En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan “kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Klimatstrejkar med Lena

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash.

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, “under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig … Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv … alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att “när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: “Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade “tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

Den inre kompassen pekar mot IKIGAI!

För en tid sedan lärde jag mig ett nytt begrepp av min kloka vän Erik (som jag har poddintervjuat här). Det kommer från japanskan och heter ikigai. När Erik berättade vad det handlade om visste jag omedelbart att det är just detta jag har hittat sedan jag började utforska min inre kompass på det professionella planet för ett antal år sedan.

Nu vill jag berätta om ikigai för dig som inte har stött på det. Jag tror nämligen att det här är nyckeln till att en mycket bättre värld, där människor får må bra och komma till sin rätt, samtidigt som de bidrar på ett positivt sätt. Här är en (något förenklad) illustration:

Det är alltså när man befinner sig i skärningspunkten mellan (1) det jag älskar att göra, (2) det jag är bra på, (3) det jag kan leva på och (4) det världen behöver som man är i ikigai. Jag känner att jag i mångt och mycket är där, i korsningen av min passion och det världen behöver. Jag är inte bra på allt jag gör, men jag lär mig, undan för undan, och även om jag inte blir rik på mitt arbete så klarar jag mig någorlunda. Det är en väldigt skön känsla och en känsla som jag så gärna vill inspirera andra människor att uppnå.

Hur ser det ut i just ditt liv, är du också i ikigai? Eller är det någon (eller flera) av bitarna som saknas där du tillbringar en stor del av ditt liv, nämligen i din yrkesroll? Om du känner så, och om du skulle vilja få lite hjälp på traven med att komma närmre ditt ikigai, kanske min webbaserade självreflektionskurs Den inre kompassen skulle kunna vara något för dig?

Skulle du vilja börja lite försiktigare ger minikursen Introduktion till den inre kompassen ett smakprov, och känner du att du behöver mer individuellt stöd finns också mitt mentorsprogram i flera olika varianter.

Varmt välkommen att höra av dig om något av detta låter spännande!

Maria

Poddavsnitt 78. Att växla om och lita till processen. Ett samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko

Foto: Abigail Sykes

Här kommer min julklapp till er poddlyssnare: ett väldigt fint samtal med Mimmi och Daniel Edlund Lowejko som driver företaget Omväxling, där de lagar mat med utgångspunkt i mina egna nyckelord – kreativitet och hållbarhet. Det handlar om att ställa om och växla spår, om att reflektera och göra medvetna val, om att klara sig på väldigt lite, om olika sätt att skapa opinion och om att vara två pusselbitar som passar så bra ihop att man alltid vill vara tillsammans. Och så får du veta vad en REKO-ring är för någonting. Ha nu en riktigt fin jul- och nyårshelg!

Maria

Drömkorn 6. Det finns ett före och efter Caminon. Ett samtal med Camilla Davidsson

I det sjätte avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Camilla Davidsson. Det handlar om kris och utveckling, om att våga omfamna mörkret, om vandring och skrivmagi.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Camilla:

Maria

Drömkorn 4. Alla människor gör skillnad. Ett samtal med Lisa Moraeus

I det fjärde avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Lisa Moraeus. Det handlar om att starta företag för att få ägna sig åt det man brinner för, på sitt eget sätt, och om att göra positiv skillnad.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Lisa:

Maria

Drömkorn 2. Va – jag fotograf?! Ett samtal med Anna Nordström

I det andra avsnittet av Drömkorn, små guldkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt samtal med fotografen Anna Nordström. Det handlar bland annat om hur drömförverkligande ibland kan få överraskande – och positiva – konsekvenser, inte bara för den som förverkligar sin dröm utan också för omgivningen.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Anna:

Maria

En hyllning till mitt femtioåriga barn

Tänk att den här lilla rödtotten fyller femtio år idag! Mitt i livet om det blir som jag har tänkt mig – att jag ska bli (minst) hundra (som Dagny). Nu är jag alltså (mega)vuxen, medelålders, (kultur)tant på riktigt. Men också väldigt mycket barn, mer och mer faktiskt sedan den där fyrtioårskrisen fick mig att styra om mitt liv. Ett barn som leker mycket, som känner efter hur hon vill ha det och ordnar det för sig.

Det innebär inte att det bara är tjo och tjim i livet – jag har fått min beskärda del av motgångar, utmaningar, dramatik och sorg under de senaste tio åren. Men jag gör det som känns viktigt och meningsfullt, sådant som får mig att känna mig fri och kreativ. Jag jobbar inte längre för att prestera för någon annan utan för att jag själv vill, och för att jag tror och hoppas att jag kan göra skillnad.

Igår frågade jag det lilla barnet hur hon ville fira sin femtioårsdag. Det blev en liten retreat, i självvald ensamhet, bestående av att …

… krypa ner i sängen och sova en timme till efter familjens skönsång
… ta en lugn, meditativ yogastund med Adriene
… packa kamera, te och mackor i ryggsäcken och gå på vandring i mitt älskade Målajord, klättra över stock och sten, äta lunch till ljudet av vågkluck, krama mitt favoritträd, ligga en stund på marken
… dricka te, tända kakelugnsbrasa, virka och sträcktitta på alla fem avsnitt av Storuman forever med Heidi Andersson och Björn Ferry

Till kvällen fick jag också …
… äta sushi och gratis-grattistårta från den lokala ICA-handlaren tillsammans med älsklingarna
… en Uppskattningscirkelrunda av desamma
… sjunga My Chemical Romance, Broder Daniel och Håkan Hellström med födelsedagsbandet Save the Tomatoes (min man på trummor, min son på gitarr och jag på rytmägg)
… titta på Anne på Grönkulla på Netflix med minstingarna

Det har varit en typisk gråmulen novemberdag, men just när jag var ute fick jag en födelsedagshälsning från Universum i form av några solstrålar.

Jag är ju inte mycket för presenter, men jag är så tacksam för det jag har fått. Det fina växthuset som Anders och jag satte ihop tillsammans i somras, som redan har gett grönt och som förhoppningsvis kommer att ge så mycket mat under många år framöver. Fröpengar och en fin sekatör till odlingarna. Ett spännande presentkort. Hemvirkade grytlappar och tygpåsar sydda av gamla tyger att handla frukt och grönsaker i. Vackra blommor att njuta av och så gratulationer från både mitt gamla förlag Studentlitteratur och bästaste GodEl, vår elleverantör.

Faktiskt har jag gett tre presenter till mig själv också (förutom den här härliga dagen): en kombinerad ACT-fördjupning och firarhelg med min vän Sara i Stockholm i januari, en helårsprenumeration på Moderskeppet – där jag ska lära mig en massa om foto, film, layout och annat roligt och kreativt – och så en helgkurs om Aktivt hopp i april.

Min äldsta dotter Sanna skrev till mig i morse: ”Lova att du inte går och blir vuxen nu, bara för att du är femtio!”. Nej, jag ska göra mitt bästa, i alla fall inte vuxen på det viset att jag slutar leka eller utforska livet med nyfikenhet.

Kram på er!

Maria

Poddavsnitt 76. Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? Poddklanen reflekterar, # 1

Foto: Thomas Lissing

I poddens avsnitt 76 är det premiär för ett nytt, förhoppningsvis återkommande, inslag: Poddklanen reflekterar. Jag har bjudit in två av mina kloka vänner, Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin, till ett samtal kring två frågor från mina lyssnare, som hänger ihop med varandra. Den första handlar om att det rent allmänt kan vara svårt att följa sin inre kompass ibland, att det inte alltid går sådär lätt och smidigt som man kan tro. Den andra handlar lite mer specifikt om egenföretagande, om att våga hoppa av en anställning och om att hantera motgångar. Det bjuds på såväl reflektioner som konkreta exempel från våra egna erfarenheter.  Kanske har du en fråga som vi skulle kunna diskutera i ett kommande poddavsnitt?

Maria

En älskvärd krigare?

Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?

adult-balance-beach-616997
Foto: Artem Bali

Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.

ben-o-bro-652122-unsplash
Foto: Ben O’Bro

Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.

Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂

Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.

MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.

Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.

Foto: Matthew Huang

Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt “krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.

Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.

Maria

PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det!

Vad kan du och jag göra för planeten? Argument, inspiration och konkreta tips från en omställaramatör med klappande miljöhjärta

Varning för det absolut längsta blogginlägget i Drömmen om Målajords-historien (somligt kanske självklarheter eller sådant jag har skrivit om förut, men det tål att upprepas, tror jag). Guldstjärna till dig som orkar läsa alltihop!

Eftersom jag en stor del av min tid omger mig med miljömedvetna människor (en del av dem betydligt mer omställda än jag själv) är det lätt att få för sig att alla har full koll på hur man bär sig åt för att ställa om till en mer hållbar tillvaro, där vi slösar mindre med jordens resurser och minskar våra ekologiska fotavtryck. Häromdagen insåg jag att det även för människor i min bekantskapskrets inte alls är någon självklarhet – att det är jag själv som är bortskämd med såväl kunskaps- som inspirationskällor. Att många kanske inte har kommit så mycket längre än till att sortera sopor och köpa ekologiska bananer –  men egentligen skulle vilja göra mer.

Jag tror att många tänker att det inte spelar någon roll vad jag gör (det måste till politiska beslut etc.) eller att vi i Sverige ju är så miljömedvetna jämfört med många andra länder. Då har jag fem argument för varför just du och jag (alldeles vanliga individer) kan göra skillnad genom våra livsval:

  1. Sverige framställs ofta i positiva ordalag, men vi är faktiskt ett av de länder vars invånare släpper ut mest växthusgaser, inte mindre än elva ton per år i genomsnitt (källa: Naturvårdsverket), bland annat genom vårt myckna flygande, bilkörande, köttätande och shoppande (av vilket mycket produceras i länder med mindre hållbar produktion än i Sverige). Vi skulle behöva få ner den siffran till mellan 1 och 2 ton.
  2. Det är lätt att känna sig pytteliten, och att det man själv gör inte har någon betydelse, men om alla tänker så händer ingenting. För var och en som lever mer hållbart,  lite mindre miljöpåverkan. Punkt.
  3. Det finns forskning som visar att vi gärna lever som de människor vi omger oss med, exempelvis våra grannar. Genom att själv leva mer hållbart kan du alltså sprida goda exempel till andra. Jag har själv inspirerats mycket av framförallt vänner och bekanta, och tror kanske att jag har lyckats inspirera en och annan också, såväl i min bekantskapskrets som genom podden och bloggen.
  4. När många engagerar sig i en fråga och skapar opinion blir det svårare för politiker och andra med större makt att påverka än vi att strunta i den.
  5. När man börjar göra små förändringar förändras många tankemönster och beteenden nästan utan att man märker det, så att man undan för undan också gör större förändringar – som därmed gör ännu större skillnad.

Det finns de som hävdar att klimathotet är överdrivet, att det som sker inte har med mänsklig påverkan att göra utan är naturliga förändringar, och att vi inte alls är så nära en kollaps som det sägs. Men majoriteten av forskarna är ganska överens i klimatfrågan (här kan du som vill veta mer lyssna på en intressant diskussion), och oavsett vad man tror på kan det i mina ögon aldrig vara fel att försöka vara snäll mot planeten och inte skada eller överutnyttja dess resurser i onödan, eller hur? Så vad kan man göra då, som vanlig Svensson?

Jag skulle vilja börja med att tipsa om att lyssna på årets Sommar i P1 med Magnus Carlsson, sångaren i Weeping Willows, som tar väl vara på sina minuter i etern genom att ställa de där frågorna som många av oss funderar över. Hur står det egentligen till med vår värld och hur ska jag tänka? Ett himla bra exempel därifrån är ungefär såhär (som jag minns det): Om någon sa till mig att mitt barn skulle dö i morgon om jag flyger till Kina, så skulle jag aldrig flyga till Kina. Men eftersom hotet ligger längre bort än vi kan greppa tänker vi inte på samma sätt. Därför fortsätter vi flyga och leva ohållbart. Vi är inte onda människor, men vi kan helt enkelt inte ta in något så abstrakt (om detta fenomen skriver Joanna Macy & Chris Johnstone också i boken Active Hope, som jag håller på att översätta).

Jag tänkte också sammanfatta mina bästa omställningstips, med fokus på vad jag har jag gjort för att försöka minska mitt och familjens fotavtryck. Jag säger inte att det jag har gjort är det bästa man kan göra, eller att du borde göra samma val som jag, men kanske kan du inspireras av något, till små förändringar, känna att du bidrar så gott du kan just nu till att bevara den här fantastiskt vackra planeten vi har fått i vår vård?

Ok, då kör vi!

Eftersom flyget är en riktig klimatbov har jag bestämt mig för att helt välja bort flyget så länge det inte finns något mer klimatsmart sätt att flyga på (tyvärr verkar varken elflyg, biobränsle eller klimatkompensation vara några särskilt bra lösningar). Inom jobbet åker jag nästan alltid tåg eller buss (någon gång ibland bil, om jag inte kan ta mig på annat sätt) eller träffas via Skype, och familjen drömmer om (och försöker spara till) en tågluff i Europa med barnen (som jag gjorde med min äldsta dotter på nittiotalet). Vi har fått ett samhälle där det handlar om att komma fram så fort som möjligt, där det alltid är målet som är det viktiga, men om vi vänder på det och ser resan mer som en del av upplevelsen, så är det lättare att uppskatta den, både när vi åker på semester (och därmed får se mer än om vi flyger), och när vi reser i jobbet (i synnerhet om vi kan utnyttja resan till arbete, som jag alltid gör, även om jag är fullt medveten om att det inte funkar i alla yrken).

Jag inspireras av andra som väljer att stanna på marken, bland annat i Facebookgruppen Jag flyger inte – för klimatets skull och TågsemesterKanske är det svårt för dig att helt välja bort flyget, men kanske du i alla fall kan flyga mer sällan? Vad skulle hända om du sa till din arbetsgivare att du inte vill flyga och föreslog att ni tar tåg i stället för flyg till nästa konferens? Eller har fler möten via Skype i stället för att ses IRL? 

Vi har gått från två bilar (en bensin- och en etanoldriven) till en enda elbil. Jag trodde nog att det skulle bli mer komplicerat att vara en trebarnsfamilj på landet med bara en bil, men det har gått förvånansvärt enkelt, kräver bara lite mer planering. Barnen knotar inte längre över att åka buss och jag kan ofta utnyttja mina bussresor till en stunds arbete – eller skön vila. Det finns definitivt stora miljömässiga nackdelar med elbil också, men det verkar ändå vara det bästa alternativet i nuläget, om man anser sig behöva en bil (vilket vi fortfarande gör – kanske klarar vi oss utan när barnen flyttat ut). Om jag bodde i stan skulle jag garanterat välja bort bilen; det kan ju föra med sig en massa andra fördelar också, förutom minskade utsläpp, såsom gratismotion, frisk luft och sparade pengar.

Jag använder promenader och cykling som vardagsmotion. Gått mycket har jag alltid gjort och det blir extra inspirerande med en stegräknare i mobilen. Jag cyklade jämt under min uppväxt och unga vuxentid, men slutade helt med det när jag flyttade 2,5 mil ut på landet för tjugo år sedan. Som jag har saknat cyklandet, denna sköna, gröna källa till motion. Och så i somras bestämde jag mig för att återuppta min kärleksrelation med cykeln. Målet är att cykla till stan ena vägen en gång i veckan vid okej väder och hälsa, och så hem nästa vecka (cykeln parkerar jag hos vänner som bor nära stan åt mitt håll). En cykeltur hemifrån och till stan eller tvärtom tar drygt 1,5 timme – inte mer än vad det skulle ta att ta sig till en idrottsanläggning för att köra ett träningspass. Och så lyssnar jag på bra poddar och får frisk luft på köpet.

Jag försöker äta så klimatsmart jag kan och orkar (även om jag skulle kunna ställa om ännu mer på det området), vilket innebär att hela familjen äter mycket mindre kött än tidigare (men vi är inte vegetarianer utan försöker i stället äta bra kött när vi väl gör det, se nedan), mer växtbaserat (t.ex. havremjölk i matlagning, men se upp för en del veganska varor som transporteras långt eller innehåller ingredienser som inte alls är bra, t.ex. palmolja) och mer frukt och grönt efter säsong, så jag inte bidrar så mycket till långa transporter (i det senare fallet lyckas jag inte alltid så bra, särskilt inte vintertid).

Jag försöker handla så mycket som möjligt av vår mat ekologiskt och närproducerat. När jag inte har hittat ekologiska varor i min närmaste butik har jag bett dem ta in och det har funkat hyfsat. Den senaste tiden har jag handlat massor av grönsaker, frukt och ägg – och lite kött – i Växjös nystartade REKO-ring. Här erbjuder lokala mer eller mindre småskaliga producenter sina varor utan mellanhänder och vi konsumenter förbeställer det vi vill köpa, så att det inte blir något matsvinn. REKO-ringar finns över hela Sverige och fenomenet växer, så kolla gärna upp om det finns en där du bor – eller starta en själv annars!

Ibland handlar jag också mat med kort bäst-före-datum, som annars skulle slängas, i min mataffär eller från MatSmart (där det dels finns den typen av varor men också varor som inte kan säljas av andra skäl, t.ex. förändrade eller skadade förpackningar). Om det inte finns någon kort-datum-hylla i din butik, fråga varför. Vissa affärer har redan en deal med restauranger och liknande, men ibland kanske handlaren helt enkelt inte har kommit på tanken. Då kan vi konsumenter hjälpa till att påverka, precis som när vi ber om fler ekovaror i butiken. Konsumentmakt när den är som bäst! 🙂 

Jag har börjat odla själv (mer närproducerat än så blir det ju inte) med sikte på att bli alltmer självförsörjande på grönsaker (och förhoppningsvis också ägg) för varje år. I förtida femtioårspresent fick jag ett tunnelväxthus av familjen och jag håller på att lära mig mer om hur man kan odla på ett hållbart sätt (t.ex. genom täckodling), om hur man kan förlänga säsongen och skörda året om och om hur man kan ta vara på det man odlar.

Några böcker jag inspirerats av på sistone är min poddgäst Stefan Sundströms Stefans lilla gröna , Bella Lindes Rätt ur jorden – handbok i självhushållning och Sara Bäckmos (ännu en poddgäst) bok Vinterodling – skörda när det är kallt. Nu råkar jag ha en jättestor trädgård på landet med stora möjligheter, men man kan självklart också odla på mindre yta – och i stan (på sin balkong, på en kolonilott eller i en gemensam innergårds- eller större stadsodling). Några av mina största inspirationskällor i odlandet är Skillnadens trädgård, Farbror Grön och podcasten Odlarna. Och förhoppnings blir det egna hönor nästa år (de blev uppskjutna pga växthuset)!

Jag börjar också bli bättre på att ta tillvara det som finns ute i naturen, som nypon till puré som jag kokar nyponsoppa på, nässlor till soppa och gödselvatten, lindblommor och älggräs till förkylningste. 

När det gäller kläder, skor, prylar m.m. handlar vi mestadels begagnat, i affärer eller på nätet. Under våra tältsemestrar på somrarna har det blivit en uppskattad aktivitet att besöka traktens secondhand-butiker (Röda Korset, Myrorna, Erikshjälpen, Emmaus, Stadsmissionen eller vad som nu finns på platsen) och fynda. Det innebär att vi – förutom att återanvända – stöttar organisationer som gör bra saker för världen. Mina barn är jättebra på att hitta kläder begagnat, även från olika webbtjänster, som Tradera, Shpock och Plick. Möbler, cyklar och liknande handlar vi framförallt på Blocket eller i någon lokal köp- och säljgrupp på Facebook (t.ex. vår stora härliga soffa, där hela familjen + en del vänner får plats, som vi hittade i en sådan grupp och hämtade en halvmil hemifrån).

Framförallt försöker vi undvika att handla i onödan. Jag blev faktiskt uppriktigt sorgsen när jag såg en skylt vid vårt lokala köpcentrum – med budskapet att inte tänka efter före.

Återbruk är något jag har intresserat mig för lite extra på senare tid, sedan jag började virka meditationskuddar på beställning – av trasmattetrasor och fyllda med gamla handdukar, lakan och kläder i för dåligt skick för att skänka. Men det finns ju så mycket mer man kan återbruka – mjölkkartonger till plantsådd, gamla tygbitar till påsar att handla frukt och grönsaker i är bara två exempel. För att inte tala om allt som kan lagas i stället för att vi slänger och köper nytt. I somras fick vi en gammal trasig vattentank för djur som min man fixade (han är världsmästare på lagning) och nu fungerar den som reservoar för regnvatten – helt ovärderligt denna torra sommar.

För några år sedan bytte vi till miljömärkt el från GodEl. Det känns extra bra att vinsten går till välgörande ändamål, som vi kunder styr över. Flera av våra vänner har satt solpaneler på sina tak och vi skulle gärna vilja göra det också (i synnerhet som taket är gammalt och skruttigt och ändå kommer att behöva bytas snart). Det är krångligt i nuläget, eftersom vi har ett brutet tak med små och icke-fyrkantiga ytor, varav de största inte vetter mot söder, men vi har börjat fundera på att sätta solceller på marken i stället. Drömmen är att gå ihop hela Målajord och bygga en solcellspark på åkern utanför oss, men där är vi inte än. 🙂

Ja, och så är det ju alla de där små sätten att spara på elen, som att använda ledlampor, undvika att tvätta kläder för ofta (t.ex. vädra i stället), hänga upp tvätten på tork i stället för att använda torktumlaren, dra ur sladden i teven i stället för att stänga av med fjärrkotrollen …

Ett område där jag känner att vi tidigt kom in i omställningstänk var i våra presentköp. Vuxna i familjen och närmaste släkten köper sällan eller aldrig presenter till varandra vid jul och födelsedagar (så det där växthuset jag fick hör verkligen till ovanligheterna – jag och min man brukar exempelvis gå ut och äta i stället) och vi försöker begränsa presenterna även till våra barn. Vi ger ofta bort upplevelser (barnen har exempelvis fått besök på bio, konsert eller badland) i stället för prylar och ibland handlar vi begagnat till barnen även som present.

En av de presenter jag blivit allra mest nöjd med var ett presentkort på Erikshjälpen till min shoppingälskande trettonåring. Hon hittade massor av bra grejer och handlade inte bara klimatsmart utan fick också betydligt mer för pengarna än om hon köpt nytt.

Om jag vill ta med mig en gåbortspresent byter jag ofta blombuketten mot något egenproducerat, som en burk torkad fjällskivling, en nyskördad squash eller en flaska flädersaft. Mina poddgäster får en gåva till Läkare utan gränser i stället för en present och sådana gåvor ger vi varandra i familjen ibland också till jul och födelsedagar.

Att hitta och odla klimatsmarta intressen, sådant som inte ger så stora fotavtryck, tycker jag är ett finurligt sätt att ställa om och något jag själv har gjort mycket på senare år. I stället för att åka på shoppingresa till Ullared kanske man kan ses och laga mat ihop (i min vänkrets har vi exempelvis ofta knytis  – vilket gör det mycket enklare att bjuda hem folk), gå med i en samtalscirkel om något man är intresserad av, börja odla, skriva, sjunga i kör, ägna sig åt kulturupplevelser av olika slag, lyssna på intressanta poddar eller hitta på något kul i naturen. De senaste somrarna har vi exempelvis under ett dygn tagit med barnen på mobilfri vildmarkscamping – jag önskar så att vi hade gjort mycket mer sådant när de var mindre, nu är det betydligt svårare att få med dem ….

Och det där sista, att få en bättre kontakt med naturen, gör ju också oss människor mer benägna att uppskatta och vara rädda om den. Eller kanske snarare som den brittiske konstnären Andy Goldsworthy så klokt uttryckte det: “We often forget that we are nature. Nature is not something separate from us. So when we say that we have lost our connection to nature, we’ve lost our connection to ourselves.”

Jag försöker inspirera andra genom att berätta om vad jag själv gör, och ibland vågar jag också vara en sådan där jobbig jävel och ställa frågor som “Hur känner du inför klimathotet och vad gör du för att förhindra det?”. Det gjorde jag exempelvis till ett antal Facebookvänner engagerade i politiken inför valet. Om det gör någon nytta vet jag inte, men jag tror att det ibland kan vara bra att få lite dåligt samvete också. I alla fall har det stundtals hjälpt mig att förändra mitt beteende. Men självklart tror jag mer på att inspirera än att skapa rädsla och skuldkänslor.

Till sist, om du vill testa ditt eget ekologiska fotavtryck för att se hur du ligger till, finns det en del sådana sajter på nätet, t.ex. hos Världsnaturfonden (WWF) och Svenska Miljöinstitutet (IVL). Jag har hört att de här uppskattningarna inte är så himla tillförlitliga, men jag tror ändå att de kan ge en liten fingervisning. Om inte annat kan det ju vara intressant att testa, göra några förändringar och så testa igen.

Och så, allra, allra sist, tänkte jag tipsa om en programserie på SvT Play, Kalles och Brittas sex liv (ja, det ska vara särskrivet, det är inget sexprogram det handlar om, som mina barn trodde först…). Det handlar om hur Kalle och Britta Zachari ifrågasätter sin egen livsstil och utforskar alternativa sätt att leva. Av de avsnitt jag har sett hittills så har framförallt avsnitt två och tre handlat mycket om att leva mer hållbart. Överhuvudtaget tycker jag att det är många spännande frågor som ställs i programmet – om drömmar, normer och förväntningar. Ett typiskt Drömmen om Målajord-program, med andra ord!

Har du andra tips på hur man kan leva mer hållbart, som jag inte har nämnt här? Tipsa gärna i en kommentar. Och tack, tack, tack för att du orkade läsa ända hit! Hoppas du har fått någon ny tanke om något du skulle vilja göra för att bli en (ännu) bättre planetskötare. <3

Maria

PS. Kom på ett tips till för dig som vill inspireras och hänga med en massa andra trevliga omställare. Den 5-7 oktober blir det nationell Omställningskonferens i Malmö (jag var med och ordnade den i Växjö förra året, då vi hade hela den internationella rörelsens grundare Rob Hopkins på besök och jag fick äran att göra en livepodd med honom). Jag kommer att vara där – hör gärna av dig om du vill ses!