Att njuta av resan

Idag körde jag in ved tillsammans med min man. Vi är ett bra team, men vi har helt olika förhållningssätt till hur vi packar våra skottkärror. Han gillar att få med så mycket som möjligt i varje kärra, staplar högt och kör tungt. Jag gör precis tvärtom, staplar mycket mindre och går hellre många gånger – för att slippa tunga lass och risken att vedträna ramlar ur kärran på väg till pannrummet (det är sjukt irriterande, eftersom de alltid lägger sig framför hjulet så att man inte kan fortsätta köra utan att ställa ner kärran och plocka bort dem).

Det här fick mig att reflektera över hur olika vi människor förhåller oss till en massa saker i livet, och jag insåg att jag skiljer mig från en del andra på så sätt att jag där många är fokuserade på mål och resultat är mycket mer intresserad av processen – själva resan. (Det finns ingen klockren koppling till min och min mans olika sätt att köra ved här, men det var vid skottkärran det här blev tydligt för mig.)

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag en vinterbadare, eller ja, i alla fall en vinterbadar-wannabe. Jag har inspirerats av alla bilder på Facebookvänner som kastar sig hej vilt i iskalla vatten och läst om hälsoeffekterna av kallbad, och ännu mer sugen blev jag efter mitt poddsamtal med Karolina Wiell, som ägnat sig åt vinterbadande såväl privat som professionellt (i sin avhandling Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949).

Men jag märker att mitt sätt att närma mig det här området är lite annorlunda än många andras. Jag tar nämligen väldigt små steg mot mitt mål (om jag ens ska kalla det ett mål, jag vet i alla fall inte riktigt vad det målet i så fall är – att doppa hela mig, att stanna i vattnet en viss tid, att hitta någon slags återkommande rutin?). Först ta tofflorna över snöpudrad altan till det varma utomhusbadet. Sedan plaska lite med fötterna i kallt vatten – från klipporna vid Målajordssjön. Därefter springa till sjön och så skutta i med vatten upp på vaderna, följt av en ny springtur och vatten över knäna. Igår cyklade jag från kontoret i city för att tillsammans med en vän testa en brygga en bit utanför stan. Den här gången vågade jag doppa mig upp över bakdelen – två gånger dessutom. Min kompis, som vinterbadade för första gången, vågade däremot kasta hela sig i böljan på direkten.

Och där har vi den där skillnaden. Det går mycket långsammare för mig än för de flesta andra. Jag märker att omgivningen gärna vill pusha på mig  med kommentarer som “Bara påt!”, “Är det inte bättre att få det gjort än att dra ut på plågan?” och “Så här gör du, bara i!”. Det är ju roligt att mitt vinterbadsexperiement engagerar, men jag känner samtidigt att “Tack, men nej tack!”. Jag vill göra det här på mitt sätt (det är ju inte för inte den här bloggen handlar om att följa sin inre kompass…). 😉

Mitt sätt att skapa förändring är oftast (inte alltid) att ta ett litet steg i taget. Så gjorde jag när jag avvecklade mitt liv som tryggt statsanställd för att bli egenföretagare – jag startade företag vid sidan av min tjänst, gick ner till 75%, till 65%, till 50% och tog till sist heltidstjänstledigt innan jag sa upp mig. Så har jag gjort med min odling – omvandlat en liten (ibland lite större) bit av trädgården (från gräsmatta till bäddar) i taget, år för år – till skillnad från exempelvis min poddgäst Sara Bäckmo vars bästa nybörjartips är: “Börja stort direkt!” Och med yogan har det varit samma sak. Idag yogar jag i princip varje dag, men det har tagit väääääldigt lång tid att komma dit. Från lite barndsomsyoga till några kurser mellan tjugo och trettiofem till att upptäcka Yoga with Adriene för kanske sex år sedan och delta i hennes 30-dagarsutmaningar i januari varje år (med sporadiskt yogande under övriga året) till att i år äntligen hitta en daglig rutin som liksom prioriterar sig själv.

Ett annat exempel, som visserligen inte riktigt handlar om förändring men om processtänk, är skrivandet. Medan jag hör många författare sucka och stöna över hur jobbig den kreativa processen är, hur mycket vånda de måste utstå för att komma till det där MÅLET  – den färdiga boken – har jag en helt annan upplevelse. Jag älskar (nästan) varje minut av skrivandet (okej, kanske inte tionde korrekturrundan…). Visst är det fantastiskt att hålla den färdiga boken i min hand, men det absolut bästa i mitt skrivande är just … att skriva.

Och det som blev tydligt för mig idag vid skottkärran är det där med var fokuset ligger. För mig är inte det viktigaste att bli en jätteduktig vinterbadare eller en superyogi som kan slå knut på sin kropp, att skriva den perfekta romanen eller att vara hundra procent självhushållande. Det är väl därför jag också tilltalas så mycket mer av livsriktningar (som vi pratar om inom ACT) än av (mer eller mindre SMARTA) mål. Det är processen, vägen, som lockar mig mest – att testa mig fram, prova vad som funkar för just mig och framförallt: att njuta av resan! Möjligen är några av er som följer mig lite som jag – och då hoppas jag att ni också ska våga stå stadigt i ert sätt att pröva er fram. Kanske möts vi rentav vid badbryggan en frostnupen vinterdag?

Maria

En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan “kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Klimatstrejkar med Lena

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash.

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, “under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig … Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv … alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att “när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: “Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade “tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande!

Maria

Poddavsnitt 78. Att växla om och lita till processen. Ett samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko

Foto: Abigail Sykes

Här kommer min julklapp till er poddlyssnare: ett väldigt fint samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko som driver företaget Omväxling, där de lagar mat med utgångspunkt i mina egna nyckelord – kreativitet och hållbarhet. Det handlar om att ställa om och växla spår, om att reflektera och göra medvetna val, om att klara sig på väldigt lite, om olika sätt att skapa opinion och om att vara två pusselbitar som passar så bra ihop att man alltid vill vara tillsammans. Och så får du veta vad en REKO-ring är för någonting. Ha nu en riktigt fin jul- och nyårshelg!

Maria

Drömkorn 6. Det finns ett före och efter Caminon. Ett samtal med Camilla Davidsson

I det sjätte avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Camilla Davidsson. Det handlar om kris och utveckling, om att våga omfamna mörkret, om vandring och skrivmagi.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Camilla:

Maria

Drömkorn 4. Alla människor gör skillnad. Ett samtal med Lisa Moraeus

I det fjärde avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Lisa Moraeus. Det handlar om att starta företag för att få ägna sig åt det man brinner för, på sitt eget sätt, och om att göra positiv skillnad.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Lisa:

Maria

Drömkorn 2. Va – jag fotograf?! Ett samtal med Anna Nordström

I det andra avsnittet av Drömkorn, små guldkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt samtal med fotografen Anna Nordström. Det handlar bland annat om hur drömförverkligande ibland kan få överraskande – och positiva – konsekvenser, inte bara för den som förverkligar sin dröm utan också för omgivningen.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Anna:

Maria

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör.

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet.

Kram på er!

Maria

Poddavsnitt 76. Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? Poddklanen reflekterar, # 1

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter.  Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?

Maria

En älskvärd krigare?

Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?

adult-balance-beach-616997
Foto: Artem Bali

Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.

ben-o-bro-652122-unsplash
Foto: Ben O’Bro

Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.

Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂

Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.

MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.

Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.

Foto: Matthew Huang

Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt “krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.

Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.

Maria

PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det!