Poddavsnitt 92. Hur hantera livet när världen gungar? Poddklanen reflekterar, #6

Här kommer ett extrainsatt Poddklansavsnitt mitt i Coronakrisen, då osäkerheten är det enda vi kan vara säkra på! Den här gången reflekterar mina vänner Lisa Moraeus, Sara Norrby Wallin och jag över hur vi på bästa sätt tar oss igenom stormen som viner runt allas våra öron just nu, mer eller mindre kännbart. Hur får vi till en bra kommunikation med varandra i dessa tider? Och hur kommunicerar vi med oss själva, gör vad vi kan för att hantera alla jobbiga känslor och tar hand om oss på bästa sätt? Kan det rentav komma något gott ur den här krisen?

Här har jag samlat en liten länkbank med sådant jag/vi nämner i podden:

Maria

Andas igenom

Det är konstiga tider nu. Och trots att jag väl egentligen inte har tid att blogga – jag hör inte till dem som har fått oceaner av tid i coronatider, tvärtom – så vill jag ändå dela med mig av några tankar till er, kära bloggläsare. Det mesta är hämtat från mitt senaste månadsbrev, Brevet från Målajord, som jag skickade i fredags.

I höstas bloggade jag om min kaoshöst, med stora utmaningar på både det professionella och privata planet. Då var det bara min egen lilla värld som gungade – nu gungar den stora också. Den här gången påverkas vi alla på olika sätt och många känner sig rädda, oroliga och förvirrade. Det är så mycket osäkerhet, så mycket som vi inte riktigt vet hur vi ska förhålla oss till. Jag gillar ju vanligtvis uttrycket embrace uncertainty (‘omfamna osäkerheten’), men kaos av det här slaget kan verkligen vara svårt att välkomna med öppna armar.

Jag tänker att det nu ändå är viktigare än någonsin, allt det där som jag brukar tjata om – att andas, att stanna upp, att försöka acceptera det vi inte kan påverka runt omkring oss, liksom de känslor som väcks inom oss (såsom rädsla, oro, besvikelse och frustration) och emellanåt försöka släppa taget om det som annars kan tendera att äta upp oss. Själv känner jag naturligtvis oro precis som alla andra, men jag tror att jag dels är ganska väl förberedd genom bland annat den klimatoro jag har brottats med de senaste åren (förutom allt privat och professionellt kaos), dels har en hel del strategier som hjälper mig nu. Jag tänkte dela med mig av några väldigt konkreta tips strax.

I månadsbreven brukar jag och mina läsare ta några djupa andetag tillsammans, och kanske kan vi göra det här också, jag som skriver och du som läser. Ordet tillsammans känns också viktigare än någonsin i en tid då vi uppmanas att begränsa vårt sociala umgänge. Det här är något som man har pratat mycket om inom Omställningsrörelsen (som arbetar för ett mer hållbart samhälle) – att det blir så viktigt att skapa lokala gemenskaper när samhället inte fungerar som vi är vana. Och om vi går bortom det lokala är sociala medier fantastiska på många sätt (även om jag är fullt medveten om att det också sprids mycket negativitet där nu, precis som annars).

Jag blir varm i hjärtat av mycket av det jag läser om. Som en lokal grupp som hjälper människor i riskgrupper med exempelvis matinköp. Som en grupp där mattestudenter vid KTH och pensionerade lärare hjälper hemmapluggande gymnasielever. Som olika initiativ för att stötta sårbara småföretagare och kulturaktörer, exempelvis att man genom att prenumerera på en streamingtjänst för kvalitetsfilmer kan stötta min lokala Folkets Bio i Växjö (som jag så innerligt gärna vill ska få vara kvar).

Så vad kan vi mer göra för att orka med livet när ovissheten är stor och många dras med i en masspsykos av rädsla och oro? Här kommer några konkreta tankar och tips, som kanske någon kan ha nytta av (en del har jag nämnt här tidigare).

Yoga. Förstås. Just nu är jag extra glad över att jag har blivit så van vid att hemmayoga att jag inte behöver sakna en yogastudio som kanske håller stängt. Min husgud Adriene Mishler har många avslappnande pass som känns lite extra lämpliga just nu, exempelvis Let it go Yoga FlowYoga for AnxietyYoga for Anxiety and Stress och Yoga for Grief. Men självklart finns det också gott om pass för att utmana sig mer fysiskt när det är det man behöver.

Meditation. Att sitta ner en stund på kudden, andas och lyssna på mina andetag, lugn musik eller en guidad vägledning hjälper mig att hitta stillhet. Adriene har inte bara fysiska yogapass utan också en del som är mer tydligt fokuserade på meditation. Några exempel är Meditation for Anxiety och Meditation for Inner Peace. Några av mina egna meditationer på Insight Timer tror jag också kan passa riktigt bra för närvarande, exempelvis Meditation för tröst och hopp eller Rensa ut och släpp taget, som finns både i en kort och och lång version, liksom Dags att sova, om man har svårt med sömnen. En bekant berättade häromdagen att hon hade mått väldigt dåligt av världskaoset, men somnat gott efter att ha lyssnat på min meditation. Det värmde verkligen.

Hemmaretreat. För den som blir isolerad hemma kan jag varmt rekommendera att skapa en eget litet retreat. Jag gjorde det för några år sedan, under en kurs i mindfulness och meditation med Tara Brach, och det var en väldigt fin och speciell upplevelse. Här tipsar Tara om hur man kan göra.

Jag tror att vi kanske över huvud taget behöver bli ännu bättre än vanligt på att faktiskt ta hand om och vara snälla mot oss själva i dessa tider, för att orka med alla känslor och för att orka hjälpa till där det behövs. Så kanske en meditation om självmedkänsla kan vara användbar? Här finns en med Tara Brach.

Att vistas i naturen skapar också lugn hos mig. Det mesta av det kaos vi upplever är ju faktiskt kopplade till mänskliga sammanhang, men i skogen är det mesta precis som vanligt. Jag minns så tydligt en upplevelse under en fjällvandring med Kajsa Ingemarsson för några år sedan när jag insåg att all stress hör till sådant som vi människor skapar, den fanns inte där ute på fjället (och finns inte heller i skogen, vid havet eller var du nu trivs bäst). Så ta en promenad, en cykeltur eller en joggingrunda. Krama ett träd (det boostar dessutom immunförsvaret visar forskning – inte alls dumt just nu). Eller gå bara ut och lägg dig på marken en stund – ett fantastiskt sätt att jorda sig när tankarna rusar.

Slutligen försöker jag också välja att (för mig själv och för andra) uppmärksamma  positiva saker som redan kommer – eller kan komma framöver – ur kaoset, . Människor som stöttar varandra har jag redan nämnt. Kreativiteten som väcks när det inte går att göra som vi brukar. Vi upptäcker att man kan jobba på nya sätt, mötas utan att flyga och fara över världen. Min artonåring, som har det tufft på många sätt, inte minst i skolan, stortrivs med gymnasieskolans distansundervisning och får mycket mer gjort hemifrån än i ångestskapande klassrum. Och som en annan bekant formulerade det så bra: “Vi ser också att våra folkvalda myndigheter runt om i alla länder kan fatta snabba och obekväma beslut. Den typen av beslut som kanske också behövs för att inte klimatet ska kollapsa men som sitter så väldigt långt inne.” Ja, i mina bästa stunder tänker jag att det kanske var precis den här väckarklockan som behövdes för att världen skulle vakna upp och förstå att vi inte kan fortsätta leva som vi har gjort. Jag har överhuvud taget inga som helst problem med att fylla min tacksamhetsdagbok för närvarande.

Och så, i boken Meditations from the Mat, som består av 365 små korta reflektioner med utgångspunkt i yogafilosofin, hittar jag idag följande uppmaning: “Do not take counsel of your fears” (ung. “Låt inte dina rädslor bli dina rådgivare).

Som min vän Lisa Moraeus (en av mina poddklansmedarbetare) uttryckte det så fint: “Lyssna med empati på dina rädslor, håll dem i famnen när det behövs, men gör dem inte till dina rådgivare eller guider”. Lisa släppte förresten ett litet fint poddavsnitt idag, med sina tankar om hur vi kan hålla oss lugna mitt i stormen.

Så hur påverkas dina tankar och känslor av det som händer i världen runt omkring just nu? Vad kan just du göra för att inte styras av rädslor och oro? Vilka sammanhang blir extra viktiga för dig i orostider som dessa? Finns det något du skulle behöva hjälp med och vågar du i så fall be om den hjälpen? Finns det något du skulle kunna göra för att hjälpa eller stötta någon annan?

Till sist, många småföretagare drabbas hårt just nu. Själv är jag (förhoppningsvis) inte så utsatt, men visst har även jag fått uppdrag inställda eller uppskjutna, vilket påverkar ekonomin i vår och sommar. Du som har möjlighet, fundera gärna över om du skulle vilja stötta en småföretagare på något sätt. Här kommer några mer generella tips på hur du kan göra det:

Nu har jag i princip jobbat hemifrån varje dag i flera veckors tid, så jag är tyvärr mycket sämre än vanligt på att stötta lokala restauranger och caféer, men i helgen åkte hela familjen in och spelade badminton på ett litet idrottsställe och tog en rejäl fika efteråt på ett café i stan. Och så har vi bestämt oss för att köpa hem takeaway-mat från några små restauranger till fredagsmyset den här veckan. Allt för att stötta några små lokala småföretagare.

Och om du tror att du skulle kunna ha glädje av något av det jag själv erbjuder – böcker, meditationskuddar, digitalt mentorskap eller en digital kurs/verktygslåda – får du gärna kika in på Drömmen om Målajords Facebooksida, där mitt näst senaste inlägg är en liten “godisbutik” över mina produkter och tjänster. Exempelvis tar jag just nu halva priset på webbkursen “Den inre kompassen” för att fler ska få möjlighet att kunna gå den – det handlar ju om att stå stadigt i sig själv, vilket vi alla behöver göra just nu! 🙂

Ljus och kärlek mitt i stormens öga!

Maria

Kaoshösten och vad jag kanske lärt mig av den

Det har varit så tyst, så tyst här på bloggen i höst. Ett par ynka små inlägg har jag lyckats klämma ur mig, men nu var det eoner sedan. Till en början mest bara på grund av väldigt mycket arbete.  Äntligen hade det lossnat med uppdrag och jag jobbade som en galning från slutet av september, MEN utan att känna stressen flåsa i nacken.

Uppdragen var ju både spännande, stimulerande och (för en gångs skull) inkomstbringande. Och mina stressförebyggande strategier, som jag byggt upp under många års tid – ända sedan jag var med näsan i väggen för nästan tjugo år sedan – fungerade, trots att jag staplade långa arbetsveckor på varandra. Jag var lite trött emellanåt, men inte särskilt sliten och vid gott mod.

Det gick bra länge, trots att det har varit tungt på hemmaplan ända sedan i somras. Barn som inte mår bra tär ju på oss som satt de där små eller stora glinen till världen, men i någon mån vägde allt roligt arbete upp sorgen över det som var trasigt och svårt här hemma. Visst är det ofta så – att så länge det funkar på ett område i livet kan man orka ganska mycket på ett annat.

Så plötsligt landade kaoset i mitt liv på alla plan samtidigt. En av mina uppdragsgivare meddelade plötsligt att det inte fanns budget för uppdraget jag arbetat med i flera månader och jag hamnade i ett jobbmässigt limbo. Ett par dagar senare träffade jag och mitt barn en BUP-läkare som visade såväl respektlöshet som total brist på kompetens, till en grad som fick mig att göra en anmälan till Patientnämnden.

Detta tajmade jag in under terminens mest intensiva och utåtriktade vecka, med tre kvällar i rad på scen och en hel lördag på vår lokala bokmässa, där det hos mina bordsgrannar pratades varmt om en “fantastisk” webb-tv-kanal som avslöjar “sanningen” om bland annat “det påstådda klimathotet” och suckades över att “man får ju inte säga någonting om invandring” och “alla dessa transpersoner i vartenda kulturprogram på teve”. (Och jag är alltså (1) klimataktivist, (2) ideell integrationsarbetare och (3) förälder till en transperson.)

Så här i efterhand fattar jag inte riktigt hur jag höll ihop mig själv den där veckan. Varför jag inte bara kröp under täcket och vägrade komma ut. Men på något sätt tog jag mig igenom och min föreläsning om att vara anhörig blev nog den bästa jag någonsin gjort. Kanske just för att jag verkligen var där, i mitt eget kaosiga känslohav.

Veckan därpå löste sig flera saker på en gång, inom loppet av ett dygn. Jag och min uppdragsgivare hittade en lösning på jobbstrulet. Mitt barn fick plötsligt löfte om stöd i skolan – trots att man hela hösten sagt att det krävdes en utredning som det är två års kö till. Till råga på allt rev grannen äntligen den gamla lutande silon vars brädor vi skulle ha byggt hönshus av i somras. Den kvällen firade vi med köpepizza i Målajord!

Allt blev förstås inte en dans på rosor efter det där glädjedygnet. Barnet har mått fortsatt dålig, jag har råkat ut för en massa teknikstrul och ett annat uppdrag har skapat orimligt mycket stress och prestationsångest. Ja, det har varit lite av en helveteshöst på många sätt.

Men jag är ju en enveten människa som alltid försöker hitta någon slags mening med det som är jobbigt – något att lära eller utvecklas av. Den här gången har jag både lärt mig om vikten av tydlighet kring alla uppdrag och fått större förståelse för min sons ångest efter att själv ha upplevt något liknande emellanåt.

Kanske har jag framförallt insett att jag klarar mycket mer än vad jag tror. Och så än en gång blivit påmind om att även riktigt tunga perioder förr eller senare blir lättare. “This too shall pass”, som ordstävet säger. Allt förändras. Kanske kan jag minnas det nästa gång – när man är mitt i skiten känns det förstås som att det aldrig ska ta slut.

Igår träffade jag en vän som tackade mig för att jag vågar vara öppen med det tunga i sociala medier, för att jag inte bara skriver om det som går lätt och bra. Och jag tänker fortsätta med det, även om somliga säkert hellre skulle slippa. Jag hoppas att det kan få någon att känna sig lite mindre ensam, kanske ge en smula tröst. Jag hoppas att det kan få någon mer att våga lyfta på locket, till sårbarheten och tyngden. För vi drabbas ju alla då och då. Det är liksom det som är livet.

Maria