Från tapetval till anhörigskap – när behövs min inre kompass?

En inredare i min bekantskapskrets berättade på Instagram att en vanlig fråga hon får från kunder som hon hjälper att skapa en mysigare hemmiljö är ”Vad är trendigt just nu?”.  Hennes svar brukar vara ungefär att “det viktiga är att hitta det som gör DIG glad att mötas av i ditt hem. Om det är beige väggar eller blommiga tapeter som är ”inne” just nu spelar ju mindre roll. Omge dig med sådant som DU tycker är vackert och som ger en härlig känsla i magen. Då blir det rätt!”

Inlägget gjorde mig mest glad och lite ledsen. Glad över inredarens svar – hon pratar ju om DEN INRE KOMPASSEN! Och lite ledsen över att det här är en vanlig fråga. Att så många verkar bry sig mer om vad som är trendigt – alltså om normer, förväntningar och andras tyckande – än om vad de själva gillar att omges av i det där hemmet som de flesta av oss ändå tillbringar ganska stor del av våra liv i, inte minst i dessa tider. Själv har jag nyss inrett ett alldeles eget skriv- och yogarum i vårt hus – sedan tonårssonen flyttade ut – där jag fått gå all in och verkligen känna efter hur jag vill ha det. Inte en enda ny pryl och definitivt inga inredningstrender så långt ögat når. 🙂

Det där Instagraminlägget påminde mig om hur många sammanhang det finns i våra liv där vi har nytta av att vi tränar oss på att följa vår inre kompass. Det är kanske lätt att tänka att det framförallt handlar om de stora vägskälen och livsavgörande besluten. I en artikel i Allers som jag blev intervjuad för häromsistens är det just sådant som jobb och relationer man framförallt fokuserar på.

Men det finns ju också en massa andra områden där vi tar beslut om olika saker, inte minst de där små vägskälen i vår vardag: Ska jag gå på fest i helgen (okej, nu pratar jag om icke-coronatider) eller ha en hel lugn hemmahelg i mysbyxor? Behöver jag verkligen det här klädesplagget som jag blev så sugen på att köpa? Ska jag gå den där kursen som jag egentligen inte har tid (eller råd) med men som skulle vara så kul? Ska jag ta ett pass på yogamattan/åka och träna /gå en promenad eller är det jag behöver bäst just i kväll att ligga i soffan framför en film? OCH VILKA TAPETER SKA JAG VÄLJA NU DÅ?

I mitt arbete med boken om anhörigskap har jag valt att ha med ett stycke om den inre kompassen. Dels skriver jag om hur jag ser en skillnad mellan mitt eget välmående i anhörigskapet när min mamma var demenssjuk och nu i anhörigskapet till min son och att jag tror att det till viss del (även om det inte är hela förklaringen) har att göra med att jag har blivit bättre på att följa min inre kompass och därmed leva ett liv (inte minst jobbmässigt) som ger mig betydligt mer energi än det jag levde under mammas sjukdom.

Men jag skriver också om att följa sin inre kompass genom att få vara anhörig på sitt eget sätt. Det finns sällan några rätt eller fel, och det blir ofta bättre om jag själv får välja hur jag vill ta mig an anhörigskapet. Det kan exempelvis handla om huruvida jag vill gå ner i tjänst (eller helt sluta jobba) för att finnas till mer för min närstående, kanske som personlig assistent, eller om jag funkar bättre och kan vara ett bättre stöd genom att ta mer hjälp utifrån (exempelvis med hemtjänst, personlig assistans eller korttidsboende). Så här skriver Ulla Waldenström i boken Sista året med Carl-Axel om sitt sätt att förhålla sig till anhörigskapet i samband med sin mans sjukdomstid och död:

Jag tror att jag har lyssnat till mitt inre, att jag har balanserat väl mellan att vara hos dig och att sköta mitt arbete. När jag upplevde sjukdomslivet som alltför tungt arbetade jag mer, när arbetet var pressande minskade jag arbetstiden. Jag lämnade över allt ansvar för min demenssjuka mamma på min bror och besökte inte mina föräldrar på ett halvt år. Min pappa förstod och ställde inga krav. Jag avskärmade mig från alla sociala kontakter som jag inte själv hade nytta av.

Andra exempel på hur jag som anhörig kan ha nytta av att känna efter vart min kompass pekar är i fråga om vilket stöd jag har bäst nytta av – en individuell terapeut, en anhöriggrupp eller kanske bara vänner med lyssnande öron och varma famnar – och om jag hämtar mycket energi av att engagera mig i en anhörigfråga på min fritid eller om det bästa jag kan göra med min tid är att vila.

Att förutsättningarna att välja sedan kan se väldigt olika ut för oss människor, såväl från person till person som i olika faser i livet, inte bara i anhörigskap utan i livet i stort, är jag fullt medveten om. Ibland kan faktiskt en situation med tydliga ramar som tillåter väldigt lite valfrihet (och för en utomstående kanske kan upplevas som klaustrofobisk) skapa ett lugn som också ger en känsla av frihet – den i att slippa välja – som jag en gång bloggade om efter ett samtal med en kvinna som är anhörig till en svårt sjuk man. Den tanken bekräftades i min senaste poddintervju, med Anna Pella, som har fått ompröva sin syn på livskvalitet och inre kompasser sedan hennes dotter Agnes föddes med en svår hjärnskada för snart arton år sedan, och hennes möjligheter att välja begränsades på många sätt. Hennes kompass har i stället kommit att rikta in sig på vad som är möjligt och, framförallt: vad som är viktigt – på riktigt.

Så oavsett hur våra förutsättningar ser ut tänker jag att svaret på frågan “När behövs min inre kompass?” är: “Alltid!”. Jag tror helt enkelt att jag mår bättre, kommer mer till min rätt och i större utsträckning orkar vara en god kraft i världen om jag lite oftare vågar lyssna på den där inre rösten – i alltifrån tapetval till anhörigskap.

Har mina tankar väckt någon fundering hos dig? Finns det några områden i ditt liv – i stort eller smått – där du skulle vilja utforska vartåt din inre kompass pekar, just nu?

Maria

Poddavsnitt 95. Struktur, kontroll, kreativitet och tillit. Poddklanen reflekterar, #7

Foto: Thomas Lissing

Här kommer poddavsnitt 95, vårterminens sista reflektionsstund tillsammans med min Poddklan, d.v.s. Lisa Moraeus och Sara Norrby Wallin. Den här gången försöker vi reda ut begrepp som struktur, kontroll och överblick å ena sidan och kreativitet, frihet och tillit å den andra. När är det bra med struktur och när kan den hindra oss att från att leva utifrån vår inre kompass? Hur är det egentligen med balansen mellan kontroll och tillit? Och står de där olika motsatsbegreppen verkligen alltid på varsin sida? Det handlar också om egenskapade och yttre strukturer, om ”the whole body yes”, om stresshantering, om utforskande samspel, om våra olika inre röster och om att vi kanske ibland kan behöva gå emot vår magkänsla för att hitta rätt väg i livet. Här är en länk till avsnittet i Lisas podd Leva gott som vi nämner i samtalet.

Poddavsnitt 86. Att våga fråga. Ett samtal med Kajsa Vildängen

Efter en lång sommarpaus kommer här poddavsnitt 86. Välkommen till ett samtal mellan två rödhåriga, småländska, frihetsälskande kreatörer om lusten som drivkraft, om att vända besvikelse till lärdom, om att vara en ensamvarg som kan själv, om passion som känns och smittar av sig och om att hitta sitt dream team när de människor man behöver kommer i ens väg om man bara följer sitt hjärta och vågar fråga.

Maria

Poddavsnitt 85. Att driva företag för att få göra det vi älskar. Poddklanen reflekterar, # 3

Foto: Thomas Lissing

I det sista poddavsnittet före semestern får du återknyta bekantskapen med Poddklanen, d.v.s. mig, Sara Norrby Wallin och Lisa Moraeus, i ett samtal om att vara egen företagare för att få göra det vi brinner för. Vi berättar om våra respektive företagsresor och pratar om drivkrafter, frihet, pengar, stöd, planering och mål. Sara lanserar också akronymen SOL, som alternativ till SMARTA mål: Stödjande för min riktning, Omförhandlingbart och Lustfyllt.

Kanske är detta framförallt ett avsnitt för dig som funderar på att starta eget, eller redan har gjort det, men det kan förhoppningsvis vara intressant för vem som helst, eftersom företagandet hänger nära samman med livet i allmänhet – vilka val vi gör, vilka mål vi sätter och vad som är viktigt för oss.

Maria

Poddavsnitt 68. Att se det man har, i stället för det man inte har. Ett samtal med Aref Yousefi

Nu ska du få möta Aref Yousefi, som föddes i Afghanistan, bodde många år i Iran och sedan kom till Sverige för drygt två år sedan. Aref har under flera års tid inspirerat mig genom sitt stora engagemang och sin starka vilja att bidra till ett bättre samhälle och möten över kulturgränserna, och jag har funderat på varifrån hans engagemang kommer. I vårt samtal pratar vi om alltifrån tidsuppfattning i olika kulturer till frihetskänsla som drivkraft till tacksamhet över sådant vi ofta tar för självklart.

Maria

Poddavsnitt 58. Jag har tid! Ett samtal med Erik Malm

I det här avsnittet möter du Erik Malm, som efter bland annat volontärarbete världen över just nu jobbar med sitt alldeles egenskapade projekt Jag har tid. Här erbjuder han sin tid – denna stora bristvara i dagens samhälle – till människor och organisationer som behöver stöd på olika sätt. Vad kan hända när man tar en paus från sitt vanliga jobbliv och skapar utrymme för att förverkliga drömmar och bidra till en bättre värld? Välkommen till ett inspirerande samtal om frihet, ansvar, skapande, hållbarhet, ”wwoofande”, mänskliga möten, dokumentationshysteri, syltkokning, hopp och om att alla kan göra skillnad.

Maria