Hello darkness, my old friend

Sommaren 2016. Dig kommer jag inte att glömma i första taget. Efter ett pärlband av somrar som glittrat och gett energi, somrar där jag funnit en alldeles lagom balans – mellan vara och göra, borta och hemma, ensamhet och gemensamhet – kom den nu. En sommar då balansen varit som bortblåst, då jag titt som tätt har känt stress, otillräcklighet, irritation, frustration. Grubblat och ältat. Ifrågasatt smått och stort, nästan allt utom mitt yrkesliv. Och därmed ständigt längtat efter just det. Smitit iväg då och då, självklart med skulden som en pålitlig följeslagare. Hur kan jag gå och längta efter att jobba när jag har en stor fin familj att njuta långt sommarlov tillsammans med?

DSC_0064Kanske kan man kalla det någon sorts existentiell ångest. Sorg, förtvivlan och vanmakt över att världen ser ut som den gör. Att den är så orättvis. Att den är så grym. Att vi behandlar jorden, barnen och andra utsatta grupper så illa. Att så få verkar bry sig. Att jag själv skulle kunna göra så mycket mer. Att jag kunde ha gjort andra val i livet. Varför blev det ett villa-vovve-volvo-liv i stället för ett liv i en självförsörjande ekoby?

DSC_0019Medierapporteringen har gjort sitt till. Nästan varje dag en ny skräckhistoria. De viktiga Sommarprogrammen som griper tag, gör ont, skakar om: Gunhild Stordalen, Ahmad Khan Mahmoodzada, Ulrika Rogland, Anders Kompass, Sara MohammadParul Sharma. Mitt arbete med översättningen av en bok om en helt annan relation till planeten, till våra medmänniskor och framförallt till våra barn än den som större delen av mänskligheten lever i. Min äldsta dotters sommar på Mundekulla Retreatcentrum och de insikter hon får där, om hur hon vill leva sitt liv, om vad hon vill ge sina framtida barn. Allt det där som jag inte har gett mina. Samtidigt som jag är så glad att hon hittar sin väg så mycket tidigare än jag gör det ont. Jag betraktar min egen familj, ser bara hur fel jag har gjort och gör. Vill fly ifrån dem för att de påminner mig.

DSC_0043

Som en fysisk spegling av den existentiella ångesten har min häl värkt hela sommaren, – en tragikomisk rimsaga. Hjärta och smärta, själ och häl. Den har begränsat mig, hindrat mig från att röra på mig i den utsträckning som jag behöver för att må bra. Därmed förstärkt det där andra som gör ont. Det är ju till och med forskningsbelagt, att fysisk aktivitet är en av de mest effektiva verktygen mot depression. Och så rädslan att missa vandringsretreaten i september, med min poddgäst Kajsa Ingemarsson i jämtländska fjällen.

DSC_0040Kanske är det precis som Kajsa pratade om i vårt poddsamtal; när man har tagit sig igenom en stor utmaning – häromsistens var det fem år sedan natten då jag låg sömnlös och gråtande över min borttappade yrkesmässiga kompass – blir nästa ännu lite större. Jag vet att jag kommer att gå både starkare och klokare ur den här sommarens grubblerier, är redan en bra bit på väg.

DSC_0044Jag har haft goda samtal med människor som betyder mycket för mig. Jag har skrivit av mig, på Facebook, i diktform och nu här i bloggen. Arbetet med poddavsnitt 31, med Selina Hami, gav tröst, liksom ett nyhetsbrev från min tidigare poddgäst Anna Lovind: om att bidra på sitt sätt, att alla inte kan göra samma. Jag har yogat, mediterat och bett Universum om stöd och hjälp. Jag har skapat mig små stunder av eget utrymme, och blivit allt bättre på att släppa det dåliga samvetet för att jag smiter. Jag har (inte alltid, men emellanåt) haft nytta av mina ACT-verktyg, att både våga möta mörkret och att ställa mig lite vid sidan och observera, i stället för att låta de mörka tankarna och känslorna äta upp mig.

DSC_0043Det som nog har hjälpt mig allra mest är ett samtal med min älskade syster. När jag berättade om kvalen över mina livsval bad hon mig att fundera över vad jag egentligen jämför mig med. Hur så många i min bekantskapskrets är extremt engagerade världsförbättrare av olika slag – vegetarianer och veganer, miljöaktivister, politiker, ideellt arbetande för nyanlända eller i olika organisationer. Etcetera etcetera. Hennes egen vänkrets ser ganska annorlunda ut. I den är det jag som är en av de mest engagerade. Och så berättade hon att hon själv blir mycket mer inspirerad av sådana som jag, som lever just det där Svenssonlivet och ändå lyckas väva in ett engagemang i den vanliga vardagen.

DSC_0045Och så tänker jag så här: om jag hade levt i en ekoby, varit självförsörjande och låtit mina barn växa upp på ett annat sätt hade kanske jag (och möjligen också de) mått bättre själv, haft mindre skuldkänslor gentemot planeten och mina barn. Men kanske gör jag ändå mest nytta för världen genom att leva just det liv jag lever. Att försöka inspirera, dels genom mitt arbete, dels genom det lilla jag ändå gör i min vardag. Att vara en brygga mellan det extrema och det alldeles vanliga. Kanske är jag på precis rätt plats i tillvaron, med eller utan ont i själen.

Maria

Poddavsnitt 26: Jag vaknar och tycker om mina dagar. Ett samtal med Therése Högberg

Poddavsnitt 26 bjuder på ett samtal med Therése Högberg. För ett antal år sedan körde hon slut på sig fullkomligt i sitt jobb som lärare, vilket fick henne att ändra riktning på livet. Ännu en kompassjustering senare har hon hittat riktigt rätt och håller nu på att utbilda sig till bild- och psykoterapeut.

Vi pratar om plikt och lust, om mod, nätverk och kraftkällor, om att älska naturen mitt i stan, om att lyssna inåt – och kunna skilja på våra olika inre röster – och mycket annat spännande.

Maria

Om balans i livet (och andra floskler)…

BalansIgår bjöd jag och Sara in till vårens sista samtalssalong i Livstids regi. Några gånger per termin samlar vi vana och ovana samtalscirklare för att reflektera i grupp. Den här gången hade vi en gästinspiratör, Pernilla Sporre från Aktivitetsbalans, och temat var Balans i kroppen och livet. Pernilla ledde oss varsamt genom en övning i basal kroppskännedom, och vidare i en reflektion kring de olika tårtbitarna i våra liv. Vilka olika värden är representerade i de olika aktiviteter jag ägnar mig åt? Gör jag många saker bara för att de ska bli gjorda eller har de exempelvis också ett socialt värde eller ett egenvärde för mig som person? Jag blev glad över att påminnas om hur mycket värde det finns i de flesta aktivitetstårtbitarna i mitt liv.

Mitt ledord för det här året är just balans – mellan kropp och själ, mellan privatliv och jobb. De senaste åren har jag haft väldigt mycket fokus på själen och jobbet, helt enkelt för att de delarna var varit (och är) så oerhört spännande att utforska. Men jag vet förstås att de andra är precis lika betydelsefulla. Utan en kropp som mår bra fungerar själen sämre, utan ett någorlunda fungerande privatliv blir inte jobbet längre viktigt.

Jag strävar inte efter något perfekt tillstånd – tror inte ens att det existerar – utan vill i stället nyfiket undersöka det där lite småvingliga men fullt fungerande livet där jag ibland är på väg ner i diket åt ena hållet men ser det komma och rätar upp cykeln i tid före vurpan.

Här några konkreta exempel på hur mitt ledordssträvande tagit sig uttryck hittills:

  • DSC_0197Jag har hittat mitt sätt att bättre ta hand om min kropp för att äta mer hälsosamt och – som en bonuseffekt – kunna använda en sedan länge outnyttjad del av min garderob. Trodde väl aldrig att det där med två-dagar-i-veckan-fasta skulle fungera för mig, som brukar bli darrig i benen bara vid tanken på att det gått mer än tre timmar mellan mina matintag, men jag förundras över hur lätt det är. Och som jag njuter av maten veckans övriga dagar!
  • Jag försöker få in någon form av fysisk aktivitet varje dag, en kort eller lång promenad eller ett yogapass, och så den nya lördagsmorgonrutinen: en joggingrunda i lugn takt före långfrukosten med familjen.
  • De söndagar det är möjligt lämnar jag och min man barnen hemma ensamma och går en långpromenad tillsammans. Vi har också avsatt söndagskvällarna till gemensam egentid för samtal, filmtittande eller vad vi nu vill använda den till. Det må låta futtigt, men eftersom vi båda har mycket annat för oss på varsitt håll känns det ändå som ett viktigt steg i rätt riktning. Söndagskvällarna är heliga!

Har du funderat på balansen mellan olika delar i ditt eget liv? Finns det sådant som tenderar att få lite för mycket fokus, medan annat lätt försummas? Hur hittar du en balans som passar just dig mellan jobb och privatliv, kropp och själ, nytta och nöje, hemma och borta, aktivitet och vila? Eller tänker du kanske på något helt annat när du hör ordet “balans”? Kommentera gärna!

Avslutningsvis vill jag tipsa om en bra bok, som inspirerade till titeln för det här blogginlägget: Lycka till! Om balans i livet och andra floskler av Tinni Ernsjö Rappe och Jenny Sjögren.

Allt gott mitt i våren!

Maria