Poddavsnitt 106. Att ställa om och leva efter sin sanning. Ett samtal med Gurgîn Bakircioglu

Foto: Avat Andimeh

Här kommer ett poddavsnitt mitt i sommarvärmen! Den här gången ska du få möta Gurgîn Bakircioglu som för ett antal år sedan valde att lämna sin statusfyllda programledarkarriär, skänka & sälja större delen av sina ägodelar och söka nya vägar. Idag lever han sitt liv utifrån en tydlig moralisk kompass, med veganism, klimataktivism, minimalism och frivillig enkelhet som några viktiga ledstjärnor. Vårt samtal handlar bland annat om föräldrars förväntningar, om att ifrågasätta normer, om att att känna sig som ett UFO på grund av sina livsval, om varför Jesus var en riktig rebell, om det läkande i att inse att man inte är ensam, om varför omställare ofta är så glada och om att leva efter sin sanning – inte bara i ord utan också i handling.

Skruva upp volymen på den inre rösten

Idag skulle jag vilja dela några tankar om den typ av inre röst som har att göra med de lite större vägvalen i livet (alltså något annat än att välja tapeter eller bestämma sig för att gå på fest eller inte, som jag har bloggat om tidigare). En fundering jag ofta hör hos personer som inte riktigt känner att de har hittat någon tydlig kompassriktning i sådant som yrkesliv och relationer är “Det finns ju så många röster, hur ska jag veta vilken som är den som hjälper mig att gå åt rätt håll?”

Första gången jag över huvud taget började fundera över det där med olika inre röster var när jag läste Kajsa Ingemarssons och Karin Nordlanders Drömliv – lycklig på riktigt och stiftade bekantskap med begreppsparet egot och själen. Det var också vid den här tiden i mitt liv som jag på allvar började urskilja en allt tydligare inre röst, som under en period hade viskat ganska tyst om att jag inte var på rätt plats yrkesmässigt. Och det var faktiskt efter att ha läst den där boken som jag bestämde mig för att ta ett av de största steg jag har tagit i mitt liv, att säga upp mig och hoppa av min trygga, välbetalda och statusfyllda akademiska karriär utan att ha en tydlig plan för vad jag skulle göra i stället.

Jag ska inte påstå att jag efter att ha läst boken hade full koll på vad de där båda rösterna stod för, men något fick jag definitivt med mig. Jag insåg exempelvis att egot ofta vill hindra oss från att utmana oss själva genom att måla upp skräckscenarier över vad som kan hända om vi söker det där jobbet, närmar oss en människa vi är intresserade av, byter boende eller gör något annat som känns stort och läskigt. Egot gör detta i all välmening, för att skydda oss från något som upplevs som farligt, men det kan också skapa onödiga hinder för vår utveckling.

Själens röst däremot visar för oss vad det är som får oss att växa och blomstra som människor. De tankefrön som den planterar hos oss skapar nyfikenhet, glädje och lust, även om en sådan förändrad riktning innebär att vi måste kliva utanför vår trygghetszon. Och om rösten har något viktigt att säga oss kommer den att bli högre och högre – som min röst om att byta jobb gjorde hos mig.

Min poddgäst Therése Högberg är inne på samma tankar i vårt samtal. Hon säger att när det handlar om något viktigt, något som leder oss på rätt väg så är det ofta en envist återkommande röst, en som inte ger upp i första taget utan fortsätter att tjata på oss och dyka upp i olika sammanhang. När vi på allvar hör den röst som Ingemarsson & Nordlander (och många andra) kallar “själen” känns det ofta som att komma hem.

I ett av sina senaste dagliga inspirationsmejl skriver Light Watkins (som driver podcasten At the End of the Tunnel) också om inre röster. Hans tanke är att den röst som visar oss rätt väg är den där ofta ganska tystlåtna som exempelvis uppmuntrar oss att ta bättre hand om oss när vi stressar för mycket eller att göra det som känns rätt även när det är obekvämt.

Light är meditationslärare och anser att meditationen göra det lättare att skruva upp volymen på den röst som visar rätt, även om den inte tystar de andra rösterna (som somliga hävdar). Jag tänker att alla sammanhang (inte bara meditation) där vi stannar upp och stoppar informationsflödet en stund kan hjälpa oss med det – som när vi vistas i naturen eller jobbar med något praktiskt. Ibland dyker det exempelvis upp små vägskyltar (som en annan av mina poddgäster, Manereia Hanuman pratar om) när jag är med kropp och själ i mina odlingar.

Kanske den inre röst som leder dig i rätt riktning en dag helt enkelt hörs så tydligt att den inte går att strunta i längre? Kanske det en dag är dags att lyssna och agera? Och kanske är det genom att träna på småsaker i vardagen (som tapetval och festdeltagande baserat på vad du vill snarare än på trender, normer eller förväntningar) som du blir bättre på att höra just din inre röst även när du står vid de stora vägskälen?

Maria

Poddavsnitt 104. Nu är det dags att ge av dina gåvor till världen. Ett samtal med Ulrika Persson.

Ulrika Persson, A Seasoned ConnectionHär kommer poddavsnitt 104 – ett samtal med Ulrika Persson, alldeles nystartad företagare med fokus på att hjälpa kvinnor att hitta tillbaka till naturen, till sig själva och till andra kvinnor. Ulrika berättar om sin stundtals ganska utmanande livsresa, kantad av bland annat utmattning och på senare år ett kämpigt anhörigskap – vilket också har tydliggjort hennes kompassriktning. Vi pratar bland annat om ohållbara system och vägen ut ur dem, om inspirationskällor och förebilder, om hur det kan gå till att praktisera hos ensamföretagare och om rädslan för styrka. Och så får du veta hur en superhjältemantel kan användas på ett sätt som man kanske inte tänker på i första taget.

Här är länkar till de inspirationskällor som nämns i programmet:

Kompassnavigerande i lust och nöd

Ska det inte gå lätt att följa sitt hjärta? var frågan vi ställde oss i det allra första avsnittet av “Poddklanen reflekterar”, som jag återvände till häromdagen inför ett inlägg om samlade klokskaper från poddklansavsnitten. Det kan ju vara lätt att förledas att tro att det här med att följa sin inre kompass innebär att ständigt glida omkring på en smaskig räkmacka, tvärsäker i alla vägskäl och med lustfanan konstant vajande.

Jodå, visst kan det vara så där härligt ibland. Hjärtat spritter och visar vägen, och kanske killar det i magen men det finns ingen riktig tvekan och jag kastar mig in i spännande projekt, får just det stöd jag behöver längs vägen och känner att jag kommer till min rätt på alla sätt. Lite samma känsla som min dotter Sannas sex år gamla Instagraminlägg förmedlar från tiden då hon reste världen över med hjärtat som vägvisare: “I love how the challenges of travelling come in all shapes, and how I’ve started searching for them instead of hiding from them”. Utmanande, javisst, men roligt och spännande!

I andra sammanhang är det helt andra saker det handlar om, små vardagsbeslut som kan verka triviala men som ändå blir viktiga i det långa loppet (alltifrån vilka tapeter jag ska välja till vem jag vill vara som anhörig, som jag bloggade om nyligen).

Men det finns också tillfällen då kompassen utmanar mig ordentligt, då det på ett eller annat sätt gör ont och/eller krävs mod (alltså att jag går emot min rädsla) att gå i den riktning som känns rätt för mig. I förra veckan upplevde jag en sådan situation då jag fick en förfrågan om ett uppdrag (från universitetsvärlden, den jag lämnade för mer än åtta år sedan). Först kände jag mig lite smickrad över att mitt akademiska bäst-före-datum tydligen inte var helt passerat, det skulle kanske vara lite kul ändå och dessutom kännas bra att kunna hjälpa till. Pengar är ju också alltid välkomna när man som jag har valt att ägna en så stor del av mitt yrkesliv åt sådant som ger väldigt lite eller inget alls. Och samtidigt: jag har ju lämnat den världen! Dessutom har jag en bok att skriva klart, poddar att spela in, en kurs som ska uppdateras, en massa odlingar och en del andra små uppdrag den här våren … Hallå, kompassen, var är du?

Något jag genom åren har lärt mig är att aldrig säga ja direkt, om inte något känns alldeles fullkomligt självklart från första början, “a heartful YES”, liksom. Jag sov på saken, kände mig fortfarande osäker när jag vaknade och bad om mer information för att kunna ta ett välinformerat beslut (jag kopplade alltså in hjärnan en sväng i hjärtarbetet). När informationen kom var det ingen tvekan längre. Med dokumenten från universitetet kom ångestklumpen jag så ofta vandrat runt med där i korridorerna som ett brev på posten. Den inre rösten skrek nu högt och tydligt: NEJ, NEJ, NEJ! Tack, då var första steget avklarat.

Och vad hände då? Jo, nu gick skuld- och skammaskineriet igång. Om jag säger nej lämnar jag dem i sticket. Nu när uppdragsgivaren har tagit sig tiden att skaffa fram mer information och allt. Så kan jag väl inte göra. Efter en stund i skamvrån påminde jag mig om det jag har pratat med flera poddgäster om, nämligen att ibland innebär att följa sin inre kompass att man gör andra människor besvikna. Nu handlade ju detta inte om liv och död, precis, men det tog ändå en stund innan jag vågade trycka på knappen och sända mitt “Tack, men nej tack!” ut i cyberspace, inklusive en ärlig förklaring i stället för någon svamlig bortförklaring. Att säga nej är att säga ja – till det jag är här för att göra.

Foto: Markus Spiske, Unsplash

Min kära kontorskompis Sara, som hörde min vånda, frågade innan jag skickade mitt svar: “Ska jag hålla dig i handen när du trycker?”. Det var metaforiskt förstås – här hålls ju inga fysiska händer i coronatider – men bara den lilla gesten bidrog till att jag vågade. Och jag blev än en gång påmind om hur bra det är att kunna “bolstra upp” eller “ordna det för sig” (som vi två brukar kalla det) när man ska till att göra något som är svårt, jobbigt, obekvämt, tråkigt … Jag bet på mina (återigen metaforiska) naglar i någon timme innan svaret kom: “Det är HELT OK! Jag blir inte ett dugg sur, utan förstår precis. Du ska absolut inte ta på dig något som du får en klump i magen av. Tänk inte mera på det.”

Och så blev jag påmind om det som Björn Nathiko Lindeblad brukar säga: “Tro inte på allt du tänker.” Nej, än en gång hade jag i mina tankar målat upp en bild som inte stämde. Och även om den hade gjort det så hade det inte varit rätt att tacka ja till något som så uppenbart inte var det jag skulle göra.

Foto: Pawel Czerwinski, Unsplash

Tack hjärtat – och hjärnan – för vägledningen! Tack för modet att lyssna på den! Tack Sara för den metaforiska handen! Och tack för att jag både fick en nyttig övning i att leva som jag lär och för att mitt nej togs emot med vänlighet och medkänsla!

Har du övervunnit en rädsla eller annan jobbig känsla för att följa just din kompass på sistone?

Maria

PS. När jag nu ändå var igång och utmanade mig så passade jag på att boka in en tid för näspiercing tillsammans med min sextonåring. Ett impulsbeslut byggt på 27 år av längtan. Så kan det gå.

Från tapetval till anhörigskap – när behövs min inre kompass?

En inredare i min bekantskapskrets berättade på Instagram att en vanlig fråga hon får från kunder som hon hjälper att skapa en mysigare hemmiljö är ”Vad är trendigt just nu?”.  Hennes svar brukar vara ungefär att “det viktiga är att hitta det som gör DIG glad att mötas av i ditt hem. Om det är beige väggar eller blommiga tapeter som är ”inne” just nu spelar ju mindre roll. Omge dig med sådant som DU tycker är vackert och som ger en härlig känsla i magen. Då blir det rätt!”

Inlägget gjorde mig mest glad och lite ledsen. Glad över inredarens svar – hon pratar ju om DEN INRE KOMPASSEN! Och lite ledsen över att det här är en vanlig fråga. Att så många verkar bry sig mer om vad som är trendigt – alltså om normer, förväntningar och andras tyckande – än om vad de själva gillar att omges av i det där hemmet som de flesta av oss ändå tillbringar ganska stor del av våra liv i, inte minst i dessa tider. Själv har jag nyss inrett ett alldeles eget skriv- och yogarum i vårt hus – sedan tonårssonen flyttade ut – där jag fått gå all in och verkligen känna efter hur jag vill ha det. Inte en enda ny pryl och definitivt inga inredningstrender så långt ögat når. 🙂

Det där Instagraminlägget påminde mig om hur många sammanhang det finns i våra liv där vi har nytta av att vi tränar oss på att följa vår inre kompass. Det är kanske lätt att tänka att det framförallt handlar om de stora vägskälen och livsavgörande besluten. I en artikel i Allers som jag blev intervjuad för häromsistens är det just sådant som jobb och relationer man framförallt fokuserar på.

Men det finns ju också en massa andra områden där vi tar beslut om olika saker, inte minst de där små vägskälen i vår vardag: Ska jag gå på fest i helgen (okej, nu pratar jag om icke-coronatider) eller ha en hel lugn hemmahelg i mysbyxor? Behöver jag verkligen det här klädesplagget som jag blev så sugen på att köpa? Ska jag gå den där kursen som jag egentligen inte har tid (eller råd) med men som skulle vara så kul? Ska jag ta ett pass på yogamattan/åka och träna /gå en promenad eller är det jag behöver bäst just i kväll att ligga i soffan framför en film? OCH VILKA TAPETER SKA JAG VÄLJA NU DÅ?

I mitt arbete med boken om anhörigskap har jag valt att ha med ett stycke om den inre kompassen. Dels skriver jag om hur jag ser en skillnad mellan mitt eget välmående i anhörigskapet när min mamma var demenssjuk och nu i anhörigskapet till min son och att jag tror att det till viss del (även om det inte är hela förklaringen) har att göra med att jag har blivit bättre på att följa min inre kompass och därmed leva ett liv (inte minst jobbmässigt) som ger mig betydligt mer energi än det jag levde under mammas sjukdom.

Men jag skriver också om att följa sin inre kompass genom att få vara anhörig på sitt eget sätt. Det finns sällan några rätt eller fel, och det blir ofta bättre om jag själv får välja hur jag vill ta mig an anhörigskapet. Det kan exempelvis handla om huruvida jag vill gå ner i tjänst (eller helt sluta jobba) för att finnas till mer för min närstående, kanske som personlig assistent, eller om jag funkar bättre och kan vara ett bättre stöd genom att ta mer hjälp utifrån (exempelvis med hemtjänst, personlig assistans eller korttidsboende). Så här skriver Ulla Waldenström i boken Sista året med Carl-Axel om sitt sätt att förhålla sig till anhörigskapet i samband med sin mans sjukdomstid och död:

Jag tror att jag har lyssnat till mitt inre, att jag har balanserat väl mellan att vara hos dig och att sköta mitt arbete. När jag upplevde sjukdomslivet som alltför tungt arbetade jag mer, när arbetet var pressande minskade jag arbetstiden. Jag lämnade över allt ansvar för min demenssjuka mamma på min bror och besökte inte mina föräldrar på ett halvt år. Min pappa förstod och ställde inga krav. Jag avskärmade mig från alla sociala kontakter som jag inte själv hade nytta av.

Andra exempel på hur jag som anhörig kan ha nytta av att känna efter vart min kompass pekar är i fråga om vilket stöd jag har bäst nytta av – en individuell terapeut, en anhöriggrupp eller kanske bara vänner med lyssnande öron och varma famnar – och om jag hämtar mycket energi av att engagera mig i en anhörigfråga på min fritid eller om det bästa jag kan göra med min tid är att vila.

Att förutsättningarna att välja sedan kan se väldigt olika ut för oss människor, såväl från person till person som i olika faser i livet, inte bara i anhörigskap utan i livet i stort, är jag fullt medveten om. Ibland kan faktiskt en situation med tydliga ramar som tillåter väldigt lite valfrihet (och för en utomstående kanske kan upplevas som klaustrofobisk) skapa ett lugn som också ger en känsla av frihet – den i att slippa välja – som jag en gång bloggade om efter ett samtal med en kvinna som är anhörig till en svårt sjuk man. Den tanken bekräftades i min senaste poddintervju, med Anna Pella, som har fått ompröva sin syn på livskvalitet och inre kompasser sedan hennes dotter Agnes föddes med en svår hjärnskada för snart arton år sedan, och hennes möjligheter att välja begränsades på många sätt. Hennes kompass har i stället kommit att rikta in sig på vad som är möjligt och, framförallt: vad som är viktigt – på riktigt.

Så oavsett hur våra förutsättningar ser ut tänker jag att svaret på frågan “När behövs min inre kompass?” är: “Alltid!”. Jag tror helt enkelt att jag mår bättre, kommer mer till min rätt och i större utsträckning orkar vara en god kraft i världen om jag lite oftare vågar lyssna på den där inre rösten – i alltifrån tapetval till anhörigskap.

Har mina tankar väckt någon fundering hos dig? Finns det några områden i ditt liv – i stort eller smått – där du skulle vilja utforska vartåt din inre kompass pekar, just nu?

Maria

Poddavsnitt 102. Att hitta sin kompass när livet ställs på ända. Ett samtal med Anna Pella

Foto: Anders Furuvik Pella

I det här avsnittet möter du Anna Pella, journalist, författare och föreläsare, vars liv vändes upp och ner när hennes dotter Agnes föddes med svåra hjärnskador för snart arton år sedan. Hur går det med den inre kompassen när yttre omständigheter förändrar spelplanen så radikalt? Anna delar med sig av sin berättelse i vårt samtal, som handlar om ovisshet, oro och ”väntesorg”, men också om försoning, acceptans och förmågan att vara tillfreds, om att fokusera på här och nu när man inte vet något om morgondagen, om att omdefiniera begreppet livskvalitet, om att hitta en gnutta ljus även i det mörkaste mörker och om den frihet man också kan uppleva när valmöjligheterna begränsas.

Att njuta av resan

Idag körde jag in ved tillsammans med min man. Vi är ett bra team, men vi har helt olika förhållningssätt till hur vi packar våra skottkärror. Han gillar att få med så mycket som möjligt i varje kärra, staplar högt och kör tungt. Jag gör precis tvärtom, staplar mycket mindre och går hellre många gånger – för att slippa tunga lass och risken att vedträna ramlar ur kärran på väg till pannrummet (det är sjukt irriterande, eftersom de alltid lägger sig framför hjulet så att man inte kan fortsätta köra utan att ställa ner kärran och plocka bort dem).

Det här fick mig att reflektera över hur olika vi människor förhåller oss till en massa saker i livet, och jag insåg att jag skiljer mig från en del andra på så sätt att jag där många är fokuserade på mål och resultat är mycket mer intresserad av processen – själva resan. (Det finns ingen klockren koppling till min och min mans olika sätt att köra ved här, men det var vid skottkärran det här blev tydligt för mig.)

Sedan en dryg vecka tillbaka är jag en vinterbadare, eller ja, i alla fall en vinterbadar-wannabe. Jag har inspirerats av alla bilder på Facebookvänner som kastar sig hej vilt i iskalla vatten och läst om hälsoeffekterna av kallbad, och ännu mer sugen blev jag efter mitt poddsamtal med Karolina Wiell, som ägnat sig åt vinterbadande såväl privat som professionellt (i sin avhandling Bad mot Lort och Sjukdom: Den privathygieniska utvecklingen i Sverige 1880–1949).

Men jag märker att mitt sätt att närma mig det här området är lite annorlunda än många andras. Jag tar nämligen väldigt små steg mot mitt mål (om jag ens ska kalla det ett mål, jag vet i alla fall inte riktigt vad det målet i så fall är – att doppa hela mig, att stanna i vattnet en viss tid, att hitta någon slags återkommande rutin?). Först ta tofflorna över snöpudrad altan till det varma utomhusbadet. Sedan plaska lite med fötterna i kallt vatten – från klipporna vid Målajordssjön. Därefter springa till sjön och så skutta i med vatten upp på vaderna, följt av en ny springtur och vatten över knäna. Igår cyklade jag från kontoret i city för att tillsammans med en vän testa en brygga en bit utanför stan. Den här gången vågade jag doppa mig upp över bakdelen – två gånger dessutom. Min kompis, som vinterbadade för första gången, vågade däremot kasta hela sig i böljan på direkten.

Och där har vi den där skillnaden. Det går mycket långsammare för mig än för de flesta andra. Jag märker att omgivningen gärna vill pusha på mig  med kommentarer som “Bara påt!”, “Är det inte bättre att få det gjort än att dra ut på plågan?” och “Så här gör du, bara i!”. Det är ju roligt att mitt vinterbadsexperiement engagerar, men jag känner samtidigt att “Tack, men nej tack!”. Jag vill göra det här på mitt sätt (det är ju inte för inte den här bloggen handlar om att följa sin inre kompass…). 😉

Mitt sätt att skapa förändring är oftast (inte alltid) att ta ett litet steg i taget. Så gjorde jag när jag avvecklade mitt liv som tryggt statsanställd för att bli egenföretagare – jag startade företag vid sidan av min tjänst, gick ner till 75%, till 65%, till 50% och tog till sist heltidstjänstledigt innan jag sa upp mig. Så har jag gjort med min odling – omvandlat en liten (ibland lite större) bit av trädgården (från gräsmatta till bäddar) i taget, år för år – till skillnad från exempelvis min poddgäst Sara Bäckmo vars bästa nybörjartips är: “Börja stort direkt!” Och med yogan har det varit samma sak. Idag yogar jag i princip varje dag, men det har tagit väääääldigt lång tid att komma dit. Från lite barndsomsyoga till några kurser mellan tjugo och trettiofem till att upptäcka Yoga with Adriene för kanske sex år sedan och delta i hennes 30-dagarsutmaningar i januari varje år (med sporadiskt yogande under övriga året) till att i år äntligen hitta en daglig rutin som liksom prioriterar sig själv.

Ett annat exempel, som visserligen inte riktigt handlar om förändring men om processtänk, är skrivandet. Medan jag hör många författare sucka och stöna över hur jobbig den kreativa processen är, hur mycket vånda de måste utstå för att komma till det där MÅLET  – den färdiga boken – har jag en helt annan upplevelse. Jag älskar (nästan) varje minut av skrivandet (okej, kanske inte tionde korrekturrundan…). Visst är det fantastiskt att hålla den färdiga boken i min hand, men det absolut bästa i mitt skrivande är just … att skriva.

Och det som blev tydligt för mig idag vid skottkärran är det där med var fokuset ligger. För mig är inte det viktigaste att bli en jätteduktig vinterbadare eller en superyogi som kan slå knut på sin kropp, att skriva den perfekta romanen eller att vara hundra procent självhushållande. Det är väl därför jag också tilltalas så mycket mer av livsriktningar (som vi pratar om inom ACT) än av (mer eller mindre SMARTA) mål. Det är processen, vägen, som lockar mig mest – att testa mig fram, prova vad som funkar för just mig och framförallt: att njuta av resan! Möjligen är några av er som följer mig lite som jag – och då hoppas jag att ni också ska våga stå stadigt i ert sätt att pröva er fram. Kanske möts vi rentav vid badbryggan en frostnupen vinterdag?

Maria

Nyårslöfte i fårakläder

Så har vi då kommit fram till slutet på den här lilla gemensamma decemberresan. Det har varit så roligt att spela in ett tankefrö till dig varje dag, och jag hoppas att du har haft glädje av dem också, kanske fått lite inspiration eller någon ny tanke att fundera över.

Och precis som min vän Sara och jag konstaterade när vi bloggade tillsammans på Livstid: de där funderingarna vi skickar ut i cyberrymden till vem helst som vill ta emot dem är minst lika mycket riktade till oss själva. För även om det jag skriver om kanske är sådant jag har reflekterat en hel del kring så behöver jag ständigt påminnas om alltifrån att leva lite långsammare till att ha tillit och tålamod. Självkännedom och personlig utveckling är ju färskvara, det har jag varit inne på flera gånger under de här veckorna, då jag citerat Tomas Tranströmer.

Något som hjälper mig att lära känna mig själv lite mer är att i samband med årsskiftet reflektera utifrån Susannah Conways material Unravel Your Year – det har jag gjort i ganska många år nu. Jag kokar te, tänder ljus, sätter på musik och utforskar först året som gått – vilka utmaningar jag har ställts inför, vad jag har lärt mig, vad jag är beredd att släppa taget om och vilka guldkorn jag tar med mig, bland mycket annat.

Därefter blickar jag framåt och visionerar inför året som komma ska, bland annat vad jag vill utveckla och ge näring åt, och så bjuds jag in att göra en liten tidsresa ett år framåt, fundera över var jag skulle vilja vara då i mitt liv. Jag brukar också välja ut ett nyckelord som får fungera som ledstjärna under året. Några av de ord jag har använt tidigare är frihet, balans och kärlek. Ibland hjälper de mig att ta beslut och se om jag är på väg i den riktning jag vill.

Att ge mig själv den här stunden, som brukar ta några timmar, är förutom att det är en väldigt mysig och inspirerande aktivitet, på något sätt en viktig signal till mig själv – att jag faktiskt tillåter mig själv den här reflektionstiden i mitt eget sällskap. Ett sätt – av många – att fånga upp den där lilla rösten inuti, den som kan vara svårare att höra i allt vardagsbrus, även om jag försöker ta mig små stunder att lyssna då också.

Foto: Denys Devozhai, Unsplash

Nyårslöften vid årsskiftet är däremot inte riktigt min grej – för mig riskerar sådana att skapa prestationsångest, måstekänslor och besvikelse. Jag ger hellre mig själv små utmaningar till förändring året runt, när det känns som att det är läge för det.

Så det där visionerandet jag gör och ledordet jag hittar på när jag jobbar med Unravel Your Year ser jag snarare som en liten önskelista – som jag skickar till mig själv i stället för till tomten och efter jul i stället för före. Det hjälper mig att (med Mark Levengoods ord i boken Sucka mitt hjärta men brist dock ej) “puttra i rätt riktning”. Att helt enkelt synliggöra den där inre kompassen lite extra.

Foto: Aaron Visuals, Unsplash

Men det finns ett löfte jag har gett mig själv många gånger, och som jag faktiskt verkligen skulle vilja uppmana dig också att ge dig själv (även om jag egentligen aldrig vill ge några råd). Det handlar om att så mycket du kan försöka lyssna på den där inre rösten som just du har inom dig, den som vet vad som är viktigt för dig – vad just du behöver för att må bra, utvecklas och komma till din rätt som människa. Låter det som ett vettigt litet nyårslöfte? Kanske om vi klär den i fårakläder och kallar den önskning i stället?

Och vill du få lite hjälp på traven, varför inte fortsätta att lyssna på Drömmen om Målajords poddavsnitt och Marias tankar för dagen. Kanske vill du också prenumerera på mitt inspirationsbrev, Brevet från Målajord som jag skickar var fjärde vecka, och som innehåller några reflektioner och något för dig som läser att reflektera över? Där får du också tips om nya blogginlägg och poddavsnitt. Du får dessutom min minikurs, Introduktion till den inre kompassen när du prenumererar. Och så förstås, om du själv vill testa Susannah Conways material så hittar du det här.

Vad tar du med dig från 2020 i form av lärdomar och guldkorn? Finns det något du skulle vilja släppa taget om? Och vad önskar du dig av 2021? Har du något nyckelord som du skulle vilja använda som ledstjärna under året?

Till sist vill jag önska dig en riktigt frid- och fröjdefull jul – som blir så bra den bara kan detta väldigt konstiga år!

Maria

Poddavsnitt 100. Drömmen om Målajord fyller fem – och hundra!

Varmt välkommen till avsnitt 100, som är lite annorlunda än de vanliga poddsamtalen! Dels är det inspelat inför livepublik – om än en digital sådan – under den digitala poddfest, då vi firade Drömmen om Målajords femårsjubileum. I avsnittet får du veta vad det var som fick mig att starta en podd för drygt fem år sedan, varför den heter som den heter, hur jag har justerat Drömmen om Målajords kompassriktning genom åren, vad det är som driver mig att fortsätta, hur podden har påverkat mitt liv och hur jag tänker om framtiden. Det pratas också om måstemössor och borttappade livsdeviser, om samtal vid mikrofon som ett sätt att få bättre pejl på sina tankar och om den sköna kombinationen av goda förutsättningar och avsaknad av ansvarskrav.

Här är en länk till samtalet om att förverkliga drömmar i Lisa Moraeus podd Leva gott.

Här är en länk till Susannah Conways Unravel Your Year.

Poddavsnitt 87. Med små steg mot det goda livet. Ett samtal med Karin Bengtsson

I det åttiosjunde avsnittet ska du få möta Karin Bengtsson, som för några år sedan pensionerade sig från ett långt yrkesliv som läkare, där hon bland annat jobbat med smärtpatienter, stresshantering och en regional satsning kallad Det goda livet. Vi pratar om  grundtankarna i ACT, som att våga möta smärtan i stället för att fly från den och att ta små steg i riktning mot det liv vi vill leva. Det handlar också om stressdroppar som till sist rinner över, om vikten av att hitta mening och sammanhang i livets alla skeden, inte minst när man blir äldre, om nyttan med helhetstänk, som den självklara kopplingen mellan kropp och själ, om familjesystem och om att leva inifrån och ut.