Etikett: Kompass Förlag

Fira bröllop och boksläpp – och så landa i sommarlovet

Published on by MariaLeave a comment

Två veckor av extrem intensitet är till ända. Studentfester för min sons pojkvän och ett kompisbarn, skolavslutning för egna barn, en rosa tjejfest och en samtalscirkelavslutning kunde ha varit gott nog. Lägg till det bröllop för min äldsta dotter, två dagar efter hennes blindtarmsoperation, och så boksläpp för min andra roman som Grande Finale.

Den oroliga väntan på operationen – som drog ut på tiden i flera dagar – kunde jag förstås gärna ha varit utan, men allt det andra har varit fantastiskt roligt att få uppleva. Det blev ett riktigt sagobröllop, John Bauer style. Min dotter Sanna, som jag haft så många roliga skrivprojekt tillsammans med, fick sin älskade Daniel, hemma vid älvkanten bredvid tomten till deras hus utanför Grythyttan.

Efter midsommarbröllop i Bergslagen var det så dags att ladda om för boksläppsfika hemma i Målajord i söndags. Äntligen fick jag fira att Kantstötta porslinsugglors paradorkester nu har sett dagens ljus – med jordgubbstårta, strålande solsken och en hel liten hög med vänner och bekanta som tog sig tid att komma, trots att midsommarhelgen ännu inte var riktigt över.

Och nu har till sist jag fått landa efter all uppståndelse. Först med en fin kvällsmeditation tillsammans med en av mina vänner kvällen efter releasen. Igår lade sig så det stora lugnet över Målajord. Jag diskade efter boksläppet, njöt av vackra pioner och ljuvliga hemgjorda praliner jag fått, grävde ner bokashi, sådde lite ny sallat och rensade ogräs.

Det har varit två fantastiska veckor men nu är det väldigt, väldigt skönt att bara få skrota runt i mitt hemma och göra precis just vad som faller mig in – i nästan åtta veckor. Det är sommarlov de luxe!

Jag kommer att göra några kortare resor och ta en jobbstund då och då för att skriva lite bok och blogg, kanske lägga ut ett nytt Drömkorn, skicka iväg Brevet från Målajord och så förstås: hålla en liten workshop om den inre kompassen hemma hos mig i Målajord den 3 augusti. Men det finns inga måsten, inga väckarklockor, (nästan) inga tider att passa.

Nu önskar jag dig en riktigt skön sommar fylld av precis det du behöver i form av avkoppling och energipåfyllning!

Maria

PS. Det går att köpa Kantstötta porslinsugglors paradorkester direkt här (eller beställa ett signerat ex genom att mejla maria@inrekompass.nu).

Om samtalets läkande kraft

Published on by MariaLeave a comment

Jaha, jag har alltid en massa planer för vad jag ska skriva om här på bloggen, men den lever sitt eget liv och gör precis som den vill, och så blir det ofta något helt annat än jag hade tänkt som händer här. Idag skulle jag ha skrivit nästa inlägg i gör-det-själv-skafferiet. I stället blir det ett litet smakprov ur min nästa roman. Snart, snart finns boken här på riktigt!

Och jag tänkte göra något ganska konstigt, nämligen dela med mig av Kantstötta porslinsugglors prolog och efterord, de delar i en bok som jag tror ofta förblir olästa (åtminstone den senare), redan nu, innan boken ens har gått i tryck. Men jag tycker att de ger en bra bild av innehållet och efterordet berättar dessutom om bokens tillkomst. Så, håll till godo, du som är intresserad!

Prolog

Nästan varje dag möter vi andra människor i samtal. För somliga av oss blir mötena fler och mer intensiva än vad hjärnan och hjärtat orkar hantera. För andra är kanske den enda samtalspartnern mannen som slår in ett kilo potatis i kassan, kvinnan på biblioteket som lånar ut dagens tidning eller brevbäraren som ringer på för att lämna ett paket som inte går in genom brevinkastet.

Ibland är det inte orden som bär ett samtals budskap. I stället finns det i blicken vi möter, i händerna som plockar på ett urtvättat täcke, i rösten som plötsligt darrar till, i orden som inte blir sagda.

Ibland svävar samtalen på ytan.

Ibland borrar de sig djupt in i själen, sliter sönder, karvar djupa sår.

Ibland är det just samtalen som hjälper oss att läka.

Efterord

Den bok du just har läst (om du inte är en sådan som kikar i slutet först) är en bok som lika gärna kunde ha blivit oskriven. Om nu inte livet hade varit sådär magiskt …

Det var en sen kväll strax före jul 2016. Min debutroman, Lex Katarina, hade nyss tagit sig ut i världen, efter en lång och stundtals mödosam process. Jag hade inga som helst nya skrividéer och funderade på om jag någonsin skulle hitta ett ämne som jag kände lika stark drivkraft att skriva om igen, som jag gjort under arbetet med den första boken.

Mitt i gränslandet mellan vakenhet och sömn, just som kroppen var på väg att släppa taget om dagen, dunsade den ner i mitt medvetande, den där märkliga frasen:

Kantstötta porslinsugglors paradorkester

Alldeles från ingenstans kom den och jag hade verkligen ingen aning om vad den ville mig. Jag hade kunnat ligga kvar och bara låta orden segla vidare, vända på kudden och ta emot sömnen. Men det var något där, en känsla av att jag hade fått ta del av något värdefullt. Att jag skulle slarva bort detta något alldeles genom att somna. En så pass märklig fras skulle jag aldrig komma ihåg nästa morgon utan att kliva upp och skriva ner den.

Foto: Sanna Östergren

Men vad skulle jag då göra med gåvan jag fått? Jo, jag konsulterade min äldsta dotter Sanna, den vassaste skribent jag känner, som var till enorm hjälp i mitt arbete med den första boken. För att detta kunde vara titeln på en ny roman förstod jag nämligen nästan direkt. Men vad i hela friden skulle en sådan handla om?

Det tog inte många minuters bollande med Sanna, så hade vi hittat nyckeln och låst upp dörren till den portal jag snart skulle komma att kliva in genom, och när huvudtemat väl var identifierat tog den kreativa processen strax sin början.

Strax efter nyår läste jag boken The Artist’s Way, i vilken man uppmanas att varje dag skriva tre ”morgonsidor”, att helt enkelt bara skriva ur sig allt man har snurrande i hjärta och hjärna innan man på allvar tar itu med dagen. En solig vintersöndag skrev jag mina morgonsidor en bit in på förmiddagen, bredvid skridskobanan där övriga familjen höll till. Och där tog de plötsligt gestalt, Urban, Aida och Ingrid. En karaktär till faktiskt, men henom sparar jag till en annan bok.

Att Katarina skulle vara med igen var ingen självklarhet från början. Jag trodde ju att jag var färdig med henne. Men så hörde läsare av sig och ville hälsa på i Katarinas värld ännu en gång. Och jag insåg att det fanns en väldigt viktig koppling mellan Katarinas erfarenheter och det som skulle komma att bli den här bokens huvudtema, det goda samtalets läkande kraft.

När hon nu hade nästlat sig in i historien hände också något intressant. Från början var tanken att hon bara skulle vara en av de fyra huvudkaraktärerna, absolut inte mer. Men under skrivandets gång armbågade hon sig fram och tog mer plats. Det är därför som det är Katarinas perspektiv ni får ta del av även i de kapitel som handlar om alla fyra porslinsugglorna.

I början av skrivprocessen använde jag en rolig och givande metod, som jag gärna vill tipsa dig om som själv är sugen på att börja skriva skönlitteratur. Jag satte ihop ett frågeformulär med tjugo frågor och ägnade sedan ett par dagar åt att intervjua mina fyra karaktärer, för att helt enkelt lära känna dem bättre innan jag började berätta deras historier. Mycket av det som kom fram där är sådant som inte nämns i boken, men informationen har hjälpt mig att låta karaktärerna bli så levande att jag sällan har tvekat kring deras tankar, känslor, beteendemönster och formuleringar.

***

Självklart har jag haft medresenärer på skrivresan, människor som på olika sätt bidragit till att det till sist blev en bok.

Tack Sara för att du fortsätter vara min vägvisare, mitt bästa bollplank, min tedrickarkompis och allt det där andra. Jag har insett att jag en gång om tusen år måste få dö före dig, annars vet jag inte hur jag ska överleva, med tanke på den svåra abstinens som uppstår om vi varit ifrån varandra mer än en vecka.

Tack alla ni som har läst min debutroman, Lex Katarina, och berättat hur mycket ni tyckte om den. Tack alla bokcirklar jag har fått äran att besöka för att berätta om bokens tillkomst och dela tankar och erfarenheter med er. Tack alla som kommit och lyssnat på mina föredrag. Utan er läsare hade den här boken inte kommit till. Det är ni som ger mig lust att fortsätta skriva. Det var också ni som önskade er en uppföljning. Särskilt tack till dig, Lisa.

Tack Barbro, Jenny, Liselotte, Medina med föräldrar, Anna och Antonia för att ni hjälpt mig räta ut ett antal frågetecken inom områden där jag själv är ute och cyklar. Mycket av det som händer i boken har jag erfarenhet av på olika sätt, men inte allt. Så tusen tack för researchhjälp!

Tack Stefan och alla skrivkompisarna för ljuvliga dagar på norra Öland, dit jag åker år efter år i olika konstellationer. Det var där på vandrarhemmet jag byggde strukturen för boken och började lära känna mina karaktärer i maj 2017. Det var där jag fortsatte processen i augusti samma år. Det var slutligen där jag tog mig an alla kommentarer om alltifrån onödiga kommatecken till bristande gestaltning i maj 2018 – med sådan iver att jag aldrig höll på att komma i säng på kvällarna.

Tack alla vänner, gillare och följare i sociala medier som hejat på med tummar, hjärtan och peppande kommentarer.

Tack svärmor Kerstin för att du tjatat lite extra på mig om att den här boken måste bli färdig någon gång eftersom du längtade efter att få läsa den.

Tack Anders för korrekturläsning och för att du fortfarande står ut med mig och alla mina projekt, med alltifrån hönshusbygge till skrivrymningar till rum fyllda av tygtrasor för kuddvirkning. Framförallt tusen tack för att du låter mig fortsätta skriva på arbetstid, trots att jag inte bidrar lika mycket till familjeekonomin sedan jag lämnade min trygga anställning vid universitetet.

Tack alla barnen – Sanna, Samuel, Lova och Adam – för all inspiration i skrivandet som ni ger genom ert sätt att vara, tänka och prata, och framförallt för att ni står ut med en mamma som ofta är betydligt mer fokuserad på helt andra saker än på er.

Till sist. Tack Sanna, min allra största musa, för att du hjälpte mig lösa mysteriet med den märkliga gåvan, för din skarpa blick och stundtals urjobbiga rödpenna som ger det jag skriver både mjukare och starkare vingar än det som fanns där från början. Utan din hjälp, ingenting.

***

Och så till sist, tack till dig som tog dig tid att läsa det här blogginlägget. Vill du förbeställa ett signerat ex går det fint att mejla mig på maria@inrekompass.nu. Självklart kommer den också finnas att köpa på AdLibris, Bokus m.fl. Och ljudbok verkar det som att den också ska få bli så småningom, för dig som föredrar att lyssna framför att läsa.

Jag hoppas så att du ska tycka om den!

Maria

Jag vidgar mina (bok)cirklar!

Published on by MariaLeave a comment

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

För åtta år sedan startade jag en bokcirkel (något jag gästbloggade om för några år sedan). Det var en gammal dröm som förverkligades och det är en av de bästa saker jag har gjort. Så många fantastiska (och mindre fantastiska) böcker jag har läst, som jag säkert aldrig skulle ha läst annars. Så många goda boksamtal jag har deltagit i. Så mycket energi jag har fått av dessa träffar.

Häromdagen fick jag möjlighet att hälsa på i en annan bokcirkel. De var precis nystartade och hade nog inte riktigt hittat formerna för sitt cirklande än, men de var den första cirkel som har läst MIN ROMAN!

Så spännande – och lite läskigt förstås – att möta mina läsare ansikte mot ansikte, men det blev ett bra möte. Jag berättade om bokens ursprung och skrivprocessen, de ställde frågor och berättade om sina läsupplevelser. Mycket intressant!

Är du också med i en bokcirkel som letar efter böcker att diskutera? Kanske ni skulle ha lust att läsa min bok, Lex Katarina (här kan du läsa vad andra har tyckt om den)? Jag ger rabatt på bokpriset, ni får tillgång till diskussionsfrågor, och om ni ses max fem mil från Växjö kommer jag (utan kostnad) gärna och hälsar på när ni pratar om boken. Läs mer om mitt bokcirkelpaket här!

Maria

Att återerövra en identitet

Published on by MariaLeave a comment

Inlägg från min författarblogg Skrivluft

Såhär runt årsskiftet brukar jag varje år göra ett litet bokslut, blicka tillbaka på året som gått och se fram emot det som komma ska. Till min hjälp har jag inspirationsmaterialet Unravelling Your Year, skapat av Susannah Conway, och i år jobbar jag med hennes (gratis nedladdningsbara) häfte för fjärde året. Det är ett ganska omfattande material, men jag trivs med att verkligen grotta ner mig i en massa reflektionsfrågor som ger perspektiv och lärdomar utifrån på det som varit och energi att nyfiket visionera kring vad det nya året skulle kunna föra med sig.

2016 har varit ett omvälvande år för mig, på många plan, med både djupa dalar och höga berg. Men för att här fokusera på det som handlar om just skrivandet så är 2016 året då jag så smått började återerövra en författaridentitet som jag under en tid nästan tappade bort, när refuseringarna av min roman började droppa in där under våren 2015.

Vid det laget hade jag arbetat med mitt manus till Lex Katarina i nästan två år. Idén kom redan under min mammas demenssjukdomstid flera år tidigare. Jag ville skriva en bok jag själv saknade, om det jag upplevde. Att vara en del av sandwichgenerationen, klämd mellan kraven från små barn och en åldrande förälder, vid sidan av alla andra krav på att vara duktig på jobbet, en bra fru, en god vän, träna och ha ett fint hem. Jag ville skriva en bok om otillräckligheten, skulden och skammen – i synnerhet när den där närheten mellan barn och förälder inte är sådär självklar som man kanske förväntar sig – men också ge glimtar av vardagsglädje, utveckling och försoning. En bok som både kunde ge igenkänning, tröst och hopp. En bok som kunde beröra. När min mamma dog 2012 fick jag äntligen slutet på boken.

I juni 2013 drog jag igång, under en skrivretreat i Älvdalen. Jag skrev och jag skrev och förundrades över hur lätt det gick, och hur roligt det var – trots att ämnet var så tungt. Jag manglade mitt manus genom testläsare och lektör. Skrev och skrev om. Strök och utvecklade, utifrån såväl eget huvud som andras förslag. 

Det hände mycket spännande under skrivprocessens gång. Jag kände att jag ville ha en bild på varje karaktär. Min metod var att bildgoogla på “Vem är du, X?” för var och en, och sedan scrolla tills jag hittade en bild som stämde med vad jag sökte. Huvudpersonen, Katarina, hittade jag senare i en tidning. Professor i filosofi var hon i verkligheten, och gissa om jag blev förvånad när “min” Katarina en dag visade sig planera en kurs i mitt älskade Mundekulla Retreatcentrum tillsammans med en av mina vänner, också han filosof!

Under en tågresa jag gjorde dök plötsligt Katarinas man upp och berättade att han inte hette Jonas, som jag tänkt mig, utan Jens. En gång när jag körde fast gjorde jag – efter ett tips mot skrivkramp – en intervju med Katarina och bad henne själv berätta hur jag skulle komma vidare, vilket hon mycket tjänstvilligt gjorde. Mitt under skrivandet av scenen där den dementa mamma Eivor dör var jag plötsligt tvungen att åka till dagis och hämta minstingen – en ganska absurd känsla.

Under nästan två års tid levde jag och andades tillsammans med Katarina, Eivor, Jens, Filippa, Melker, Fabian, Jessica och alla de andra i min bok. I mitt huvud hade de alla fått liv. Tänk att jag snart skulle få se dem bli levande på riktigt!

Och så blev min baby ratad. Det var som att något lite grann gick sönder där i mig då, för snart två år sedan. Jag hade lagt så många timmar och investerat så mycket energi i projektet, och det var med glädje och stolthet jag postat paket efter paket till ett antal stora och medelstora förlag. Äntligen var det dags att skicka min baby ut i världen! Självklart visste jag att risken för att bli refuserad var stor, men ändå. Jag hade ju fått flera noveller antagna, jag hade fått så mycket positiv respons på blogginlägg och annat jag skrivit. Dessutom hade jag ett ämne som var nytt och – i mitt tycke – skulle kunna väcka intresse hos många. Nog skulle någon förstå att det här var en bok som behövde ta sig igenom födslokanalen?

Under mina många besök i huvudstaden, där jag en period jobbade för dåvarande Högskoleverket, gick jag ofta förbi Bonniers stora skyltfönster. Det hade varit så lätt att föreställa mig hur min bok skulle vara en av dem som stod där. Och inte hade jag några som helst problem med att se mig själv i morgonsoffan på TV4 heller… “Jo, Maria, vill du berätta, vad innebär det att leva i sandwichgenerationen?”, skulle Tilde de Paula eller Peter Jidhe fråga mig.

Jag minns när första refuseringsmejlet kom. Jag satt på ett av mina favoritcaféer och jobbade. Pirret i magen. Skulle jag våga öppna? Tänk om… Och så innehöll det bara ett standardsvar:

Jo, det sved förstås, men “Ja, ja”, tänkte jag. “Det är säkert någon annan som fattar. Tänk på att Astrid Lindgren och J.K. Rowling också blev refuserade i början av de första förlagen som de skickade sina manus till.” Månaderna gick och mejlen fortsatte droppa in. De första gångerna öppnade jag lika pirrig och förväntansfull som där på caféet. Men för varje negativt svar sjönk mitt mod. Och samtidigt började jag bli lite luttrad. Jag var inte längre förhoppningsfull när jag klickade på Öppna mejl. Jag visste vad som skulle stå där. Ännu ett nej. Och ännu ett. Och ännu ett.

Efter ett drygt halvår hade jag fått svar från nästan allihop. Ett förlag har fortfarande inte hört av sig efter snart två år. Nähä, det var inte meningen att det skulle bli en bok. Och så blev den liggande och skavde i byrålådan. Det var inte så att jag inte skrev alls under den här tiden. Massor av noveller producerade jag och flera blev antagna, min dotter och jag fick vår första barnbok om Lovis Ansjovis antagen, och jag startade ännu en blogg, men Lex Katarina ville jag helst inte tänka på. Att ge ut den själv kändes som ett nederlag. Hur skulle det då bli med det där skyltfönstret hos Bonniers, som jag hade visualiserat?

Ända till i somras. Det hände förstås på ett fik – det är ju där mycket i mitt liv utspelar sig. Jag hade rymt hemifrån en dag för att småpyssla med några olika jobbprojekt i sällskap med min dotter Sanna (som jag har skrivit Lovis-boken tillsammans med). Hon höll precis på att göra klart webbplatsen för sitt nystartade Vide Förlag, där hon publicerade en roman hon översatt, Det som andra inte ser av Al Brookes. När jag såg hur proffsigt det blev, och hur enkel utgivningsprocessen var, blev det självklart för mig att det var så jag också skulle göra.

Jag bestämde mig för att plocka upp mitt manus igen under en skrivhelg på Öland i oktober, gå igenom det ytterligare en gång med nya ögon – det var ju 1 1/2 år sedan jag senast läst. Sanna hade lovat att hjälpa mig med inlaga och omslag, som hon just skapat för boken hon översatt, och där på Öland fick hon den galna idén: “Tänk om vi kunde bli klara till Kronobergs bokmässa om en månad?” Så drog familjeverkstan igång. Jag läste och ändrade. Min man korrläste. Sanna målade akvarell till omslaget utifrån mitt önskemål och skapade en fin logga till mitt eget Kompass Förlag.

Vi gjorde provtryck och jag läste hela boken högt för mig själv. Det är lättare att lura ögonen än öronen, som Martina Haag (som gör samma sak med sina manus) sa i podcasten Konversation nyligen. Nya korrekturfel korrigerades. En dag fanns den plötsligt där. Min färdiga roman.

Mitt i värsta julstöket tog ett antal av mina vänner och bekanta, alltifrån en grundskolekompis till nyfunna författarkollegor, sig tid i komma och fira den lyckliga tilldragelsen med mig. Vi åt saffranscheesecake och lussebullar, drack glögg, lekte Babel, där min vän Sara intervjuade mig om den långa resan. Och jag fick signera massor av böcker. Tänk att så många hann och ville komma och glädjas med mig!

Under veckorna före jul skickade jag massor av bokpaket, gjorde hemleveranser och tog emot beställningar på mina olika cafékontor (tillsammans med en och annan trevlig fikastund). Mitt i glädjen var jag livrädd. Tänk om ingen skulle tycka om min bok! Och det var så gruvligt tyst de där veckorna. Ingen som hörde av sig… Jag minns att jag sa till Sanna att jag skulle vilja bränna upp alla böckerna.

Men så kom jullovet och små fantastiska meddelanden började strömma in. Och det har bara fortsatt. Boken har väckt skratt och tårar, gett igenkänning och berört. Här är några exempel:

Så bra språk, upplägg, läsdriv och känsla!

Just läst ut Lex Katarina och fnissat och gråtit en skvätt för jag kände igen så mycket om hur det är när ens mamma börjar bli dement och den oro och kaos som följer med när “glömskan” tar över. Det är en hemsk tid och Maria Estling Vannestål har fångat de känslorna så himla träffsäkert.

Boken är mycket välskriven och har ett underbart språk som man lätt försjunker in i. Jag rekommenderar den varmt till mina vänner och kommer att prata om den vid vår nästa bokcirkel.

Tack för ömsom tårar, ömsom skratt. Lex Katarina är en bok om vardag som ställs på ända och samtidigt fortsätter alldeles som vanligt, om sorg, otillräckligt, stress, glädje, krav som inte går att leva upp till och om kärlek, sammanhållning och oväntat ärliga och läkande möten. Om alldeles vanliga människor och inga spektakulära händelser alls men ändå svår att lägga ifrån sig. Tack för att jag fick följa med en bit på resan, hoppas få möta (några av) karaktärerna igen i sinom tid!

En pärla bland det egenutgivna! Ett utsnitt ur livet. Skildrat med krass uppriktighet och utan att gömma undan det svåra och obehagliga. Samtidigt genomsyrat av så mycket mänsklig värme. Även omslag och sättning är så utmärkt gjort. Allt stämmer. 

Nu spelar det liksom ingen roll vad som händer. Jag har nått mitt mål. Jag är lycklig. Och som om det inte vore nog så fick jag häromdagen ett alldeles fantastiskt mejl. Lex Katarina är nominerad till Selmapriset 2017, för egenutgivna böcker! Det är mer än vad jag någonsin hade vågat drömma om, och en fantastisk seger efter alla refuseringar.

Nu är det dags att låta boken flyga ur boet på riktigt. Boken ska anmälas till Bibliotekstjänst, den här veckan har jag gjort två intervjuer för reportage i lokaltidningen och en veckotidning. Bokbloggar ska kontaktas. Ett bokcirkelpaket med mängdrabatt och reflektionsfrågor ska tas fram. Föredrag och uppläsningar är inbokade (närmast under Kulturnatten i Växjö den 28 januari då jag har två programpunkter med koppling till boken) och förhoppningsvis vill fler höra om min resa under rubriken “Att skriva är att andas”. Det finns mycket man kan göra även utan en stor marknadsföringsbudget, och det mesta är roligt och givande.

En sen kväll, när jag var på väg in i sömnen kom plötsligt en märklig titel flygande. Jag var tvungen att gå upp och skriva ner den, och nu har en ny romanidé börjat ta form. Där kommer vi troligtvis att få möta några av karaktärerna från Lex Katarina igen, som flera av mina läsare har önskat. Men den boken har jag lovat att inte börja skriva på förrän under nästa Skrivhelg på Öland i slutet av maj! 🙂

Ett annat sätt att fortsätta återerövra min författaridentitet under 2017 är den kurs i kreativitet, The Artist’s Way, som jag nyligen påbörjat. Det här blogginlägget är faktiskt ett resultat av den kursen. Jag är just nu på en “Artist’s Date” med mig själv, mitt i lördagsnatten. Med datorn, levande ljus och fin musik på Spotify. Mer om den kursen ska jag berätta en annan dag.

Till sist, och till dig som bär på en skrivdröm, våga tro på det du gör och GE INTE UPP! Det kanske inte blir precis som du tänkte dig från början, men det kan bli väldigt bra ändå.

Maria