Från tapetval till anhörigskap – när behövs min inre kompass?

En inredare i min bekantskapskrets berättade på Instagram att en vanlig fråga hon får från kunder som hon hjälper att skapa en mysigare hemmiljö är ”Vad är trendigt just nu?”.  Hennes svar brukar vara ungefär att “det viktiga är att hitta det som gör DIG glad att mötas av i ditt hem. Om det är beige väggar eller blommiga tapeter som är ”inne” just nu spelar ju mindre roll. Omge dig med sådant som DU tycker är vackert och som ger en härlig känsla i magen. Då blir det rätt!”

Inlägget gjorde mig mest glad och lite ledsen. Glad över inredarens svar – hon pratar ju om DEN INRE KOMPASSEN! Och lite ledsen över att det här är en vanlig fråga. Att så många verkar bry sig mer om vad som är trendigt – alltså om normer, förväntningar och andras tyckande – än om vad de själva gillar att omges av i det där hemmet som de flesta av oss ändå tillbringar ganska stor del av våra liv i, inte minst i dessa tider. Själv har jag nyss inrett ett alldeles eget skriv- och yogarum i vårt hus – sedan tonårssonen flyttade ut – där jag fått gå all in och verkligen känna efter hur jag vill ha det. Inte en enda ny pryl och definitivt inga inredningstrender så långt ögat når. 🙂

Det där Instagraminlägget påminde mig om hur många sammanhang det finns i våra liv där vi har nytta av att vi tränar oss på att följa vår inre kompass. Det är kanske lätt att tänka att det framförallt handlar om de stora vägskälen och livsavgörande besluten. I en artikel i Allers som jag blev intervjuad för häromsistens är det just sådant som jobb och relationer man framförallt fokuserar på.

Men det finns ju också en massa andra områden där vi tar beslut om olika saker, inte minst de där små vägskälen i vår vardag: Ska jag gå på fest i helgen (okej, nu pratar jag om icke-coronatider) eller ha en hel lugn hemmahelg i mysbyxor? Behöver jag verkligen det här klädesplagget som jag blev så sugen på att köpa? Ska jag gå den där kursen som jag egentligen inte har tid (eller råd) med men som skulle vara så kul? Ska jag ta ett pass på yogamattan/åka och träna /gå en promenad eller är det jag behöver bäst just i kväll att ligga i soffan framför en film? OCH VILKA TAPETER SKA JAG VÄLJA NU DÅ?

I mitt arbete med boken om anhörigskap har jag valt att ha med ett stycke om den inre kompassen. Dels skriver jag om hur jag ser en skillnad mellan mitt eget välmående i anhörigskapet när min mamma var demenssjuk och nu i anhörigskapet till min son och att jag tror att det till viss del (även om det inte är hela förklaringen) har att göra med att jag har blivit bättre på att följa min inre kompass och därmed leva ett liv (inte minst jobbmässigt) som ger mig betydligt mer energi än det jag levde under mammas sjukdom.

Men jag skriver också om att följa sin inre kompass genom att få vara anhörig på sitt eget sätt. Det finns sällan några rätt eller fel, och det blir ofta bättre om jag själv får välja hur jag vill ta mig an anhörigskapet. Det kan exempelvis handla om huruvida jag vill gå ner i tjänst (eller helt sluta jobba) för att finnas till mer för min närstående, kanske som personlig assistent, eller om jag funkar bättre och kan vara ett bättre stöd genom att ta mer hjälp utifrån (exempelvis med hemtjänst, personlig assistans eller korttidsboende). Så här skriver Ulla Waldenström i boken Sista året med Carl-Axel om sitt sätt att förhålla sig till anhörigskapet i samband med sin mans sjukdomstid och död:

Jag tror att jag har lyssnat till mitt inre, att jag har balanserat väl mellan att vara hos dig och att sköta mitt arbete. När jag upplevde sjukdomslivet som alltför tungt arbetade jag mer, när arbetet var pressande minskade jag arbetstiden. Jag lämnade över allt ansvar för min demenssjuka mamma på min bror och besökte inte mina föräldrar på ett halvt år. Min pappa förstod och ställde inga krav. Jag avskärmade mig från alla sociala kontakter som jag inte själv hade nytta av.

Andra exempel på hur jag som anhörig kan ha nytta av att känna efter vart min kompass pekar är i fråga om vilket stöd jag har bäst nytta av – en individuell terapeut, en anhöriggrupp eller kanske bara vänner med lyssnande öron och varma famnar – och om jag hämtar mycket energi av att engagera mig i en anhörigfråga på min fritid eller om det bästa jag kan göra med min tid är att vila.

Att förutsättningarna att välja sedan kan se väldigt olika ut för oss människor, såväl från person till person som i olika faser i livet, inte bara i anhörigskap utan i livet i stort, är jag fullt medveten om. Ibland kan faktiskt en situation med tydliga ramar som tillåter väldigt lite valfrihet (och för en utomstående kanske kan upplevas som klaustrofobisk) skapa ett lugn som också ger en känsla av frihet – den i att slippa välja – som jag en gång bloggade om efter ett samtal med en kvinna som är anhörig till en svårt sjuk man. Den tanken bekräftades i min senaste poddintervju, med Anna Pella, som har fått ompröva sin syn på livskvalitet och inre kompasser sedan hennes dotter Agnes föddes med en svår hjärnskada för snart arton år sedan, och hennes möjligheter att välja begränsades på många sätt. Hennes kompass har i stället kommit att rikta in sig på vad som är möjligt och, framförallt: vad som är viktigt – på riktigt.

Så oavsett hur våra förutsättningar ser ut tänker jag att svaret på frågan “När behövs min inre kompass?” är: “Alltid!”. Jag tror helt enkelt att jag mår bättre, kommer mer till min rätt och i större utsträckning orkar vara en god kraft i världen om jag lite oftare vågar lyssna på den där inre rösten – i alltifrån tapetval till anhörigskap.

Har mina tankar väckt någon fundering hos dig? Finns det några områden i ditt liv – i stort eller smått – där du skulle vilja utforska vartåt din inre kompass pekar, just nu?

Maria

Poddavsnitt 102. Att hitta sin kompass när livet ställs på ända. Ett samtal med Anna Pella

Foto: Anders Furuvik Pella

I det här avsnittet möter du Anna Pella, journalist, författare och föreläsare, vars liv vändes upp och ner när hennes dotter Agnes föddes med svåra hjärnskador för snart arton år sedan. Hur går det med den inre kompassen när yttre omständigheter förändrar spelplanen så radikalt? Anna delar med sig av sin berättelse i vårt samtal, som handlar om ovisshet, oro och ”väntesorg”, men också om försoning, acceptans och förmågan att vara tillfreds, om att fokusera på här och nu när man inte vet något om morgondagen, om att omdefiniera begreppet livskvalitet, om att hitta en gnutta ljus även i det mörkaste mörker och om den frihet man också kan uppleva när valmöjligheterna begränsas.

Att njuta av resan

Idag körde jag in ved tillsammans med min man. Vi är ett bra team, men vi har helt olika förhållningssätt till hur vi packar våra skottkärror. Han gillar att få med så mycket som möjligt i varje kärra, staplar högt och kör tungt. Jag gör precis tvärtom, staplar mycket mindre och går hellre många gånger – för att slippa tunga lass och risken att vedträna ramlar ur kärran på väg till pannrummet (det är sjukt irriterande, eftersom de alltid lägger sig framför hjulet så att man inte kan fortsätta köra utan att ställa ner kärran och plocka bort dem).

Det här fick mig att reflektera över hur olika vi människor förhåller oss till en massa saker i livet, och jag insåg att jag skiljer mig från en del andra på så sätt att jag där många är fokuserade på mål och resultat är mycket mer intresserad av processen – själva resan. (Det finns ingen klockren koppling till min och min mans olika sätt att köra ved här, men det var vid skottkärran det här blev tydligt för mig.)

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag en vinterbadare, eller ja, i alla fall en vinterbadar-wannabe. Jag har inspirerats av alla bilder på Facebookvänner som kastar sig hej vilt i iskalla vatten och läst om hälsoeffekterna av kallbad, och ännu mer sugen blev jag efter mitt poddsamtal med Karolina Wiell, som ägnat sig åt vinterbadande såväl privat som professionellt (i sin avhandling Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949).

Men jag märker att mitt sätt att närma mig det här området är lite annorlunda än många andras. Jag tar nämligen väldigt små steg mot mitt mål (om jag ens ska kalla det ett mål, jag vet i alla fall inte riktigt vad det målet i så fall är – att doppa hela mig, att stanna i vattnet en viss tid, att hitta någon slags återkommande rutin?). Först ta tofflorna över snöpudrad altan till det varma utomhusbadet. Sedan plaska lite med fötterna i kallt vatten – från klipporna vid Målajordssjön. Därefter springa till sjön och så skutta i med vatten upp på vaderna, följt av en ny springtur och vatten över knäna. Igår cyklade jag från kontoret i city för att tillsammans med en vän testa en brygga en bit utanför stan. Den här gången vågade jag doppa mig upp över bakdelen – två gånger dessutom. Min kompis, som vinterbadade för första gången, vågade däremot kasta hela sig i böljan på direkten.

Och där har vi den där skillnaden. Det går mycket långsammare för mig än för de flesta andra. Jag märker att omgivningen gärna vill pusha på mig  med kommentarer som “Bara påt!”, “Är det inte bättre att få det gjort än att dra ut på plågan?” och “Så här gör du, bara i!”. Det är ju roligt att mitt vinterbadsexperiement engagerar, men jag känner samtidigt att “Tack, men nej tack!”. Jag vill göra det här på mitt sätt (det är ju inte för inte den här bloggen handlar om att följa sin inre kompass…). 😉

Mitt sätt att skapa förändring är oftast (inte alltid) att ta ett litet steg i taget. Så gjorde jag när jag avvecklade mitt liv som tryggt statsanställd för att bli egenföretagare – jag startade företag vid sidan av min tjänst, gick ner till 75%, till 65%, till 50% och tog till sist heltidstjänstledigt innan jag sa upp mig. Så har jag gjort med min odling – omvandlat en liten (ibland lite större) bit av trädgården (från gräsmatta till bäddar) i taget, år för år – till skillnad från exempelvis min poddgäst Sara Bäckmo vars bästa nybörjartips är: “Börja stort direkt!” Och med yogan har det varit samma sak. Idag yogar jag i princip varje dag, men det har tagit väääääldigt lång tid att komma dit. Från lite barndsomsyoga till några kurser mellan tjugo och trettiofem till att upptäcka Yoga with Adriene för kanske sex år sedan och delta i hennes 30-dagarsutmaningar i januari varje år (med sporadiskt yogande under övriga året) till att i år äntligen hitta en daglig rutin som liksom prioriterar sig själv.

Ett annat exempel, som visserligen inte riktigt handlar om förändring men om processtänk, är skrivandet. Medan jag hör många författare sucka och stöna över hur jobbig den kreativa processen är, hur mycket vånda de måste utstå för att komma till det där MÅLET  – den färdiga boken – har jag en helt annan upplevelse. Jag älskar (nästan) varje minut av skrivandet (okej, kanske inte tionde korrekturrundan…). Visst är det fantastiskt att hålla den färdiga boken i min hand, men det absolut bästa i mitt skrivande är just … att skriva.

Och det som blev tydligt för mig idag vid skottkärran är det där med var fokuset ligger. För mig är inte det viktigaste att bli en jätteduktig vinterbadare eller en superyogi som kan slå knut på sin kropp, att skriva den perfekta romanen eller att vara hundra procent självhushållande. Det är väl därför jag också tilltalas så mycket mer av livsriktningar (som vi pratar om inom ACT) än av (mer eller mindre SMARTA) mål. Det är processen, vägen, som lockar mig mest – att testa mig fram, prova vad som funkar för just mig och framförallt: att njuta av resan! Möjligen är några av er som följer mig lite som jag – och då hoppas jag att ni också ska våga stå stadigt i ert sätt att pröva er fram. Kanske möts vi rentav vid badbryggan en frostnupen vinterdag?

Maria

Nyårslöfte i fårakläder

Så har vi då kommit fram till slutet på den här lilla gemensamma decemberresan. Det har varit så roligt att spela in ett tankefrö till dig varje dag, och jag hoppas att du har haft glädje av dem också, kanske fått lite inspiration eller någon ny tanke att fundera över.

Och precis som min vän Sara och jag konstaterade när vi bloggade tillsammans på Livstid: de där funderingarna vi skickar ut i cyberrymden till vem helst som vill ta emot dem är minst lika mycket riktade till oss själva. För även om det jag skriver om kanske är sådant jag har reflekterat en hel del kring så behöver jag ständigt påminnas om alltifrån att leva lite långsammare till att ha tillit och tålamod. Självkännedom och personlig utveckling är ju färskvara, det har jag varit inne på flera gånger under de här veckorna, då jag citerat Tomas Tranströmer.

Något som hjälper mig att lära känna mig själv lite mer är att i samband med årsskiftet reflektera utifrån Susannah Conways material Unravel Your Year – det har jag gjort i ganska många år nu. Jag kokar te, tänder ljus, sätter på musik och utforskar först året som gått – vilka utmaningar jag har ställts inför, vad jag har lärt mig, vad jag är beredd att släppa taget om och vilka guldkorn jag tar med mig, bland mycket annat.

Därefter blickar jag framåt och visionerar inför året som komma ska, bland annat vad jag vill utveckla och ge näring åt, och så bjuds jag in att göra en liten tidsresa ett år framåt, fundera över var jag skulle vilja vara då i mitt liv. Jag brukar också välja ut ett nyckelord som får fungera som ledstjärna under året. Några av de ord jag har använt tidigare är frihet, balans och kärlek. Ibland hjälper de mig att ta beslut och se om jag är på väg i den riktning jag vill.

Att ge mig själv den här stunden, som brukar ta några timmar, är förutom att det är en väldigt mysig och inspirerande aktivitet, på något sätt en viktig signal till mig själv – att jag faktiskt tillåter mig själv den här reflektionstiden i mitt eget sällskap. Ett sätt – av många – att fånga upp den där lilla rösten inuti, den som kan vara svårare att höra i allt vardagsbrus, även om jag försöker ta mig små stunder att lyssna då också.

Foto: Denys Devozhai, Unsplash

Nyårslöften vid årsskiftet är däremot inte riktigt min grej – för mig riskerar sådana att skapa prestationsångest, måstekänslor och besvikelse. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt, när det känns som att det är läge för det.

Så det där visionerandet jag gör och ledordet jag hittar på när jag jobbar med Unravel Your Year ser jag snarare som en liten önskelista – som jag skickar till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Det hjälper mig att (med Mark Levengoods ord i boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej) “puttra i rätt riktning”. Att helt enkelt synliggöra den där inre kompassen lite extra.

Foto: Aaron Visuals, Unsplash

Men det finns ett löfte jag har gett mig själv många gånger, och som jag faktiskt verkligen skulle vilja uppmana dig också att ge dig själv (även om jag egentligen aldrig vill ge några råd). Det handlar om att så mycket du kan försöka lyssna på den där inre rösten som just du har inom dig, den som vet vad som är viktigt för dig – vad just du behöver för att må bra, utvecklas och komma till din rätt som människa. Låter det som ett vettigt litet nyårslöfte? Kanske om vi klär den i fårakläder och kallar den önskning i stället?

Och vill du få lite hjälp på traven, varför inte fortsätta att lyssna på Drömmen om Målajords poddavsnitt och Marias tankar för dagen. Kanske vill du också prenumerera på mitt inspirationsbrev, Brevet från Målajord som jag skickar var fjärde vecka, och som innehåller några reflektioner och något för dig som läser att reflektera över? Där får du också tips om nya blogginlägg och poddavsnitt. Du får dessutom min minikurs, Introduktion till den inre kompassen när du prenumererar. Och så förstås, om du själv vill testa Susannah Conways material så hittar du det här.

Vad tar du med dig från 2020 i form av lärdomar och guldkorn? Finns det något du skulle vilja släppa taget om? Och vad önskar du dig av 2021? Har du något nyckelord som du skulle vilja använda som ledstjärna under året?

Till sist vill jag önska dig en riktigt frid- och fröjdefull jul – som blir så bra den bara kan detta väldigt konstiga år!

Maria

Poddavsnitt 100. Drömmen om Målajord fyller fem – och hundra!

Varmt välkommen till avsnitt 100, som är lite annorlunda än de vanliga poddsamtalen! Dels är det inspelat inför livepublik – om än en digital sådan – under den digitala poddfest, då vi firade Drömmen om Målajords femårsjubileum. I avsnittet får du veta vad det var som fick mig att starta en podd för drygt fem år sedan, varför den heter som den heter, hur jag har justerat Drömmen om Målajords kompassriktning genom åren, vad det är som driver mig att fortsätta, hur podden har påverkat mitt liv och hur jag tänker om framtiden. Det pratas också om måstemössor och borttappade livsdeviser, om samtal vid mikrofon som ett sätt att få bättre pejl på sina tankar och om den sköna kombinationen av goda förutsättningar och avsaknad av ansvarskrav.

Här är en länk till samtalet om att förverkliga drömmar i Lisa Moraeus podd Leva gott.

Här är en länk till Susannah Conways Unravel Your Year.

Poddavsnitt 87. Med små steg mot det goda livet. Ett samtal med Karin Bengtsson

I det åttiosjunde avsnittet ska du få möta Karin Bengtsson, som för några år sedan pensionerade sig från ett långt yrkesliv som läkare, där hon bland annat jobbat med smärtpatienter, stresshantering och en regional satsning kallad Det goda livet. Vi pratar om  grundtankarna i ACT, som att våga möta smärtan i stället för att fly från den och att ta små steg i riktning mot det liv vi vill leva. Det handlar också om stressdroppar som till sist rinner över, om vikten av att hitta mening och sammanhang i livets alla skeden, inte minst när man blir äldre, om nyttan med helhetstänk, som den självklara kopplingen mellan kropp och själ, om familjesystem och om att leva inifrån och ut.

Har du mer än 24 timmar på ditt dygn?

“Vad ska du göra idag?” undrar den vuxna, utflyttade dottern på Messenger. Och så kommer en lång lista med alltifrån poddklippning och webbflytt till äppelmoskok och ogräsrensning. “Jo, och så ska jag blogga om varför jag har mer än 24 timmar på dygnet”, avslutar jag. Jag får nämligen ganska ofta den frågan: “Har du fler timmar än vi andra?” eller “Hur hinner du allt?”. Nu ska jag försöka reda ut begreppen en smula.

För det första tror jag absolut inte att jag gör särskilt mycket mer än de flesta på ett dygn (jag brukar exempelvis se till att alltid försöka sova minst 7 timmar). Min man jobbar ofta mer än jag, fast det syns liksom inte på samma sätt när man har ett lite mer vanligt jobb. Det är nog mest det att jag gör en massa olika saker – och berättar om en del av dem i sociala medier. Varför gör jag det då?

Dels tycker jag det är så himla kul att kunna inspirera andra till exempelvis odling, göra saker själv och försöka leva mer efter sin egen inre kompass, och jag får många kvitton på att jag faktiskt lyckas en del med det, även om somliga förstås blir superstressade och tror att de måste göra allt det där jag gör. Jag hoppas att de stänger av mig från sina flöden i så fall, i stället för att låta mina inlägg påverka dem negativt.

Dels är jag egenföretagare, och om jag inte berättar om det jag gör finns det ingen som vet om det och exempelvis kan köpa mina återbrukskuddar och böcker eller läsa mina kurser. Att använda sig av gratis marknadsföringskanaler är himla praktiskt när man inte har några pengar att betala för sånt.

Så är jag ju en berättare  också – annars hade jag väl inte satsat på författaryrket. Jag älskar att berätta små historier – om mitt liv och om saker jag snappar upp omkring mig. Det är också ett sätt för mig att få lite extra skrivträning.

Och visst hinner jag med en massa saker, och jag har nog alltid varit ganska bra på att få saker gjorda. Men det finns också en hel del medvetna val som påverkar.

Jag har skalat bort en hel del inbillade måsten ur mitt liv. Jag tycker inte saker måste vara så perfekta, varken jag själv, det jag skapar, mitt hem eller något annat. Devisen “good enough” har jag haft stor nytta av ända sedan jag hörde den första gången (på temat föräldraskap) när jag var i väggen och vände.

Ett exempel på detta är att min podcast säkert aldrig hade blivit av om jag inte vågat tänka så (jag hade ju varken koll på intervjuteknik, mikrofoner, klippning eller något annat). Ett annat är att jag har gett ut mina romaner själv när inget förlag har nappat. Jag kunde ju ha gett upp och tänkt att jag inte dög som författare, men alla fina ord jag har fått höra om böckerna har fått mig att tro att de faktiskt är “good enough” även om förlagen inte tyckte det.

Ett tredje exempel är odlandet, där jag prövar mig fram, lyckas ibland, misslyckas ibland, men inte tänker att jag måste kunna allt innan jag börjar. Och jag lär mig ju så himla mycket längs (den stundtals ganska krokiga) vägen, precis som med allt annat i livet.

Jag ägnar en stor del av mina dagar åt saker som jag tycker är roliga och ger mig energi. Jag har hoppat av en karriär som inte var för mig, tagit reda på vad som är mina viktiga livsriktningar (såsom frihet, kreativitet, nära relationer, hållbarhet) och försöker utgå från dem och göra medvetna val, helt enkelt prioritera det som ger mig lust att leva och aktivt hopp om framtiden.

Jag omger mig idag också så mycket mer än tidigare av personer som brinner för olika saker, som också har kommit fram till vad som är viktigt för dem och lever efter det – och som jag både kan gråta och skratta tillsammans med. Då kan vi ge varandra energi och ork, även när det är motigt. För det är det såklart för mig också emellanåt.

Även det där som är ganska tråkigt och ändå måste göras förr eller senare (som disk och tvätt) tycker jag blir mycket roligare om jag exempelvis lyssnar på ett intressant poddsamtal samtidigt. Eller så gör jag det tillsammans med barn eller man och får ett litet samtal om livet på köpet.

När man är en aktiv och drivande person är det förstås lätt att gå i fällan att driva sig för hårt, slita ut sig, bli utmattad. Jag har varit där – flera gånger – men jag blir allt bättre på att ta hand om mig själv, och det är väl därför jag också orkar mycket. Jag ser helt enkelt till att ge mig själv små mellanrum här och där. Meditation (igår på en parkbänk i stan inför två kvällsmöten), yoga, skogspromenader – allt är sådant som ger mig utrymme för både återhämtning och reflektion. Och så älskar jag att titta på bra teveserier, ensam eller tillsammans med en eller flera familjemedlem(mar).

Till sist: “Vad gör du INTE då?” undrade någon häromsistens. Jag är skitdålig på nyheter – läser knappt tidningen, lyssnar sällan på radio och tittar inte på tevenyheter. Jag slötittar heller ALDRIG på teveprogram jag inte vill se. Jag tränar inte på gym utan springer, cyklar eller simmar härhemma (eftersom jag trivs så bra här) och spar pengar och tid på det sättet. Yogar gör jag också oftast hemma, även om jag älskar att vara i yogastudion när jag väl tar mig dit.

Jag väljer bort många aktiviteter, särskilt sådana som jag ser som “inbillade måsten”, som det där med att man som företagare måste gå på affärsmingel och liknande. Jag prioriterar också ofta att vara med barnen framför något ur det otroliga utbudet av spännande evenemang – kulturaktiviteter och annat – som min lilla stad bjuder på. Det kommer snart en tid då det fönstret öppnar sig på vid gavel igen.

Ja, och så kan du få komma hem till mig en vanlig tisdagskväll och spana in den överfyllda köksbänken, dammråttorna under sängarna, de försummade krukväxterna inomhus, igenväxta odlingsbäddar, tvättberg i fåtöljen och kassarna med stoppning till mina kuddar som jag skulle packat upp för två veckor sedan … Jodå, när det gäller vissa saker är jag också väldigt bra på att prokrastinera.

Hur tänker du själv kring de här frågorna? Är du en prokrastinerare? Har du några inbillade måsten som hindrar dig från att göra det du hellre skulle vilja? Eller har du hittat en bra balans mellan plikten och lusten? Och vad är det som ger just dig energi? Berätta gärna i en kommentar här eller på Facebook!

Maria

 

Poddavsnitt 86. Att våga fråga. Ett samtal med Kajsa Vildängen

Efter en lång sommarpaus kommer här poddavsnitt 86. Välkommen till ett samtal mellan två rödhåriga, småländska, frihetsälskande kreatörer om lusten som drivkraft, om att vända besvikelse till lärdom, om att vara en ensamvarg som kan själv, om passion som känns och smittar av sig och om att hitta sitt dream team när de människor man behöver kommer i ens väg om man bara följer sitt hjärta och vågar fråga.

Maria

Ett gör-det-själv-skafferi, del 7: i trädgården

Ursäkta att jag tjatar och ursäkta att jag lägger upp matbilder. Men jag blir bara så spränglycklig varje gång jag går ner i källaren och hämtar upp egenodlad mat att bjuda min familj på till kvällsmat. Idag klyftpotatis med rödbetsbiffar, gula kulturarvsmorötter – och vintersallat som lever, trots alla minusgrader. Bäst av allt: de kräsna falukorvsuppväxta sMålajordingarna äter så det står härliga till!

Så löd ett smått euforiskt (och inte så lite malligt!) Facebookinlägg från mig i november förra året. Det är en alldeles fantastisk känsla att kunna äta mat som man själv har odlat och vårdat, följt från frö till planta till skörd och så småningom går tillbaka in i kretsloppet när avfallet blir till ny jord. Här snackar vi gör-det-själv 2.0. Att odla sin egen mat var också det tips jag fick från min kompis Ingela när jag efterlyste idéer för sådant man kan göra själv.

Ingela är ett riktigt proffs på det här. Hon och familjen har successivt växlat upp sitt odlande till att bli alltmer självhushållande de senaste åren. Om det berättar hon i senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podd. Det handlar en hel del om fröer och ogräs men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv. Missa inte det!

Min egen odlingsresa har varit minst sagt krokig. Från stark antipati som barn till en trädgårdsgalen mamma (OGRÄS!!!) till pliktskyldigt odlande av tomater, gurka, sallad och dill sedan jag blev husägare för tjugo år sedan till fullkomlig PASSION. Den startade på ett litet märkligt sätt (som jag berättar om i poddsamtalet med Ingela) och växer sig bara starkare. Förra året fick jag ett stort tunnelväxthus i femtioårspresent, i år utökar jag med nya stora bäddar. Och jag har blivit helt förälskad i jord, och i att vara en del av det där kretsloppet. Min fjortonåring tittar lite medlidsamt på mig när jag kommer där med mina svartkantade fingertoppar och ett lyckligt fånleende på läpparna.

Men så där galen har jag som sagt verkligen inte alltid varit. Och man kan verkligen få mycket glädje av småskalig odling utan något som helst mål att bli självförsörjande. Det pratar vi också om i podden. Att börja med något man verkligen gillar att äta, eller blir glad av att titta på, och kanske också med något som är någorlunda lättodlat (exempelvis potatis, squash och kryddor) är ett hett tips.

Ett annat tips är att våga experimentera med olika färger, smaker, texturer, odlingsmetoder och sorter av exempelvis tomater och morötter (till skillnad från när man köper TOMATER, MORÖTTER punkt i affären). Det är ett sätt att göra odlandet roligt, omväxlande och spännande.

När jag har skalat upp min odling har jag också fått större behov av material att odla i. Mina bästa tips för att både spara pengar och miljö är att inte rusa iväg och köpa en massa krukor och annat. Jag har i stället sått fröer i exempelvis mjölkkartonger (med hål i botten så det inte blir för mycket vatten) och i toalettrullar ställda tätt intill varandra i en form (som ett hemmagjort pluggbrätte). När jag skulle plantera om till större krukor gjorde jag en efterlysning på Facebook och fick massor av napp, så nu har jag krukor för nästan en hel plantskola.

Min kompis Christel tipsade om att hon hämtat hinkar gratis i blomsteraffären (som de får med snittblommor och annars slänger) för att odla i.  Jag länsade också stans second-handbutiker på billiga brickor att ställa alla krukor på – men fick ändå ett ilsket sms från den där fjortonåringen när jag var på kurs förra helgen för att jag ställt krukor på alla våra plåtar när hon ville baka …

Eftersom jag vill odla så hållbart jag kan använder jag bara naturlig gödning. En favorit att vattna plantor med är nässelvatten, som är superenkelt att göra, bara plocka några nävar och lägga i en hink vatten, som får stå någon vecka tills det börjar lukta gammal kyrkogård. Sedan häller jag detta i vattenkannan när jag vattnar (ungefär i proportionen ett till tio). Jag vet också många som använder kissvatten som gödning (bl.a. Sara Bäckmo som jag tipsar om nedan) – här gäller samma proportioner som för nässelvatten. Det ska jag börja testa i sommar, har jag tänkt.

En annan form av egenproducerad näring är bokashikompostering av hushållsavfall, som jag kom igång med i höstas och tycker är jättekul. På Bokashi.se kan man handla allt material man behöver, men jag har nöjt mig med att köpa det strö som behövs för att nedbrytningen ska komma igång (kostar en knapp hundring för ett kilo som räcker jääättelänge) – sedan har jag använt vanliga billiga hinkar med tättslutande lock.

Jag lägger matavfallet i en kompostpåse som vanligt och när den är halvfull öser jag över innehållet i hinken (som jag bottnat med tidningspappersremsor) och strör över några matskedar bokashiströ. Så här fyller jag på tills hinken är riktigt full (under tiden får den stå lite kallt i källartrappen), då jag trycker ihop innehållet så mycket jag kan och lägger tidningspappersremsor på toppen. Sedan får hinken stå i rumstemperatur i två veckor, och så är det bara att gräva ner innehållet (som nu har börjat lukta lite surt och kanske möglat lite, det gör inget) i odlingarna, och så bryts det i bästa fall ned till jord på någon månad. Så här har jag nu fyllt mina båda växthus och det ska bli så spännande att se om det kommer växa så där bra som alla säger. Återkommer med rapport!

Det jag missar genom att använda vanliga hinkar i stället för de dyra med kran är det s.k. “lakvattnet”, som man annars kan tappa av och använda som gödning. Men det funkar ju fint med nässel- och kissvatten också.

På tal om vattning, så blev förstås förra sommaren en rejäl utmaning för många av oss som odlar lite mer. Hur sjutton ska man kunna vattna sina snustorra land? Här är mina bästa tips: att samla regnvatten och att täcka odlingarna med organiskt material. Förra året skaffade vi en tusenliters vattentank med avrinning från garage och vedbod, som fylldes snabbt under de få åskskurar vi fick. Nu har vi precis skaffat en till eftersom vi har utökat odlingarna. Vi har också fått gamla plasttunnor på några hundra liter var av en granne som jobbar på en lastbilsfirma där de får massor av sådana tunnor med bränsle. Dessa har vi ställt vid husknutarna. De är inte så vackra, men på de ställen där de syns mest tänkte vi försöka klä in dem, antingen med nät och klätterväxter eller med någon sorts flätkonstruktion av grenar. Får väl rapportera om det också längre fram i sommar, om det blir av.

Och så täckodling, så himla fiffigt. Det ger dessutom dubbel effekt, eftersom det organiska material (som kan vara gräsklipp, löv, gamla växtdelar etc.) förutom att hjälpa till att hålla fukten i bäddarna längre också ger näring åt växterna (lite olika mycket beroende på vad det är). Förra året blev det inte så mycket gräsklipp att täcka med hos oss på grund av den torra sommaren, så i år har jag säkrat upp med en bal gammalt ensilage jag köpt av en kompis. Det var i för dåligt skick för att ge till djur, men funkar fint på mina bäddar. Gammal halm eller liknande är också suveränt att komplettera med när man kupar potatis – om det är lite svårt att få upp så där mycket jord som man vill. Jag använde det förra året, i mitt nygrävda potatisland, och för första gången någonsin fick jag inte en enda grön potatis!

Det luriga här är att sniglar (om man har fått in sådana i trädgården, vilket vi fick på allvar förra året) ofta trivs bra under täckmaterialet. Men man kan också hitta ganska många tips på nätet på hur man kan bli av med sniglar. En sak jag ska förändra i årets odlingar är att så mycket det går (i alla fall under mina många lediga sommarlovsveckor) vattna tidigt på morgonen i stället för på kvällen. Det är tydligen bättre ur slippa-sniglar-synpunkt.

För dig som är nyfiken på att lära dig mer, och inte bara vill köra på utifrån eget huvud, kommer här några tips på var du kan hitta inspiration: hos Sara Bäckmo (som jag förresten har poddintervjuat) som delar med sig av massor av material på sin webbplats och YouTube-kanal, i podden Odlarna och på bloggen Farbror Grön.

Och kanske är ändå det allra viktigaste tipset att du känner efter hur just du vill ha det, vad som är lagom nivå för dig, vad du tycker är roligt – och försöker undvika att känna pressen att göra som alla andra eller att läsa på om allt möjligt. Det hoppas jag att din inre kompass kan hjälpa dig med. Våga testa, våga ha kul och kom ihåg: det kommer alltid en ny säsong om något går åt skogen den här gången!

Jaha, det här var det allra sista bloggavsnittet i min jättelånga gör-det-själv-serie. Hoppas att du har hittat något i serien som du känner att du kan ha nytta av, om inte nu så när du är redo. Och som vanligt – kommentera gärna med dina egna tips och tankar.

Söndagskvällskram!

Maria

Poddavsnitt 83. Odlingen och livet. Ett samtal med Ingela Eriksson

Här kommer min Valborgspresent till dig som lyssnar på Drömmen om Målajord – ett samtal med Ingela Eriksson, projektledare och självhushållare. Det blir en hel del snack om ogräs och fröer, men också om kreativitet, om drivkrafter, om hållbarhet, om normer och förväntningar, om stress, välmående och livskvalitet och om trädgården som ett sätt att inte bara producera mat och skönhet utan att också möta sig själv.

Maria