Klokskaper från 33 inspirationskällor

Det är väl lika bra att jag varnar dig direkt. Det här inlägget håller sig inte på något sätt inom normen för hur långt ett blogginlägg ska vara. Jag lånar orden från min senaste poddgäst Ulrika Perssons blogginlägg: “I could write a whole frickin essay if I wanted to, and no one could stop me. Such a god damn liberating feeling.”

Så nu skriver jag “a whole fricking essay” för att jag har mycket att dela med mig av. Jag vill berätta om en hel massa begrepp, mantran, idéer, modeller, inspirationsord och liknande som jag har samlat på mig de senaste tio-tolv åren, och som har byggt den verktygslåda som har hjälpt mig att hitta och navigera efter min inre kompass.

Kanske, kanske finns det något i den här långa listan som just du – om du faktiskt tar dig tid att läsa – också kan ha glädje av att reflektera över och utforska vidare. Att följa sin inre kompass handlar ju inte om att var och en av oss måste uppfinna hjulet hela tiden, snarare om att jag tar mig tid och utrymme att lyssna inåt för att komma fram till vad av det jag möter runt omkring mig som talar till just mig.

Så här kommer mitt smörgåsbord av tankar, utan någon som helst rangordning och utan någon som helst garanti för heltäckning (detta är vad jag kommer på just nu):

Foto: Ovsyannykov, Pexels

1. Sara Norrby Wallin, min vän, kontorskompis, poddklansmedarbetare, nyårspoddarkompis och halva hjärna hjälper mig ständigt att utvecklas som människa, och jag skulle kunna skriva en hel bok bara om allt jag har lärt mig av och tillsammans med henne, inte minst sedan vår gemensamma fyrtioårskris för väldigt många år sedan. Men de begrepp jag har valt ut här är:

  • 360-gradersperspektivet – att sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt vara “hela jag”, äkta och sann oavsett i vilken relation – vilken av de 360 graderna – någon möter mig. Det innebär inte att jag måste berätta allt för alla, eller ge precis hela bilden av mig själv överallt. Men känslan av att kunna säga en sak och stå för den oavsett om mottagaren är mina barn, en avlägsen släkting, mina närmaste vänner, eller min chef är ganska befriande. Det blir så mycket lättare att leva om jag inte bygger fasader eller behöver låtsas vara någon annan än den jag är.
  • Att ordna det för sig – att känna efter vad jag behöver i det stora och det lilla just precis nu och försöka se till att tillgodose det behovet, oavsett om det handlar om att få hitta en yrkesroll där jag verkligen får använda min kapacitet, att göra det mysigt på kontoret så att jag trivs med att jobba där eller att bulla upp med gott te och något mumsigt när jag ska utföra en tråksyssla (som bokföring).

2. Lisa Moraeus, min vän och andra poddklansmedarbetare, ger mig också många kloka tankar (bland annat i poddavsnittet jag spelade in med henne för länge sedan och i hennes egen podd Leva gott), varav några jag särskilt inspirerats av är:

  • Marknadsföring på mitt sätt – att jag inte måste göra som alla andra egenföretagare eller följa några marknadsföringsgurus gyllene regler (även om jag förstås kan lyssna på dem och se om det finns något i det de säger som talar till mig).
  • Genizonen – som egentligen kommer från en bok Lisa läste, The Big Leap (av Gay Hendricks) och som handlar om att i min yrkesroll inte fastna i det jag kanske är bra på och andra ger mig cred för, om det faktiskt inte är där jag har mitt hjärta och kommer som mest till min rätt.
  • Att leva gott och kunna brinna utan att brinna ut – det vill säga att det går (och är okej) att göra gott för världen samtidigt som man själv mår bra och tar hand om sig. Detta blir förresten temat för nästa poddklanssamtal.

3. Joanna Macy & Chris Johnston, författare till boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har översatt tillsammans med min dotter, och som vände den ångest över klimatförändringarna som drabbade mig med full kraft sommaren 2018:

  • Aktivt hopp – att vårt hopp inte behöver ha med optimism att göra utan att vi kan välja att hoppas oavsett om vi tror att det vi hoppas på kommer att lyckas, och därmed hitta motivation att arbeta för det vi drömmer om, exempelvis en bättre värld, även när det ser väldigt mörkt och hopplöst ut.
  • Tacksamheten som utgångspunkt – Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i femton år och känt hur mycket det har påverkat min inställning till världen, men i boken Aktivt hopp fick jag också min upplevelse bekräftad av forskning: vi blir lyckligare av tacksamhet, vi kan träna oss i det och resultaten är så tydliga att om det handlade om en medicin skulle man kunna kalla den “mirakelkur”.

4. Bodil Jönsson, en av mina tidiga husgudar, författare till många fina böcker, t.ex. den mycket populära Tio tankar om tid, den lite mer akademiska Att utmana stressen som jag haft stor nytta av i mitt arbete med stresshanting och den lilla fina begreppssamlingen Guld:

  • Stilla dig det går över (this too shall pass) – en svensk variant av ett gammalt persiskt uttryck, som i svåra stunder kan hjälpa mig att inse att så där eländigt som det är just nu kommer det inte att vara för all evinnerlig framtid.
  • Vandringsstavar – att jag faktiskt behöver hjälp och stöd på min livsresa, inte minst om jag är inne i ett stadium av utveckling eller extra mycket utmaning. Vandringsstavarna kan handla om alltifrån användbara metaforer eller begrepp (som många av dem jag presenterar i det här inlägget) till aktiviteter som stärker mig (exempelvis meditation, yoga och skrivande) till människor som stöttar mig: familj, vänner, en terapeut, samtalscirklar eller peppgrupper på Facebook.

5. Medicine Story & Ellika Lindén, som under många år ledde Circle Way-läger runtom i världen. Medicine Story har också skrivit ett flertal böcker, varav jag har översatt en, Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, tillsammans med min dotter Sanna, och Ellika har varit gäst i min podd:

  • The Circle Way – samtalsmetoden jag lärde mig under lägren på Mundekulla Retreatcentrum som ovan nämnda Sara och jag var medarrangörer till och som jag har haft så ofantligt stor nytta av, både privat och professionellt. Det handlar om att dela tid mellan deltagarna i ett samtal, så att alla får talutrymme, och att lyssna vänligt och intresserat utan att avbryta eller komma med goda råd.
  • Nytt och bra – det som vi ofta inleder samtalscirklar med, att var och en får berätta (mycket kort) om något (hur litet och obetydligt som helst) som känns bra just nu, vilket hjälper oss att fokusera på det som är bra i livet och uppmärksamma sådant som vi kanske annars lätt skulle ta för givet (något som jag också inspirerats till av Dalai Lama i hans bok Lycka! En handbok i konsten att leva)
  • Gråtens läkande kraft – Medicine Story brukade säga att när han hörde ett barn gråta blev han glad för då visste han att läkningsprocessen hade tagit sin början. Jag fick också den stora förmånen att släppa loss mina tårar i Ellikas fantastiska kvinnocirklar och har allt sedan dess både kunna uppskatta gråten hos mig själv och möta den hos andra utan rädsla.
Foto: Perry Grone, Unsplash

6. Susannah Conway, som inspirerat mig mycket genom det reflektionsmaterial som hon delar med sig av gratis på sin webbplats:

  • Unravel Your Year – materialet jag har jobbat med vid årsskiftet i många år nu. Det hjälper mig att sortera i mina erfarenheter, tankar och känslor, att fånga upp vad jag tar med mig från föregående år i form av glädjeämnen, utmaningar och lärdomar och reflektera över vad jag vill fokusera på under det kommande året.
  • Ett ledord för åreten sorts mantra jag har haft ända sedan jag började använda Susannahs material. Några av mina ledord har varit frihet, kärlek, närvaro, balans, framgång och öppen hand (årets ord). Ledordet hjälper mig ibland att ta viktiga beslut, eftersom jag kan gå tillbaka till mitt ledord och funderar över vilken väg som rimmar bäst med det. Susannah har också en liten gratiskurs där man kan få hjälp att hitta sitt ord för året, Find Your Word.

7. Anna Lovind, en av mina första poddgäster som har så mycket klokt att säga om många saker, inte minst om att vara en skapande kvinna i en värld som till stor del styrs av manliga normer och patriarkala strukturer. Jag inspireras av Annas inspirationsbrev och älskar boken The Creative Doer:

  • Vad behöver du för att känna dig trygg nog att gå vidare? en fråga som jag tror är jätteviktig att ställa sig när vi är inne i en förändringsprocess eller kreativ process . Det här knyter också an till Bodil Jönssons begrepp Vandringsstavar.
  • Magneten i stället för piskan som drivkraftatt känna att det som får oss att utvecklas och ta nya steg är något som lockar oss till sig (skapar det där kvillret i magen) i stället för något som piskar på oss bakifrån (såsom normer, plikt, skuldkänslor eller andras förväntningar).

8. Rob Hopkins, hela det internationella Omställningsnätverkets grundare och även han en av mina poddgäster:

  • Fantasin som ett verktyg för att förändra världen – att om vi använder vår fantasi, kreativitet, lekfullhet och förmåga att drömma för att visualisera en bättre värld att leva i kan vi också lättare hitta motivation och lust att ta konkreta steg i riktning mot den världen.

9. Maria Gruvstad, personalkonsulent på Linnéuniversitet och den person som fångade upp mig när jag var på väg in i väggen för tjugo år sedan:

  •  Good enough (parenting) ett begrepp som inte Maria själv har myntat men som hon presenterade för mig den där gången, och som kom att få stor betydelse för min återhämtningsprocess och fortsatta livsväg. Utan good enough hade den här podden säkerligen stannat vid planeringsstadiet, liksom mycket annat av det jag har skapat i mitt liv de senaste åren.

10. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren, författare till böckerna Diagnos duktig – handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig och Balans i livet och andra floskler:

  • Smartlat – ett begrepp som kompletterar good enough och hjälper mig att inte överprestera utan att exempelvis bara städa där det syns om jag ska få gäster eller att bara läsa de handlingar inför ett möte som verkligen berör mig och strunta i resten. Både good enough och smartlat frigör energi att verkligen anstränga mig i sammanhang som är riktigt viktiga för mig så att jag kan vara top notch där utan att bränna ut mig.

11. Elizabeth Gilbert, som skrev vår första bokcirkelbok, Eat Pray Love, och som har inspirerat mig genom bland annat podcasten Magic Lessons och boken Big Magic:

  • Äkthet före originalitet – en livsdevis som hjälper mig när tanken “Men vem skulle vara intresserad av det jag skapar? Det finns ju så många andra som …”. Det är viktigare att göra något utifrån hjärtat än att det är unikt.
  • Idéer lever sitt eget liv – och sedan är det upp till mig att fånga upp dem och göra något av dem (jag behöver inte pressa fram dem). Något jag själv har upptäckt är att idéerna ofta hittar fram till mig om jag skapar en stunds stillhet i mitt liv, exempelvis genom meditation eller en skogspromenad. På det viset har jag exempelvis tagit hjälp i mitt skönlitterära skrivande.
Foto: Pieter, Unsplash

12. Marie Forleo, som bland annat driver en videopodcast och som kompletterar Elizabeth Gilberts tanke om originalitet:

  • Många pizzerior men också många olika kunderTänk dig alla pizzerior i en mellanstor stad. Ofta finns det jättemånga, och samtidigt har nästan alla pizzaätare i staden någon favorit. Kanske för att man tycker att pizzan är godast där, för att restaurangen är mysigt inredd eller kanske för att servicen är så bra. Men vi har alla olika favoriter, alltså behövs kanske alla dessa pizzerior, hur lika de än kan verka varandra. Kom ihåg: Ingen har gjort det du gör på precis ditt sätt, med din röst, utifrån dina erfarenheter.

13. Jack Kornfield & Tara Brach, psykologer och meditationslärare med buddhistisk bakgrund, och som jag både har gått flera online-kurser för och använt guidade meditationer av, bland annat på webbplatsen (och i appen) Insight Timer:

  • Blir jag med tid och övning bättre på att inte tänka så mycket när jag mediterar? – Nej, sa Jack Kornfield under en kurs jag gick, inte nödvändigtvis. Men däremot blir du bättre på att acceptera de där tankarna, släppa taget om dem och hitta tillbaka till ditt fokus, exempelvis ditt andningsankare.
  • RAIN: Tara Brachs akronym för att möta sina jobbiga tankar och känslor med självmedkänsla. Recognize (lägga märke till), Accept (acceptera), Investigate (utforska), Nurture (ge kärleksfull omsorg). Det finns bland annat fina guidade meditationer på det här temat.

14. Pernilla Sporre, vän, arbetsterapeut och expert på basal kroppskännedom och mycket annat som har med såväl fysiskt som psykiskt välmående att göra, dessutom en av mina poddgäster:

  • Aktivitetsbalans: att utforska de aktiviteter jag ägnar mig åt i mitt vardagsliv utifrån tre olika värden: resultatvärde (när det jag gör ska “bli” något), socialt värde (när en aktivitet innebär att jag tillgodoser mitt behov av mänsklig kontakt) och egenvärde (när en aktivitet helt enkelt ger mig något i sig själv, som inte handlar om resultat eller sociala relationer). Många aktiviteter kan innefatta två eller alla tre värdena, men om jag exempelvis upptäcker att jag ägnar väldigt mycket tid åt sådant som har endast resultatvärde (och inget av det andra) och kanske väldigt lite tid åt sådant som har ett egenvärde kanske det är läge att se över min aktivitetsbalans.
  • Närvaro i kroppen – och hur det påverkar min förmåga till närvaro i själ och sinne, något som också förstärks genom mitt yogande.
Foto: Aziz Acharki, Unsplash

15. Maria Ståhl, vän samt skrivande yoga- och meditationslärare med massor av erfarenhet av att arbeta med bland annat personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (även hon en poddgäst):

  • Roliga (och ibland lite galna) kreativa utmaningar Det här är Marias specialitet och något hon har fått mig att prova ett flertal gånger, dels i en liten grupp för kvinnliga företagare som vi båda är med i, och inte minst den gången hon hittade på att vi båda skulle skriva en dikt i månaden och sedan ställa upp i en Poetry Slam-tävling. Någon tävling blev det aldrig, men utmaningen fick mig att våga skriva mina första dikter på väldigt många år, och några av dem har jag till och med framfört i några olika sammanhang. Maria inspirerar mig att släppa loss min kreativitet utan att tänka så mycket på resultatet.

16. Ulrika Persson, vän och nystartad företagare med fokus på kvinnors kontakt med sig själva, med naturen och med varandra:

  • Att vara i synk med naturens rytmatt fundera över hur min egen rytm ser ut och på vilket sätt den kan hänga ihop med naturen. Exempelvis har jag insett att jag behöver vintervila från mina odlingar för att hitta glädjen och passionen när våren kommer.
  • Superhjältemanteln – att jag inte alltid kan vara på topp, med rak rygg och manteln flygande, utan att jag ibland behöver manteln för att svepa om mig och krypa in under. Sårbarheten är en lika viktig del av mig som min styrka. Den kanske till och med är min styrka, eftersom den fångar upp mig innan jag brinner ut, så att jag exempelvis saktar ner eller ber om hjälp innan det har gått för långt.

17. Kevin Billet & Brandon Bays, som genom åren har arbetat mycket med metoden Resan och som har skrivit boken Vägar ut ur mörkret – att bli fri från depression, utbrändhet och stress, som jag har översatt:

  •  Vikten av att våga släppa fram våra känslor – eftersom vi om vi stänger av våra “utmanande” eller “tunga” känslor också riskerar att stänga av andra ändan av spektrat och tappa vår djupa livsglädje (i värsta fall drabbas av depression)
  • Vägskäl – att i samband med beslut om en eventuell stor förändring utforska båda möjligheterna genom att verkligen föreställa mig hur det skulle bli att stanna kvar i det som är och hur det skulle bli att göra en förändring (en övning i deras bok). Detta är också något jag tagit med mig från en kurs i MI (Motivational Interviewing eller Motiverande Samtal på svenska). Att utforska plus och minus med såväl ett fortsatt nuläge som en förändring (att det alltid finns fördelar med att inte förändra också).
Foto: James Wheeler, Pexels

18. Jonna Jinton, fotograf och bloggare som flyttade från storstan till norrländska ödemarken för att leva ett liv i mer samklang med naturen:

  •  Just do it!att sluta vänta på de perfekta förutsättningarna för en förändring, att det rätta tillfället ska komma, att det ofta är bättre att i alla fall prova.

19. Pia Kammeborn, bloggare, konstnär, fotograf, stickexpert och sagoberättare, tillika poddgäst tillsammans med maken Dennis:

  • Att skapa sitt eget kungarike – som Pia och Dennis har gjort med sitt Kammebornia, där valspråket är “Love and Play” och man både kan möta det svåra och hitta magi, skönhet och lekfullhet mitt i vardagen.

20. Kajsa Ingemarsson, en av mina stora inspirationskällor och även hon min poddgäst, vars bok Drömliv (skriven tillsammans med Karin Nordlanderfick mig att till sist ta beslutet om att säga upp mig, och vars trilogi om att följa sitt hjärta (Den magiska gnistan, Modern mystik och Hjärtats väg) jag läst med stor behållning:

  • Egot och själen begrepp som många andra också pratar om, men de beskrivs bra i Drömliv och de fick mig att förstå att egots rädslor vill skydda mig men kanske ibland ställer sig i vägen för själens längtan.
  • Att följa sin kompass innebär ingen räkmacka till ett enkelt liv – att det inte handlar om någon quick fix, utan ett livslångt arbete och att utmaningarna jag ställs inför när jag har börjat lyssna inåt ibland blir större än tidigare – men det blir också belöningarna!
Foto: Ylanite Koppens, Pexels

21. Björn Natthiko Lindeblad, ännu en person som har inspirerat mig så mycket, genom sina Sommarprogram, podden han drev tillsammans med Navid Moudiri, meditationerna på Insight Timer och SoundCloud, och inte minst boken Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk:

  • Att inte tro på allt jag tänker – och med det vara öppen både för att mina tankar kanske inte är sanna (exempelvis när de säger till mig att jag inte duger) och att vara öppen för att jag kan ha fel i förhållande till någon annan, eller att det ibland kanske inte finns något rätt eller fel, utan bara olika perspektiv.
  • Den öppna handen – mitt ledord för det här året, som har två olika innebörder för mig. Den ena är just att öppna en hand som knyts runt oro, ångest och önskan om kontroll, för att i stället försöka vila i tillit, eftersom det finns så mycket i livet som vi inte kan påverka. Den andra innebörden av mitt årsmantra handlar om att bjuda in, välkomna och ta emot positiva känslor och upplevelser som kärlek och glädje, nyfikenhet och magi i mitt liv.

22. Sanna Östergren, min äldsta dotter, poddgäst, kollega i både barnboksskrivande och översättningsprojekt (som nämnts ovan)

  • Att skapa utrymme för magi och utveckling mitt i vardagen – något som Sanna hjälper till att påminna mig om på olika sätt, inte minst genom de intressanta samtal vi har med utgångspunkt i något yttre stimuli, såsom tarot- eller orakelkort, eller som nu senast, närläsning av olika kapitel i Harry Potter utifrån specifika teman och s.k. “Spiritual Practices” (ursprungligen använda för att studera bibeltexter)
Foto: Cristian Escobar, Unsplash

23. Stefan Sundström, min gamla ungdomsidol och poddgäst, vars musik betydde så mycket för mig, men som på senare år också inspirerat mig mycket genom sitt engagemang för hållbarhetsfrågor, inte minst genom odling:

  • Jag gjorde i alla fall vad jag kunde – en tanke som har hjälpt mig när jag känt mig uppgiven inför vad mitt hållbarhetsarbete egentligen har för effekt i det stora hela. Stefan påminner mig om att när mina barnbarn frågar mig “Vad gjorde du egentligen, mormor/farmor för att vi skulle få ha en planet som det går att bo på?” så kan jag ändå svara att jag inte bara blundade och levde på som om jag inte visste någonting, utan att jag valde bort flyget, försökte bli mer självhushållande, blev mer medveten om min konsumtion, åt mer klimatvänligt, försökte hitta bättre sätt att transportera mig och så vidare. Det kanske inte gjorde så stor skillnad, men jag kan ändå säga att jag försökte.

24. Erik Malm, ännu en vän och poddgäst, som under en tid valde bort lönearbete genom sitt projekt Jag har tid – för att utforska ett annat sätt att leva och bidra till en bättre värld:

  • Ikigai – är inte Eriks eget begrepp, men något han berättade om för mig och som gjorde stort intryck. Det handlar om att hitta ett sätt att leva där jag får ägna mig åt något som (1) jag är bra på, (2) jag tycker är roligt, (3) gör något bra för världen och (4) jag kan leva på. Efter många års utforskande är jag där, i alla fall just nu!

25. Adriene Mishleronline-yogans okrönta drottning, vars yogapass jag har använt under ett antal år nu, vars 30-dagarsutmaningar har fått mig att inse att jag har som lättast för att prioritera något när jag inte behöver ta beslut varje dag, och som inspirerat mig till i princip daglig yoga numera:

  • Find what feels good – ett härligt mysigt och avslappnat förhållningssätt till yogan som har fått mig att släppa alla tankar på måsten och borden, som att jag borde bli vigare eller klara av mer komplicerade saker, att jag kan anpassa det som inte fungerar för mig och att jag inte behöver jämföra mig med någon annan.
  • Show up on the mat – kopplat till “Find what feels good” också insikten om att det viktigaste (och svåraste) är att faktiskt dyka upp på min matta, inte vad jag egentligen gör där. Att det exempelvis är bättre att göra ett kort yogapass än inget alls.

26. Bob Hansson, poeten och ordvrängaren som jag tycker så mycket om:

  • Att våga bjussa på något jag har skapat utan att det är perfekt alltså good enough-tänket igen, men här framförallt i förhållande till mitt kreativa uttryck. Och om någon inte gillar det jag skapar kan jag tänka att de kanske har fått inspiration till att skapa något bättre själva.

27. Stefan Edman, min före detta kollega på St Sigfrids folkhögskola och senare inspirationskälla, exempelvis genom sina fina böcker Förundran och Förnöjsamhet:

  • Förundran – som en oerhört viktigt grund för hållbarhetsarbete, eftersom den hjälper oss att hitta kärleken till den här vackra planeten och därmed motivation till att kämpa för att bevara den, en tes som bekräftas i förundransforskning som Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz skriver om i sin bok Förundranseffekten.

28. Vanessa Zoltan & Casper ter Kuile, värdar för poddarna Harry Potter and the Sacred Text och The Real Question:

  • Sacred Reading – olika metoder och praktiker för att närläsa och diskutera bibeltexter som kan appliceras på vilken text som helst (exempelvis en roman, barnbok, fackbok, artikel, dikt, sång eller film) som utgångspunkt för intressanta samtal och personlig utveckling.
Foto: Gabriella Clare Marino, Unsplash

29. Tomas Sjödin, pastorn och författaren som med sin lugna norrländska inspirerat mig genom sina fina Sommar– och Vinterprat, liksom i sina böcker:

  • Vikten av att dela berättelser om det som är svårt och att vi även om vi till synes går igenom helt olika saker också har mycket gemensamt när det gäller våra tankar och känslor.

30. Fredrik Warberg & Jörgen Larsson, på Tidsverkstaden, som arbetar med såväl inre som yttre hållbarhet, bland annat genom samtalscirklar och boken Rik på riktigt (Fredrik har också varit gäst i min podd):

  • Att vara rik på riktigt – att verkligen uppleva den rikedom som finns i det som inte handlar om pengar och status, utan om relationer, ett meningsfullt arbete och en vardag att vara tillfreds med.

31. Karin Leoson, ännu en poddgäst med många strängar på sin lyra och en bakgrund som danslärare och koreograf, men som idag jobbar med kultur och holistisk hälsa:

  • Att träna på det jag inte redan gör/kan så bra – Om den som är stressad i sitt jobb, som rusar hela dagarna – fysiskt och/eller i tankarna – sedan fortsätter rusa efter jobbet, till gymmet för att köra ett hårt träningspass, hur bra blir det egentligen? Kanske vi ibland i stället behöver träna på just det vi inte är så bra på, det vi inte gör dagligdags. Kanske den som är van att rusa i stället behöver träna på att vara i stillhet, som att meditera eller gå på ett lugnt yogapass?

32. Emil Jensen, poeten och musikern som inspirerar med sina magiska ord genom låtar, Sommar– och Vinterprogram, krönikor och Tankar för dagen:

  • Förtida uttag på glädjekontot – att kunna ta ut glädjen inför något roligt som ska hända och njuta i förväg hellre än att “safea” och tänka att det är lika bra att ställa in mig på att det inte blir något så att jag inte blir så besviken i så fall. För mig finns ingen “onödig” glädje och blir något inställt så får jag hantera det då.
Foto: Nick Fewings, Unsplash

33. Russ Harris och ACT-metoden (vilken egentligen handlar om ett helt förhållningssätt till livet), som jag stiftade bekantskap med i samband med min utbildning till grupphandledare utifrån ACT med fokus på stresshantering för ett antal år sedan, och som jag har haft så mycket nytta av, både privat och professionellt, inte minst genom böckerna Lyckofällan och När livet slår till – ACT i svåra stunder:

  • Acceptans att träna oss i att acceptera det vi inte kan påverka för att på så vis frigöra energi till det som går att förändra.
  • Livsriktningar/Värderade riktningar (har flera olika namn på svenska) – som handlar om vad som är viktigt för oss, och som skiljer sig från mål eftersom våra riktningar är något vi kan sträva mot hela tiden men aldrig “komma fram” till.
  • Att hålla varsamt om sig själv – att kunna ha lika mycket medkänsla med oss själva som vi skulle ha gentemot en vän som exempelvis hade det tufft eller hade misslyckats med något.

TACK till dig som orkade läsa hela vägen! Hittade du något här som du blev nyfiken på att utforska vidare? Mycket av det jag har nämnt är sådant som jag har bloggat om, så kika gärna på bloggmolnet om du vill veta mer. Och förstås, gå gärna in och lyssna på alla poddgästerna i min lista – här finns många intressanta samtal att upptäcka om du har missat eller återupptäcka om du har hört dem tidigare!

Maria

Premiär: Marias tankar för dagen!

Ett av mina favoritradioprogram är P1:s Tankar för dagen. Morgonreflektioner på några minuter, ibland med någon av mina favoritinspiratörer, som Emil Jensen eller Mark Levengood, ibland med någon för mig helt okänd person. En av mina vänner och poddgäster, Kalle Grill, har gjort några inslag också.

Jag gillar det där upplägget, tankeföda i miniformat, och därför kommer jag från och med nu att (vid sidan av mina korta Drömkorn) varva de långa poddavsnitten med Marias tankar för dagen. Det är helt enkelt mina poddinlägg i ljudform. Välkommen att lyssna! 🙂

Prestationsångest på återbesök

Om några veckor är det tjugo år sedan den där dagen då ett telefonsamtal från min mamma om att jag borde ringa och tacka min moster för ett födelsedagskort fick mig att bryta ihop och åka hem från jobbet med tårarna rinnande. Jag hade fastnat ganska ordentligt i prestationsträsket inom universitetsvärlden och kämpade med att räcka till som lärare, forskarstuderande och mamma (även om jag vid det laget bara hade ett barn). Jag kände sällan att jag räckte till på jobbet, trots alla timmar jag lade ner, och jag tyckte inte heller att jag dög som mamma. Bar ständigt en klump i magen över något jag inte hunnit eller något jag inte gjort tillräckligt bra. Oroade mig ständigt för att någon skulle sticka hål på bubblan och avslöja vilken bluff jag var.

Tack och lov drog jag – till skillnad från många andra prestationsprinsessor – i nödbromsen i tid, något jag är oändligt tacksam över, inte minst efter alla möten med människor där utmattningen blivit så mycket mer djupgående och långvarig än i mitt fall. Och jag vågade be om hjälp. Utöver en timeout från jobbet tack vare två månaders sjukskrivning hade jag turen att få grotta ner mig i grunden för min prestationsångest genom ett helt års psykoterapi. Jag lärde mig också begreppet good enough.

Den här erfarenheten, tillsammans med de strategier och verktyg jag undan för undan fyllt min verktygslåda med genom åren, har hjälpt mig att hålla näsan ovanför vattenytan ända sedan dess. Jag har varit nära utmattning igen vid några tillfällen, inte minst under åren i sandwichgenerationen, då min mamma blev demenssjuk samtidigt som jag väntade mitt fjärde barn, men jag har klarat mig med själsliga skrubbsår.

Mitt good enough-tänk har hjälpt mig mer än en gång, när jag har valt att utmana mig på nya områden – skriva skönlitteratur, odla, starta en podcast, översätta, starta samtalscirklar, skapa webbkurser och meditationer, föreläsa om nya ämnen i nya sammanhang – trots att det ibland har känts svårt och läskigt. Men jag har inte krävt något omöjligt och fulländat av mig själv och det har funkat. Det har inte blivit perfekt, men det har känts tillräckligt bra. Och jag har varit glad och förnöjd.

Hm, glad och förnöjd. VARNING, VARNING! Då tycker förstås Universum att jag har blivit lite för självgod och behöver utmanas på nytt. Så på sistone har Prestationsångesten från helvetet kommit på besök, vid flera tillfällen. Ibland har den tagit sig rent fysiska uttryck, med inte bara en obehaglig oroskänsla utan också magont och illamående. Inför en workshop jag skulle hålla för något år sedan mådde jag exempelvis sådär tjyvtjockt i flera veckor och häromveckan var det dags igen. Jag förstår ju såklart rent intellektuellt att jag inte är så usel som jag inbillar mig, men hjärtat hänger inte med på tåget. En himla massa onödigt förtida uttag på oroskontot alltså!

Värst av allt är nästan att jag blir så himla besviken på mig själv. Jag som är utbildad i ACT och kan allt om acceptans och en massa andra mentala verktyg och strategier. Jag som jobbar med att lära andra att hantera stress, släppa på kraven, acceptera och vara good enough. Hur kan jag då plötsligt vara så dålig på det här själv? Well, kanske för att jag också bara är en alldeles vanlig liten människa, med allt vad det innebär av styrkor och svagheter, bra dagar och dåliga dagar. Skulle jag inte kunna inspirera andra, även om jag ibland brottas med egna utmaningar? Klart jag kan, kanske just för snarare än trots att jag inte är perfekt.

Nåväl, det är eventuellt dags för en ny liten terapirunda. Om det finns några fler barndomsskelett att gräva fram är tveksamt, men kanske behöver jag bara bli speglad i mina tankar och känslor igen – av någon annan än de där fantastiska människorna jag har omkring mig i vardagen, av någon som inte alls känner mig, som kan se på mig med nya fräscha ögon. Och kanske är den viktigaste lärdomen att jag behöver träna på att acceptera att jag inte alltid kan acceptera.

För att citera ur Thomas Tranströmers dikt Romanska bågar: “Skäms inte för att du är människa, var stolt! Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Maria

Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

“Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. “Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: “Har du fler timmar än vi andra?” eller “Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

Foto: Neonbrand, Unspl

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen “good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är “good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Foto: Mi Norin

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Foto: Malin Enestubbe

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Foto: Yogi Madhav, Unsplash

Till sist: “Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som “inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Drömkorn 5. Det är när man följer hjärtslagen som det händer. Ett samtal med Anna Lovind

I det femte avsnittet av Drömkorn, små drömkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt poddsamtal med Anna Lovind. Det handlar om att följa sitt hjärta, även om det inte verkar logiskt, om prestationskrav och good enough.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Anna:

Maria

Att starta en podcast

Sedan jag startade Drömmen om Målajord har jag fått en hel del frågor om hur man gör en podcast. Så den här gången tänkte jag ta med dig bakom kulisserna – i ett låååångt inlägg. Du som är nyfiken, läs och ta till dig det som intresserar dig.

Om hur jag fick idén och om hur min podd fick sitt namn kan du läsa här.

Jag tror att det finns några saker som är bra att fundera över innan du startar:

  1. Vad är syftet med din podd – vad är det du vill åstadkomma? Podden kan ha ett tydligt tema från början eller så låter du det växa fram efter hand, men någon sorts riktning bör den nog ha ganska tidigt, om inte annat för att dina potentiella poddgäster ska ha något att förhålla sig till. Själv hade jag ett ganska tydligt tema (att följa sin kompass och förverkliga drömmar), men det har också förändrats och utvecklas till att idag inte ha så mycket fokus på drömförverkligande utan mer på att våga lyssna på sin inre röst, att brinna för något och ofta också att på något sätt vilja bidra med något positivt till världen, en aspekt som jag inte hade så mycket i åtanke när jag började.
  2. Vad åtar du dig att göra? Vill du exempelvis utlova att du ska producera ett avsnitt i veckan, varannan vecka eller en gång i månaden som många poddare gör? Själv bestämde jag mig redan innan jag startade att inte utlova något sådant, att jag skulle lägga ut poddavsnitt när jag hade tid och lust, inte när någon annan förväntade sig det. I början blev det ofta ett i veckan, och jag fick nästan hålla mig i skinnet för att inte publicera ännu oftare eftersom det var så roligt. Med tiden har det blivit lite glesare mellan avsnitten (2-4 veckor), dels för att jag har haft mycket annat att göra, dels för att jag inte vill riskera att tröttna, åtminstone inte än på ett bra tag. Och kanske kan det vara lite bra även för lyssnarna att avsnitten inte kommer för tätt. På så sätt skapar jag varken produktions- eller konsumtionsstress. Tänk bara hur det är för den stackare som upptäcker en podd med hundra avsnitt att lyssna ikapp…

Men hur går det nu till rent konkret, från ax till limpa? Jag tänkte ta dig med genom min process, steg för steg.

Steg 1: Att hitta och kontakta gäster

Hur går man tillväga för att hitta personer som kan tänka sig att ställa upp på ett poddsamtal? Ja, det beror förstås väldigt mycket på vilken inriktning podden ska ha. Kanske finns det människor i ens eget nätverk som kan fungera som samtalspartners. Så var det för mig. Mitt allra första poddsamtal gjorde jag med min bästa vän och kollega, Sara. Det kändes väldigt tryggt och lugnt. Min senaste poddgäst Patrik Andersson, som driver Andra sätt (som jag för övrigt verkligen kan rekommendera alla som är intresserade av att tänka utanför ramarna, inte fastna i ekorrhjul och försöka leva medvetet och hållbart), berättade att han spelade in ett testavsnitt som han aldrig publicerade. Det kan ju vara ett bra sätt att känna efter hur man vill ha det.

När jag hade spelat in ett antal avsnitt med personer jag antingen kände eller som befann sig i utkanten av mina nätverk (typ bekantas bekanta), vågade jag mig på att börja kontakta även helt okända människor, som jag kanske hade läst om i tidningsartiklar eller sett på tv. Jag minns fortfarande euforin när jag låg i min säng på ett hotellrum i Göteborg och fick positivt mejlsvar från 103-åriga bloggerskan Dagny Carlsson. Alla märkliga “slumpar” som ledde fram till att jag fick träffa stjärnförfattaren Kajsa Ingemarsson kan du läsa om här. Ganska snart började även mina poddlyssnare höra av sig med tips. Många av gästerna har kommit den vägen, vilket känns extra roligt. Då blir poddandet ju lite av ett önskeprogram, 2010-talets Ring så spelar vi, liksom.

Jag försöker att ha lite mångfaldstänk i mitt val av gäster, vilket har inneburit att min yngsta poddgäst varit sex år (min son Adam) och min äldsta 103, att jag har haft både män och kvinnor och såväl personer med svensk som utländsk bakgrund. Någon exakt jämn fördelning har jag inte, men jag tror att bara det faktum att jag har tänkt tanken har gjort att jag har vidgat mina vyer när jag letat intressanta personer.

Under hela den tid jag har hållit på har jag förvånats över hur lätt det har varit att få folk att ställa upp – helt gratis. Visst, några har kanske sett sitt deltagande mest som ett sätt att marknadsföra sig, men min podd är inte jättestor och känd, och det har jag heller aldrig påstått när jag kontaktat mina gäster. Men framförallt tror jag att många människor – åtminstone om de inte är helt urless på att intervjuas – tycker om såväl goda samtal som att få prata om sig själva. Och det blir ju både och i den här podden. Kanske är det svårare att hitta gäster som vill ställa upp om man mer vill åt deras professionella expertis än deras livsberättelser och tankar – den kanske man inte är lika benägen att bjuda på gratis – men i en sådan här samtalspodd verkar det inte vara några större problem. Av de många gäster jag har kontaktat genom åren är det bara några få (främst hotshots) som inte har svarat på mitt mejl. En enda person har hört av sig och tackat nej, helt enkelt för att hon hade så fruktansvärt mycket att göra under överskådlig tid framöver. Några har svarat att de inte har tid just nu, men gärna är med längre fram.

När jag mejlar brukar jag berätta kort om poddens tema, nämna några gäster jag har haft (lite beroende på vem jag skriver till, exempelvis kan det ju finnas beröringspunkter), fråga mycket vänligt om personen skulle kunna tänka sig att spela in ett samtal (berätta att det brukar ta ca en timme) och ge en länk till podden. Jag brukar också ibland – särskilt om det är personer som ofta förekommer i mediasammanhang – nämna att jag har fullt förståelse för att hen behöver ransonera sin tid.

Många av de personer som varit gäster i Drömmen om Målajord lever och verkar i min närhet, men jag har också rest em hel del i landet för att spela in avsnitt. Jag gör helt enkelt en liten turné då och då, där jag försöker boka in ett antal poddgäster under några dagar. Jag har inte spelat in mer än två avsnitt på en dag ännu, men tre skulle kanske vara möjligt. Det gäller ju bara att fortfarande kunna vara alert och intresserad… Hittills har jag poddturnérat i Norrland, Göteborg, Stockholm och Skåne. För mig är det också ett mysigt sätt att “rymma hemifrån” några dagar. Jag kan fokusera helt på poddinspelningar och annat jag vill pyssla med, och så skapar jag lite längtansrymd till familjekaoset därhemma.

Vid ett par tillfällen – när det inte har varit möjligt att ses face to face, t.ex. med en gäst som befann sig på andra sidan Atlanten – har jag spelat in via Skype, med extraprogrammet “Call Recorder for Skype” som kostar ett par hundralappar. Det blir en videofil som man sedan lätt kan konvertera till en ljudfil (om än då i MP3-format, inte WAV).

Efter varje poddintervju brukar jag skänka en liten slant till Läkare utan gränser eller någon annan välgörenhetsorganisation i min gästs namn. Där skapar jag en pdf med en hälsning och ett tack för att personen ville ställa upp, som jag sedan får skickat till mig via e-post och därmed lätt kan skicka vidare till gästen. Så gör jag hellre än att ta med mig en blomma eller liknande, en del i hållbarhetspolicyn för mitt företag.

Här ser du några av mina många inspirerande gäster:

Rad 1: Louise Halvardsson, Selina Hami, Fredrik Bergman och Birgitta Backlund, Rad 2:  Leyla Yumer, Dagny Carlsson, Sanna Hellberg, Stefan Thorendal, Rad 3: Anna Lovind, Kim Falck, Kajsa Ingemarsson och Pia & Dennis Kammeborn

Steg 2: Att spela in ett poddavsnitt

Så kommer dagen för inspelning. Då har jag bokat en tid med min poddgäst och vi har bestämt en plats att mötas på. Somliga inspelningar har jag gjort hemma hos min gäster, eller på deras arbetsplats, men ibland har vi spelat in på ett fik någonstans. Det blir förstås lite mer bakgrundsljud, men jag tycker inte det gör så mycket. När jag skulle spela in avsnittet med restaurangägaren Sofia Björk hade vi planerat att ses hemma hos henne, men så blev en anställd sjuk och Sofia fick rycka in på restaurangen. Inspelningen fick därför göras i ett slamrigt restaurangkök. Kanske stör det någon, men jag tänker att det också kan vara lite kul att sitta och prata i den miljö som min gäst vistas i dagligen. Det är ju trots allt oftast så att mycket av samtalet handlar om hens verksamhet.

Måste man inte kunna en massa om intervjuteknik innan man börjar podda? Nja, att döma av all positiv respons jag har fått på Drömmen om Målajord så kan jag nog säga att det inte är något måste. Självklart kan man utbilda sig och lära sig en massa bra saker – det skulle jag säkert också ha nytta av – men dels tror jag att man utvecklas under resans gång, dels tror jag att om man bara är riktigt intresserad av den gäst man har i sin podd (och det är man ju, eftersom man själv har valt henom), så räcker det långt. Det svåraste tycker jag är att inte dränka lyssnaren i små bekräftande ord och hummanden. Jag klipper bort en hel del sånt, och skulle klippa ännu mer om jag kunde (det går inte om det kommer samtidigt som gästen pratar…).

Jag förbereder mig inför samtalet genom att ta reda på lite lagom mycket om personen jag ska prata med. Jag vill inte veta allt – då kan det bli svårt att visa genuin nyfikenhet – men det är bra att veta ganska mycket, helt enkelt för att inte missa intressanta trådar att ta upp. Det har hänt några gånger att jag i efterhand har upptäckt saker om en poddgäst som jag önskar att jag hade känt till och kunnat fråga om. Jag skriver ner ett antal övergripande frågor, ibland också med följdfrågor, men ofta uppstår det sådana under samtalets gång. Vissa mer allmänna frågor återkommer i de flesta samtalen, medan andra är mer specifika.

Och så är det ju det där med tekniken, en verklig djungel! Jag gjorde det väldigt enkelt för mig. Köpte en enkel och billig – men förvånansvärt bra – mikrofon, en Zoom H1, eller Little Mike som jag kallar min trogne vän.

Självklart kan du skaffa dig en värstingmikrofon redan från början, men jag tror att det kan vara en god idé att inte satsa alltför stort utan se lite vart poddandet tar vägen. Tids nog kan du byta upp dig.

Några viktiga saker att försöka tänka på inför samtalet är…

  1. Att stänga av mobiltelefoner, eller åtminstone sätta dem på ljudlöst. Jag läste någonstans att en aktiv mobiltelefon kan störa inspelningsutrustningen, men det har jag inte råkat ut för, så ljudlöst brukar räcka.
  2. Att inte ha en dator (eller någon annan elektronik) på samma bord som mikrofonen. Då kan det uppstå ett otrevligt surrande i inspelningen.
  3. Att försöka undvika att göra saker, t.ex. lägga händerna, ställa ner muggar eller liknande, på bordet där mikrofonen står. Miken är nämligen väldigt känslig för sådana ljud och det kan bli ganska störande. Prata gärna med dina gäster om att de ska försöka undvika bordet. Sen vet jag av erfarenhet att det brukar ta ett par minuter och så har de kommit in i samtalet och glömt bort… Då får du själv avgöra om du ska avbryta och påminna dem, eller om du ska prioritera samtalets innehåll före ljudkvalitén (vilket jag brukar göra).
  4. Mikrofonens placering kan ha viss betydelse om du och den du pratar med har väldigt olika röstvolym, men i mitt fall har det oftast funkat att ställa den mitt emellan oss. I några fall har jag haft två gäster, och då har miken helt enkelt stått i mitten och vi tre suttit runt om. Det har funkat bra.
  5. Se till att ha välladdade batterier så att inte miken plötsligt lägger av under ett samtal.

På min mikrofon kan man välja mellan WAV-format och MP3-format när man spelar in. Det första ger lite bättre kvalitet, men å andra sidan har jag ett mer begränsat utrymme (56 minuter). Jag tror att det finns andra lösningar med större minneskort också, som jag tyvärr inte är insatt i. Själv kör jag på WAV och ser till att avsluta samtalet i tid (det brukar landa på mellan 30 och 56 minuter). Ett par gånger har jag spelat in längre intervjuer (efter att först ha laddat över den första filen i datorn).

Något jag lärt mig – av bitter erfarenhet – är att jag absolut måste ladda över ljudfilen i datorn direkt efter ett inspelat samtal så att jag inte glömmer det. Jag måste också radera filen i mikrofonen OCH (det här är superviktigt) tömma papperskorgen på datorn. Annars ligger filen kvar och då är det fullt när jag ska spela in nästa gäst. Inte roligt! En gång fick jag göra om en hel intervju när jag efter samtalet upptäckte att det inte hade blivit mer än några sekunders inspelning, eftersom miken var full…

Det kan vara bra att berätta för poddgästen att det inte är några problem att klippa bort samtalsstycken, eller ta om ifall de kommer av sig eller känner att de vill säga något på ett annat sätt. Ett par gånger har det hänt att en gäst kommit på något efter det att vi stängt av mikrofonen. Då har vi spelat in en extra ljudsnutt och så har jag klippt in den på rätt ställe i redigeringen.

Steg 3: Att redigera

Jaha, så sitter jag där med en ljudfil som ska ligga till grunden för ett poddavsnitt. Hur gör jag då för att få ihop det? Jo, jag börjar med att importera ljudfilmen till gratisprogrammet Audacity (jag tänker inte gå in på en massa teknikaliteter, dem kan du själv lära dig om på The Audacity to Podcast).

I programmet kan jag sedan klippa ljudfilen precis som jag vill, plocka bort långa pauser, smackanden och annat som jag tycker stör ljudupplevelsen. I några fall har det hörts ett lite störande bakgrundsbrus, exempelvis från en fläkt, och då använder jag “Noise reduction” under rubriken “Effekter”. Jag sparar den klippta ljudfilen först som ett Audacity Project (bra att göra då och då under arbetet, om programmet skulle hänga sig) och sedan som en ny WAV-fil (då med ett nytt namn än den ursprungliga, ifall jag skulle behöva den gamla igen).

Medan jag lyssnar får jag uppslag till det jag vill säga i mitt intro och outro, så jag gör lite anteckningar (ofta finns det några där sedan tidigare också, exempelvis idéer jag fick direkt efter inspelningen). Ibland får jag också redan nu idén till avsnittets titel: jag brukar försöka hitta ett citat från min gäst som jag tycker speglar innehållet på något sätt.

Det jag gör nu är att skriva ihop manus till intro och outro. Här är vi poddare lite olika. Jag använder skrivna manus. Trots att jag är så van att prata i olika sammanhang, efter många år som lärare och föredragshållare, upptäckte jag att det var svårt att prata fritt i mitt intro och outro. Jag fick ta om en massa gånger, och jag kände att jag lätt blev svamlig. Därför har jag valt att använda skrivna manus, även om jag vet att alla inte gillar det. Men här tycker jag att man ska gå till sig själv och göra det som känns bäst och som man själv gillar. Jag har upptäckt att jag ofta tycker mer om ett välskrivet manus (t.ex. dem som Helena von Zweigbergk använder i sitt program Oförnuft och känsla, en av mina favoriter), och då får det bli något sådant jag försöker sträva efter i min egen podd.

När mina intro- och outromanus är färdigskrivna spelar jag in dem hemma, gärna i ett så litet rum som möjligt för att det inte ska bli så mycket eko. Nu har jag allt mitt material, inklusive den melodislinga jag använder i min podd. Just min signatur har jag fått specialkomponerad och producerad av min dotter och hennes f.d. sambo som är duktiga på sånt, men det går också att hitta gratismusik på nätet (se t.ex. här), eller själv spela in något enkelt i exempelvis gratisprogrammet Garageband. Om du använder musik som någon annan komponerat så var noga med att kolla villkoren för användning.

Då är det dags att börja sätta ihop materialet. Jag startar ett nytt Audacityprojekt, där jag i tur och ordning importerar (1) signatur (som fadar ut), (2) mitt intro, (3) signatur (som fadar ut), (4) poddintervjun, (5) signatur (som fadar ut), (6) mitt outro och (7) signatur (som fadar in). Jag brukar redigera mina intro och outron direkt i det här projektet, men det går förstås också att göra det med respektive fil i förväg, innan man lägger ihop alltihop.

Som du kanske ser här så lägger jag en textfil (den i mitten) lite omlott med ljudfilen, så att pratet börjar medan signaturen håller på att fada ut. Jag justerar volymen på de olika ljudfilerna så det ska bli så likartat som möjligt i olika delar av podden, men här har jag mycket kvar att lära – kanske någon gång i framtiden…

När jag fixat ihop alltihop lyssnar jag igenom hela avsnittet igen för att kolla att jag inte missat något innan jag sparar ner alltihop som en Wav-fil (jag har förstås sparat som Audacity-projekt under hela redigeringsprocessen). Och nu är själva poddavsnittet färdigt. Då ska det bara få flyga ut i världen också.

STEG 4: Att publicera och marknadsföra ett avsnitt

Jag har valt att lägga mina poddavsnitt på SoundCloud. Efter ett par avsnitt kom jag upp i maxgränsen för hur mycket material man får lägga ut med gratisversionen, så nu betalar jag strax under en hundralapp i månaden för SoundCloud ProUnlimited. Här är det väldigt lätt att lägga upp mina ljudfiler.

 

Jag klickar helt enkelt på “Choose a file to upload”, laddar upp filen, ett foto (som måste vara fyrkantigt, så det klipper jag till), anger genre och några nyckelord (kanske helt fel, vad vet jag?) och så gör jag en liten beskrivning av innehållet i avsnittet. Jag sätter också en rubrik utifrån det citat jag har valt, exempelvis “Vattnet som inte rinner kan man inte dricka. Ett samtal med Sokol Demaku” och “Kropp, tanke, känsla och själ. Ett samtal med Kristina Pettersson”.

Utöver SoundCloud som man förstås kan ha som enda bas, och sedan bara länka dit exempelvis på Facebook, har jag också valt att skapa en webbplats för min podcast. Jag gör den i WordPress, som är gratis och som jag använder även för mina andra webbplatser, och så har jag skaffat domänen drommenommalajord.se som jag pekar om WordPress-adressen till. Jag hade först med ö och å i domännamnet, men jag upptäckte att det kunde bli problem ibland när jag länkade så nu har jag skippat det. Där lägger jag ut varje avsnitt på framsidan, med en länk till SoundCloud, och jag samlar också alla avsnitt under en egen flik för att det ska vara lätt för lyssnarna att navigera rätt.

Nu har jag just fått veta att det (ur sökmotorsoptimeringsperspektiv – bara ordet gör mig lite matt…) inte är bra att länka ut från sin webbplats, så jag ska ta tag i det här och bädda in mina Soundcloudavsnitt på min webbplats framöver. För jag vill såklart att så många som möjligt ska hitta till Drömmen om Målajord!

När allt är klart lägger jag över allt som har med avsnittet att göra på en extern hårddisk. WAV-filer tar mycket utrymme, så det är inte bra att låta dem ligga kvar på datorn.

Hur man sedan marknadsför sina poddavsnitt varierar ganska mycket. Patrik Andersson som jag nämnde i början, är ganska försiktig i sin marknadsföring, vill hellre att lyssnarna ska hitta honom på egen hand, eller att någon annan ska berätta om hans podd än han själv. Andra marknadsför sig högljutt i alla upptänkliga kanaler.

Själv är jag nog någonstans mittemellan. Jag har valt att låta min podd ha en egen Facebooksida, helt enkelt för att jag tycker att det är en bra plattform, eftersom många människor befinner sig på Fejan, det är lätt att dela material etc. Här lägger jag ut länk när det har kommit ett nytt avsnitt, liksom information om nya blogginlägg jag har skrivit, tips på andra poddar och liknande. När jag har lagt ut ett nytt poddavsnitt brukar jag dela inlägget från Facebooksidan till min egen tidslinje och tagga min poddgäst, om jag är Facebookvän med henom (men då kollar jag först att det är ok). Jag har också ett Instagramkonto för Drömmen om Målajord.

TID och pengar

Hur lång tid tar det att spela in ett avsnitt? Ja, det är förstås också individuellt, men för mig tar det i genomsnitt nio-tio timmar: runt fyra-fem för research och själva intervjun (utöver restid) och (minst) lika mycket för att klippa och publicera.

Tio timmar är ju ganska mycket tid. Om jag exempelvis (som i början) lägger ut ett avsnitt i veckan så handlar det om en fjärdedels heltidstjänst. Och jag tjänar inte en krona på det här, tvärtom eftersom jag (förutom tiden jag lägger ner) också betalar för resor, mat när jag är på vift, avgiften till SoundCloud och så de där välgörenhetsgåvorna till gästerna. Så hur finansierar jag det hela? Ja, än så länge har jag en del inkomster från de läromedel jag skrev för ett antal år sedan, så jag kan väl se det som att de får bekosta detta (och mina många andra) gratisprojekt.

Hur gör då den som inte har den här typen av passiva inkomster att luta sig mot, och kanske inte känner att tiden räcker till för att bara ha poddandet som ett hobbyprojekt utan skulle behöva jobba lite mindre med annat? Somliga väljer att ha sponsorer och ger därmed fritt fram för reklamavbrott före, under och/eller efter själva avsnittet. Själv störs jag så otroligt av reklam att det helt går bort för mig att göra så.

Andra ber sina lyssnar om lite bidrag, exempelvis i form av donationer via Swish. Jag har precis skaffat ett företags-Swishkonto, så skulle du ha några kronor över så får du hemskt gärna swisha till 1234 95 96 80, så bidrar du till att jag kan fortsätta podda och jag blir väldigt glad och tacksam, oavsett bidragets storlek.

Men framförallt tänker jag att jag genom min podd bygger upp en sorts trogen “fan-base” som gillar det jag gör. Därmed kan de kanske vara intresserade av annat jag kan erbjuda och som kostar pengar, exempelvis mina böcker, föreläsningarkurser och verktygslådor. När jag ordnade en inspirationshelg i Målajord förra sommaren kom flera av deltagarna via podden, och när jag efterlyste provdeltagare till webbkursen om att följa sin inre kompass fyllde jag snabbt alla platser och fick till och med en reservlista – alltihop via poddens Facebooksida och en efterlysning i ett poddavsnitt. Återstå att se om någon vill betala för kursen när jag kör den i skarpt läge till hösten.

KOMMENTERA GÄRNA!

Det blev ett långt blogginlägg den här gången. Jag hoppas att du som läser kan ha nytta av det jag skrivit, och både få tips på hur du kan göra och kanske andra idéer om hur du skulle vilja göra i stället.

Använd gärna kommentarfunktionen här för dina funderingar och frågor (om än inte om teknikaliteter, det är jag inte bra på), om du själv går i poddtankar, eller kom med egna tips om du själv är poddare. Och stort lycka till, oavsett var du är i din poddprocess!

Maria

Good enough eller top notch?

Kom när ni vill. Räkna med lite lort både i hus och på människor, men det står ni väl ut med.
Absolut! Då kan vi komma oduschade.

Två lantisfamiljer planerar lördagskvällshäng. Jag älskar det. Jag älskar att inte behöva duscha, sminka mig eller städa huset för att kunna umgås. Med min bästa vän och kollega Saras familj är det verkligen så. Vi är så trygga med varandra att vi inte behöver några yttre fasader för att fungera ihop. Det är okej med smulor på golvet, en diskbänk full av disk och oftast kör vi knytisvariant till den delade måltiden.

I lördags, till exempel, hade vänfamiljen med sig en bunke falafelsmet, en packe pitabröd, grönsaker och jordgubbar inhandlade på vägen samt en matberedare med en halvvägsfärdig hummus. Vi kompletterade med halloumi, guacamole, tzatziki och rabarberpaj. Och så blev det en sån där härligt innerlig kväll med massa god mat, en stunds kubbspelande där den mest intensiva striden var mot knotten omkring oss, och så förstås: goda samtal, bland annat en runda där alla närvarande, barn såväl som vuxna, berättade om sina förväntningar inför sommaren.

Efter min sjukskrivning för utmattning för många år sedan blev en av mina överlevnadsstrategier att släppa på perfektionskraven, att bli lite mer good enough. Jag insåg att jag inte måste vara bäst på precis allting samtidigt. Att världen inte går under om jag inte alltid är påläst till tänderna, väntar mer än fem minuter med att svara på ett mejl eller inte har välstädat hemma. Det är inte alltid lätt, långt därifrån, men min förändrade inställning har gjort stor skillnad i mitt liv. Jobbmässigt förstås, inte minst under mina år i den prestationsfokuserade universitetsvärlden. Och Drömmen om Målajord hade nog aldrig sett dagens ljus om jag inte hade vågat tänka “Nu kör jag trots att jag inte kan allt om podcasting, och så får jag lära mig under resans gång!”. Men också på många andra plan. I hemmet. I mitt föräldraskap. I fråga om löpning, yoga och meditation.

Jag har blivit bättre på att inte jämföra mig med alla andra samtidigt, som vi så lätt gör när vi ser att X är superbra på något, Y suberbra på något annat och Z superbra på en tredje grej. Och så tror vi att vi måste hinna och kunna och göra allt det där perfekt – och tio saker till.

Men, tänker du då, ska jag nu bli en mellanmjölksmänniska som bara gör allt lite halvdant? Icke då. Det finfina med att bli mer good enough är att jag får tid och energi över för att lägga hela min själ när det verkligen finns fog för det. Jag vet exempelvis inte hur många timmar jag lade ner på TEDx-föreläsningen om att följa min inre röst – som jag insåg skulle kunna bli ett sätt för mig att nå ut med mina tankar. Där fanns good enough inte på kartan. Jag använder mig alltså av någon sorts skala där jag på vissa områden tillåter mig att vara ganska usel (städning), på andra tycker att jag duger om jag är ganska bra (podden) och så ibland ger 110% (TED).

Ett sådant där 110%-projekt just nu är inspirationshelgen här i Målajord den 1-3 juli. Helgen är fulltecknad med reservlista och jag vill verkligen att det ska bli en riktigt härlig upplevelse för alla deltagare. Då räcker inte good enough. Jag anstränger mig till det yttersta för att huset ska vara i toppform, vilket innebär att jag nu är igång med fönsterputsning och annat som jag inte ägnat mig åt på åratal, eftersom jag som sagt ofta ligger snäppet under good enough på hemmafronten. Jag planerar god mat och bakar bröd, bullar och kakor för att deltagarna ska få njuta. Hela huset är uppochnervänt av städning, målning och bakning, det är massor att göra, men jag har gott om tid och behöver inte stressa. Tycker till och med att kaoset är ganska så underbart.

Och så planerar Sara och jag ett program som vi hoppas ska kunna ge varje deltagare en alldeles lagom kombination av inspiration, reflektion och avkoppling. Om det blir topnotch eller bara good enough återstår att se, men vi tror på det första, och om du skulle vara sugen på att delta i en ny inspirationshelg i höst får du gärna höra av dig på maria@livstid.nu så sätter vi dig på intresselistan (ingen bindande anmälan).

Finns det områden i ditt liv där du skulle kunna tillåta dig att vara mer good enough, eller rentav lite usel emellanåt?

Maria