Förundran och mental miljövård

Häromdagen släppte jag ett poddavsnitt med Växjö stifts biskop, Fredrik Modéus. Vi kom att prata en hel del om hållbarhet, och bland annat om kyrkans roll i omställningen till en mer hållbar värld. Något som Fredrik då nämnde var begreppet förundran, ett ord som jag tycker är så vackert rent språkligt, men som också står för något väldigt fint. Så här sa Fredrik:

”Förundran inför allt som finns: livet, naturen djuren, skapelsen – eller vilka ord man nu vill använda. Förundran är en väldigt fin startpunkt, både för en hållbar framtid och för öppenheten för det andliga.”

Ja, det är ju just så. Just det som Joanna Macy och Chris Johnstone skriver om i boken Aktivt hopp, som jag ständigt återkommer till. Att det är när vi hittar tillbaka till vår samhörighet med, kärlek till och förundran inför den här vackra planeten och hela dess livsväv, som vi också hittar den kraft inom oss som gör att vi vill göra allt som står i vår makt för att bevara den.

Biskop Fredriks ord påminde mig om en av mina favoritböcker i bokhyllan, Förundran av Stefan Edman, som bland mycket annat varit min kollega under tiden som lärare på St Sigfrids folkhögskola. Jag hittade tillbaka till tankar kring det temat på min förra blogg, Livstid, där jag skriver:

För att vår planet ska överleva behöver vi förändra vår västerländska livsstil ganska radikalt. Jag försöker så gått jag kan dra mitt stå till stacken. Men vid sidan av “yttre miljövård”, såsom att handla ekologiskt och undvika att ta flyget kan man också tänka sig en sorts “inre” eller “mental” miljövård. Om detta skriver en av mina husgudar Stefan Edman i sin bok Förundran.

Det handlar om att få fler att utvecklas från att vara missnöjda “nappsugare” som tröstar sig med materiell konsumtion till att sätta “sociala och andliga världen i fokus för välfärden”. Att i stället för att handla prylar ägna oss mer åt sådant som musik, litteratur, naturupplevelser och nära gemenskap för att bearbeta sorg, besvikelser och rädsla.

Ja, visst finns det mycket att förundras över och njuta av som inte skapar en massa ekologiska fotavtryck. Jag tycker att jag har ganska gott om sådana exempel i mitt liv. Bokcirklandet som ger så många fina upplevelser – ensam när jag läser böckerna och tillsammans när vi träffas och diskuterar våra läsupplevelser. Samtalscirklarna där jag får reflektera i grupp och lyssna på andras reflektioner. Poddandet där jag inspireras i samtal med intressanta gäster. Bloggandet och tankefröna där jag får vända och vrida på mina egna tankar. Musiken – att lyssna på och stundtals själv ägna mig åt. Och så förstås: odlandet, där jag varje år förundras över att det lilla frö jag planterar kan ge mat på våra tallrikar.

Min vän Sara beskrev en gång bloggande som en ”konsumtionshämmande företeelse” och det tycker jag stämmer in på en massa saker. Det är helt enkelt roligare att blogga, podda, samtala, läsa böcker, sjunga och odla än att shoppa. Mental miljövård känns inte ett dugg betungande, när det finns så mycket att glädjas åt och förundras över.

Vad förundras du över just nu? Vilka sätt har du att bedriva mental miljövård – att skapa glädje och förundran utan stora ekologiska fotavtryck?

Maria

Kan vi omfamna osäkerheten?

Det är konstiga tider nu, skrev jag på bloggen i mars. Nu, nio månader senare, lever vi fortfarande i stor ovisshet. Även om vaccin är på väg och av många förväntas göra underverk kan ingen säkert säga när – eller ens om – det här konstiga världsläget kommer att vara över inom överskådlig framtid.

Foto: Drew Beamer, Unsplash

För att ta några konkreta exempel i mitt eget liv vet jag just nu inte när vi får träffa svärmor eller min äldsta dotter med familj nästa gång. Jag vet inte när jag kommer att kunna börja föreläsa eller hålla cirklar annat än digitalt igen. Vi vet inte om vi kommer iväg på vår uppskjutna tågluff, vår uppskjutna Sweden Rock-festival eller om biljetterna till Jakob Hellman-konserten i november kommer att kunna utnyttjas.

För ganska exakt ett år sedan bloggade jag om det årets kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – sedan i mars gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Foto: Jeremy Bishop, Unsplash

På samma sätt har jag under mitt arbete med boken Anhörig i ett hav av känslor tagit del av många berättelser om ovisshet och osäkerhet som skakat om, och skapat oro och rädsla, frustration och ilska hos människor som lever nära någon som har det jobbigt, av fysiska eller psykiska orsaker.

Min vän Lisa Moraeus (en av mina medarbetare i poddklanen) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”.  Det tycker jag är en mycket bra tanke.

Men även om osäkerhet och ovisshet kan slita hårt på oss, finns det ibland också situationer då den för något gott med sig. Chris Johnstone beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, som jag har nämnt flera gånger tidigare här i podden, hur han som läkare i sitt arbete sett hur ovissheten emellanåt varit till nytta. Jag citerar:

”När Chris arbetade med missbrukare var det varje år några klienter som dog på grund av alkohol och droger medan andra återhämtade sig och blev starkare. När han träffade nya klienter visste han aldrig hur det skulle gå för dem och när de kände samma ovisshet såg han det som ett gott tecken. Om de var helt säkra på att de skulle ta sig ur sitt missbruk, fanns det en risk för att de inte ansträngde sig tillräckligt. Å andra sidan kunde tron att de var hopplösa fall få dem att ge upp; det blev en självuppfyllande profetia. Ovissheten är med andra ord något att vara tacksam över. När vi vet att framtiden är oviss vet vi också att vi har möjlighet att påverka den.”

I boken använder Chris Johnstone och Joanna Macy just ovissheten som en utgångspunkt i ett större perspektiv också, för att hitta aktivt hopp att arbeta för en bättre värld. Att så länge vi inte VET att något är kört finns det ingen anledning att inte försöka.

Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel tar också upp osäkerheten som något positivt, med koppling till den tillit som jag pratade om i mitt förra tankefrö. Han skriver:

”Det är en gåva att kunna vila i tillit när livet blir osäkert, att vara bekväm med att inte veta. Varje människoliv innehåller hur mycket osäkerhet som helst, om vi ska vara ärliga. Det vinns bara en enda sak som är helt säker i livet, och det är att en dag kommer det att ta slut. Resten är förhoppningar, farhågor, hypoteser, önskningar, idéer och avsikter. Det är lika bra att erkänna och acceptera det. Öppna den krampaktiga näven och låta den öppna handen fyllas av liv.”

I kväll ska jag ta med den där öppna handen in i min lilla meditationsstund innan jag somnar. Hur har du det med ovisshet – i det lilla och stora perspektivet? Skulle du emellanåt vilja och kunna öppna din knutna hand och omfamna det osäkra?

Maria

Att utgå från tacksamhet

Att utgå från tacksamhet. Det är första steget i den metod som ekofilosofen Joanna Macy har utvecklat och som hon beskriver i boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen. Metoden kallas The Work That Reconnects, eftersom den hjälper oss att återknyta till känslan av att vi är en del av naturen, vilket hjälper oss att hitta kraft och energi att orka kämpa för att bevara den.

Tacksamhet är ett begrepp som jag har utforskat för egen del under lång tid. För kanske femton år sedan började jag skriva tacksamhetsdagbok. Tre saker (eller fler) – små eller stora – att vara tacksam över har jag skrivit ner i stort sett varje kväll sedan dess. För en tid sedan reflekterade jag över vad det här har gjort med mig; det kändes som om jag har fått lättare att hitta anledning till tacksamhet inte bara där vid skrivandet om kvällen, utan hela tiden. Att rutinen liksom har förändrat min inställning till livet, från att fokusera på det jag inte har eller är till det jag faktiskt kan glädjas åt, även en tung dag. Det handlar inte om att trycka undan det negativa, utan om att lägga mer energi och uppmärksamhet på det som är bra i livet.

Gissa om jag blev glad när jag jobbade med översättningen av Aktivt hopp och läste följande:

Forskning har visat att personer som är tacksamma också är lyckligare och mer nöjda med sina liv. Men är de tacksamma för att de är lyckliga eller är det tacksamheten som gör dem lyckligare? För att ta reda på detta har studier gjorts där försökspersoner regelbundet fick skriva ner händelser som de kände sig tacksamma över i en tacksamhetsdagbok. Studierna visade att den här enkla övningen har en djupgående positiv inverkan på humöret. Resultaten är så slående att en medicin med liknande fördelar förmodligen skulle ha beskrivits som en ny mirakelkur (Macy & Johnstone 2019: 62f).

Det som jag intuitivt hade känt finns alltså till och med forskningsbelagt!

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok i med- och motgång, och faktiskt alltid lyckats hitta något, även om det vid några tillfällen mest har varit fråga om “Tack för att den här skitdagen äntligen är över!”. När jag deltog i SvT:s Go’Kväll för att berätta om min debutroman Lex Katarina blev jag ombedd att ta med mig tacksamhetsdagboken och läsa ur den från tiden med min demenssjuka mamma. Det kändes fint att titta tillbaka och se att jag hittat saker att glädjas åt även när det var som jobbigast.

Kanske är tacksamhet över vardagens små mirakler också det område där jag allra mest liknar min mamma, som jag annars inte hade så väldigt mycket gemensamt med. Mamma var expert på just det där – att njuta alldeles kolossalt av en doftande syrenkvist, en bukett liljekonvaljer på köksbordet, en nybakt brödlimpa eller en solnedgång över sjön hemmavid. Och jag är så glad att jag verkar ha ärvt den där talangen, eller om det nu är så att jag har tränat upp den alldeles själv. Förmodligen en kombination av båda.

Att ha tacksamheten som en utgångspunkt för vårt varande får enligt Joanna Macy och Chris Johnstone flera djupgående positiva konsekvenser. Förutom att vi ökar vårt generella välmående kan tacksamheten exempelvis stärka vår tillit till andra människor “eftersom den hjälper oss att minnas alla gånger vi har kunnat räkna med varandra” och göra oss mer generösa gentemot andra.  Den är också ett bra “vaccin” mot konsumtionshysterin, eftersom den tar oss bort från bristtänkande och får oss att värdesätta det vi redan har (Macy & Johnstone 2019: 64f).

Medan vi i vårt västerländska samhälle ofta har ett helt annat fokus, är tacksamhet gentemot allt som naturen ger oss en självklarhet hos många ursprungsfolk. I Aktivt hopp nämns bland annat Haudenosaunee och Mohawkerna i Nordamerika, och jag läser just nu om samma förhållningssätt i boken Budskap från andra sidan (av Marlo Morgan) som handlar om hur en läkare under en tid vandrar tillsammans med aboriginer i Australien och tar del av deras kunskap och tankar.

Precis som Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver det är jag helt övertygad om att tacksamhet är en av de viktigaste grundförutsättningarna för att vi ska kunna ta hand om vår planet på ett bättre sätt än vi gör idag. Så låt oss alla göra vad vi kan för att hitta tillbaka till den där tacksamheten som jag är övertygad finns inom oss alla, och som ibland kanske bara behöver lite träning för att ta sig upp till vattenytan. Ett sätt kan vara att skriva tacksamhetsdagbok, ett annat att jobba med att återknyta vår naturkontakt, som jag pratar om med Josefin Wilkins i senaste poddavsnittet. För tänk så mycket det finns att vara tacksam över runtomkring oss, inte minst nu i gröna, sköna maj!

Maria

Den femte i tolfte klockan fem i tolv – en appell om aktivt hopp

“Klockan är fem i tolv. Det är sent, men det är inte FÖR sent!”

Så avslutar diakonen Sara Marklund årets 5i12-manifestation i min hemstad Växjö. I 30 års tid har det manifesterats runt om i landet – mot främlingsfientlighet och rasism, för mänskliga rättigheter och alla människors lika värde – just den 5:e i 12:e kl. 5 i 12.

Foto: Lars Edqvist

I år hade jag den stora äran att, i egenskap av initiativtagare till gruppen Vi är Växjö, få hålla en kort appell, tillsammans med vår nytillträdde domprost, Christopher Meakin. Han pratade om tillit, jag om aktivt hopp. Det bjöds också på musik, glögg och pepparkakor. Och för första gången på många år sken solen den 5:e i 12:e. Kanske ett gott tecken?

Såhär löd mitt lilla tal:

Jag skulle vilja prata om hopp, och inte om vilket hopp som helst, utan ett speciellt sorts hopp, något som kallas aktivt hopp.

Även om solen skiner just idag så är det mörkt omkring oss nu, både bildligt och bokstavligt. Vi närmar oss årets kortaste dag och det kan kännas oändligt långt till våren. Är det ens möjligt att ljuset ska kunna återvända? undrar vi kanske ibland.

Det är också mörkt omkring oss på många andra sätt. Människor behandlas illa, på grund av sitt ursprung, både här i vår närhet och i världen runt omkring. Krafter som hämtar sin näring i hat och rädsla växer sig starka. För många verkar tanken om respekt för alla människors lika värtode helt ha förlorat betydelse. Det kan kännas hopplöst.  

Just därför är det viktigare än någonsin att vi håller fast vid hoppet om att trenden ska vända, att ljuset ska återvända. I sin bok Active Hope – How to Face the Mess We’re In Without Going Crazy skriver miljöaktivisten Joanna Macy och läkaren Chris Johnstone om det de kallar aktivt hopp, att vi kan välja att hoppas. Boken handlar om klimatångest och hur vi kan hantera den, men idéerna kan precis lika väl appliceras på frågor som rör främlingsfientlighet och brist på respekt för mänskliga rättigheter.

Författarna menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar fortsätta kämpa när vi känner oss hoppfulla, när vi är någorlunda säkra på att det går åt rätt håll. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Det handlar om att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles mörkt och hopplöst ut.  

I gruppen Vi är Växjö samlas ett stort antal lokala organisationer som jobbar för ett Växjö där alla är precis lika välkomna, oavsett om man är född här eller just har kommit hit. Ett Växjö där möten över kulturgränserna är en självklar och berikande del av vår vardag. Ett Växjö där vi kan mötas som människor, bortom våra yttre roller, på en fotbollsplan, över en fika eller i ett kreativt projekt.

Jag blir ofta varm i hjärtat när jag som gruppadministratör ser hur mycket bra som görs i vår lilla stad, hur många fina mötesplatser det finns. Det hjälper mig att hitta mitt aktiva hopp.

För vi kan alla bidra till det Växjö vi vill leva i, och till den värld vi vill leva i. Vi kan alla bidra med små pusselbitar, små flämtande ljus i det stundtals ganska kompakta mörkret.

Jag skulle vilja vädja till oss allihop. Låt oss göra ett aktivt val. Låt oss välja att aldrig, aldrig, aldrig ge upp hoppet, att fortsätta drömma om och kämpa för en vänligare, mänskligare värld!

Maria

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet “aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria