De viktiga orden

Som före detta språkforskare och språklärare, numera författare, föreläsare och samtalsledare är det väl ganska självklart att orden har en stor betydelse för mig. Det är ju dem jag jobbar med nästan hela dagarna, i en eller annan form, och har gjort i hela mitt yrkesverksamma liv. Men jag har insett att orden har stor betydelse även i mitt privatliv. Vilka ord jag använder påverkar någon annan, vilka ord jag ser och hör påverkar mig.

Idag skulle jag vilja reflektera kring ord och uttryck som kan ställa till det för oss. Vad som provocerar är naturligtvis en högst personlig fråga. För någon kan det exempelvis vara användningen av svordomar. Min mamma, som var kristen av den lite äldre skolan, reagerade starkt varje gång någon svor på teve och jag lärde mig att hemma var en svordomsfri zon. I ett tidigare blogginlägg delade jag med mig av talet jag höll vid invigningen av en staty till Elin Wägners ära, vars namn Pissed Elin väckte en hätsk debatt i lokalpressen.

För någon annan kan det handla om obehaget i att höra nedsättande ord för att man tillhör en marginaliserad grupp eller att man upprörs över hur andra blir behandlade illa genom de ord som används. Hemma pratar vi ganska mycket om orden i exempelvis HBTQ+-sammanhang, och jag lär mig mycket av mina väl insatta ungdomar. Vilka ord ska vi använda för att undvika att såra eller uttrycka oss från ett priviligierad-vit-straight-medelklass-perspektiv?

En tredje går igång på språkförändringar man inte tycker är om. Tänk bara på hur mycket känslor det lilla (i mina ögon väldigt praktiska) ordet hen kan väcka – det upplevde jag på nära håll när jag översatte en bok för en tid sedan. Just språkförändringarnas förmåga att uppröra tycker jag är intressant, inte minst som språklig förändring var ett av de områden jag forskade om under mina år i universitetsvärlden.

Så finns det något jag själv går igång på då? Ja, jag upprörs sällan av exempelvis språkförändringar, eftersom jag vet att dessa är något alldeles naturligt. Däremot kan jag reagera på semantiken i vissa ord och uttryck. Två sådana jag själv har lite problem med är hälsningsfrasen “Allt väl?” och det där som sägs till någon som förlorat en närstående: “Jag beklagar sorgen”.

Foto: Glen Carrie

I det första fallet kan jag visserligen tycka att det är lite trist när sådana här hälsningsuttryck tappar sin betydelse (även om jag vet att det är en naturlig process) – ett “Allt väl?” är nog sällan avsett att mötas av ett ärligt svar som kanske inte är kort och positivt (precis som “Bra med dig?” och liknande). Men det mest intressanta för mig är det där lilla alltet, det märkliga antagandet om att livet skulle vara toppen på alla plan samtidigt. Varför säger vi så? Nog finns det för det mesta något som skaver för de allra flesta av oss? Tänk om vi lite oftare i stället kunde fråga “Hur mår du (egentligen)?” och med vår röst och vårt kroppsspråk visa att vi är beredda att ta emot den andra personen, oavsett svaret på frågan. Det ska jag försöka träna på!

Det andra uttrycket jag tycker är knepigt är när man säger eller skriver (exempelvis på Facebook) “Jag beklagar sorgen”. Och precis som med “Allt väl?” är det egentligen inte det faktum att uttrycket blivit en ganska intetsägande klyscha som stör mig mest, utan själva uttryckets underliga bokstavliga betydelse. Det här blev jag uppmärksammad på i en bok jag läste som research för min stödbok om anhörigskap, Lisa Blomqvists När man vet att någon snart ska dö. För det vi borde beklaga när någons närstående är borta är väl själva förlusten, inte den fullkomligt naturliga sorg som är ett resultat av den? I engelskan är det ju så man säger: ” I’m sorry for your loss” (inte “I’m sorry for your grief”).

Foto: Brett Jordan, Unsplash

Jag har nyss inlett ett icke-vålds-projekt där jag (bland annat) strävar efter att bli lite mer uppmärksam på vilka ord jag själv använder, och hur de landar hos människor i min omgivning. Med den utgångspunkten vill jag säga till dig som läser och kanske brukar använda Allt väl? eller Jag beklagar sorgen att min intention med det här blogginlägget verkligen inte har varit att såra eller döma. Jag vill helt enkelt bara uppmuntra dig – liksom mig själv – att då och då stanna upp och fundera över vilka ord vi använder, vad de egentligen betyder, vår egen intention när vi använder dem och hur de kan uppfattas av den som tar emot dem. Och så vill jag avsluta med ett boktips, Marshall Rosenbergs klassiker Nonviolent communication – ett språk för livet, för dig som är nyfiken på att utforska det här området vidare.

Maria