Varför vi behöver aktivt hopp

Det här året har jag fått vara med om något ganska fantastiskt. Att bidra till att en bok som jag tror kan göra stor skillnad, på riktigt, har fått möta en svensk publik. “För framtida generationer kan Aktivt hopp mycket väl visa sig vara 2000-talets viktigaste bok”, skriver psykologen, vildmarksguiden och författaren Bill Plotkin. Aktivt hopp – med undertiteln att möta vår tids utmaningar utan att bli galen – är skriven av ekofilosofen och miljöaktivisten Joanna Macy, som nyligen fyllde 90 år, och läkaren Chris Johnstone. Jag skulle vilja berätta för dig varför jag tror att den är så viktig.

Jo, för att den vågar fånga upp all den där förtvivlan, sorgen och rädslan som många av oss bär på inför den värld vi lever i och den framtid som väntar oss, tar den på allvar och ger oss tillåtelse att sörja, samtidigt som den hjälper oss att hitta hopp mitt i vår förtvivlan. Just det som är grunden inom ACT (Acceptance and Commitment Training), som jag arbetar med i olika sammanhang. Att på allvar erkänna och acceptera alla våra känslor, även de jobbiga, men inte fastna i dem och låta dem styra oss, utan kunna gå vidare i den riktning som är viktig för oss (kompassen, ni vet). Författarna använder till och med begreppet inre kompass på ett ställe i boken. Ni kan ju bara tänka er hur glad jag blev när jag översatte det stycket …

Häromdagen läste jag en bra artikel från NBC News om det som författarna kallar “climate grief” (klimatsorg), att det som händer med vår värld skapar depression och resignation hos många, i synnerhet barn och ungdomar som har börjat förstå att deras framtid är hotad på allvar. Artikeln beskriver arbetet inom The Good Grief Network, som stöttar människor i kriser som rasism, skolskjutningar och klimatsorg. “The program runs as a 10-week cycle, each weekly meeting tackling a different step. […] The steps encourage participants to confront their climate fears and sadness and acknowledge that they are part of the problem as polluters in a carbon-fueled system, but also find the motivation and strength to be part of the solution.”

Tänket i den här metoden verkar på många sätt likna det som beskrivs i Aktivt hopp, där man arbetar med en process som utgår från tacksamhet, hedrar den smärta vi känner för världen, så småningom kan se på oss själva och världen med nya ögon och till sist går vidare och engagerar oss för det vi tror på. Boken ger många konkreta exempel och verktyg att lära av och arbeta med.

Och grunden för alltihop är att hopp inte handlar om hoppfullhet eller optimism. Aktivt hopp är något vi väljer. Det handlar om att jobba för det vi tror på, oavsett hur sannolikt det är att vi kommer att lyckas.

Det handlar också om att varken fastna i förnekelse över tillståndet i världen, och därmed bara tuffa på som vanligt (berättelsen om Business as Usual) ELLER i förtvivlan över allt som går åt fel håll (berättelsen om Det stora sönderfallet). I stället behöver vi hitta kraft till och lägga vår energi på en tredje berättelse, Den stora omställningen, där vi alla kan bidra till den framtid vi hoppas på – utifrån våra förutsättningar och på just vårt sätt. 

För ett tag sedan läste jag och min nioåring Astrid Lindgrens Mio min mio. I det näst sista kapitlet, det om Mios strid med Riddar Kato, slogs jag över parallellerna till världen vi lever i. Mellan Riddar Kato och Trump, Bolsonaro och andra rädda, maktgalna män. Mellan Döda skogen och vår egen planet, där skogar skövlas och arter utrotas. Mellan Döda sjön och haven där korallrev och fiskar blir sjuka och dör. Men också mellan Mio och aktivt hopp. Hur Mio och Jum Jum tillsammans först möter sin sorg och smärta, men sedan hittar mod, kraft och kreativitet nog att möta den stora utmaningen.

”För många är det en otrolig lättnad att inse att de inte är ensamma om sin smärta för världen. Att inse att det vi känner är normalt hjälper oss att läka”, skriver författarna i boken, och Aktivt hopp är en bok som passar utmärkt att läsa med andra och diskutera, i synnerhet som den är full av såväl övningar som tankar att vrida och vända på.

Därför blir Sanna och jag, som har översatt och gett ut boken, extra glada över att vi nu har fått flera beställningar från studiecirklar. Kanske du också skulle vilja samla ihop en grupp vänner och starta en studiecirkel, eller föreslå boken i din bokcirkel, för att inspireras av varandra och möta samhällets utmaningar tillsammans?

Du kan beställa fem eller fler böcker för 100 kr/bok (ordinarie pris: 120 kr) genom att skicka ett mail till info@videforlag.se. Vill du beställa ett eller ett par enstaka ex gör du det enklast här.

Jag skulle vilja avsluta med några fler ord om boken, dels från en av mina meditationsgurus, Tara Brach, dels från Omställningrörelsens ordförande i Sverige, Pella Thiel:

Aktivt hoppvisar mer än någon annan bok jag har läst det verkliga djupet i den kris vi befinner oss i, och hur våra känslor och handlingar kan vara en del av den stora omställningen till jordens läkning. Snälla, läs boken och dela den med andra – för din egen skull, för våra barn och för vår gemensamma framtid. (Tara Brach)

Omställningen till ett samhälle i harmoni med naturen är ett äventyr – ett äventyr på liv och död. I Aktivt hopp hittar du karta och kompass för att ge dig ut. Du behövs. (Pella Thiel)

Maria

En bred strimma hoppfullhet

Nu tar jag en kort paus i gör-det-själv-serien och sticker emellan med en dos klimathoppfullhet! Som ni som följer bloggen vet har jag oroat mig mycket över klimatet under lång tid, men extra intensivt sedan i somras. Det går lite i vågor, alltifrån nästan “kan-inte-andas-panik” till mer hoppfulla stunder. Men den ligger där liksom hela tiden och gnager, känslan av att förändringarna går för långsamt och i många fall till och med åt helt fel håll (Trump, Brasilien, ökade koldioxidutsläpp, befolkningsökning etc.).

Det som hjälpt mig mest under den här tiden har dels varit arbetet med översättningen av boken Active Hope – How to Face the Mess We’re in without Going Crazy, som visar att vi kan välja hopp, oavsett om vi tror att det vi hoppas på ska lyckas eller ej, och därmed arbeta för det vi tror på. Dels har det varit just det senare: att arbeta för det jag tror på, att faktiskt göra något, som att skriva inlägg på Facebook och i bloggen eller stå utanför kommunhuset i Växjö fredag klockan tre, vecka efter vecka.

Klimatstrejkar med Lena

Men de senaste dagarna har mitt aktiva hopp fått lite extra draghjälp av en ganska bred strimma av verklig hoppfullhet, och jag skulle vilja berätta varför. Kanske kan det sprida lite hopp även till dig. Här kommer mina sex glädjeämnen:

(1) Klimatmanifestationen i Greta Thunbergs anda engagerade i fredags mer än 1,5 miljoner människor i mer än 2000 städer, i mer än 120 länder. I Växjö, där vi vid första tillfället den 30 november var två personer, samlades i fredags runt 200. Hur mycket ett antal korkade (eller kanske rädda) vuxna än försöker förminska ungdomarnas engagemang så händer det något nu. Ja, det finns säkert en och annan som strejkar mer för att slippa skolan än för att de är genuint engagerade, men som exempel hade vi i Växjö massor av ungdomar på plats i fredags – och vi manifesterade efter skoltid!

(2) Under Framtidsdagen i Växjö på temat cirkulära affärsmodeller i förra veckan fick jag många positiva exempel på hur företagarvärlden börjar inse att det går att förena klimatnytta med affärsnytta, att det inte behöver finnas en motsättning dem emellan. Jag tror att det är nyckeln till att få med många/stora företag utan ett planet-filantropiskt förhållningssätt på skutan, när de inser att de inte bara gör miljönytta genom att ställa om utan också kan tjäna pengar på det. Från Green Wash till Green Cash.

(3) Igår kom beskedet att minst 35% av EU:s forskningsbudget (400 miljarder kronor) inom programmet Horizon Europe ska gå till klimatforskning.

(4) Igår läste jag också en oerhört inspirerande text skriven av Joachim Skeppstedt som, med hans egna ord, “under en längre tid varit en ”Svensson” i miljöfrågor, alltså källsorterat och tyckt jag är lite duktig … Har gillat att glida till jobbet i min lyxiga och fullt utrustade bmw X5:a, planerat Thailandsresa med familjen osv … alltså ”Svensson” a la övre medelklass”, men som nu har ställt om på flera olika plan.

Foto: Matthew Huang

Det här är en av alla de texter om klimatet jag läst som har gjort mig allra mest hoppfull. Inte just för att Joachim har gjort ett antal positiva förändringar (vilket förstås är bra i sig) utan för att han har gjort den där upptäckten som jag tror är en av de viktigaste nycklarna om världen ska kunna ställa om på riktigt – att ett omställt liv inte bara handlar om en massa försakelser, utan kan gå mycket enklare än vi tror och dessutom ge oss HÖGRE livskvalitet än tidigare.

(5) Igår kom också min dotter Sannas senaste krönika i Smålandsposten, där hon bland annat skriver att “när ord som klimatet och miljön blir så stora och skrämmande att vuxna människor börjar håna engagerade barn kanske vi behöver hitta något mindre, närmare och mer konkret att kämpa för. En liten del av världen att älska och ta hand om.”

Kanske är de tre sista punkterna helt enkelt tre av de viktigaste nycklarna: att företagen ser vinsten med att ställa om, att privatpersoner ser vinsten med att ställa om och att var och en av oss hittar en liten del av världen att älska och ta hand om.

I mitt eget fall består den där lilla delen av världen just nu väldigt mycket av min trädgård och mina odlingar – som sprider hopp genom varje litet frö som tar sig upp ur myllan och sträcker armarna mot solen. Efter en välbehövlig vintervila för både trädgården och mig är det ljuvligt med rosenröda kinder och jord under naglarna igen!

Jag skulle avslutningsvis vilja rekommendera en mycket nyanserad och välskriven artikel av Bengt-Ove Boström, statsvetare och tidigare vicerektor vid Göteborgs universitet, på temat klimatångest. Han skriver bland annat så här: “Att försöka agera i enlighet med vad den samlade forskningen anser vara nödvändigt, det är rationellt, ingenting annat.”

Är det kanske så att vi äntligen börjar närma oss den där efterlängtade “tipping pointen” där det faktiskt vänder och vi lyckas räta upp den här sjunkande skutan? Jag är långt ifrån säker, men just idag känner jag mig riktigt hoppfull.

Maria

En älskvärd krigare?

Du som yogar kanske känner till positionen The Humble/Peaceful Warrior (den ödmjuka/fredliga krigaren). Jag minns att jag i början funderade över namnet – hur kan den fredliga yogatraditionen överhuvudtaget använda ett begrepp som ger mig associationer till våld (krigaren finns dessutom i flera varianter), och går det verkligen att vara en fredlig krigare?

adult-balance-beach-616997
Foto: Artem Bali

Året som gått har gett mig anledning att återvända till det där begreppet. När jag började känna att det går för långsamt, att det inte räcker med att lirka med och inspirera min omgivning till att ta bättre hand om världen vi lever i. När jag började känna att jag kanske ibland också måste få vara en ”jobbig jävel”, som jag har benämnt mig själv emellanåt. Någon som inte bara skapar hopp och inspiration utan också – då och då – vågar prata om elefanten i rummet, presenterar obehagliga sanningar, kryper in under skinnet, öppet ifrågasätter livsstilar och värderingar, utifrån perspektivet att vi alla måste hjälpas åt om vi ska ha någon chans. Att det inte bara kan vara en uppgift för en del av oss att ställa om.

ben-o-bro-652122-unsplash
Foto: Ben O’Bro

Min inre kompass pekar ju så tydligt ibland att jag måste våga göra just så, trots att jag är avskyr konflikter, är rädd för att bli påhoppad, ifrågasatt, utskrattad. Ja, det är inte alls alltid så behagligt att lyssna på den där rösten inuti.

Efter mycket sommargrubbel kom jag fram till att jag inte ska engagera mig i politiken; det är helt enkelt inte där jag kommer till min rätt. Jag är betydligt bättre på att inspirera genom mina egna livsval än på att debattera, även om jag på senare tid har märkt att jag allt oftare får sista ordet i en Facebookdiskussion. Kanske har jag lärt mig mer, slipat mina egna argument. Kanske har mina ”opponenter” helt enkelt inte någon riktigt stabil grund för sina ståndpunkter. Eller kanske blir de bara less på att jag inte ger mig? 🙂

Jag tror inte heller på att ständigt dela negativa, frustrerade, ilskna och bittra inlägg. Jag tror till och med att de kan göra mer skada än nytta om de bidrar till att man stänger av känslorna och än mer stoppar huvudet i sanden. Jag tror så mycket mer på konkreta tips, inspiration och hoppfullhet.

MEN, det finns ett men. För lite lagom ”jobbig jävel” måste jag nog ändå fortsätta vara ibland, för sinnesfridens skull. Jag har till och och med fått det forskningsbelagt att det kanske inte är en så dum tanke, att den forskning som visar att det är bättre att vara positiv än att måla upp skräckscenarier faktiskt verkar vara överdriven.

Och egentligen räcker det att jag går till mig själv. Det mesta av de förändringar jag har gjort i mitt liv (små såväl som stora) har kommit till utifrån en kombination av navelskådande och yttre positiv inspiration, exempelvis genom goda exempel på vad och hur andra har gjort. Då och då har jag däremot också behövt bli ordentligt skitskraj eller samvetstyngd. Det var exempelvis det som fick mig att för ett drygt halvår sedan bestämma mig för att det är slutfluget i mitt liv. Och det är bråttom, riktigt bråttom nu, visar inte minst FN:s klimatrapport som kom i natt. Det handlar inte längre (bara) om våra barnbarns och barnbarnsbarns framtid utan också om den värld vi själva och våra egna barn ska leva i.

Foto: Matthew Huang

Så jag fortsätter att försöka inspirera en sisådär 95% av tiden, och så kanske jag sticker ut hakan med en obekväm sanning eller påminnelse på de där sista fem procenten. Häromdagen pratade jag och några vänner om att vi som vågar göra så också kan stötta varandra, att det är så viktigt att inte känna sig alldeles ensam i sitt “krigande”. Tack och lov för att jag har en stor stödtrupp omkring mig, som hejar på och älskar oavsett vad jag kläcker ur mig. När jag för en tid sedan skrev om mitt ”jobbiga jävlande” på Facebook skrev en god vän att mitt sätt att vara jobbig på nog var det mest älskvärda han kunde tänka sig.

Så får jag fortsätta vara en älskvärd krigare i ditt cyberspace? En krigare som kämpar för det jag tror så starkt på, men som krigar med fredliga medel och strävan efter respekt och förståelse för andra perspektiv. Kanske du rent av vill kriga tillsammans med mig? Jag hoppas det, för jag har bestämt mig för att våga tro att våra röster kan göra skillnad.

Maria

PS. På tal om yoga. I senaste avsnittet av Drömmen om Målajords podcast intervjuar jag yogaläraren Linda Wikström. Missa inte det!

När det vänder – än en gång

Sommaren. Den som ska vara så där idyllisk och underbar. Då alla är glada och lätta om sinnet. Många förväntningar att infria. Ibland blir det inte alls som man tänkt sig.

Sommaren för två år sedan skulle vara just sådär skön som jag vant mig vid under några år, men blev något helt annat. Jag drabbades av någon sorts existentiell ångest. Ifrågasatte det mesta i mitt liv utom det yrkesmässiga. Var ett kort tag på randen till att lämna allt jag älskar. Hittade tillbaka till kärleken – till mannen och barnen, till huset och byn. Och sedan dess har jag inte tvivlat på att det är här jag hör hemma. Med mannen som jag är så olik men ändå delar de flesta grundläggande värderingar och en mer än tjugoårig historia (förutom tre av fyra barn) med.

Förra sommaren förmörkades bara någon stund då och då av ett lätt stresskav över kursen som skulle vara färdig att släppas i september. Men Den inre kompassen blev klar och sommaren gick till historien som en av de bättre i mitt liv.

Så kom sommaren 2018. Herregud. Jag hade trott att det inte kunde bli värre än 2016, men det kunde det. Den här gången var det inte mina egna livsval som stod i centrum utan något mycket större. Sommaren då somliga bara njöt av den ständigt skinande solen och de varma baden gick jag i nästan konstant skräck och sorg över världen, över vad som händer med den, över att vi fortfarande vägrar inse fakta och ställa om. Fick svårt att andas, svårt att glädjas, svårt att tänka på något annat. Jag hamnade i det där jag själv trodde att jag kommit från – uppgivenhet och hopplöshet. Helvete också, det går inte.

Idag har jag börjat jobba på allvar efter åtta veckors ledighet (avbrutet en stund då och då för poddande och översättande). Jag älskar känslan av ett oändligt sommarlov med alla barnen, att det jag inte gör idag kan jag göra i morgon. Men just den här sommaren kanske det var lite för länge. Evighetslovet gav lite för mycket utrymme för grubblande. Eller så var det just vad jag behövde.

Två av mina livsdeviser var i alla fall som bortblåsta under en stor del av sommaren. Den första, den som jag hämtat hos såväl min husgud Bodil Jönsson som i ett gammalt medeltida persiskt ordspråk. Stilla dig, det går över. This too shall pass. Ångest, förtvivlan, sorg, smärta, uppgivenhet blir mycket sällan konstanta tillstånd. Det lugnar vanligtvis ner sig med tiden. Jag glömde att det kunde vara så.

Och så den andra, den som blev tydlig för mig när jag utbildad mig inom Acceptance and Commitment Training (ACT). Flera känslor kan existera samtidigt. Det går att vara ledsen och orolig över världen och samtidigt tokglädjas åt allt fantastiskt som fortsätter att hända samtidigt. Jag glömde det också emellanåt.

Samtidigt som sorgen och oron finns kvar i en del av mig har jag börjat hitta tillbaka till lugnet och livsglädjen, precis som jag gjorde efter den där sommaren för två år sedan. Mycket beror det på boken jag översätter, Active Hope – how to face the mess we’re in without going crazy (av Joanna Macy och Chris Johnstone).

Arbetet har inte gått fort i sommar, men det har gått stadigt framåt. Ord läggs till ord och  texten växer fram under mina fingrar. Och sakta, sakta vänder min förtvivlan och uppgivenhet till ny beslutsamhet och aktivt hopp. Kanske är detta världens viktigaste bok just nu. För vi får aldrig sluta hoppas, aldrig sluta tro att våra val (hur futtiga de än kan te sig) gör skillnad. Det är först då det blir farligt på riktigt.

Jag vill avsluta med några ord från min dotter Sannas krönika i Smålandsposten (2018-08-16), som liksom Active Hope hjälper mig att andas lättare igen:

Så jag låter mina rötter växa djupare, väver samman mina nervtrådar med jordens även om det gör ont ibland. För när vinden och molnen äntligen drar in och vräker ur sig allt de gått och grubblat över under sommaren blir deras och markens och växternas lättnad min lättnad. När jorden läker blir jag också hel.

Maria

PS. Ibland när det känns tungt kan det vara skönt att låta sig guidas i en  meditation. Jag vill särskilt tipsa om två gratismeditationer i appen Insight Timer: Rachel Hillarys Waning Moon Prayer: Releasing och min egen Meditation för tröst och hopp.

 

Sorgen i sommarnatten

Det här är förmodligen inte ett av de där blogginläggen du vill läsa. Om du brukar följa min blogg och podcast kanske du mest gör det för att bli upplyft och inspirerad, och i så fall lär du blir besviken den här gången. Jag vet också att jag blir en jobbig, provocerande, obekväm jävel för somliga. En sådan som skapar dålig stämning.

Kanske förlorar jag några bekanta, följare eller potentiella kunder längs vägen när jag skriver om sådana här saker (de riktiga vännerna tror jag ändå stannar kvar). Men jag känner att jag just nu måste använda mitt lilla space i cyberrymden till att prata om något väldigt, väldigt viktigt. Det handlar om vår vackra planet.

Ännu en stekhet dag har passerat. Tack och lov fick vi en regnskur i söndags och kunde fylla vår nyinrättade tusenliterstank så att jag kan ge mina stackars odlingar lite vätska. Herregud, som jag har kånkat på vattenkannor denna sommar.

På Facebook tar jag del av omväxlande suckar och stön över värmen och hur orkeslösa den gör oss, omväxlande hyllningar till den ständigt blåa himlen och den ljuvliga tropikvärmen. En och annan kommentar om skogsbränderna som rasar och katastrofläget för bönderna.

Men det verkar som om väldigt, väldigt många stoppar huvudet i sanden. Ganska få verkar koppla ihop rekordsommarvärmen med klimatförändringarna (och då har jag säkert ändå en ovanligt hög andel miljömedvetna människor i min bekantskapskrets). Man fortsätter glatt att flyga till Medelhavet och tokshoppa i Ullared utan antydan till dåligt samvete (eftersom man stolt lägger upp bilder på Facebook). Igår (den 1/8) var det världens Overshoot Day (vi lever alltså över våra tillgångar hela resten av året) och för Sveriges del nådde vi den punkten redan i april.

Kanske är det bara en slump, som någon skrev i en insändare i lokaltidningen häromdagen – om det är den varmaste sommaren på 260 år så har det ju uppenbarligen hänt tidigare, innan vi hade bilar och flyg och allt det där som förstör? Då kan väl inte sommarvärmen ha med klimatförändringarna att göra – det är ju bara propaganda från Miljöpartiet!

Jag är förstås ingen klimatexpert, men när jag hör personer som faktiskt är det, som meteorologen Martin Hedberg som jag poddintervjuade i vintras, uttrycka djup oro så tror jag på dem. Jag tror inte det här är normalt. Jag kan inte bara sola och bada och njuta och glädjas. Den senaste månaden har jag gått runt med en stor klump i magen, hur härliga dagar jag än har haft, både hemma i odlingarna och på tältsemestrar i Småland och Bergslagen.

Miljöfrågan är inte ett “intresse”, som någon uttryckte det, utan något mycket, mycket större. Jag tror aldrig jag har varit så rädd, orolig och sorgsen i hela mitt liv. Försöker hitta glada stunder också, framförallt för barnens skull, men så fort jag inte umgås med någon annan eller är riktigt inne i ett Sommarprogram är rädslan där och tar strupgrepp på mig igen. Det håller på att gå åt helvete och alldeles för många är för upptagna med att njuta av (eller sucka över) värmen för att fatta eller bry sig.

Om det tidigare har varit alldeles för lätt att känna att det där med klimatkrisen är något som händer långt borta, på andra sidan jordklotet, så har det nu krupit riktigt nära, in på skinnet. För det är allvar nu och det har varit det länge. Konsekvenserna av vårt kollektiva, egoistiska, ansvarslösa beteende har bara blivit lite tydligare denna sommar och jag önskar av hela mitt hjärta att det ska få fler att vakna till.

Det är så jag nästan önskar att vi får lite livsmedelskris här i höst. Kanske det kan göra att fler både tänker om, ställer om och säger ifrån, exempelvis till våra politiker: Nu får det vara nog!

Om bara en dryg månad är det val igen i Sverige. Alla andra politiska frågor blir oväsentliga om vi inte har en jord vi kan leva på längre. Det är ganska lätt att se vilka partier som tar klimathotet på allvar och vill göra något åt det genom sin politik. Det är också ganska lätt att se vilka partier som inte bara lovar utan också genomför sina löften. Framförallt är det väldigt lätt att se vilket parti du inte ska rösta på.

       

Källa: Naturskyddsföreningen

Så snälla läsare, se över dina fotavtryck, om du inte redan har gjort det. Finns det områden där du kan förändra din livsstil och sänka ditt koldioxidutsläpp (det finns mycket inspiration att hämta på nätet)? Och framförallt just nu: tänk efter vad du röstar på i september om du vill fortsätta hoppas att det ska finnas den minsta chans att dina barn och barnbarn ska kunna leva ett drägligt liv.

Tack för att du orkade läsa!

Maria

The Soundtrack of Our Lives

Är du en sådan som jag, som har vissa låtar som var och en är starkt förknippad med en viss händelse eller fas i ditt liv? Musiken har alltid funnits där som en betydelsefull strimma hos mig, ibland mer framträdande än annars, som när jag en kort period knäckte runt som gatumusikant, eller när jag tillbringade åtminstone en del av varje sommar i Roskilde eller Hultsfred.

Nuförtiden tar jag mig ytterst sällan tid att plocka fram gitarren, jag har alldeles för sällan tid och råd att gå på konsert, och den musik jag lyssnar till är oftast min meditationslista på Spotify. Den använder jag dels för jobbinspiration (i synnerhet när jag behöver stänga ute omvärlden på ett av mina cafékontor), dels på min meditationskudde.

Mina barn retar mig ibland för att jag snöar in på vissa av de här låtarna: “Asså mamma, måste du lyssna på Snatam Kaur när vi plockar vinbär till och med?!!!” Och så har det varit en tid nu. Att jag hittat något som just då har känts som det perfekta soundtracket. Det fångar upp en nyans av mitt känsloläge och förstärker det, inte minst när jag mediterar. Och då måste jag lyssna, om och om igen. Tills jag tröttnar och byter soundtrack.

Här är några låtar som har haft en viktig koppling till min livssituation de senaste åren:

  • Ek Ong Kaar (med Snatam Kaur) – som hjälpte mig att våga tro att allt var möjligt när jag hade tagit det stora klivet ut i det okända
  • Into the Sun (med Donna de Lory) – som hjälpte mig att gråta under sommaren då jag plötsligt ifrågasatte allt
  • Ra Ma Da Sa (med Mirabai Ceiba) – som läkte och tröstade mig när Donald Trump blivit vald till president och allt kändes hopplöst
  • Dekavinanda (med Sacred Earth) – som fick mig att släppa fram min inre vildkvinna och våga förverkliga drömmen om en andlig cirkel
  • Ancient Mother (med Sacred Earth) – som tröstar mig just nu när klimatsorgen hållit mig i ett hårt grepp igen ett tag

Häromdagen bestämde jag mig för att sätta ihop en riktig gråtlista. De där låtarna ni vet som går hela vägen in i hjärtat och vrider runt – ibland är det så skönt att bara frossa i Sinead O’Connors Nothing Compares to You, Eric Claptons Tears in Heaven, Celine Dions All by Myself och Lalehs En stund på jorden… Under mina fyrtionio år på jorden har jag samlat på mig en hel hög. Kanske du också behöver skaffa dig en gråtlista? Om du vill, klicka här nedan och inspireras av min! 🙂 Har du förresten några soundtracks i ditt liv? Berätta gärna i en kommentar!

Maria