Det här året har jag lärt mig något nytt om mig själv: att om jag vill utforska något lite mer på djupet så fungerar hundradagarsprojektformen väldigt bra för mig. Det började med mitt RunStreak i somras, hundra dagar då jag sprang (eller snarare lufsade) minst 1,6 kilometer varje dag. Förutom ett litet avbrott på fem dagar, då jag ramlat och skadat mitt knä, körde jag hela racet – och fick flera viktiga insikter. Som att jag är envisare och uthålligare än vad jag trott, att jag har förmågan att prioritera klokt när jag verkligen bestämmer mig och att det här med kort och ofta funkar väldigt bra för mig när det handlar om rörelse och motion, vilket jag bloggat om tidigare. Min artroshöft mådde dessutom alldeles prima, efter några dagars inledande protester.
I höstas fick jag tillfälle att utmana mig själv under hundra nya dagar. Alltihop började egentligen med en rejäl humördipp i början på sommaren. Kanske är det klimakteriehormonerna som har sänkt mig djupare än vanligt på sistone, gjort mig känsligare, skörare, såväl på det privata planet som inför all världens elände. Världssorgen har liksom gått rakt in i själ och hjärta och jag har inte kunnat värja mig för klimatkris, orättvisor, främlingsfientlighet, krigsgalenskaper och annat. Jag har stundtals fastnat i sorg, maktlöshet och ilska, på allvar ifrågasatt mitt eget privilegierade liv i denna skyddade del av världen, känt att jag borde göra så mycket mer.
Ur grubblerierna föddes en ny projektidé. För är det något jag har lärt mig med åren så är det att när jag jobbar med mitt aktiva hopp – själv agerar i riktning mot det jag hoppas på – kan det bli lättare att andas igen. Först blev jag inspirerad av poddsamtalet med Gurgïn Bakircioglu att testa att äta helveganskt i en månad. Ganska snabbt utökades den där månadsidén till att omfatta … ja, just precis: hundra dagar! Och så växte projektet till ett ahimsa-projekt, efter ett pass med min favorityogi Adriene Mishler på det här temat.
Jag bestämde mig helt enkelt för att under mina 100 dagar försöka leva efter principen att inte skada någon levande varelse i tanke, ord eller handling. Under mitt projekt skulle jag också försöka göra någon sorts liten god gärning – både för mig själv och för någon annan eller världen. Projektet genomfördes mellan den 9:e september och den 17:e december, och jag förde loggbok både inför och under min resa. Så vad har jag då tagit med mig nu när de hundra dagarna är över? Jag tänkte dela med mig av några insikter här.
Något som jag blev uppmärksammad på och påmind om var mina förutfattade meningar. Jag hade fått för mig att det skulle bli stort och svårt och dramatiskt att äta helveganskt. Det var ju ganska korkat tänkt, med tanke på att vi har ätit mycket vegetariskt och veganskt i många år nu, och det visade sig förstås inte alls vara så komplicerat som jag föreställt mig. Visst, jag fick vända i dörren en gång när jag skulle äta lunch på min favoritrestaurang (som är superbra på vegetariskt), delar av julbordet jag åt med mina ensamföretagarkompisar var inte mycket att hurra för (medan andra delar verkligen var det) och min svärmor tyckte att jag var krånglig när jag hälsade på (trots att jag hade med mig egen mat).
Men på hemmaplan gick det mycket enklare än jag förväntat mig. Jag satte på “alla aviseringar” till de fyra vegangrupper på Facebook jag är med i och fick därmed massor av tips, jag hittade användbara webbsidor och jag utforskade utbudet i såväl vår helveganska mataffär i stan som i de vanliga affärerna. Massor med god mat åt jag! Så det där med förtida uttag på oroskontot känns ju relativt meningslöst. Tänk om jag kunde lära mig det någon gång …
Det jag däremot fick ganska klart för mig är att det inte är lätt att göra rätt utifrån alla olika perspektiv samtidigt: miljö & klimat, djurrätt, hälsa och individuell smak. Många veganska recept innehåller exempelvis antingen produkter med (mer eller mindre ohälsosamma) tillsatser eller så finns där ingredienser (exempelvis många frukter och grönsaker) som inte är lokalodlade. Jag beundrar verkligen de som klarar den ekvationen – jag gör det definitivt INTE alltid, även om jag åt mycket hemodlat, ekologiskt och matsvinnsräddat. Framförallt åt jag en hel del veganska substitut för animaliska produkter, vilket inte är så bra.
Men vad var då det allra svåraste med projektet om det inte var att hålla mig till det helveganska köket? Jo, det jag kämpade mest med var att försöka att inte ha några dömande tankar, i synnerhet om mig själv. När jag nu observerade tankarna med större uppmärksamhet än vanligt fick jag också syn på de där som dömer mig mycket oftare än vanligt, i alltifrån smått (“Åh, din klantskalle som glömde stänga vedpannedörren så temperaturen i pannan blev för hög!”) till stort (“Vilken värdelös författare helt utan självinsikt du måste vara när du bara får refuseringar på boken du själv tyckte var så sanslöst bra!”).
Det där med goda gärningar var däremot ganska lätt, eftersom jag inte lade ribban så högt. Att lyssna på en god vän, att möta min dotter vid bussen eller att dela med mig av mitt överflöd i växthuset räknade jag som en god gärning eftersom det var något jag gjorde utan tanke på egen vinning. Sedan gjorde jag en del av lite mer typisk världsförbättrarkaraktär också – som att skänka pengar till någon organisation en dag då jag inte tyckte att jag gjort så mycket annat bra, volontärjobba på vår lokala REKO-ring, hålla tal vid en Fridays for Future-demonstration och starta en insamlingsbössa för Musikhjälpen. Och så kom det så lägligt en förfrågan om att jobba som cirkelledare/skrivpedagog i ett integrationsprojekt. Jag tror att tankarna om goda gärningar var en bidragande orsak till att det gick ganska lätt för mig att tacka ja. Här kändes det verkligen som att jag skulle kunna bidra till världen under en lång tid efter projektets slut.
Inte heller var det svårt att göra goda gärningar för mig själv. Jag hör väldigt ofta människor i min närhet beklaga sig över att de är så dåliga på att ta hand om sina kroppar och själar, men jag har – förutom det där med mina dömande tankar – med åren blivit ganska bra på att göra snälla saker mot mig själv, med yoga och andra typer av fysisk aktivitet, meditation, stärkande umgänge m.m. En intressant upptäckt var att jag ganska ofta skrev in samma goda gärning på raden som handlade om mig själv som på den om världen. En viktig påminnelse om att när jag gör något bra för någon annan är det ofta även något som jag själv mår bra av.
Under projektet upptäckte jag också att den där lilla aktivisten i mig – den som bara måste ge sig in i något som känns tokigt i världen och försöka bidra med en liten pusselbit – emellanåt är ganska lättväckt. Jag bloggade tidigare i höst om hur jag återigen engagerat mig i klimatrörelsen (även om det tyvärr blev ett kortvarigt tomtebloss den här gången) och projektet födde också lite veganaktivism. Jag ägnade en hel del tid åt att samla namnunderskrifter och skicka mejl till ett antal av min hemstad Växjös restauranger och tipsa dem om att erbjuda tydliga veganska alternativ på sina menyer. För precis som i fallet då jag själv fick vända i dörren är det ju så att även om bara en i sällskapet vill äta veganskt så förlorar restaurangen hela sällskapet som gäster om hen inte kan äta där. Det tyckte jag att de behövde komma till insikt om.
Ahimsaprojektet avslutades ju strax före jul, och jag har inte fortsatt äta helveganskt efter det, men däremot utökat min repertoar ordentligt på det här området och jag äter betydligt mer så än tidigare. Redan den 10 januari drog jag igång ett nytt hundradagars, som jag nu är snart två veckor in i. Vad det handlar om håller jag däremot för mig själv den här gången. Kanske tittar jag ut här när det är över och berättar om hur det gick.
Har du genomfört någon sorts projekt där du utforskar något eller utmanar dig själv, på liknande sätt som jag har gjort? Skriv gärna och berätta!
Maria
PS. Jag insåg just att det här med att i projektform utforska nya områden för att utvecklas och lära mig mer om mig själv inte alls är något nytt i mitt liv. Redan för åtta år sedan körde jag och min äldsta dotter ett projekt som vi kallade Memento Vivere, inspirerade av boken The Happiness Project av Gretchen Rubin. Under ett års tid utforskade vi ett nytt område, en månad i taget. Vi reflekterade också över våra upplevelser i bloggform (på engelska och under pseudonymer) om våra upplevelser, om du skulle vara intresserad.
I höstens första poddavsnitt är min gäst konstnären, artisten och aktivisten Felicia Konrad, en av de mest engagerade människor jag har mött i poddens åttaåriga historia och vars inre kompass har pekat mot att förena kulturarbete med kampen för en bättre värld. I avsnittet får du höra henne berätta om det livsviktiga vattnet, och du får också ta del av hennes resa in i såväl miljökamp som konstnärsskap och artisteri.
