Poddavsnitt 69. Drömmen om ett samhälle där kärleken är det viktiga. Ett samtal med Anne Claesson

Välkommen till ett samtal med Anne Claesson, som driver Göteborgs minsta designhotell, Annes Hus. Där erbjuder hon inte bara charmigt boende utan också en hemlik konferensmiljö och kulturkvällar. Hotellet är dessutom platsen där Anne under sju års tid (2014-2020) bygger sin stora utställning, rum för rum, med utgångspunkt i Deepak Chopras sju andliga lagar eller livsprinciper. Vi pratar bland mycket annat om att gå från anställning till företagande, om att förverkliga drömmar, om att ta hand om sig själv så att man kan ta hand om andra, om skillnaden mellan mål och livsriktningar, och om att vilja göra skillnad och bidra till ett mer vänligt och kärleksfullt samhälle.

Maria

En ärlig reflektion kring den svåra konsten att vara mamma

Nu har jag varit mamma i nästan 28 år och jag har lyckats sätta inte mindre än fyra barn till världen, faktiskt fött barn i tre decennier – 1990-tal, 2000-tal och 2010-tal. Nog borde jag ha blivit något av en expert på det här med föräldraskap med så mycket erfarenhet i bagaget?

Jodå, visst finns det gott om dagar i mitt liv då jag känner mig som världens bästa mamma. Dagar då mina barn älskar mig från månen och tillbaka och dessutom har vänligheten att tala om det för mig, då jag får kramar och kärleksbrev. Dagar då människor jag inte ens känner säger att vår familj är fantastisk som såg det som en självklarhet att acceptera och stötta vår transson. Dagar då jag är sådär närvarande och kärleksfull och tålmodig och pedagogisk och fixar väldigt bra saker som gemensamma kulturaktiviteter, inspirerande och utvecklande samtal med hela familjen, kvällsmat ute vid lägerelden eller metning vid bryggan. Vissa dagar är föräldraskapet enkelt och självklart.

De flesta dagar är jag bara en alldeles vanlig, helt okej mamma, inte fantastisk på något sätt men tillräckligt bra. En mamma som gör sitt bästa utifrån sina förutsättningar, som kramas, läser godnattsaga, kokar makaroner, fnissar och suckar åt töntiga teveprogram, hjälper till med läxor, torkar spyor och annat som hör vardagsmammalivet till.

Men det finns också andra dagar i mitt föräldraskap. Oftast är jag väl bara lite sådär halvkass. Lagar näringsfattig mat, proppar i ungskocken för mycket socker, glömmer påminna om dusch och gympapåsar, skolkar från föräldramöten, skickar iväg barn till skolan med smutsiga kläder, fastnar i Facebooksamtal med andra när mina ungar vill ha hundra procent av mig i sin värld, är borta hemifrån lite mer än de uppskattar.

Under åren då vi levde med min mammas demenssjukdom kände jag ständigt av otillräckligheten. Var jag hos mamma hade jag dåligt samvete för att jag inte var hemma hos barnen och vice versa.  Men det var ju en väldigt speciell situation jag ofrivilligt hade hamnat i. Jag försökte vara en bläckfisk, och räckte inte till när alla drog i mina många armar.

Foto: Antonella Lombardi

Men de här sakerna – alltifrån dålig mathållning till otillräcklighet under extraordinära omständigheter som demensåren – kan jag stå ut med. Jag kan till och med tänka att ”Vilken tur att jag är en sådan där operfekt mamma, så att barnen inte får något alldeles ouppnåeligt att leva upp till när de själva blir föräldrar!” eller ”Vad bra att jag visar dem att det är viktigt att våga satsa på sina drömmar och göra saker som man själv tycker är kul, inte bara uppoffra sig för andra!”

Den senaste tiden har jag blivit smärtsamt medveten om att det nu när barnen börjar bli större (minstingen har fyllt åtta) också finns en del ordentliga mammamisslyckandena i mitt liv, sådana som inte går att kategorisera som bara lite halvdant och operfekt föräldraskap, kanske inte alls reparera. Sådana som jag skäms över, sörjer över och som då och då håller mig vaken på natten.

  • Jag har misslyckats fullkomligt med att få mina mellanbarn att uppskatta och intressera sig för vår fantastiska natur, trots att vi under hela deras uppväxt har bott ett stenkast från skog och mark – helt enkelt för att jag inte har visat dem vägen (den äldsta hittade dit på egen hand och den minste försöker jag tack och lov fånga upp nu, innan han bli för stor). Idag kan jag inte förstå hur jag kunde slarva bort något så viktigt; det gör ont i mig att tänka på det.
  • Jag lärde inte mina ungar att äta nyttigt, varierat och vegetariskt när de var små, vilket innebär att det nu, när polletten äntligen har trillat ner hos mig, är i stort sett omöjligt att övertyga dem om tjusningen med rödbetsbiffar, linsgrytor eller morotssoppor. Kanske lär de sig när de blir större, kanske kommer de vara lika kräsna resten av sina liv.
  • Jag får då och då, efter att ha bitit ihop tänderna om frustration och irritation under lång tid, ett ordentligt vulkanutbrott och säger saker som jag sedan ångrar, men som aldrig går att få osagda, och som så mycket lättare etsar sig fast i själen hos sin mottagare än tusen kramar och kärleksfulla ord (minns ju själv hur jag alltid mindes en enda negativ studentutvärdering och snabbt glömde tjugofem positiva). Jodå, jag känner till det där om att bygga ett positivt kapital så att man kan falla igenom emellanåt, men när jag får höra om saker jag sa för väldigt länge sedan och som fortfarande gör ont har jag svårt att bli tröstad av den tanken.
  • Jag har också en tendens att ge mina barn skuldkänslor och dåligt samvete när jag har förväntningar på dem som de inte kan leva upp till. Det handlar inte om att vara duktig i skolan – där har jag tack och lov insett att mina höga prestationskrav bottnar i min egen barndom och i alla fall försökt att inte upprepa mina egna föräldrars misstag. Men det finns andra områden, alltifrån att uttrycka min besvikelse över bristande entusiasm över måltider och aktiviteter, till att inte inse att det för en person som är riktigt under isen är en fullt tillräcklig utmaning att ta sig ur sängen och iväg till skolan – att man då kanske inte klarar av så mycket mer på en dag.

Jag har framförallt insett att jag är bättre på att vara mamma till små barn än till stora och till barn som mår bra än till barn som mår dåligt. Jag vill väl men säger fel saker, tjatar när jag inte borde, har inte tillräckligt med tålamod och omsorgskompetens, tröttnar på att bara ge och ge och ge när jag får så lite tillbaka, som villkorslös kärlek ju faktiskt handlar om.

Min äldsta påminner mig ibland, när jag suckar och gråter, att det var mitt eget val att skaffa så många barn. Och jag vill verkligen deras bästa – jag är ingen ond människa – önskar ju bara att de ska bli kloka, snälla, starka och lyckliga. Men ibland är det så ofantligt svårt, det där jobbet som vi förväntas klara av utan någon vidare utbildning. Det skämtas ibland om att som förälder ge stoff till sina barns framtida stunder på terapisoffan. För två av mina fyra har det redan varit eller är verklighet.

Jag tror inte att jag är ensam om att ibland känna mig totalt misslyckad i mitt föräldraskap, men det är  förknippat med så mycket skuld och skam att prata om det här. Jag tror också att det vore bra om fler vågade lyfta på locket, pysa ut en dos föräldraångest och öppna dörren till det som inte är så lätt eller går så bra. Vi behöver sluta manifestera vårt föräldraskap i sociala medier uteslutande genom stolta inlägg om fantastiska semestrar, härliga skogsutflykter och framgångsrika barn som lyckas i idrottssammanhang eller med uppkörningar. Jag tror att vi alla behöver känna att vi inte är ensamma om att ibland inte ens vara “good enough”.

Hur tänker du som också har barn kring ditt föräldraskap? Kan du känna igen dig i något av det jag skriver?

Maria

PS 1. Jag har sällan ångest inför att trycka på knappen och publicera ett blogginlägg nuförtiden. Den här gången har jag haft det.

PS 2. Vilket mycket enklare liv jag skulle ha om min hjärna inte var så bra på att älta, grubbla och vrida och vända på mina tankar, om jag bara kunde trycka på pausknappen ibland, tänkte jag häromdagen när jag satte mig på Snälltåget.

Poddavsnitt 67. Min livsuppgift är att skapa ett mer lekfullt samhälle. Ett samtal med Sofi Aronsson

I det här avsnittet får du möta konstnären Sofi Aronsson, som har kreativiteten som en viktig grundbult i både sin personliga och professionella utveckling. Välkommen till ett samtal om att välja med hjärtat, om matmissbruk och läkande, om att älska måndagar, om att hitta tillbaka till sin tillit, om förbandslådor och vandringsstavar, om att möta rädslor, om döden som en viktig del av livet och en hel del annat. Scrolla ner för att få ett smakprov på Sofis häftiga papier maché-skulpturer.

   

   

Poddavsnitt 65. Jag var som en lök – och så skalar jag lager för lager. Ett samtal med Karin Leoson

Välkommen till ett samtal med Karin Leoson, som har en bakgrund som extremt hårt arbetande danslärare, koreograf och regissör. En dag brakade hon in i väggen med besked och gjorde därefter en total omstart, med ett nytt förhållningssätt till livet. Sedan fem år bor Karin i Visby, där hon arbetar med kultur och holistisk hälsa. Vi pratar om prestationer och utmattning, om kris och utveckling, om kropp och själ, om att öva på rätt saker, om att följa årstidernas rytm, om skönheten i kontraster, om att våga strunta i normer och stå för det vi tror på – och om att ett steg i taget lära känna oss själva och vad vi behöver för att fungera bra. OBS! I samtalet ger jag fel adress till Karins webbplats. Det ska vara helakroppen.nu och inget annat.

Maria

The Soundtrack of Our Lives

Är du en sådan som jag, som har vissa låtar som var och en är starkt förknippad med en viss händelse eller fas i ditt liv? Musiken har alltid funnits där som en betydelsefull strimma hos mig, ibland mer framträdande än annars, som när jag en kort period knäckte runt som gatumusikant, eller när jag tillbringade åtminstone en del av varje sommar i Roskilde eller Hultsfred.

Nuförtiden tar jag mig ytterst sällan tid att plocka fram gitarren, jag har alldeles för sällan tid och råd att gå på konsert, och den musik jag lyssnar till är oftast min meditationslista på Spotify. Den använder jag dels för jobbinspiration (i synnerhet när jag behöver stänga ute omvärlden på ett av mina cafékontor), dels på min meditationskudde.

Mina barn retar mig ibland för att jag snöar in på vissa av de här låtarna: “Asså mamma, måste du lyssna på Snatam Kaur när vi plockar vinbär till och med?!!!” Och så har det varit en tid nu. Att jag hittat något som just då har känts som det perfekta soundtracket. Det fångar upp en nyans av mitt känsloläge och förstärker det, inte minst när jag mediterar. Och då måste jag lyssna, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter soundtrack.

Här är några låtar som har haft en viktig koppling till min livssituation de senaste åren:

  • Ek Ong Kaar (med Snatam Kaur) – som hjälpte mig att våga tro att allt var möjligt när jag hade tagit det stora klivet ut i det okända
  • Into the Sun (med Donna de Lory) – som hjälpte mig att gråta under sommaren då jag plötsligt ifrågasatte allt
  • Ra Ma Da Sa (med Mirabai Ceiba) – som läkte och tröstade mig när Donald Trump blivit vald till president och allt kändes hopplöst
  • Dekavinanda (med Sacred Earth) – som fick mig att släppa fram min inre vildkvinna och våga förverkliga drömmen om en andlig cirkel
  • Ancient Mother (med Sacred Earth) – som tröstar mig just nu när klimatsorgen hållit mig i ett hårt grepp igen ett tag

Häromdagen bestämde jag mig för att sätta ihop en riktig gråtlista. De där låtarna ni vet som går hela vägen in i hjärtat och vrider runt – ibland är det så skönt att bara frossa i Sinead O’Connors Nothing Compares to You, Eric Claptons Tears in Heaven, Celine Dions All by Myself och Lalehs En stund på jorden… Under mina fyrtionio år på jorden har jag samlat på mig en hel hög. Kanske du också behöver skaffa dig en gråtlista? Om du vill, klicka här nedan och inspireras av min! 🙂 Har du förresten några soundtracks i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar!

Maria

 

 

Låt mig gråta en skvätt – så går jag vidare sen

De senaste veckorna har haft ett tydligt tema i mitt liv. Det har handlat om känslor: att våga känna, att få lov att känna och att prata om känslor.

Under ett föredrag om min roman Lex Katarina och erfarenheterna som har lett fram till den, berättade jag bland annat om de många – mestadels jobbiga – känslor jag själv, och många med mig, har upplevt som anhörig till en demenssjuk familjemedlem. Frustration när hemtjänsten inte fungerar, avund gentemot vänner med friska föräldrar, skuld över att inte räcka till och skam över att bli irriterad eller över att känna lättnad när föräldern till sist går bort är bara några av de exempel jag gav. 

Efter föredraget delade åhörarna med sig till varandra av egna erfarenheter och tankar som väckts hos dem. Jag fick väldigt fin respons på min stund hos Jönköpings demensförening, och jag tror det är så viktigt att våga tala om de här – lite “förbjudna” – känslorna för att vi ska orka. Under bilresan hem genom den regniga septemberkvällen, blev det så tydligt för mig att det är detta som är min livsuppgift: att skriva och prata om känslor (det var därför min bok blev till), liksom att få andra att läsa, skriva och prata om känslor.

Sedan (framförallt) förra sommaren har mitt liv också kännetecknats av många jobbiga känslor kopplat till världsläget. Somliga dagar känner jag mest bara sorg och vanmakt över allt elände, blandat med skam över att jag själv har det så bra. Men den här veckan bjöd också på glädje, hopp och stolthet över hur mycket vi kan åstadkomma när vi bara går samman och hjälps åt.

Den tredje händelsen som fick mig att fundera över det här med känslor är kopplad till en ganska sur kommentar till en Facebookannons om min webbkurs Den inre kompassen (som för övrigt handlar mycket om just detta – att våga möta och prata om våra känslor). Personen önskade att slippa se sånt “trams” och tyckte att kurser som min fostrar egoister i stället för att skapa samhällsengagemang.

Kritiken gjorde ont, riktigt ont, framförallt för att mitt syfte med kursen är just det motsatta. Att hjälpa människor att hitta mer rätt i livet så att de därigenom ska hitta ork och energi att bidra till en bättre värld. Som det där med syrgasmasken på flygplanet. Jag skrev ett svar och kände att jag kunde bemöta på ett bra sätt, förtydliga och förklara att jag tycker att det är tråkigt om man ska behöva se arbete med personlig utveckling och samhällsengagemang som två motpoler, snarare än som två delar i en helhet, där var och en kan berika den andra. Jag fick inget svar.

Men det mest intressanta var det som hände efteråt. Jag berättade om vad som hänt och hur det påverkat mig på Facebook – framförallt för att be mina vänner att gilla mitt svar på kritiken om de höll med mig, och att inte själva bemöta personen som kritiserat med hårda ord – och inlägget väckte en storm av kommentarer. Så gott som alla var väldigt kärleksfulla och stöttande, men jag noterade att mycket handlade om att jag inte skulle fästa någon vikt vid kritiken (gärna radera kommentaren, eller hela annonsen), att det var kritikern som var korkad, att jag inte borde låta en enda kommentar förstöra för mig och så vidare.

Jag förstår naturligtvis att detta skrevs i all välmening, men frågan är: varför ska jag inte bry mig? Är det fel att vara känslig och bli ledsen av kritik? Är det något jag måste sluta med bara för att jag har valt ett liv där jag blivit lite offentlig och lägger ut mitt hjärta till vargarna allt emellanåt.

Jo, om det att jag blev ledsen hindrade mig från att fortsätta, om det fick mig att sluta skriva, podda, föreläsa och skapa kurser, då kunde jag förstå att jag kanske måste jobba med mina känslor. Men så är det ju inte. Jag tänker inte för ett ögonblick att jag ska sluta med det jag gör. Däremot vill jag ha rätt till mina känslor – såväl stoltheten och glädjen när saker och ting går min väg, som sorgen och besvikelsen när jag möter motgångar.

På det viset lever jag också som jag lär, inspirerad av den filosofi jag är utbildad inom: Acceptance and Commitment Therapy/Training (ACT). Där pratar vi mycket om hur viktigt det är att tillåta även sina negativa känslor. Att inte trycka undan Radio Jämmer och Elände och i stället skruva upp volymen på Radio Go’ och Glad så att den andra inte hörs. Att låta eländesradion få stå där och skvala i bakgrunden bäst den vill, men utan att låta den stoppa oss från att göra det som är viktigt för oss.

Det är just så jag vill leva mitt liv. Med tillgång och närhet till alla mina känslor, inte bara de positiva. Våga känna. Få lov att känna. Prata om känslorna. Vara rädd och hoppa ändå. Bli ledsen över kritik men ändå fortsätta skapa.

Så snälla, låt mig gråta en skvätt, så borstar jag av mig, torkar tårarna och trampar vidare i den riktning som min kompassnål har pekat ut åt mig sedan!

Maria

PS. De två senaste avsnitten av Drömmen om Målajord har handlat väldigt mycket om känslor. Lyssna gärna på Camilla Måne och Kalle Grill respektive Charlotta Lagerberg Thunes om du är intresserad.

Poddavsnitt 54. Kaninlejonet – skört och starkt på samma gång. Ett samtal med Charlotta Lagerberg Thunes

I dagens poddsamtal får du möta Charlotta Lagerberg Thunes, som har en bakgrund som beteendevetare, som tidigare har verkat inom socialt arbete och BRIS, och som idag arbetar som författare och föreläsare.

Fokus i hennes verksamhet ligger på att få människor, särskilt barn, att våga prata om känslor, och på att sprida kunskap om och förståelse för högkänslighet (HSP = High Sensitivity Persons), som Charlotta har egen erfarenhet av.

Vi pratar bland annat om spretiga CV:n som en dag “går ihop”, om skönlitteratur som ett sätt att skapa förståelse, om att våga möta rädslor och visa känslor, och om hur det kan vara att leva med högkänslighet. Vilka positiva och negativa aspekter finns det när man är en HSP? Hur kan den som är högkänslig ta hand om sig? Och hur kan vi möta och stötta högkänsliga personer i vår omgivning, exempelvis på skolor och arbetsplatser?

Maria

Paradoxer som rockar

Vi människor vill så gärna, så gärna kategorisera världen och varandra. Svart och vitt, tydliga små fack. Sån är hon, sån är han, sån är jag. Det är en naturlig överlevnadsinstinkt hos oss, annars skulle det bli kaos på hjärnkontoret. Men ibland begränsar vårt kategoriserande oss. Vi tror kanske att om vi är såna, så kan vi inte samtidigt vara såna, att om vi känner så här så kan vi inte också känna (eller göra) så där, att om vi tycker si kan vi inte också tycka .

Men visst är det spännande att utforska kontrasterna och paradoxerna i livet, i våra personligheter, beteenden, känslor, tankar, preferenser, ja i allt det som gör oss till de komplexa varelser vi är? Det här har jag exempelvis upptäckt om mig själv:

  • Jag är både väldigt ordningssam och väldigt slarvig.
  • Jag har ibland stort tålamod och ibland temperament som en treåring.
  • Jag kan både vara extremt effektiv och en hopplös prokrastinerare.
  • Jag älskar utmaningar och jag är jätterädd för en massa saker.
  • Jag älskar att besöka storstäder och att komma hem till landet.
  • Jag älskar både det högljudda familjekaoset och stillheten på min meditationskudde.

En av mina inspirationskällor, Danielle LaPorte, skriver på samma tema i ett blogginlägg med titeln How to be truly wise? Rock your Paradoxes. Det handlar bland annat om att både ha visioner och följa flödet, att både visa förståelse för andra och stå upp för sig själv sina åsikter, att både vara idealist och realist, att både följa hjärtat och hjärnan. Det är när vi klarar av att acceptera våra inneboende paradoxer som vi kan utvecklas på riktigt.

Stina Gray, som kommer att dyka upp som gäst i podden lite längre fram, skriver också så fint om sina båda personligheter, The Wild Woman, som söker äventyret, och The Hobbit, som trivs bäst när hon får ha det lugnt, tryggt och mysigt. Stina har insett att båda behöver få näring, och att de faktiskt börjar lära sig att komma överens. Läs och njut av Stinas kloka betraktelse här!

Inom ACT pratar vi om att acceptera våra känslor och agera i den riktning som är viktig för oss, även om vi är rädda, trötta eller modstulna: Jag är rädd OCH jag söker det där jobbet/dejtar den där personen/ger mig ut på den där resan – ändå. Jag är trött OCH jag ger mig iväg och tränar/går på en promenad – ändå. Jag kanske egentligen inte tror att det går att rädda världen OCH jag fortsätter bidra med det jag kan – ändå (enligt idén om “aktivt hopp”, som jag har bloggat om här).

Häromdagen blev ytterligare en paradox i mitt liv lite extra tydlig (den är inte ny). Det handlar om att min kompassnål pekar både uppåt och neråt, både mot himlen och jorden, samtidigt. Å ena sidan blir jag alltmer intresserad av att fördjupa min andliga sida, genom mindfulnessträning, meditation och medial utveckling. På samma gång känner jag en allt större dragningskraft till jorden, jag utvidgar mina odlingar, planerar för ett större växthus, tjatar sår i öronen på min man om att vi ska skaffa höns.

Fötterna på vedbacken och blicken mot Universum. Inte antingen eller utan både och.

Maria

Ett tal till Elin Wägner!

Igår var jag en av sex Växjöbor som bjudits in till en talstafett för att uttrycka sina åsikter under invigningen av det mycket omdebatterade konstverket Pissed Elin, kanske det mest diskuterade i Sverige just nu. Utöver oss deltog diverse kulturella potentater liksom kloka historikern Marie Eriksson som höll ett mycket fint tal på temat kvinnors vrede.

Såväl konstverket som namnet har fått mycket kritik på insändarsidan i Smålandsposten, av skäl jag inte tänker gå in på här. Däremot tänkte jag dela med mig av mina tre minuter. Här är mitt tal till Elin Wägner!

Jag tänker ställa mig utanför debatten, inte presentera några synpunkter över huvud taget, vare sig på själva konstverket eller på dess namn. Som före detta språkforskare har jag däremot fascinerat och på avstånd följt debatten kring namnet Pissed Elin.

Tänk att språk kan väcka så mycket känslor! Egentligen handlar det ju bara om ljud som vi producerar med våra kroppar, eller om bokstäver på ett papper eller en skärm.

Att det är så blev väldigt tydligt för mig under mina år som lingvist, inte minst när jag studerade engelska svordomar. Ordet pissed fanns med i min undersökning, och medan jag analyserade texterna, tappade svordomarna jag utforskade alltmer sin känslovalör. De blev bara forskningsobjekt, som jag klassificerade – utifrån ordklass och satsdel, betydelsefunktion och könsperspektiv. Pissed: adjektiv eller passivt verb, attributiv eller predikativ?

Men på något sätt känns det helt rätt att namnet Pissed Elin väcker så mycket känslor. Diskussionen är lite som en reflektion av Elin Wägners eget liv. Ett liv som på många sätt kännetecknades av hennes förmåga att just väcka känslor – genom de bokstäver, ord och meningar hon använde i sina många texter.

Debatten reflekterar också Elins starka känsloengagemang – för jämställdhet mellan könen, för barnen, för freden, för miljön. 

Elin Wägner stred under många år för en bättre värld. Och hennes långa kamp får mig att tänka på begreppet “aktivt hopp”, myntat av den amerikanska författaren, ekologen och miljöaktivisten Joanna Macy. Macy menar att vår kamp för en bättre värld ofta hämmas, genom att vi bara orkar kämpa när vi känner oss hoppfulla. När vi tror på att det som vi hoppas på verkligen kommer att lyckas.

Aktivt hopp däremot handlar om att fokusera på vad vi verkligen vill ska hända, oavsett hur sannolikt det är att det kommer att lyckas. Och att agera i den riktningen, att fortsätta kämpa, även när det ser alldeles hopplöst ut.

Det var säkert mycket som såg ganska hopplöst ut i Elin Wägners värld, precis som i den värld vi lever i nu, där vi ständigt matas med skrämmande rapporter om klimathot, flyktingkatastrofer och orättvisor av olika slag.

Men precis som Elin Wägner måste vi fortsätta kämpa, oavsett hur hoppfullt eller hopplöst det känns. Vi kan alla bidra med små pusselbitar. Vi kan alla ta små steg. Vi kan välja att hoppas. På en grönare, skönare, mänskligare värld.

Maria

Till tårarnas lov

Häromkvällen satt jag alldeles ensam i min systers lägenhet i Helsingborg och storbölade. Verkligen fulgrät. Anledningen? Jag blev så oerhört berörd av Ibrahim, en ung kille som bara varit i Sverige i ett år och som sjöng Stad i ljus i TV 4:s Talang så taket lyfte. Aldrig förut hade orden i den sången nått in i mig, trots att jag hört den så många gånger. I Ibrahims tolkning gjorde de det:

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.

Stad i ljus, i ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.

Det senaste året har jag haft ovanligt nära till tårar, ibland för att jag varit ledsen för egen del, men oftare för att jag blivit ordentligt rörd eller berörd av något utanför mig själv. Jag har gråtit på bio (till Lion, Moonlight, Sameblod), jag har gråtit till musik (In the Sun på yogamattan, Håll mitt hjärta under en promenad,  skimrande var aldrig havet – en gång var jag tvungen att sitta kvar i bilen bara för att gråta färdigt till Jenny Berggrens tolkning), jag har gråtit när jag läst skönlitteratur (som Jag ger dig solen av Jandy Nelson och – förvånansvärt nog – min egen roman, även i femtioelfte redigeringsrundan).

En av mina inspirationskällor, Medicine Story/Manitonquat, vars bok The Joy of Caring for Children jag nyligen översatte till svenska, brukar säga att han blir glad när han hör ett barn gråta (sedan han försäkrat sig om att barnet är i trygghet och inte är allvarligt skadat), för då vet han att läkningen av det fysiska eller själsliga sår som uppstått har påbörjats.

I Medicine Storys fru Ellikas kvinnocirklar på Circle Way-lägret på Mundekulla Retreatcentrum kunde vi gråta upp en hel toarulle på några timmar, jag och de andra kvinnorna som bara ett par dagar innan samtalslägret där vi möttes var fullkomliga främlingar. Vi grät när vi fick möjligheten att öppna våra hjärtan inför Ellikas kärleksfulla blick, vi grät i sympati med de andra i cirkeln, av sorg och av glädje. Där och då kände jag för första gången också hur otroligt läkande tårar är.

Numera gläds jag varje gång jag känner det där varma som är på väg upp i ögonen. Så länge jag gråter vet jag att jag inte har blivit tom och avtrubbad. Jag kan fortfarande känna. Jag kan vara där. Hundra procent närvarande.

Maria