Uppdrag gransknings ”Tranståget och tonårsflickorna” – några reflektioner

Som föräldrar till en sjuttonårig transkille har jag och min man haft några veckor med mycket grubblande efter det avsnitt av Uppdrag granskning, Tranståget och tonårsflickorna, som sändes den 2 april. Vi har sett programmet två gånger, först ensamma, sedan tillsammans med vår son. Några i min bekantskapskrets har hört av sig och undrat hur vi tänker och känner nu, och jag gissar att det är fler som undrar men som inte har vågat fråga. Därför tar jag tillfället i akt att dela mina tankar här på bloggen. Jag passar på att varna för ett långt inlägg.

I Uppdrag granskning ifrågasätts rutinerna vid de enheter som arbetar med utredningar av könsdysfori, den diagnos som en transperson får, i ljuset av den stora ökningen av remisser för unga tonårstjejer från landets olika BUP-mottagningar. Programmet nämner bara Karolinska sjukhuset, som vi är knutna till, men utredning och behandling görs vid flera andra sjukhus i landet också, bland annat i Lund.

Man har intervjuat två personer som fått diagnosen könsdysfori och därefter könsbekräftande behandling (en i Finland, en i Sverige), men sedan ångrat sig. De är så kallade “detransitionerade”. Vidare intervjuas ett antal oroliga föräldrar, varav en mamma som framträder helt öppet. Alla har det gemensamt att de menar att utredningar görs för snabbt och lättvindigt, att vården inte ifrågasätter utan bara stöttar och att alltihop är ett enda stort experimenterande, utan tillräckligt och forskningsbaserat kunskapsunderlag. Vi får också möta ett antal personer som arbetar (eller har arbetat) med könsdysfori i Sverige, Norge och England, varav vissa är kritiska mot eller oroliga över det som pågår.

Självklart har programmet skapat oro även hos oss. Vad händer om vårt barn ångrar sig sedan han har påbörjat en livslång (och irreversibel) könsbekräftande behandling? Har vi varit allt för stöttande, för lite ifrågasättande? Jag har hela tiden resonerat som så att vi som föräldrar i mesta möjliga mån ska finnas där som ett stöd för vårt barn, och att det är vårdens uppgift att utreda och ifrågasätta, för att det här ska bli så bra som möjligt för vår Samuel. Men om vi inte kan lita på vården, om vi inte kan lita på att utredningarna görs på ett professionellt sätt, var står vi då?

Ja, det finns definitivt ett och annat att fundera över här, men jag skulle också vilja diskutera programmets ganska vinklade framställning utifrån några olika aspekter. Flera av dessa diskuteras också i P1:s Medierna, för dig som är intresserad av att veta mer.

För det första, genom hela programmet talas det om att utredningstiderna är så korta, bara några månader, att utredningarna liksom skulle vara slarvigt gjorda. Den bilden ger exempelvis “Mika” som är en av dem som ångrat sig, men detta är en bild som vi är många som ifrågasätter. I vårt fall tog det nästan två år från det första besöket på BUP i Växjö till att Samuel fick sin definitiva diagnos i februari i år. Den tiden har också inkluderat så kallad “real-life experience”, alltså att han på alla sätt det är möjligt har levt som man – använt ett manligt namn och manliga pronomen, använt manliga hygienprodukter, handlat kläder på herravdelningen, gått på herrtoaletter och så vidare. Så har Samuel levt sedan juli 2017. Eftersom han har många kontakter inom transvärlden har han också förstått att hans process har varit ovanligt snabb. För många andra har det tagit betydligt längre tid än så. Jag vet inte var de personer som intervjuas i programmet har blivit utredda, men vi känner alltså inte alls igen oss i den bild som presenteras där.

Vidare talas det om att i princip alla som utreds också skulle få den könsbekräftande behandlingen. “Vi säger inte nej till någon” hävdar en förälder att han har fått höra. Möjligen stämmer det när det gäller vuxna personer som söker hjälp (överläkaren på Karolinskas vuxenmottagning säger i UG att det är längesedan de nekade någon behandling), men det är ju inte den gruppen som det här programmet handlar om. Varför är det då läkaren på vuxenmottagningen som får frågor om detta, när det nu är tonåringar som är i fokus i programmet? I efterhand har Karolinska gått ut och berättat att på KID-teamet, som vi tillhör, är det bara en av tre sökande som faktiskt diagnosticeras med könsdysfori och därmed får möjlighet att gå vidare med könsbekräftande behandling. Detta nämns över huvud taget inte i Uppdrag granskning.

Man pratar om att den nya växande gruppen som söker för könsdysfori ofta har andra psykiska problem, och det är lätt att tolka det som sägs i programmet som att man inte alls fångar upp de här ungdomarna och lotsar dem vidare till andra instanser inom barn- och ungdomspsykiatrin. Men enligt Karolinska är det precis det man gör med de två tredjedelar av patienterna som inte får diagnosen könsdysfori. Det kan säkert vara så att en och annan felaktigt slinker igenom systemet, men att framställa det som att det skulle vara många upplever vi som väldigt vinklat.

Och så till något som gör oss ordentligt upprörda. En ung transpersons mamma framträder öppet i programmet. Hon är väldigt kritisk mot vården och hennes barn framställs som en tonårsflicka med svåra psykiska problem, och hängs alltså ut offentligt på ett väldigt obehagligt sätt. Transpersonen, som inte visste att mamman skulle framträda så öppet att man skulle förstå vem det handlade om, har efter programmet gett sin bild av situationen i sociala medier, och den skiljer sig ganska rejält från den som ges i Uppdrag granskning. Exempelvis tillhör Hannes (som är en snart tjugoettårig transkille, inte en ung, förvirrad tonårstjej) inte gruppen detransitionerande, utan är mycket nöjd med sin nya manliga identitet, men detta nämns överhuvudtaget inte i programmet. Och mamman omnämner, trots att han levt som man i flera år, hela tiden sin son som hon. Relationen till mamman, som var dålig redan innan programmet sändes, eftersom hon inte har velat acceptera sitt barns könsbyte, blev knappast bättre av hennes medverkan i programmet. Här kan man läsa Hannes egen replik på mammans uttalanden, och han intervjuas också i radioprogrammet Medierna, som nämns ovan.

Fallet med den finska kvinnan Sametti, som diagnosticerats med könsdysfori och fått könsbekräftande behandling, är komplicerat. Hon upplevde att behandlingen fick henne att må bättre – under en period – men att hon efter flera år insåg att det inte var rätt. Här har Samuel lärt mig något som skulle kunna vara en förklaring, nämligen att Sametti kanske inte led av könsdysfori utan av det som kallas dysmorfofobi och innebär en (ej könsrelaterad) vantrivsel i den egna kroppen. Hon säger själv att hon tyckte att hon var ful, men möjligheten att hon helt enkelt fått fel diagnos nämns inte i programmet. Självklart kan Samettis resa skapa stor ångest hos transpersoner. Sametti själv säger att hon “hade könsdysfori”, men att den försvann – efter flera år! Hur sjutton ska man då kunna vara säker på att man tar rätt beslut? Här tycker jag att Uppdrag granskning borde ha diskuterat fallet Sametti med erfarna läkare eller psykologer, men det tas inget ansvar för de frågetecken som berättelsen väcker.

Samuel och vi föräldrar är helt överens om att Uppdrag granskning tar upp viktiga frågor. Vad är det som får unga tjejer med psykiska problem att söka svar i könsidentiteten? Och hur kan man undvika att människor feldiagnosticeras och genomgår irreversibel behandling som de senare ångrar? Samuel har själv råkat illa ut i diskussioner där han ifrågasatt den “romantisering” av transgrejen som finns hos somliga unga tonårstjejer, vilka förmodligen inte alls lider av könsdysfori (möjligen i vissa fall av dysmorfofobi) men av någon märklig anledning kanaliserar sitt dåliga mående på det här sättet. Det finns ett begrepp för dessa personer: “transtrenders”.  Han som själv är transperson har till och med anklagats för att vara transfobisk! Fast det enda han vill är att människor ska få rätt diagnos och rätt behandling.

Så hur tänker vi om Samuel då, undrar kanske du? Ja, självklart har det här programmet skakat om både oss föräldrar och honom själv ordentligt. Vi har alla ifrågasatt såväl vården som våra egna beslut. Och trots att vi är relativt säkra på att Samuel är på rätt väg, så tänker vi ta det här ett varv till nu. Han har visserligen redan haft ganska gott om tid att fundera, eftersom han levt som man i snart två år och gått igenom en långdragen och grundlig utredning, där man bland annat har pratat om hans kroppsbild, för att utesluta risken för att dysmorfofobi felaktigt tolkas som könsdysfori. Men vi blir imponerade av att han, trots att han mår dåligt i sin kropp, är mogen nog att vilja pausa processen ett tag, vänta lite innan han startar sin irreversibla könsbekräftande behandling, för att få mer betänketid och bli ännu mer säker.

Så, summa summarum, självklart är det jätteviktigt att lyfta de frågor som Uppdrag granskning gör, men vi är besvikna på sättet det görs på. Framförallt är det väldigt sorgligt att en redan utsatt grupp människor riskerar att bli ännu mer utsatta – med god hjälp av Public Service.

OBS! Självklart har Samuel läst och godkänt inlägget innan jag nu publicerar det.

Maria

Drömkorn 2. Va – jag fotograf?! Ett samtal med Anna Nordström

I det andra avsnittet av Drömkorn, små guldkorn från Drömmen om Målajord, får du några glimtar ur mitt samtal med fotografen Anna Nordström. Det handlar bland annat om hur drömförverkligande ibland kan få överraskande – och positiva – konsekvenser, inte bara för den som förverkligar sin dröm utan också för omgivningen.

***

Drömkorn finns både som film och ljudfil:

Här kan du lyssna på hela poddsamtalet med Anna:

Maria

Poddavsnitt 72. Att ta vara på livet, minut för minut. Ett samtal med Patrik Appelquist

I avsnitt 72 får du möta Patrik Appelquist, affärsutvecklaren som åker motorcykel, mediterar, har jobbat med gatubarn i Nicaragua och just nu inreder en husbil att bo i. Kärleken till kontrasterna – att inte låta sig fackas in utan få bejaka alla olika sidor av sig själv – är något vi pratar om i vårt samtal, som också bland annat handlar om idéförverkligande och kreativa processer, socialt företagande, ohållbara arbetssituationer, vad rikedom egentligen är, Vipassanaretreat och om att skapa sig ett liv där det alltid finns utrymme för att utforska nya områden.

Maria

Poddavsnitt 70. Närvaro, naturkontakt och kreativitet. Ett samtal med Johan Granbom

I poddens sjuttionde (!) avsnitt får du träffa Johan Granbom, som har gjort en spännande livsresa via bland annat utlandsvistelser och utbildningar i alltifrån skådespeleri till teologi till ekosofi. Idag arbetar Johan framförallt med workshops i kreativitet, meditationskvällar och örtvandringar. I boken Böja linjer och bygga cirklar delar han med sig av glimtar från sin resa och berättar också bland annat om hur vi människor kan följa naturens rytm och skapa våra egna ceremonier där. Johan och jag är eniga om att det krävs mer än politiska och tekniska lösningar om vi ska kunna skapa en mer hållbar värld. Vi behöver också inre omställning och aktivt hopp.

Maria

Poddavsnitt 68. Att se det man har, i stället för det man inte har. Ett samtal med Aref Yousefi

Nu ska du få möta Aref Yousefi, som föddes i Afghanistan, bodde många år i Iran och sedan kom till Sverige för drygt två år sedan. Aref har under flera års tid inspirerat mig genom sitt stora engagemang och sin starka vilja att bidra till ett bättre samhälle och möten över kulturgränserna, och jag har funderat på varifrån hans engagemang kommer. I vårt samtal pratar vi om alltifrån tidsuppfattning i olika kulturer till frihetskänsla som drivkraft till tacksamhet över sådant vi ofta tar för självklart.

Maria

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Poddavsnitt 65. Jag var som en lök – och så skalar jag lager för lager. Ett samtal med Karin Leoson

Välkommen till ett samtal med Karin Leoson, som har en bakgrund som extremt hårt arbetande danslärare, koreograf och regissör. En dag brakade hon in i väggen med besked och gjorde därefter en total omstart, med ett nytt förhållningssätt till livet. Sedan fem år bor Karin i Visby, där hon arbetar med kultur och holistisk hälsa. Vi pratar om prestationer och utmattning, om kris och utveckling, om kropp och själ, om att öva på rätt saker, om att följa årstidernas rytm, om skönheten i kontraster, om att våga strunta i normer och stå för det vi tror på – och om att ett steg i taget lära känna oss själva och vad vi behöver för att fungera bra. OBS! I samtalet ger jag fel adress till Karins webbplats. Det ska vara helakroppen.nu och inget annat.

Maria

The Soundtrack of Our Lives

Är du en sådan som jag, som har vissa låtar som var och en är starkt förknippad med en viss händelse eller fas i ditt liv? Musiken har alltid funnits där som en betydelsefull strimma hos mig, ibland mer framträdande än annars, som när jag en kort period knäckte runt som gatumusikant, eller när jag tillbringade åtminstone en del av varje sommar i Roskilde eller Hultsfred.

Nuförtiden tar jag mig ytterst sällan tid att plocka fram gitarren, jag har alldeles för sällan tid och råd att gå på konsert, och den musik jag lyssnar till är oftast min meditationslista på Spotify. Den använder jag dels för jobbinspiration (i synnerhet när jag behöver stänga ute omvärlden på ett av mina cafékontor), dels på min meditationskudde.

Mina barn retar mig ibland för att jag snöar in på vissa av de här låtarna: “Asså mamma, måste du lyssna på Snatam Kaur när vi plockar vinbär till och med?!!!” Och så har det varit en tid nu. Att jag hittat något som just då har känts som det perfekta soundtracket. Det fångar upp en nyans av mitt känsloläge och förstärker det, inte minst när jag mediterar. Och då måste jag lyssna, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter soundtrack.

Här är några låtar som har haft en viktig koppling till min livssituation de senaste åren:

  • Ek Ong Kaar (med Snatam Kaur) – som hjälpte mig att våga tro att allt var möjligt när jag hade tagit det stora klivet ut i det okända
  • Into the Sun (med Donna de Lory) – som hjälpte mig att gråta under sommaren då jag plötsligt ifrågasatte allt
  • Ra Ma Da Sa (med Mirabai Ceiba) – som läkte och tröstade mig när Donald Trump blivit vald till president och allt kändes hopplöst
  • Dekavinanda (med Sacred Earth) – som fick mig att släppa fram min inre vildkvinna och våga förverkliga drömmen om en andlig cirkel
  • Ancient Mother (med Sacred Earth) – som tröstar mig just nu när klimatsorgen hållit mig i ett hårt grepp igen ett tag

Häromdagen bestämde jag mig för att sätta ihop en riktig gråtlista. De där låtarna ni vet som går hela vägen in i hjärtat och vrider runt – ibland är det så skönt att bara frossa i Sinead O’Connors Nothing Compares to You, Eric Claptons Tears in Heaven, Celine Dions All by Myself och Lalehs En stund på jorden… Under mina fyrtionio år på jorden har jag samlat på mig en hel hög. Kanske du också behöver skaffa dig en gråtlista? Om du vill, klicka här nedan och inspireras av min! 🙂 Har du förresten några soundtracks i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar!

Maria

 

 

Vi säger nej och vi säger ja – och så formas en människa

Klockan var över nio på lördagskvällen när vi upptäckte att det saknades ett paket grädde till födelsedagstårtan. Jag for till affären, och på väg från parkeringen till Coop passerade jag en pub och slängde ett öga in på gästerna och deras ölglas. En miljö jag liksom så många andra vistats i en del genom åren, men som jag helt har valt bort under väldigt lång tid nu. Så välbekant och ändå så totalt främmande.

Där och då blev det tydligt för mig hur alla val jag har gjort har spelat en viktig roll i mitt liv, bidragit till att forma mig till den jag är just nu. En huvudsakligen ganska förnöjsam fyrabarnsmamma som fyller femtio i år och som aldrig någonsin förut har känt sig mer som sig själv.

Längs vägen har jag exempelvis (undan för undan, och ofta i små steg) sagt hej då till…

  • en akademisk karriär med en professur som slutmål
  • alkohol och krogbesök
  • ytliga samtal och mingel
  • oreflekterat shoppande
  • att umgås med människor jag inte har något utbyte av
  • lägenhet i stan
  • stress på grund av en arbetssituation där jag inte står vi rodret
  • gruppträning på gym (yogastudion stannar jag däremot kvar i)
  • en huvudsakligen köttbaserad kost
  • självförakt och prestationsångest
  • flygresor

Det finns också en massa saker jag har sagt ja till, bjudit in i mitt liv, såsom…

  • skrivande och författarskap
  • hus på landet
  • en huvudsakligen vegetarisk kost
  • yoga och meditation
  • egenföretagande
  • naturen
  • djupa samtal om livets berg- och dalbanor
  • ideellt arbete inom hållbarhet och integration
  • nya vänner och sammanhang som stämmer med mina värderingar
  • andlighet och medialitet
  • odling och (snart) höns

I mitt poddsamtal med James Hollingworth pratade vi bland annat om vägskälen vi alla hamnar i då och då, där vi gör ett val, tar av åt ena hållet, säger nej till somligt, ja till annat. Jag kan till exempel bli nyfiken på vad som hade hänt om jag stannat kvar i min akademiska karriär (eller om jag hade utbildat mig till kirurg, som var ett av mina drömyrken som barn). Hur hade mitt liv som femtioåring sett ut då? Just nu känner jag mig väldigt tacksam över de val jag har gjort, och skulle inte kunna tänka mig att ändra riktning vid ett endaste av dessa vägskäl.

Om du tänker tillbaka på ditt liv, vilka vägskäl har du stått vid, vilka val har du gjort, vad har du plockat bort och vad har du lagt till? Hur har dina val påverkat dig till att bli den du är idag? Finns det fler saker du skulle vilja säga adjö till eller bjuda in i ditt liv? Kommentera gärna!

Maria

Stolt förälder berättar: Maya blir Samuel

För snart ett år sedan spelade jag in ett poddsamtal med Ann-Christine Ruuth, som berättade om sin livsresa, och framförallt om sin resa från att ha varit Åke till att bli sig själv, Ann-Christine. Tänk att jag då inte visste att jag en kort tid därefter skulle få börja uppleva en sådan identitetsförändring som Ann-Christine berättade om på nära håll – som mamma.

För snart sexton år sedan, två dagar före jul, kom hon, ett litet brunhårigt flickebarn, som fick namnen Maya Linnea. Redan efter några veckor märkte vi att hon hade en helt annan personlighet än storasyster Sanna. Obetänksamt och fast i stereotyper har vi ibland genom åren skojat om Mayas pojkaktighet – hon lekte hellre med bilar än dockor och betedde sig inte alls så där flickigt och försynt som det ”förväntas” av en tjej.

Hon hade tidigt en egen agenda och en enorm drivkraft för det som var viktigt för henne – en tydlig inre kompass, skulle jag förstås kalla det idag. Men vi förstod aldrig att det hos Maya också fanns en känsla av att ha hamnat fel i sin identitet.

I söndags firade vi – tillsammans med Mayas och familjens närmaste vänner – ett viktigt steg i den process som ska leda fram till att Maya blir Samuel Vincent, och som bland annat, så småningom kommer att innebära hormonell behandling.

Från och med nu kommer vi att prata om Maya som Sam och använda ”han, son, bror etc.” i stället för ”hon, dotter, syster etc.”. Det kommer att ta tid att vänja sig, vi kommer att tänka fel, säga fel och kanske såra ibland. Men vi kommer att göra så gott vi kan för att vara ett bra stöd i processen.

Vi valde, i samråd med Samuel, att gå ut med ett inlägg på Facebook i samband med festen och namnbytet – ett smidigt sätt att slippa berätta om det som händer gång på gång. Aldrig hade vi kunnat ana att det inlägget skulle ge en sådan fantastisk respons, så mycket lyckönskningar till Samuel och kärlek till hela vår familj, av kända och okända. Just nu tänker jag att den här världen trots allt är en ganska bra plats att leva på.

Det var med lite vemod vi i lördags kväll sa god natt till Maya för sista gången, men vårt barn/syskon finns ju där precis som vanligt, oavsett kön och namn. Samuel Vincent är precis lika älskad som Maya Linnea. Och vi är stolta föräldrar till ett barn som vågar stå upp för sig själv och sin sanning, ett barn som vågar vara den han verkligen är.