Rädslan och kärleken

Den här våren har jag ägnat en hel del tid åt att utforska en känsla som på många sätt har styrt mig genom livet. Det handlar om rädsla. Rädslan kan förkläda sig i många olika emotionella skepnader (som oro, ångest, nervositet, bristande självförtroende/självkänsla) och dyka upp i alla möjliga (såväl professionella som privata) sammanhang, men jag har upptäckt att i grund och botten handlar den om samma sak: att det finns något jag riskerar att förlora.

Rädslan för att inte duga – som hos mig ofta tar sig uttryck i prestationsångest – kan handla om att förlora anseende, respekt eller kärlek. Jag vet att den här rädslan är något jag fått med mig från barndom och tonårstid, av föräldrar som premierade den “duktiga flickan” Maria och klasskompisar som av oklar anledning (kanske just för att jag var så där “duktig”) mobbade och frös ut mig: sa att jag var ful, att mitt hår hade fel färg, att jag luktade illa (trots att jag duschade varje dag) eller att jag var mallig.

Rädslan för att förlora det vi älskar kan handla om våra nära vänner och familjemedlemmar. Jag förlorade min pappa innan jag fyllt trettio, min mamma i en svår demenssjukdom och med tre av mina fyra barn har jag snuddat vid döden (genom självskador och ett drunkningstillbud). Kanske har jag inte förstått förrän nu hur mycket det här kan ha påverkat mig.

Foto: Sanna Östergren

Rädslan för att förlora något vi älskar kan också ha att göra med vår kärlek till den här ofantligt vackra planeten och allt levande, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Jag har på senare år haft ångestfyllda perioder då jag verkligen känt den där smärtan för världen som Macy och Johnstone beskriver, inte minst under den torra sommaren 2018, då klimatförändringarna blev så väldigt påtagliga och närvarande här ute på landet.

Rädsla kan ha att göra med att förlora det som känns tryggt och hemvant, något som exempelvis hindrar många från att lämna ett jobb eller en relation som de egentligen är färdiga med. Här har rädslan inte styrt mig så mycket, utan jag har vågat ge mig ut på nya okända stigar, exempelvis när jag lämnade min fasta anställning och trygga ekonomi för det betydligt mer osäkra livet som egen företagare.

Foto: Peter Conlan

Men även om rädsla ibland kan ha vissa positiva konsekvenser – som att jag skärper till mig inför en föreläsning eller gör en livsstilsförändring som ger mindre klimatavtryck (som när jag bestämde mig för att sluta flyga eller börja odla i större skala) är den ingen bra drivkraft i det långa loppet. Det konstaterade vi i det åttonde avsnittet av Poddklanen reflekterar i höstas. De senaste åren har jag vid några tillfällen också fastnat i rädsla som påverkat mig i vardagen – vilket fick mig att efter tjugo år återvända till terapisoffan.

I vårens samtalssessioner – som har kommit att handla ännu mer om föräldra- och anhörigskap än om jobbrelaterad prestationsångest som jag egentligen sökte mig dit för – har jag både pratat mycket om min rädsla och fått öva på att verkligen uppleva den. Och jag tror att jag har kommit en bit på väg mot en mer naturlig relation till den här känslan – på samma sätt som jag möter exempelvis ilska och sorg (som inte alls är lika problematiska känslor för mig). Jag går in i känslan när den dyker upp, är verkligen där och låter den sedan klinga av, utan att fastna.

Och när jag inte låter rädslan styra mig kan jag i stället använda kärleken som drivkraft. Då kan jag försöka leva hållbart av kärlek till planeten snarare än av rädsla för det som händer med den. Jag kan ge en bra föreläsningsupplevelse utifrån en kärleksfull önskan om att ge något till mina åhörare snarare än av rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Och jag kan låta mitt föräldraskap styras av kärlek snarare än av rädsla för att inte duga som mamma och anhörig.

Maria