Inlägg från min författarblogg Skrivluft
Såhär runt årsskiftet brukar jag varje år göra ett litet bokslut, blicka tillbaka på året som gått och se fram emot det som komma ska. Till min hjälp har jag inspirationsmaterialet Unravelling Your Year, skapat av Susannah Conway, och i år jobbar jag med hennes (gratis nedladdningsbara) häfte för fjärde året. Det är ett ganska omfattande material, men jag trivs med att verkligen grotta ner mig i en massa reflektionsfrågor som ger perspektiv och lärdomar utifrån på det som varit och energi att nyfiket visionera kring vad det nya året skulle kunna föra med sig.
2016 har varit ett omvälvande år för mig, på många plan, med både djupa dalar och höga berg. Men för att här fokusera på det som handlar om just skrivandet så är 2016 året då jag så smått började återerövra en författaridentitet som jag under en tid nästan tappade bort, när refuseringarna av min roman började droppa in där under våren 2015.
Vid det laget hade jag arbetat med mitt manus till Lex Katarina i nästan två år. Idén kom redan under min mammas demenssjukdomstid flera år tidigare. Jag ville skriva en bok jag själv saknade, om det jag upplevde. Att vara en del av sandwichgenerationen, klämd mellan kraven från små barn och en åldrande förälder, vid sidan av alla andra krav på att vara duktig på jobbet, en bra fru, en god vän, träna och ha ett fint hem. Jag ville skriva en bok om otillräckligheten, skulden och skammen – i synnerhet när den där närheten mellan barn och förälder inte är sådär självklar som man kanske förväntar sig – men också ge glimtar av vardagsglädje, utveckling och försoning. En bok som både kunde ge igenkänning, tröst och hopp. En bok som kunde beröra. När min mamma dog 2012 fick jag äntligen slutet på boken.
I juni 2013 drog jag igång, under en skrivretreat i Älvdalen. Jag skrev och jag skrev och förundrades över hur lätt det gick, och hur roligt det var – trots att ämnet var så tungt. Jag manglade mitt manus genom testläsare och lektör. Skrev och skrev om. Strök och utvecklade, utifrån såväl eget huvud som andras förslag.
Det hände mycket spännande under skrivprocessens gång. Jag kände att jag ville ha en bild på varje karaktär. Min metod var att bildgoogla på “Vem är du, X?” för var och en, och sedan scrolla tills jag hittade en bild som stämde med vad jag sökte. Huvudpersonen, Katarina, hittade jag senare i en tidning. Professor i filosofi var hon i verkligheten, och gissa om jag blev förvånad när “min” Katarina en dag visade sig planera en kurs i mitt älskade Mundekulla Retreatcentrum tillsammans med en av mina vänner, också han filosof!
Under en tågresa jag gjorde dök plötsligt Katarinas man upp och berättade att han inte hette Jonas, som jag tänkt mig, utan Jens. En gång när jag körde fast gjorde jag – efter ett tips mot skrivkramp – en intervju med Katarina och bad henne själv berätta hur jag skulle komma vidare, vilket hon mycket tjänstvilligt gjorde. Mitt under skrivandet av scenen där den dementa mamma Eivor dör var jag plötsligt tvungen att åka till dagis och hämta minstingen – en ganska absurd känsla.
Under nästan två års tid levde jag och andades tillsammans med Katarina, Eivor, Jens, Filippa, Melker, Fabian, Jessica och alla de andra i min bok. I mitt huvud hade de alla fått liv. Tänk att jag snart skulle få se dem bli levande på riktigt!
Och så blev min baby ratad. Det var som att något lite grann gick sönder där i mig då, för snart två år sedan. Jag hade lagt så många timmar och investerat så mycket energi i projektet, och det var med glädje och stolthet jag postat paket efter paket till ett antal stora och medelstora förlag. Äntligen var det dags att skicka min baby ut i världen! Självklart visste jag att risken för att bli refuserad var stor, men ändå. Jag hade ju fått flera noveller antagna, jag hade fått så mycket positiv respons på blogginlägg och annat jag skrivit. Dessutom hade jag ett ämne som var nytt och – i mitt tycke – skulle kunna väcka intresse hos många. Nog skulle någon förstå att det här var en bok som behövde ta sig igenom födslokanalen?
Under mina många besök i huvudstaden, där jag en period jobbade för dåvarande Högskoleverket, gick jag ofta förbi Bonniers stora skyltfönster. Det hade varit så lätt att föreställa mig hur min bok skulle vara en av dem som stod där. Och inte hade jag några som helst problem med att se mig själv i morgonsoffan på TV4 heller… “Jo, Maria, vill du berätta, vad innebär det att leva i sandwichgenerationen?”, skulle Tilde de Paula eller Peter Jidhe fråga mig.
Jag minns när första refuseringsmejlet kom. Jag satt på ett av mina favoritcaféer och jobbade. Pirret i magen. Skulle jag våga öppna? Tänk om… Och så innehöll det bara ett standardsvar:
Jo, det sved förstås, men “Ja, ja”, tänkte jag. “Det är säkert någon annan som fattar. Tänk på att Astrid Lindgren och J.K. Rowling också blev refuserade i början av de första förlagen som de skickade sina manus till.” Månaderna gick och mejlen fortsatte droppa in. De första gångerna öppnade jag lika pirrig och förväntansfull som där på caféet. Men för varje negativt svar sjönk mitt mod. Och samtidigt började jag bli lite luttrad. Jag var inte längre förhoppningsfull när jag klickade på Öppna mejl. Jag visste vad som skulle stå där. Ännu ett nej. Och ännu ett. Och ännu ett.
Efter ett drygt halvår hade jag fått svar från nästan allihop. Ett förlag har fortfarande inte hört av sig efter snart två år. Nähä, det var inte meningen att det skulle bli en bok. Och så blev den liggande och skavde i byrålådan. Det var inte så att jag inte skrev alls under den här tiden. Massor av noveller producerade jag och flera blev antagna, min dotter och jag fick vår första barnbok om Lovis Ansjovis antagen, och jag startade ännu en blogg, men Lex Katarina ville jag helst inte tänka på. Att ge ut den själv kändes som ett nederlag. Hur skulle det då bli med det där skyltfönstret hos Bonniers, som jag hade visualiserat?
Ända till i somras. Det hände förstås på ett fik – det är ju där mycket i mitt liv utspelar sig. Jag hade rymt hemifrån en dag för att småpyssla med några olika jobbprojekt i sällskap med min dotter Sanna (som jag har skrivit Lovis-boken tillsammans med). Hon höll precis på att göra klart webbplatsen för sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerade en roman hon översatt, Det som andra inte ser av Al Brookes. När jag såg hur proffsigt det blev, och hur enkel utgivningsprocessen var, blev det självklart för mig att det var så jag också skulle göra.
Jag bestämde mig för att plocka upp mitt manus igen under en skrivhelg på Öland i oktober, gå igenom det ytterligare en gång med nya ögon – det var ju 1 1/2 år sedan jag senast läst. Sanna hade lovat att hjälpa mig med inlaga och omslag, som hon just skapat för boken hon översatt, och där på Öland fick hon den galna idén: “Tänk om vi kunde bli klara till Kronobergs bokmässa om en månad?” Så drog familjeverkstan igång. Jag läste och ändrade. Min man korrläste. Sanna målade akvarell till omslaget utifrån mitt önskemål och skapade en fin logga till mitt eget Kompass Förlag.
Vi gjorde provtryck och jag läste hela boken högt för mig själv. Det är lättare att lura ögonen än öronen, som Martina Haag (som gör samma sak med sina manus) sa i podcasten Konversation nyligen. Nya korrekturfel korrigerades. En dag fanns den plötsligt där. Min färdiga roman.
Mitt i värsta julstöket tog ett antal av mina vänner och bekanta, alltifrån en grundskolekompis till nyfunna författarkollegor, sig tid i komma och fira den lyckliga tilldragelsen med mig. Vi åt saffranscheesecake och lussebullar, drack glögg, lekte Babel, där min vän Sara intervjuade mig om den långa resan. Och jag fick signera massor av böcker. Tänk att så många hann och ville komma och glädjas med mig!
Under veckorna före jul skickade jag massor av bokpaket, gjorde hemleveranser och tog emot beställningar på mina olika cafékontor (tillsammans med en och annan trevlig fikastund). Mitt i glädjen var jag livrädd. Tänk om ingen skulle tycka om min bok! Och det var så gruvligt tyst de där veckorna. Ingen som hörde av sig… Jag minns att jag sa till Sanna att jag skulle vilja bränna upp alla böckerna.
Men så kom jullovet och små fantastiska meddelanden började strömma in. Och det har bara fortsatt. Boken har väckt skratt och tårar, gett igenkänning och berört. Här är några exempel:
Så bra språk, upplägg, läsdriv och känsla!
Just läst ut Lex Katarina och fnissat och gråtit en skvätt för jag kände igen så mycket om hur det är när ens mamma börjar bli dement och den oro och kaos som följer med när “glömskan” tar över. Det är en hemsk tid och Maria Estling Vannestål har fångat de känslorna så himla träffsäkert.
Boken är mycket välskriven och har ett underbart språk som man lätt försjunker in i. Jag rekommenderar den varmt till mina vänner och kommer att prata om den vid vår nästa bokcirkel.
Tack för ömsom tårar, ömsom skratt. Lex Katarina är en bok om vardag som ställs på ända och samtidigt fortsätter alldeles som vanligt, om sorg, otillräckligt, stress, glädje, krav som inte går att leva upp till och om kärlek, sammanhållning och oväntat ärliga och läkande möten. Om alldeles vanliga människor och inga spektakulära händelser alls men ändå svår att lägga ifrån sig. Tack för att jag fick följa med en bit på resan, hoppas få möta (några av) karaktärerna igen i sinom tid!
En pärla bland det egenutgivna! Ett utsnitt ur livet. Skildrat med krass uppriktighet och utan att gömma undan det svåra och obehagliga. Samtidigt genomsyrat av så mycket mänsklig värme. Även omslag och sättning är så utmärkt gjort. Allt stämmer.
Nu spelar det liksom ingen roll vad som händer. Jag har nått mitt mål. Jag är lycklig. Och som om det inte vore nog så fick jag häromdagen ett alldeles fantastiskt mejl. Lex Katarina är nominerad till Selmapriset 2017, för egenutgivna böcker! Det är mer än vad jag någonsin hade vågat drömma om, och en fantastisk seger efter alla refuseringar.
Nu är det dags att låta boken flyga ur boet på riktigt. Boken ska anmälas till Bibliotekstjänst, den här veckan har jag gjort två intervjuer för reportage i lokaltidningen och en veckotidning. Bokbloggar ska kontaktas. Ett bokcirkelpaket med mängdrabatt och reflektionsfrågor ska tas fram. Föredrag och uppläsningar är inbokade (närmast under Kulturnatten i Växjö den 28 januari då jag har två programpunkter med koppling till boken) och förhoppningsvis vill fler höra om min resa under rubriken “Att skriva är att andas”. Det finns mycket man kan göra även utan en stor marknadsföringsbudget, och det mesta är roligt och givande.
En sen kväll, när jag var på väg in i sömnen kom plötsligt en märklig titel flygande. Jag var tvungen att gå upp och skriva ner den, och nu har en ny romanidé börjat ta form. Där kommer vi troligtvis att få möta några av karaktärerna från Lex Katarina igen, som flera av mina läsare har önskat. Men den boken har jag lovat att inte börja skriva på förrän under nästa Skrivhelg på Öland i slutet av maj! 🙂
Ett annat sätt att fortsätta återerövra min författaridentitet under 2017 är den kurs i kreativitet, The Artist’s Way, som jag nyligen påbörjat. Det här blogginlägget är faktiskt ett resultat av den kursen. Jag är just nu på en “Artist’s Date” med mig själv, mitt i lördagsnatten. Med datorn, levande ljus och fin musik på Spotify. Mer om den kursen ska jag berätta en annan dag.
Till sist, och till dig som bär på en skrivdröm, våga tro på det du gör och GE INTE UPP! Det kanske inte blir precis som du tänkte dig från början, men det kan bli väldigt bra ändå.
Maria