Aktivist? Javisst!

För drygt tre år sedan, den 30 september 2018, satte jag mig tillsammans med en vän utanför kommunhuset i Växjö – för att sympatistrejka med Greta Thunberg i samband med klimattoppmötet i Katowice. Vi hade inga plakat, så vi skrev KLIMATSTREJK med kulspetspenna på ett A4-blad som vi höll upp lite blygt när nån gick förbi. Det var första gången jag kände mig som en klimataktivist.

I takt med att regnet fick bläcket på vårt papper att suddas ut fick vi sällskap av fler, och några veckor senare var vi flera hundra som samlades vid kommunhuset för ett manifestationståg genom Växjös gator. Vid det laget hade vi plakat, banderoller och till och med en egen kampsång. Det kändes fantastiskt!

Den senaste tiden har jag börjat hitta tillbaka till den där känslan för tre år sedan. I lördags lyssnade jag på Climate Lives konsert för klimaträttvisa, som sändes från Kungsträdgården. I söndags var vi ett gäng som pilgrims­vandrade för klimatet i skogarna runt Växjö – som en symbolisk del av den Pilgrim’s Walk for Future som går mellan Vadstena och Glasgow, där årets klimattoppmöte inleds snart. I måndags samlades vi på Studiefrämjandet för att rita plakat till dagens manifestationen.

Och varje gång jag deltar i såna här sammanhang åter­­­vänder jag till det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om: mitt aktiva hopp (i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen). Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi tror att vi kommer att lyckas. Och det känns sällan hoppfullt när vi ser oss omkring. När koldio­xid­­ut­släppen fortsätter att öka, när ekosystem och demokratier kollapsar, när människor dödas – i krig, på grund av klimatförändringar, genom polisövervåld eller för att de vågar stå upp och protestera. När värl­den fortsätter att vara en orättvis plats att leva på och redan utsatta grupper drabbas allra hårdast av klimatkrisen. I det läget kan det vara lätt att ge upp – och antingen stoppa huvudet i sanden och köra business as usual eller fastna i mörkret och bli handlingsförlamad.

Men aktivt hopp handlar om att fokusera på det vi vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det går som vi vill. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut. Det är det vi gör när vi samlas här idag, för att uppmärksamma klimatkrisens allvar och de som drabbas värst av dess konsekvenser. Det var det vi gjorde i söndags när vi vandrade – och sedan lämnade vår uppmaning till Svenska kyrkan att visa framfötterna i klimatfrågan, gå från ord till handling, i alltifrån förvaltandet av skogsegen­domar till att inspirera församlings­medlemmar till omställning.

För det är det vi alla behöver göra nu. Det räcker inte med prat. Vi behöver konkret handling – på alla plan. Vi behöver alla bli aktiva – aktivister – i den stora omställningen – som individer, som organisationer, som företag, som nationer. Pandemin har visat att det går att förändra massor på kort tid. Vi lärde oss att jobba hemifrån och mötas online. Vi slutade flyga till varmare länder och gick ut i skogen i stället. Hela länder stängdes ner och det trollades fram stödpaket med pengar som inte funnits tidigare. En stor omställning är ingen omöjlighet, vare sig för individer eller nationer.

Och aktivister är vi inte bara när vi står på barrikaderna, utan varje gång vi gör något som inte bara handlar om personlig vinning, skriver Macy & Johnstone i sin bok. Aktivister är vi varje gång vi gör ett medvetet val som gör positiv skillnad. Vi är aktivister …

… när vi semestrar i Sverige i stället för på andra sidan jordklotet och när vi avstår från att klicka på gillaknappen på Facebook när någon lagt upp en bild från ännu en Thailandsresa

… när vi går till valurnorna och röstar på partier med höga klimatambitioner

… när vi väljer mat med medvetenhet om klimatavtryck, inte bara utifrån plånbok, egen hälsa eller personlig smak

… när vi lär oss mer om klimatförändringar, biologisk mångfald och orättvisor – och när vi sprider den kunskapen till fler.

Foto: Ryoji Iwata, Unsplash

Vi kan alla bidra med små bitar till det stora omställningspusslet. Vi kan alla ta små steg, som kan bli stora steg. Och vi kan hämta kraft och bli starkare när vi går samman. Det blev väldigt tydligt under lördagens konsert för klimaträttvisa, som bland annat samlade en stor del av den svenska artisteliten, Fridays for Future, Black Lives Matter och Svenska Samernas ungdomsförbund. Det är otroligt bråttom nu, men det finns fortfarande hopp – om vi börjar behandla klimatfrågan som den kris den är, och om vi alla hjälps åt.

Som någon sa: hoppet är en muskel som behöver aktiveras. Vi kan alla bli aktivister och vi kan alla välja aktivt hopp om en grönare och rättvisare värld.

Maria

Klokskaper från 33 inspirationskällor

Det är väl lika bra att jag varnar dig direkt. Det här inlägget håller sig inte på något sätt inom normen för hur långt ett blogginlägg ska vara. Jag lånar orden från min senaste poddgäst Ulrika Perssons blogginlägg: “I could write a whole frickin essay if I wanted to, and no one could stop me. Such a god damn liberating feeling.”

Så nu skriver jag “a whole fricking essay” för att jag har mycket att dela med mig av. Jag vill berätta om en hel massa begrepp, mantran, idéer, modeller, inspirationsord och liknande som jag har samlat på mig de senaste tio-tolv åren, och som har byggt den verktygslåda som har hjälpt mig att hitta och navigera efter min inre kompass.

Kanske, kanske finns det något i den här långa listan som just du – om du faktiskt tar dig tid att läsa – också kan ha glädje av att reflektera över och utforska vidare. Att följa sin inre kompass handlar ju inte om att var och en av oss måste uppfinna hjulet hela tiden, snarare om att jag tar mig tid och utrymme att lyssna inåt för att komma fram till vad av det jag möter runt omkring mig som talar till just mig.

Så här kommer mitt smörgåsbord av tankar, utan någon som helst rangordning och utan någon som helst garanti för heltäckning (detta är vad jag kommer på just nu):

Foto: Igor Ovsyannykov, Pexels

1. Sara Norrby Wallin, min vän, kontorskompis, poddklansmedarbetare, nyårspoddarkompis och halva hjärna hjälper mig ständigt att utvecklas som människa, och jag skulle kunna skriva en hel bok bara om allt jag har lärt mig av och tillsammans med henne, inte minst sedan vår gemensamma fyrtioårskris för väldigt många år sedan. Men de begrepp jag har valt ut här är:

  • 360-gradersperspektivet – att sträva efter att i så stor utsträckning som möjligt vara “hela jag”, äkta och sann oavsett i vilken relation – vilken av de 360 graderna – någon möter mig. Det innebär inte att jag måste berätta allt för alla, eller ge precis hela bilden av mig själv överallt. Men känslan av att kunna säga en sak och stå för den oavsett om mottagaren är mina barn, en avlägsen släkting, mina närmaste vänner, eller min chef är ganska befriande. Det blir så mycket lättare att leva om jag inte bygger fasader eller behöver låtsas vara någon annan än den jag är.
  • Att ordna det för sig – att känna efter vad jag behöver i det stora och det lilla just precis nu och försöka se till att tillgodose det behovet, oavsett om det handlar om att hitta en yrkesroll där jag verkligen får använda min kapacitet, att göra det mysigt på kontoret så att jag trivs med att jobba där eller att bulla upp med gott te och något mumsigt när jag ska utföra en tråksyssla (som bokföring).

2. Lisa Moraeus, min vän och andra poddklansmedarbetare, ger mig också många kloka tankar (bland annat i poddavsnittet jag spelade in med henne för länge sedan och i hennes egen podd Leva gott), varav några jag särskilt inspirerats av är:

  • Marknadsföring på mitt sätt – att jag inte måste göra som alla andra egenföretagare eller följa några marknadsföringsgurus gyllene regler (även om jag förstås kan lyssna på dem och se om det finns något i det de säger som talar till mig).
  • Genizonen – som egentligen kommer från en bok Lisa läste, The Big Leap (av Gay Hendricks) och som handlar om att i min yrkesroll inte fastna i det jag kanske är bra på och andra ger mig cred för, om det faktiskt inte är där jag har mitt hjärta och kommer som mest till min rätt.
  • Att leva gott och kunna brinna utan att brinna ut – det vill säga att det går (och är okej) att göra gott för världen samtidigt som man själv mår bra och tar hand om sig. Detta blir förresten temat för nästa poddklanssamtal.

3. Joanna Macy & Chris Johnstone, författare till boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har översatt tillsammans med min dotter, och som vände den ångest över klimatförändringarna som drabbade mig med full kraft sommaren 2018:

  • Aktivt hopp – att vårt hopp inte behöver ha med optimism att göra utan att vi kan välja att hoppas oavsett om vi tror att det vi hoppas på kommer att lyckas, och därmed hitta motivation att arbeta för det vi drömmer om, exempelvis en bättre värld, även när det ser väldigt mörkt och hopplöst ut.
  • Tacksamheten som utgångspunkt – Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i femton år och känt hur mycket det har påverkat min inställning till världen, men i boken Aktivt hopp fick jag också min upplevelse bekräftad av forskning: vi blir lyckligare av tacksamhet, vi kan träna oss i det och resultaten är så tydliga att om det handlade om en medicin skulle man kunna kalla den “mirakelkur”.

4. Bodil Jönsson, en av mina tidiga husgudar, författare till många fina böcker, t.ex. den mycket populära Tio tankar om tid, den lite mer akademiska Att utmana stressen som jag haft stor nytta av i mitt arbete med stresshantering och den lilla fina begreppssamlingen Guld:

  • Stilla dig det går över (this too shall pass) – en svensk variant av ett gammalt persiskt uttryck, som i svåra stunder kan hjälpa mig att inse att så där eländigt som det är just nu kommer det inte att vara för all evinnerlig framtid.
  • Vandringsstavar – att jag faktiskt behöver hjälp och stöd på min livsresa, inte minst om jag är inne i ett stadium av utveckling eller extra mycket utmaning. Vandringsstavarna kan handla om alltifrån användbara metaforer eller begrepp (som många av dem jag presenterar i det här inlägget) till aktiviteter som stärker mig (exempelvis meditation, yoga och skrivande) till människor som stöttar mig: familj, vänner, en terapeut, samtalscirklar eller peppgrupper på Facebook.

5. Medicine Story & Ellika Lindén, som under många år ledde Circle Way-läger runtom i världen. Medicine Story har också skrivit ett flertal böcker, varav jag har översatt en, Lek och lyssna – att möta barn med värme och respekt, tillsammans med min dotter Sanna, och Ellika har varit gäst i min podd:

  • The Circle Way – samtalsmetoden jag lärde mig under lägren på Mundekulla Retreatcentrum som ovan nämnda Sara och jag var medarrangörer till. och som jag har haft så ofantligt stor nytta av, både privat och professionellt. Det handlar om att dela tid mellan deltagarna i ett samtal, så att alla får talutrymme, och att lyssna vänligt och intresserat utan att avbryta eller komma med goda råd.
  • Nytt och bra – det som vi ofta inleder samtalscirklar med, att var och en får berätta (mycket kort) om något (hur litet och obetydligt som helst) som känns bra just nu, vilket hjälper oss att fokusera på det som är bra i livet och uppmärksamma sådant som vi kanske annars lätt skulle ta för givet (något som jag också inspirerats till av Dalai Lama i hans bok Lycka! En handbok i konsten att leva)
  • Gråtens läkande kraft – Medicine Story brukade säga att när han hörde ett barn gråta blev han glad för då visste han att läkningsprocessen hade tagit sin början. Jag fick också den stora förmånen att släppa loss mina tårar i Ellikas fantastiska kvinnocirklar och har allt sedan dess både kunna uppskatta gråten hos mig själv och möta den hos andra utan rädsla.
Foto: Perry Grone, Unsplash

6. Susannah Conway, som inspirerat mig mycket genom det reflektionsmaterial som hon delar med sig av gratis på sin webbplats:

  • Unravel Your Year – materialet jag har jobbat med vid årsskiftet i många år nu. Det hjälper mig att sortera i mina erfarenheter, tankar och känslor, att fånga upp vad jag tar med mig från föregående år i form av glädjeämnen, utmaningar och lärdomar och reflektera över vad jag vill fokusera på under det kommande året.
  • Ett ledord för åreten sorts mantra jag har haft ända sedan jag började använda Susannahs material. Några av mina ledord har varit frihet, kärlek, närvaro, balans, framgång och öppen hand (årets ord). Ledordet hjälper mig ibland att ta viktiga beslut, eftersom jag kan gå tillbaka till mitt ledord och funderar över vilken väg som rimmar bäst med det. Susannah har också en liten gratiskurs där man kan få hjälp att hitta sitt ord för året, Find Your Word.

7. Anna Lovind, en av mina första poddgäster som har så mycket klokt att säga om många saker, inte minst om att vara en skapande kvinna i en värld som till stor del styrs av manliga normer och patriarkala strukturer. Jag tycker så mycket om Annas inspirationsbrev och hennes bok The Creative Doer:

  • Vad behöver du för att känna dig trygg nog att gå vidare? en fråga som jag tror är jätteviktig att ställa oss när vi är inne i en förändringsprocess eller kreativ process. Det här knyter också an till Bodil Jönssons begrepp Vandringsstavar.
  • Magneten i stället för piskan som drivkraftatt känna att det som får oss att utvecklas och ta nya steg är något som lockar oss till sig (skapar det där kvillret i magen) i stället för något som piskar på oss bakifrån (såsom normer, plikt, skuldkänslor eller andras förväntningar).

8. Rob Hopkins, hela det internationella Omställningsnätverkets grundare och även han en av mina poddgäster:

  • Fantasin som ett verktyg för att förändra världen – att om vi använder vår fantasi, kreativitet, lekfullhet och förmåga att drömma för att visualisera en bättre värld att leva i kan vi också lättare hitta motivation och lust att ta konkreta steg i riktning mot den världen.

9. Maria Gruvstad, personalkonsulent på Linnéuniversitet och den person som fångade upp mig när jag var på väg in i väggen för tjugo år sedan:

  •  Good enough ett begrepp som inte Maria själv har myntat men som hon presenterade för mig den där gången, och som kom att få stor betydelse för min återhämtningsprocess och fortsatta livsväg. Utan good enough hade den här podden säkerligen stannat vid planeringsstadiet, liksom mycket annat av det jag har skapat i mitt liv de senaste åren.

10. Tinni Ernsjöö Rappe och Jennie Sjögren, författare till böckerna Diagnos duktig – handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig och Balans i livet och andra floskler:

  • Smartlat – ett begrepp som kompletterar good enough och hjälper mig att inte överprestera utan att exempelvis bara städa där det syns om jag ska få gäster eller att bara läsa de handlingar inför ett möte som verkligen berör mig och strunta i resten. Både good enough och smartlat frigör energi att verkligen anstränga mig i sammanhang som är riktigt viktiga för mig så att jag kan vara top notch där utan att bränna ut mig.

11. Elizabeth Gilbert, som skrev vår första bokcirkelbok, Eat Pray Love, och som har inspirerat mig genom bland annat podcasten Magic Lessons och boken Big Magic:

  • Äkthet före originalitet – en livsdevis som hjälper mig när tanken “Men vem skulle vara intresserad av det jag skapar? Det finns ju så många andra som …”. Det är viktigare att göra något utifrån hjärtat än att det är unikt.
  • Idéer lever sitt eget liv – och sedan är det upp till mig att fånga upp dem och göra något av dem (jag behöver inte pressa fram dem). Något jag själv har upptäckt är att idéerna ofta hittar fram till mig om jag skapar en stunds stillhet i mitt liv, exempelvis genom meditation eller en skogspromenad. På det viset har jag till exempel tagit hjälp i mitt skönlitterära skrivande.
Foto: Pieter, Unsplash

12. Marie Forleo, som bland annat driver en videopodcast och som kompletterar Elizabeth Gilberts tanke om originalitet:

  • Många pizzerior men också många olika kunderTänk dig alla pizzerior i en mellanstor stad. Ofta finns det jättemånga, och samtidigt har nästan alla pizzaätare i staden någon favorit. Kanske för att man tycker att pizzan är godast där, för att restaurangen är mysigt inredd eller kanske för att servicen är så bra. Men vi har alla olika favoriter, alltså behövs kanske alla dessa pizzerior, hur lika de än kan verka varandra. Kom ihåg: Ingen har gjort det du gör på precis ditt sätt, med din röst, utifrån dina erfarenheter.

13. Jack Kornfield & Tara Brach, psykologer och meditationslärare med buddhistisk bakgrund, och som jag både har gått flera online-kurser för och använt guidade meditationer av, bland annat på webbplatsen (och i appen) Insight Timer:

  • Blir jag med tid och övning bättre på att inte tänka så mycket när jag mediterar? – Nej, sa Jack Kornfield under en kurs jag gick, inte nödvändigtvis. Men däremot blir du bättre på att acceptera de där tankarna, släppa taget om dem och hitta tillbaka till ditt fokus, exempelvis ditt andningsankare.
  • RAIN: Tara Brachs akronym för att möta sina jobbiga tankar och känslor med självmedkänsla. Recognize (lägga märke till), Accept (acceptera), Investigate (utforska), Nurture (ge kärleksfull omsorg). Det finns bland annat fina guidade meditationer på det här temat.

14. Pernilla Sporre, vän, arbetsterapeut och expert på basal kroppskännedom och mycket annat som har med såväl fysiskt som psykiskt välmående att göra, dessutom en av mina poddgäster:

  • Aktivitetsbalans: att utforska de aktiviteter jag ägnar mig åt i mitt vardagsliv utifrån tre olika värden: resultatvärde (när det jag gör ska “bli” något), socialt värde (när en aktivitet innebär att jag tillgodoser mitt behov av mänsklig kontakt) och egenvärde (när en aktivitet helt enkelt ger mig något i sig själv, som inte handlar om resultat eller sociala relationer). Många aktiviteter kan innefatta två eller alla tre värdena, men om jag exempelvis upptäcker att jag ägnar väldigt mycket tid åt sådant som har endast resultatvärde (och inget av det andra) och kanske väldigt lite tid åt sådant som har ett egenvärde kanske det är läge att se över min aktivitetsbalans.
  • Närvaro i kroppen – och hur det påverkar min förmåga till närvaro i själ och sinne, något som också förstärks genom mitt yogande.
Foto: Aziz Acharki, Unsplash

15. Maria Ståhl, vän samt skrivande yoga- och meditationslärare med massor av erfarenhet av att arbeta med bland annat personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (även hon en poddgäst):

  • Roliga (och ibland lite galna) kreativa utmaningar Det här är Marias specialitet och något hon har fått mig att prova ett flertal gånger, dels i en liten grupp för kvinnliga företagare som vi båda är med i, och inte minst den gången hon hittade på att vi båda skulle skriva en dikt i månaden och sedan ställa upp i en Poetry Slam-tävling. Någon tävling blev det aldrig, men utmaningen fick mig att våga skriva mina första dikter på väldigt många år, och några av dem har jag till och med framfört i några olika sammanhang. Maria inspirerar mig att släppa loss min kreativitet utan att tänka så mycket på resultatet.

16. Ulrika Persson, vän och nystartad företagare med fokus på kvinnors kontakt med sig själva, med naturen och med varandra:

  • Att vara i synk med naturens rytmatt fundera över hur min egen rytm ser ut och på vilket sätt den kan hänga ihop med naturen. Exempelvis har jag insett att jag behöver vintervila från mina odlingar för att hitta glädjen och passionen när våren kommer.
  • Superhjältemanteln – att jag inte alltid kan vara på topp, med rak rygg och manteln flygande, utan att jag ibland behöver manteln för att svepa om mig och krypa in under. Sårbarheten är en lika viktig del av mig som min styrka. Den kanske till och med är min styrka, eftersom den fångar upp mig innan jag brinner ut, så att jag exempelvis saktar ner eller ber om hjälp innan det har gått för långt.

17. Kevin Billet & Brandon Bays, som genom åren har arbetat mycket med metoden Resan och som har skrivit boken Vägar ut ur mörkret – att bli fri från depression, utbrändhet och stress, som jag har översatt:

  •  Vikten av att våga släppa fram våra känslor – eftersom vi om vi stänger av våra “utmanande” eller “tunga” känslor också riskerar att stänga av andra ändan av spektrat och tappa vår djupa livsglädje (i värsta fall drabbas av depression)
  • Vägskäl – att i samband med beslut om en eventuell stor förändring utforska båda möjligheterna genom att verkligen föreställa mig hur det skulle bli att stanna kvar i det som är och hur det skulle bli att göra en förändring (en övning i deras bok). Detta är också något jag tagit med mig från en kurs i MI (Motivational Interviewing eller Motiverande Samtal på svenska). Att utforska plus och minus med såväl ett fortsatt nuläge som en förändring (att det alltid finns fördelar med att inte förändra också).
Foto: James Wheeler, Pexels

18. Jonna Jintonfotograf och bloggare som flyttade från storstan till norrländska ödemarken för att leva ett liv i mer samklang med naturen:

  •  Just do it!att sluta vänta på de perfekta förutsättningarna för en förändring, att det rätta tillfället ska komma, att det ofta är bättre att i alla fall prova.

19. Pia Kammeborn, bloggare, konstnär, fotograf, stickexpert och sagoberättare, tillika poddgäst tillsammans med maken Dennis:

  • Att skapa sitt eget kungarike – som Pia och Dennis har gjort med sitt Kammebornia, där valspråket är “Love and Play” och man både kan möta det svåra och hitta magi, skönhet och lekfullhet mitt i vardagen.

20. Kajsa Ingemarsson, en av mina stora inspirationskällor och även hon min poddgäst, vars bok Drömliv (skriven tillsammans med Karin Nordlanderfick mig att till sist ta beslutet om att säga upp mig, och vars trilogi om att följa sitt hjärta (Den magiska gnistan, Modern mystik och Hjärtats väg) jag läst med stor behållning:

  • Egot och själen begrepp som många andra också pratar om, men de beskrivs bra i Drömliv och de fick mig att förstå att egots rädslor vill skydda mig men kanske ibland ställer sig i vägen för själens längtan.
  • Att följa sin kompass innebär ingen räkmacka till ett enkelt liv – att det inte handlar om någon quick fix, utan ett livslångt arbete och att utmaningarna jag ställs inför när jag har börjat lyssna inåt ibland blir större än tidigare – men det blir också belöningarna!
Foto: Ylanite Koppens, Pexels

21. Björn Natthiko Lindeblad, ännu en person som har inspirerat mig så mycket, genom sina Sommarprogram, podden han drev tillsammans med Navid Moudiri, meditationerna på Insight Timer och SoundCloud, och inte minst boken Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk:

  • Att inte tro på allt jag tänker – och med det vara öppen både för att mina tankar kanske inte är sanna (exempelvis när de säger till mig att jag inte duger) och att vara öppen för att jag kan ha fel i förhållande till någon annan, eller att det ibland kanske inte finns något rätt eller fel, utan bara olika perspektiv.
  • Den öppna handen – mitt ledord för det här året, som har två olika innebörder för mig. Den ena är just att öppna en hand som knyts runt oro, ångest och önskan om kontroll, för att i stället försöka vila i tillit, eftersom det finns så mycket i livet som vi inte kan påverka. Den andra innebörden av mitt årsmantra handlar om att bjuda in, välkomna och ta emot positiva känslor och upplevelser som kärlek och glädje, nyfikenhet och magi i mitt liv.

22. Sanna Östergren, min äldsta dotter, poddgäst, kollega i både barnboksskrivande och översättningsprojekt (som nämnts ovan)

  • Att skapa utrymme för magi och utveckling mitt i vardagen – något som Sanna hjälper till att påminna mig om på olika sätt, inte minst genom de intressanta samtal vi har med utgångspunkt i något yttre stimuli, såsom tarot- eller orakelkort, eller som nu senast, närläsning av olika kapitel i Harry Potter utifrån specifika teman och s.k. “Spiritual Practices” (ursprungligen använda för att studera bibeltexter)
Foto: Cristian Escobar, Unsplash

23. Stefan Sundström, min gamla ungdomsidol och poddgäst, vars musik betydde så mycket för mig, men som på senare år också inspirerat mig mycket genom sitt engagemang för hållbarhetsfrågor, inte minst genom odling:

  • Jag gjorde i alla fall vad jag kunde – en tanke som har hjälpt mig när jag känt mig uppgiven inför vad mitt hållbarhetsarbete egentligen har för effekt i det stora hela. Stefan påminner mig om att när mina barnbarn frågar mig “Vad gjorde du egentligen, mormor/farmor för att vi skulle få ha en planet som det går att bo på?” så kan jag ändå svara att jag inte bara blundade och levde på som om jag inte visste någonting, utan att jag valde bort flyget, försökte bli mer självhushållande, blev mer medveten om min konsumtion, åt mer klimatvänligt, försökte hitta bättre sätt att transportera mig och så vidare. Det kanske inte gjorde så stor skillnad, men jag kan ändå säga att jag försökte.

24. Erik Malm, ännu en vän och poddgäst, som under en tid valde bort lönearbete genom sitt projekt Jag har tid – för att utforska ett annat sätt att leva och bidra till en bättre värld:

  • Ikigai – är inte Eriks eget begrepp, men något han berättade om för mig och som gjorde stort intryck. Det handlar om att hitta ett sätt att leva där jag får ägna mig åt något som (1) jag är bra på, (2) jag tycker är roligt, (3) gör något bra för världen och (4) jag kan leva på. Efter många års utforskande är jag där, i alla fall just nu!

25. Adriene Mishleronline-yogans okrönta drottning, vars yogapass jag har använt under ett antal år nu, vars 30-dagarsutmaningar har fått mig att inse att jag har som lättast för att prioritera något när jag inte behöver ta beslut varje dag, och som inspirerat mig till i princip daglig yoga numera:

  • Find what feels good – ett härligt mysigt och avslappnat förhållningssätt till yogan som har fått mig att släppa alla tankar på måsten och borden, som att jag borde bli vigare eller klara av mer komplicerade saker, att jag kan anpassa det som inte fungerar för mig och att jag inte behöver jämföra mig med någon annan.
  • Show up on the mat – kopplat till “Find what feels good” också insikten om att det viktigaste (och svåraste) är att faktiskt dyka upp på min matta, inte vad jag egentligen gör där. Att det exempelvis är bättre att göra ett kort yogapass än inget alls.

26. Bob Hansson, poeten och ordvrängaren som jag tycker så mycket om:

  • Att våga bjussa på något jag har skapat utan att det är perfekt alltså good enough-tänket igen, men här framförallt i förhållande till mitt kreativa uttryck. Och om någon inte gillar det jag skapar kan jag tänka att de kanske har fått inspiration till att skapa något bättre själva.

27. Stefan Edman, min före detta kollega på St Sigfrids folkhögskola och senare inspirationskälla, exempelvis genom sina fina böcker Förundran och Förnöjsamhet:

  • Förundran – som en oerhört viktigt grund för hållbarhetsarbete, eftersom den hjälper oss att hitta kärleken till den här vackra planeten och därmed motivation till att kämpa för att bevara den, en tes som bekräftas i förundransforskning som Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz skriver om i sin bok Förundranseffekten.

28. Vanessa Zoltan & Casper ter Kuile, värdar för poddarna Harry Potter and the Sacred Text och The Real Question:

  • Sacred Reading – olika metoder och praktiker för att närläsa och diskutera bibeltexter som kan appliceras på vilken text som helst (exempelvis en roman, barnbok, fackbok, artikel, dikt, sång eller film) som utgångspunkt för intressanta samtal och personlig utveckling.
Foto: Gabriella Clare Marino, Unsplash

29. Tomas Sjödin, pastorn och författaren som med sin lugna norrländska inspirerat mig genom sina fina Sommar– och Vinterprat, liksom i sina böcker:

  • Vikten av att dela berättelser om det som är svårt och att vi även om vi till synes går igenom helt olika saker också har mycket gemensamt när det gäller våra tankar och känslor.

30. Fredrik Warberg & Jörgen Larsson, på Tidsverkstaden, som arbetar med såväl inre som yttre hållbarhet, bland annat genom samtalscirklar och boken Rik på riktigt (Fredrik har också varit gäst i min podd):

  • Att vara rik på riktigtatt verkligen uppleva den rikedom som finns i det som inte handlar om pengar och status, utan om relationer, ett meningsfullt arbete och en vardag att vara tillfreds med.

31. Karin Leoson, ännu en poddgäst med många strängar på sin lyra och en bakgrund som danslärare och koreograf, men som idag jobbar med kultur och holistisk hälsa:

  • Att träna på det jag inte redan gör/kan så bra Om den som är stressad i sitt jobb, som rusar hela dagarna – fysiskt och/eller i tankarna – sedan fortsätter rusa efter jobbet, till gymmet för att köra ett hårt träningspass, hur bra blir det egentligen? Kanske vi ibland i stället behöver träna på just det vi inte är så bra på, det vi inte gör dagligdags. Kanske den som är van att rusa i stället behöver träna på att vara i stillhet, som att meditera eller gå på ett lugnt yogapass?

32. Emil Jensen, poeten och musikern som inspirerar med sina magiska ord genom låtar, Sommar– och Vinterprogram, krönikor och Tankar för dagen:

  • Förtida uttag på glädjekontot – att kunna ta ut glädjen inför något roligt som ska hända och njuta i förväg hellre än att “safea” och tänka att det är lika bra att ställa in mig på att det inte blir något så att jag inte blir så besviken i så fall. För mig finns ingen “onödig” glädje och blir något inställt så får jag hantera det då.
Foto: Nick Fewings, Unsplash

33. Russ Harris och ACT-metoden (vilken egentligen handlar om ett helt förhållningssätt till livet), som jag stiftade bekantskap med i samband med min utbildning till grupphandledare utifrån ACT med fokus på stresshantering för ett antal år sedan, och som jag har haft så mycket nytta av, både privat och professionellt, inte minst genom böckerna Lyckofällan och När livet slår till – ACT i svåra stunder:

  • Acceptans att träna oss i att acceptera det vi inte kan påverka för att på så vis frigöra energi till det som går att förändra.
  • Livsriktningar/Värderade riktningar (har flera olika namn på svenska) – som handlar om vad som är viktigt för oss, och som skiljer sig från mål eftersom våra riktningar är något vi kan sträva mot hela tiden men aldrig “komma fram” till.
  • Att hålla varsamt om sig själv – att kunna ha lika mycket medkänsla med oss själva som vi skulle ha gentemot en vän som exempelvis hade det tufft eller hade misslyckats med något.

TACK till dig som orkade läsa hela vägen! Hittade du något här som du blev nyfiken på att utforska vidare? Mycket av det jag har nämnt är sådant som jag har bloggat om, så kika gärna på bloggmolnet om du vill veta mer. Och förstås, gå gärna in och lyssna på poddgästerna i min lista. Här finns många intressanta samtal att upptäcka om du har missat – eller återupptäcka om du har hört dem tidigare!

Maria

Rädslan och kärleken

Den här våren har jag ägnat en hel del tid åt att utforska en känsla som på många sätt har styrt mig genom livet. Det handlar om rädsla. Rädslan kan förkläda sig i många olika emotionella skepnader (som oro, ångest, nervositet, bristande självförtroende/självkänsla) och dyka upp i alla möjliga (såväl professionella som privata) sammanhang, men jag har upptäckt att i grund och botten handlar den om samma sak: att det finns något jag riskerar att förlora.

Rädslan för att inte duga – som hos mig ofta tar sig uttryck i prestationsångest – kan handla om att förlora anseende, respekt eller kärlek. Jag vet att den här rädslan är något jag fått med mig från barndom och tonårstid, av föräldrar som premierade den “duktiga flickan” Maria och klasskompisar som av oklar anledning (kanske just för att jag var så där “duktig”) mobbade och frös ut mig: sa att jag var ful, att mitt hår hade fel färg, att jag luktade illa (trots att jag duschade varje dag) eller att jag var mallig.

Rädslan för att förlora det vi älskar kan handla om våra nära vänner och familjemedlemmar. Jag förlorade min pappa innan jag fyllt trettio, min mamma i en svår demenssjukdom och med tre av mina fyra barn har jag snuddat vid döden (genom självskador och ett drunkningstillbud). Kanske har jag inte förstått förrän nu hur mycket det här kan ha påverkat mig.

Foto: Sanna Östergren

Rädslan för att förlora något vi älskar kan också ha att göra med vår kärlek till den här ofantligt vackra planeten och allt levande, som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Jag har på senare år haft ångestfyllda perioder då jag verkligen känt den där smärtan för världen som Macy och Johnstone beskriver, inte minst under den torra sommaren 2018, då klimatförändringarna blev så väldigt påtagliga och närvarande här ute på landet.

Rädsla kan ha att göra med att förlora det som känns tryggt och hemvant, något som exempelvis hindrar många från att lämna ett jobb eller en relation som de egentligen är färdiga med. Här har rädslan inte styrt mig så mycket, utan jag har vågat ge mig ut på nya okända stigar, exempelvis när jag lämnade min fasta anställning och trygga ekonomi för det betydligt mer osäkra livet som egen företagare.

Foto: Peter Conlan

Men även om rädsla ibland kan ha vissa positiva konsekvenser – som att jag skärper till mig inför en föreläsning eller gör en livsstilsförändring som ger mindre klimatavtryck (som när jag bestämde mig för att sluta flyga eller börja odla i större skala) är den ingen bra drivkraft i det långa loppet. Det konstaterade vi i det åttonde avsnittet av Poddklanen reflekterar i höstas. De senaste åren har jag vid några tillfällen också fastnat i rädsla som påverkat mig i vardagen – vilket fick mig att efter tjugo år återvända till terapisoffan.

I vårens samtalssessioner – som har kommit att handla ännu mer om föräldra- och anhörigskap än om jobbrelaterad prestationsångest som jag egentligen sökte mig dit för – har jag både pratat mycket om min rädsla och fått öva på att verkligen uppleva den. Och jag tror att jag har kommit en bit på väg mot en mer naturlig relation till den här känslan – på samma sätt som jag möter exempelvis ilska och sorg (som inte alls är lika problematiska känslor för mig). Jag går in i känslan när den dyker upp, är verkligen där och låter den sedan klinga av, utan att fastna.

Och när jag inte låter rädslan styra mig kan jag i stället använda kärleken som drivkraft. Då kan jag försöka leva hållbart av kärlek till planeten snarare än av rädsla för det som händer med den. Jag kan ge en bra föreläsningsupplevelse utifrån en kärleksfull önskan om att ge något till mina åhörare snarare än av rädsla för att inte vara tillräckligt bra. Och jag kan låta mitt föräldraskap styras av kärlek snarare än av rädsla för att inte duga som mamma och anhörig.

Maria

Förundran och mental miljövård

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Kan vi omfamna osäkerheten?

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

Foto: Drew Beamer, Unsplash

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Foto: Jeremy Bishop, Unsplash

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”.  Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Den femte i tolfte klockan fem i tolv – en appell om aktivt hopp

“Klockan är fem i tolv. Det är sent, men det är inte FÖR sent!”

Så avslutar diakonen Sara Marklund årets 5i12-manifestation i min hemstad Växjö. I 30 års tid har det manifesterats runt om i landet – mot främlingsfientlighet och rasism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – just den 5:e i 12:e kl. 5 i 12.

Foto: Lars Edqvist

I år hade jag den stora äran att, i egenskap av initiativtagare till gruppen Vi är Växjö, få hålla en kort appell, tillsammans med vår nytillträdde domprost, Christopher Meakin. Han pratade om tillit, jag om aktivt hopp. Det bjöds också på musik, glögg och pepparkakor. Och för första gången på många år sken solen den 5:e i 12:e. Kanske ett gott tecken?

Såhär löd mitt lilla tal:

Jag skulle vilja prata om hopp, och inte om vilket hopp som helst, utan ett speciellt sorts hopp, något som kallas aktivt hopp.

Även om solen skiner just idag så är det mörkt omkring oss nu, både bildligt och bokstavligt. Vi närmar oss årets kortaste dag och det kan kännas oändligt långt till våren. Är det ens möjligt att ljuset ska kunna återvända? undrar vi kanske ibland.

Det är också mörkt omkring oss på många andra sätt. Människor behandlas illa, på grund av sitt ursprung, både här i vår närhet och i världen runt omkring. Krafter som hämtar sin näring i hat och rädsla växer sig starka. För många verkar tanken om respekt för alla människors lika värtode helt ha förlorat betydelse. Det kan kännas hopplöst.  

Just därför är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid hoppet om att trenden ska vända, att ljuset ska återvända. I sin bok Active Hope – How to Face the Mess We’re In Without Going Crazy skriver miljöaktivisten Joanna Macy och läkaren Chris Johnstone om det de kallar aktivt hopp, att vi kan välja att hoppas. Boken handlar om klimatångest och hur vi kan hantera den, men idéerna kan precis lika väl appliceras på frågor som rör främlingsfientlighet och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar fortsätta kämpa när vi känner oss hoppfulla, när vi är någorlunda säkra på att det går åt rätt håll. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Det handlar om att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles mörkt och hopplöst ut.  

I gruppen Vi är Växjö samlas ett stort antal lokala organisationer som jobbar för ett Växjö där alla är precis lika välkomna, oavsett om man är född här eller just har kommit hit. Ett Växjö där möten över kulturgränserna är en självklar och berikande del av vår vardag. Ett Växjö där vi kan mötas som människor, bortom våra yttre roller, på en fotbollsplan, över en fika eller i ett kreativt projekt.

Jag blir ofta varm i hjärtat när jag som gruppadministratör ser hur mycket bra som görs i vår lilla stad, hur många fina mötesplatser det finns. Det hjälper mig att hitta mitt aktiva hopp.

För vi kan alla bidra till det Växjö vi vill leva i, och till den värld vi vill leva i. Vi kan alla bidra med små pusselbitar, små flämtande ljus i det stundtals ganska kompakta mörkret.

Jag skulle vilja vädja till oss allihop. Låt oss göra ett aktivt val. Låt oss välja att aldrig, aldrig, aldrig ge upp hoppet, att fortsätta drömma om och kämpa för en vänligare, mänskligare värld!

Maria

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända. Jag glömde det också emellanåt.

Så samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet “aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria