däremot ganska lätt, eftersom jag inte lade ribban så högt. Att lyssna på en god vän, att möta min dotter vid bussen eller att dela med mig av mitt överflöd i växthuset räknade jag som en god gärning eftersom det var något jag gjorde utan tanke på egen vinning. Sedan gjorde jag en del av lite mer typisk världsförbättrarkaraktär också – som att skänka pengar till någon organisation en dag då jag inte tyckte att jag gjort så mycket annat bra, volontärjobba på vår lokala REKO-ring, hålla tal vid en Fridays for Future-demonstration och starta en insamlingsbössa för Musikhjälpen. Och så kom det så lägligt en förfrågan om att jobba som cirkelledare/skrivpedagog i ett integrationsprojekt. Jag tror att tankarna om goda gärningar var en bidragande orsak till att det gick ganska lätt för mig att tacka ja. Här kändes det verkligen som att jag skulle kunna bidra till världen under en lång tid efter projektets slut.

Inte heller var det svårt att göra goda gärningar för mig själv. Jag hör väldigt ofta människor i min närhet beklaga sig över att de är så dåliga på att ta hand om sina kroppar och själar, men jag har – förutom det där med mina dömande tankar – med åren blivit ganska bra på att göra snälla saker mot mig själv, med yoga och andra typer av fysisk aktivitet, meditation, stärkande umgänge m.m. En intressant upptäckt var att jag ganska ofta skrev in samma goda gärning på raden som handlade om mig själv som på den om världen. En viktig påminnelse om att när jag gör något bra för någon annan är det ofta även något som jag själv mår bra av.

Under projektet upptäckte jag också att den där lilla aktivisten i mig – den som bara måste ge sig in i något som känns tokigt i världen och försöka bidra med en liten pusselbit – emellanåt är ganska lättväckt. Jag bloggade tidigare i höst om hur jag återigen engagerat mig i klimatrörelsen (även om det tyvärr blev ett kortvarigt tomtebloss den här gången) och projektet födde också lite veganaktivism. Jag ägnade en hel del tid åt att samla namnunderskrifter och skicka mejl till ett antal av min hemstad Växjös restauranger och tipsa dem om att erbjuda tydliga veganska alternativ på sina menyer. För precis som i fallet då jag själv fick vända i dörren är det ju så att även om bara en i sällskapet vill äta veganskt så förlorar restaurangen hela sällskapet som gäster om hen inte kan äta där. Det tyckte jag att de behövde komma till insikt om.

Ahimsaprojektet avslutades ju strax före jul, och jag har inte fortsatt äta helveganskt efter det, men däremot utökat min repertoar ordentligt på det här området och jag äter betydligt mer så än tidigare. Redan den 10 januari drog jag igång ett nytt hundradagars, som jag nu är snart två veckor in i. Vad det handlar om håller jag däremot för mig själv den här gången. Kanske tittar jag ut här när det är över och berättar om hur det gick.

Har du genomfört någon sorts projekt där du utforskar något eller utmanar dig själv, på liknande sätt som jag har gjort? Skriv gärna och berätta!

Maria

PS. Jag insåg just att det här med att i projektform utforska nya områden för att utvecklas och lära mig mer om mig själv inte alls är något nytt i mitt liv. Redan för åtta år sedan körde jag och min äldsta dotter ett projekt som vi kallade Memento Vivere, inspirerade av boken The Happiness Project av Gretchen Rubin. Under ett års tid utforskade vi ett nytt område, en månad i taget. Vi reflekterade också över våra upplevelser i bloggform (på engelska och under pseudonymer) om våra upplevelser, om du skulle vara intresserad.

Att njuta av resan

Idag körde jag in ved tillsammans med min man. Vi är ett bra team, men vi har helt olika förhållningssätt till hur vi packar våra skottkärror. Han gillar att få med så mycket som möjligt i varje kärra, staplar högt och kör tungt. Jag gör precis tvärtom, staplar mycket mindre och går hellre många gånger – för att slippa tunga lass och risken att vedträna ramlar ur kärran på väg till pannrummet (det är sjukt irriterande, eftersom de alltid lägger sig framför hjulet så att man inte kan fortsätta köra utan att ställa ner kärran och plocka bort dem).

Det här fick mig att reflektera över hur olika vi människor förhåller oss till en massa saker i livet, och jag insåg att jag skiljer mig från en del andra på så sätt att jag där många är fokuserade på mål och resultat är mycket mer intresserad av processen – själva resan. (Det finns ingen klockren koppling till min och min mans olika sätt att köra ved här, men det var vid skottkärran det här blev tydligt för mig.)

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag en vinterbadare, eller ja, i alla fall en vinterbadar-wannabe. Jag har inspirerats av alla bilder på Facebookvänner som kastar sig hej vilt i iskalla vatten och läst om hälsoeffekterna av kallbad, och ännu mer sugen blev jag efter mitt poddsamtal med Karolina Wiell, som ägnat sig åt vinterbadande såväl privat som professionellt (i sin avhandling Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949).

Men jag märker att mitt sätt att närma mig det här området är lite annorlunda än många andras. Jag tar nämligen väldigt små steg mot mitt mål (om jag ens ska kalla det ett mål, jag vet i alla fall inte riktigt vad det målet i så fall är – att doppa hela mig, att stanna i vattnet en viss tid, att hitta någon slags återkommande rutin?). Först ta tofflorna över snöpudrad altan till det varma utomhusbadet. Sedan plaska lite med fötterna i kallt vatten – från klipporna vid Målajordssjön. Därefter springa till sjön och så skutta i med vatten upp på vaderna, följt av en ny springtur och vatten över knäna. Igår cyklade jag från kontoret i city för att tillsammans med en vän testa en brygga en bit utanför stan. Den här gången vågade jag doppa mig upp över bakdelen – två gånger dessutom. Min kompis, som vinterbadade för första gången, vågade däremot kasta hela sig i böljan på direkten.

Och där har vi den där skillnaden. Det går mycket långsammare för mig än för de flesta andra. Jag märker att omgivningen gärna vill pusha på mig  med kommentarer som “Bara påt!”, “Är det inte bättre att få det gjort än att dra ut på plågan?” och “Så här gör du, bara i!”. Det är ju roligt att mitt vinterbadsexperiement engagerar, men jag känner samtidigt att “Tack, men nej tack!”. Jag vill göra det här på mitt sätt (det är ju inte för inte den här bloggen handlar om att följa sin inre kompass…). 😉

Mitt sätt att skapa förändring är oftast (inte alltid) att ta ett litet steg i taget. Så gjorde jag när jag avvecklade mitt liv som tryggt statsanställd för att bli egenföretagare – jag startade företag vid sidan av min tjänst, gick ner till 75%, till 65%, till 50% och tog till sist heltidstjänstledigt innan jag sa upp mig. Så har jag gjort med min odling – omvandlat en liten (ibland lite större) bit av trädgården (från gräsmatta till bäddar) i taget, år för år – till skillnad från exempelvis min poddgäst Sara Bäckmo vars bästa nybörjartips är: “Börja stort direkt!” Och med yogan har det varit samma sak. Idag yogar jag i princip varje dag, men det har tagit väääääldigt lång tid att komma dit. Från lite barndsomsyoga till några kurser mellan tjugo och trettiofem till att upptäcka Yoga with Adriene för kanske sex år sedan och delta i hennes 30-dagarsutmaningar i januari varje år (med sporadiskt yogande under övriga året) till att i år äntligen hitta en daglig rutin som liksom prioriterar sig själv.

Ett annat exempel, som visserligen inte riktigt handlar om förändring men om processtänk, är skrivandet. Medan jag hör många författare sucka och stöna över hur jobbig den kreativa processen är, hur mycket vånda de måste utstå för att komma till det där MÅLET  – den färdiga boken – har jag en helt annan upplevelse. Jag älskar (nästan) varje minut av skrivandet (okej, kanske inte tionde korrekturrundan…). Visst är det fantastiskt att hålla den färdiga boken i min hand, men det absolut bästa i mitt skrivande är just … att skriva.

Och det som blev tydligt för mig idag vid skottkärran är det där med var fokuset ligger. För mig är inte det viktigaste att bli en jätteduktig vinterbadare eller en superyogi som kan slå knut på sin kropp, att skriva den perfekta romanen eller att vara hundra procent självhushållande. Det är väl därför jag också tilltalas så mycket mer av livsriktningar (som vi pratar om inom ACT) än av (mer eller mindre SMARTA) mål. Det är processen, vägen, som lockar mig mest – att testa mig fram, prova vad som funkar för just mig och framförallt: att njuta av resan! Möjligen är några av er som följer mig lite som jag – och då hoppas jag att ni också ska våga stå stadigt i ert sätt att pröva er fram. Kanske möts vi rentav vid badbryggan en frostnupen vinterdag?

Maria

En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan “kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash.

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, “under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig … Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv … alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att “när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: “Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade “tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande!

Maria

Poddavsnitt 78. Att växla om och lita till processen. Ett samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko

Foto: Abigail Sykes

Här kommer min julklapp till er poddlyssnare: ett väldigt fint samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko som driver företaget Omväxling, där de lagar mat med utgångspunkt i mina egna nyckelord – kreativitet och hållbarhet. Det handlar om att ställa om och växla spår, om att reflektera och göra medvetna val, om att klara sig på väldigt lite, om olika sätt att skapa opinion och om att vara två pusselbitar som passar så bra ihop att man alltid vill vara tillsammans. Och så får du veta vad en REKO-ring är för någonting. Ha nu en riktigt fin jul- och nyårshelg!

Maria

Drömkorn 6. Det finns ett före och efter Caminon. Ett samtal med Camilla Davidsson

I det sjätte avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Camilla Davidsson. Det handlar om kris och utveckling, om att våga omfamna mörkret, om vandring och skrivmagi.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Camilla:

Maria

Drömkorn 4. Alla människor gör skillnad. Ett samtal med Lisa Moraeus

I det fjärde avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Lisa Moraeus. Det handlar om att starta företag för att få ägna sig åt det man brinner för, på sitt eget sätt, och om att göra positiv skillnad.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Lisa:

Maria

Drömkorn 2. Va – jag fotograf?! Ett samtal med Anna Nordström

I det andra avsnittet av Drömkorn, små guldkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt samtal med fotografen Anna Nordström. Det handlar bland annat om hur drömförverkligande ibland kan få överraskande – och positiva – konsekvenser, inte bara för den som förverkligar sin dröm utan också för omgivningen.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Anna:

Maria

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör.

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet.

Kram på er!

Maria

Poddavsnitt 76. Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? Poddklanen reflekterar, #1

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter.  Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?

Maria